26 december 2007

Internationalisering

Den gamla mossiga svenska militären lägger nu ut verksamhet på privata konsultbolag, skriver TV4. Underbart! Jag menar, varför ska vi skriva under EU:s Lissabonfördrag, om det inte finns någon privat krigsindustri som kan tjäna pengar på skrivningarna om militär upprustning?

Här går man och tror att Sverige är Landet Lagom, och så har vi snart sprungit om omvärlden i nykonservativ militarism.

God fortsättning, Försvarsmakten!

24 december 2007

Julkul med Esbati och Pissoffi

Julen kan inte bli mycket roligare än såhär.

Eller, är det här kanske roligare?

Hanne Kjöller ger bort en tavla till Federley. Det är ett inramat isärslitet kollektivavtal.
”Fack is an ugly word.
As we both have heard.”

22 december 2007

Nyheter i juletid

När Aftonbladet skriver rubriker - finns det vissa regler. Den viktigaste - att den delas av med ett streck. Rubrikerna ser mer twistiga ut med strecket - och ger fler läsare.

Aftonbladet-rubriker är fett enformiga, se dagens exempel:

Wow, vilken grej!

- Vulgärt eller snaskigt, "knäppt".
- Strecket.
- Kraftord: attack, chock, kris...
- Säger mer än själva artikeln.

Jag vet inte vad det stod om bajsmannen, jag motstår frestelsen att läsa. Men det är ju kul att folk behandlas som tänkande varelser av Sveriges största tidning.

Stadsplanering i perspektiv

Östersunds kommun släppte i dag de två arkitektförslag för Storsjö strand nedanför nuvarande centralstationen som utarbetats under året. Det är två rätt intressanta förslag, där bostäder och grönyta ställs mot hotell- och konferensbygge. Det gamla spårområdet (och eventuellt själva järnvägsstationen) ska schaktas bort för att bli ett av stans mest attraktiva områden, med utsikt över fjällen och sjön.

Massor av räls ska bort!

Risken finns såklart att området blir otillgängligt för vanligt folk eller att det bara byggs lyxhus, som i Mjällestrand. Fast nästan vad det än blir så är det bättre än dagens öde, giftluktande strandremsa. Och vad med stationsbyggnaden? Dagens järnvägsstation ligger lite taskigt till, med flera hundra meter till busstationen och stans egentliga mittpunkt. Det enda som talar emot en flytt till Badhusparken/Västra station är att stationsbyggnaden är en vacker och sparvärd byggnad där den står nu.

Annars har diskussioner förts om att, när polisen flyttar ut till Fyrvalla tillsammans med de andra blåljusmyndigheterna om några år, låta inrymma ett så kallat resecentrum vid Västra station och nuvarande polishuset.

Det skulle bli många människor i rörelse från Kyrkparken, längs Stortorget, ner till Badhusparken!

Det är betydligt mer centralt än dagens järnvägsstation och skulle föra samman buss och tåg på ett smidigt sätt. Kyrkparken-Stortorget-Resecentrum-Badhusparken skulle bli ett betydligt mer attraktivt stråk att vistas på. Bara kommunen gör ett bra jobb och kollar med kommuninvånarna lika mycket som med arkitektfirmorna så kan det bli riktigt, riktigt bra.

New Orleans har, som Naomi Klein påpekar i sin bok Chockdoktrinen, blivit ett av offren för amerikansk nyliberalisms chockbehandling. I en artikel tipsar hon om utvecklingen i orkanen Katrinas spår: New Orleans byggs upp som en mönsterstad av modell Bagdad, komplett med "gröna zoner" och djupt ovärdig behandling av de tiotusentals fattiga som fortfarande saknar hem.

Självklart slaktar man den offentliga kärnverksamheten, i form av skolor, sjukhus och äldreboenden, men man tar också itu med problembarnet "social housing", alltså typ prisvärda hyresrätter. I en stad där boendepriset för många har ökat från 500 till 1 000 dollar i månaden sedan orkanen för ett par år sedan är det avgörande för de fattiga och den lägre medelklassen att det finns boende som regleras politiskt. Och av just den anledningen - att priserna har fördubblats samtidigt som uteliggarnas antal nått 12 000 - river de nyliberalt influerade styrande nu kvarvarande allmännyttiga bestånd. New Orleans ska bli etniskt och ekonomiskt enhetligt på kort tid. Problemet är att de fattiga inte försvinner med nedmonteringen av de offentliga välfärdssystemen.

Ingen ekonomisk makt - ingen politisk röst.

Politikerna i New Orleans behöver inte lyssna på the street niggas, för det är ekonomiskt ineffektivt. De kan fortsätta sin chockbehandling - om de svarta startar upplopp sätter man bara in större militära resurser.

I Östersund går det lite lugnare till, och här har vi ett kommunalt bostadsbolag som jag hoppas tar mod till sig och gör anspråk på exploatering av stranden nedanför centralstationen. För mig smäller moderna hyresrätter i ett av länets finaste lägen högre än vilka marknadsmässiga skrytbyggen som helst. Men här precis som i New Orleans gäller kapitalets lagar, och de finns precis som i New Orleans inte till för vårt bästa.

21 december 2007

Nej till EU - ju förr desto bättre!

Gatan som löper parallellt med järnvägen fram till Norra Station i Bryssel domineras av sexhandel. Och då menar jag inte någon diskret "erotikshop" som typ den i Östersund där man kan köpa erotisk film och en dildo, utan sexverksamhet anpassad efter gubbar i karriären.

I skyltfönstren på minst ett dussin affärslokaler i rad sitter kvinnor och visar upp sig. Allt man vill ha går att köpa: den slampiga tonåringen, den heta negressen, den slappa, rökande mogna kvinnan och såklart den blonda sjuksköterskan. Känns det surrealistiskt? Det är det förstås. Men det är också den vardag i vilken parlamentsledamöter och byråkrater i Europeiska unionen utövar sin politiska och ekonomiska makt. En vardag där beslut fattas med unionens ekonomiska tillväxt som mål och allt annat - kvinnors kroppar, medlemsländers arbetsrättsordningar, miljön - används som verktyg för att nå målet.

På mitt besök i Bryssel i veckan, inbjuden av Jens Holm (v) för att få veta mer om Lissabonfördraget och EU-parlamentet, berättade Eva-Britt Svensson, vänsterpartiets andra parlamentsledamot, om hur den feministiska miljön i EU-parlamentet är. Om Sverige är index 100, sa hon, så är EU kanske 1 eller 2. Det är långt till jämställdhet i Sverige, men ofantligt mycket längre i Bryssel.

Den allmänt nedvärderande kvinnosynen är bara en av många saker som gör att jag känner mig äcklad av EU-maskineriet. Under ett besök i plena fick vi lyssna på hyllningar från socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater - det finns enligt dem inte någon gräns för EU:s ordförandeland Portugals godhet.

I tisdags föll också domen mot Byggnads i Lavalmålet. De cyniska farhågor som funnits inför tillkännagivandet har besannats med råge: EG-domstolen smular bit för bit sönder fackets rätt att försvara arbetarnas rättigheter och lönenivåer. EU-juridiken krossar folkrörelsen och kapitalintressena vinner över arbetarna. Gissa om eliten drog en lättnadens suck den 18 december! Och vad är LO:s reaktion? Att kräva av den svenska regeringen en lagändring för att parera EU-juridikens välfärdsslakt. Nej, det här går inte.

Sverige är underställt EU, med Lissabonfördraget något mer än utan. Vår rättspraxis skapas i EG-domstolen och ska alltså följas av Arbetsdomstolen. Vår utrikespolitik utformas på EU-nivå och ska följas av vår utrikesminister. Storleken på vår offentliga sektor avgörs av den takt med vilken vår regering pressar Sveriges socialpolitik nedåt efter EU-krav. Att kräva av regeringen att den ska förändra svensk lagstiftning för att korrigera fel orsakade av EU-fördragen är dödfött. Det är EU som är problemet för LO och hindret för en progressiv välfärdspolitik. Därför är det helt självklart att som vän av en stark arbetarrörelse och gemensam välfärd säga nej till EU!

16 december 2007

Nä, inte Nordkorea-vurm.

Manne Granqvist skriver i veckans Flamman en debattartikel där känslor överröstar de sakliga argumenten. Tidigare har Granqvist skrivit bra i Clarté, om Darfur och Haiti bland annat, men den här gången, i Zimbabwefrågan, blir det bara Nordkoreavibbar av allt.

Tesen är att president Robert Mugabe - sina övergrepp och hemskheter till trots - är älskad av många zimbabwier och att syftet med västs kampanjer mot honom är att vrida fokus från de progressiva jordreformerna.

I vissa delar stämmer det förstås att Mugabe är en uppskattad ledare. Den som ifrågasätter hans roll i befrielsen och i grundandet av den zimbabwiska republiken gör ett dåligt jobb. Sin roll som Älskad Ledare, Kim Jong-Il style, tar sig Mugabe dock genom sanslösa utrensningar och ett vulgärt, öppet förtryck mot sina rivaler - verkliga såväl som inbillade. I ett land där eliten, de vita jordägarna, bjuder militant motstånd är det, tycker jag, helt legitimt att staten använder våld för att få kontroll över situationen. I Zimbabwe är det ZANU-PF, genom Mugabe och de högsta inom partitoppen, som har kommit att bli eliten själva. Kritik måste riktas mot detta, inte konstateranden om hur många hundra tusen som jublar när Mugabe talar.

Sannolikt stämmer det som Granqvist skriver, att målet med västmakternas kampanj mot Zimbabwe i första hand riktar sig mot jordreformagendan. Men denna jordreform är bedräglig eftersom den ligger i händerna på en regim som är beroende av ett fortsatt förtvivlat läge i landet. Mugabe har inte varit särskilt angelägen om att använda sig av jordreformer annat än som pysventil för desperationen bland de fattiga på landsbygden. Genom att låta de fattiga ockupera land och arrendera jord av staten ser det ut som att Mugabe är "deras" ledare.

Jag håller självklart med om att västvärldens sanktioner och ekonomiska krig mot Zimbabwe är en stor del av landets problem och därför måste fördömas. Samtidigt är Robert Mugabe den sortens ledare som inte har gjort sig förtjänt av beröm för sin progressiva politik på senare år. Krossandet av all opposition, tystandet av all kritisk media, de riggade valen och korruptionen som har gett Mugabes regim sin dåliga image är trots allt allvarliga grejer. Nordkorea-allvarliga.

14 december 2007

EU-grundlag för individen?

Lena Mellins analyser brukar vara skeva och ge en märkligt cynisk bild av vad politik är. I dagens EU-krönika skriver hon om EU:s nya fördrag med en lika fördummande som bisarr vinkel:

Ibland är världen inte riktigt som man tror. [...] Reinfeldt förlorar och du vinner. Det är faktiskt sant.
Nähä, vad trodde vi då om världen (alltså, om EU)? Att den styrs av dem som styr EU? Nej, det trodde vi förstås inte. Vi har lyssnat noggrant på Mellin och förstår därför att vad EU nu gör är att avhända sig lite makt, till förmån för oss. Vi vet att det egentligen är vi, med våra medborgarinitiativ, som tillsammans med våra regeringschefer har skrivit under grundlagsförslaget. "E" i EU står faktiskt för "Altruistiska", alltså Altruistiska Unionen - den som gör saker av ren omtanke om medborgarna - men AU var ju en förkortning som svartingarna redan har lagt beslag på, så det fick bli EU. Om vi inte hade haft EU så hade vi inte heller haft demokrati, fred, miljö, iPod och en massa andra bra saker. Det är faktiskt sant. Ibland är världen sannerligen inte som man tror.

Reinfeldt, han skriver förstås under den här grundlagen för att han månar så mycket om individens makt över sin egen tillvaro. Det har ingenting med de klassintressen och de ideologiska dogmer han står för att göra, som man kanske kan tro när man ser hur hans regering agerar i makt- och demokratifrågor. Om man trodde att den här grundlagen forceras av 27 EU-länders statsledningar mot en i många fall stor inhemsk opinion har man helt fel - för ibland, framför allt i EU-frågor, är världen inte som man tror.

När vi ändå bara hittar på och fördummar vill jag tipsa om en annan folkets fiende: Svenskt Näringsliv berättar sagor!

Om det finns nån rättvisa här i världen borde Lena Mellin förvisas till DN eller nån annan icke-oppositionell blaska.

Inte alla har tid att kommunicera med djur.

"Vad gör vi när vi har slut på idéer?"
"Vi gör nåt om nån jävla rikspolitiker."

Inga Lantz, före detta riksdagsledamot för vänsterpartiet, spenderar sin tid med att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur.
Härifrån.

Själv talar jag inte med djur, men om folk vill göra det så är det väl kul om de har tid och möjlighet att göra det. Och om journalister har tid och möjlighet att kommunicera telepatiskt med djur så är det också kul. Synd att de gör det på arbetstid, bara. Jag ser hellre att de där samhällsreportagen sänds som om det var tänkande människor som såg dem.

05 december 2007

Tvångets dimensioner

I kväll sitter jag och youtubar runt bland ljud och bilder och tänker på skillnaderna mellan realsocialism och kapitalism.

En sak kan jag konstatera, nämligen att realsocialistiskt tvång är så mycket vackrare på bild än det i kapitalistiska länder. Kolla bara på videon till "I Want More" av brittiska Faithless, där nordkoreanska proffsgymnaster och statister tränar och visar upp sina konster. Masskoreograferad, mänsklig, skön konst.



Kapitalismen är som sagt ingen fin historia. Den presenteras bäst med Naomi Kleins ord, i reklamen för hennes bok Chockdoktrinen:

Pilger om kriget mot demokratin

Antiimperialistisk agitation är sällan så ljuv som när John Pilger dirigerar. Han får tag i det bästa av det bästa.

Ta en och en halv timmes paus från DN-dimman och stig in i klart, rent antiimperialistiskt luftrum. Se filmen "The War On Democracy", om Förenta staternas politik mot demokrati och demokratikämpar i Latinamerika.

Chávez får både inleda och avsluta filmen och han gör det helt sjukt tänkvärt. Tänk om alla fick se den här filmen!

03 december 2007

Äntligen - Röd Press online!

Ung Vänsters roliga, men fattiga, tidning Röd Press finns nu på internet. Äntligen dags för humor från vårt kära förbund.

Lägg till den bland favoriterna!

Revolutionen i Venezuela fortsätter

Venezuelas valmyndighet meddelar att nej-sidan i folkomröstningen om en förändrad konstitution för Bolivarianska Republiken Venezuela har vunnit. Valresultatet, 49,7 procent ja mot 50,3 procent nej, visar hur sjukt jämn kampen har varit mellan de två lägren. Men man häpnar också över att det i svenska medier har hetat att nejsidan "enligt opinionsundersökningar" har haft ett stabilt övertag. Ungefär samma opinionsundersökningar som gav Ny Alliance en stor roll inför de danska valen tidigare i höst. Det vill säga rena hjärnspöken i riksjournalisternas politiska värld.

Chávez är såklart inte nöjd, men inser samtidigt att det här minskar den akuta risken för statskupp och inbördeskrig. Under natten har högerledare hotat med våldsamheter om omröstningen skulle visa fel resultat och det har funnits stora "förväntningar" från framför allt Washington att ett nederlag för Chávez skulle försvaga honom.

Det som har hänt är såklart ett litet hack i den revolutionära utvecklingen i Venezuela. Men man ska veta att diskussionen inför just den här folkomröstningen har varit osannolikt osaklig, när hela oppositionen närmast parodiskt har dragit sina diktaturargument och chavisterna har svarat att det handlar om "med eller mot Chávez". Det är såklart två felaktiga hållningar, som i sig inte har gynnat förslaget och som dessutom har flyttat fokus från den progressiva utvecklingen.

Hur chavisterna går vidare nu återstår att se. Arbetet med de kommunala råden - som i förslaget fick konstitutionell status som maktbas för medborgarna på lokal nivå - kommer förhoppningsvis att fortsätta, trots att de nu inte får samma tyngd som det var tänkt. Klart är att Chávez har förlorat sin första omröstning och att revolutionen får hitta andra vägar.

Uppdatering: Svensson har skrivit tänkvärt om det hela. Aftonbladets artikel (där för övrigt 100,4 procent av rösterna tycks vara registrerade) är så förvirrad att jag bara gapar.

27 november 2007

Approximation om 2000-talets jordränta

Den som vill uttala sig om jordbruk och miljö bör vänligen godhetsfullt läsa detta inlägg först.

[...]den som tror att alla människor har ett gemensamt intresse av att göra något åt klimatproblemen och resursanvändningen har missat den kanske allra mest centrala insikten idag: Vi har inte alls gemensamma intressen.
Det spelar ingen roll om Johan Staël von Holstein säger att lösningen på miljöproblemen heter kapitalism. Han och andra företagare kommer alltid att kunna köpa sig förbi alla problem och tjäna bra på det. Är Bangkok för smutsigt? Det finns andra, renare destinationer att flyga till för en shoppingweekend. De som utan att kunna försvara sig drabbas av utarmandet av naturresurserna, och kapitalisternas jakt på de sista orörda resterna, måste bli politiska subjekt i den här debatten.

26 november 2007

Klasstrider i Bolivia

Oroligheterna i och kring Bolivias officiella huvudstad Sucre har i helgen kulminerat, läser jag på Latinamerika.nu. Efter ett flera månader långt avbrott återupptog den "konstituerande församlingen" i staden sitt arbete med att skriva ett nytt förslag till konstitution för Bolivia i onsdags. Förslaget ska vara färdigt för folkomröstning den 14 december.

Konflikten i Bolivia står kring makten över landets naturresurser. I landets högt belägna delar, där Sucre ligger, finns den traditionella gruvindustrin, vars rikedomar sedan långt tillbaka är extremt orättvist fördelade och där gruvarbetarna är i stort sett livegna. I de låglänta delarna dominerar indianbefolkningen och där finns stora gasfyndigheter, som nu ska exploateras. Till låglandet räknas också La Paz (trots att staden är belägen 4 000 meter över havet), landets största stad och säte för regeringen sedan slutet av 1800-talet. Sucre och de mer välmående regionerna hotar med att bryta sig ur Bolivia om den nya konstitutionen antas. Redan nu hänger inbördeskriget i luften, sedan högeroppositionella i Sucre bland annat lynchat en polis och ett antal aktivister från landets ursprungsbefolkning, som är positiva till den konstituerande församlingens arbete.

Den nya konstitutionen ska förbättra det förtvivlade läge som miljoner fattiga bolivianer nu lever i. Jordreform, rättvisare fördelning och stärkta sociala rättigheter står högst på listan över saker som indian- och bondepartiet MAS, som har vunnit valen i Bolivia och leder konstitutionsarbetet, vill genomföra. På det hela stora liknar situationen i Bolivia den i Venezuela för några år sedan - rika, rasistiskt anstrukna affärsintressen blir överrumplade när en våg av folkligt engagemang sköljer över landet och kräver rättvisa.

I Venezuela vann folket de första, stora slagen: Chávez vinst i valet 1998, 1999 med en ny konstitution, 2002 över kuppmakarna. Om någon vecka är det dags igen, när ännu ett paket med förändringar (förhoppningsvis) godkänns av venezuelanerna. Jag hoppas att även bolivianerna orkar stå ut med den våldsamma situationen tills konstitutionen blivit verklighet och reformerna genomförs. Kampen om ägandet och klassherraväldet är inte fin, men nödvändig. Heja den latinamerikanska folkrörelsen för socialism!

25 november 2007

Klassekampen får förstärkning

Ali Esbati flyttar till Norge för att jobba på vänstertidningen Klassekampen, läser jag på flamman.se. Ärligt nu - vem har väl inte funderat på att flytta västerut på senare år? Norge är ett rimligare land på nästan alla sätt.

Det är fett synd att det inte finns någon vänsterdagstidning, på samma sätt som det finns högerdagstidningar, i Sverige. Susanna Alakoski föreslog i LO-tidningen att fackföreningstidningarna borde slås ihop till en dagstidning, "Nyheterna". Ett radikalt förslag, men det är knappast nuvarande fackföreningspress som ska omformas till dagsutgivning. För att slå rot bland mainstreammedia så måste dagstidningen kompletteras med andra medier, både partitidningar och fackpress. Men jag håller med om Alakoskis attityd, "Chocka Sverige för fan!".

Media har en förbannad plikt att stå på småfolkets sida. Och då inte ur liberalt perspektiv, där enskilda människors problem med myndigheter eller privatekonomi blir ursäkt för tidningen att kräva högerpolitik, som nu. Nej, det behövs en tung, daglig aktör med professionella journalister ur hela vänstern. Journalister som har status och kapacitet, som kan forma nyheterna. Tänk bara en redaktion med Dan Josefsson, Rebecka Bohlin, Aron Etzler, Helle Klein... De skulle chocka Sverige. Nu ska Ali Esbati chocka Norge. Hoppas att erfarenheterna därifrån kan ge inspiration till en vettig vänsterdagstidning här i Bonnierland.

06 november 2007

Tydligt om moderata kriminella

Lena Smedsaas skriver en rimlig analys för TV4. I korthet har vanligt folk helt enkelt inte den erfarenheten av svartarbete som eliten i borgarpartierna har. När moderaterna då dessutom i all befintlig retorik refererar till just låginkomsttagande arbetare så är det en sjuk inkonsekvens.

För övrigt har Kalle Larsson för en gångs skull kommit igenom rätt bra i media, med sitt förslag om en delegation mot fusk. Till skillnad från borgarna, som lägger all skuld på de små människorna som fördrägligar tillvaron med extra hemmadagar eller lite mer sjukersättning, vill Larsson komma åt storskurkarna, typ moderater i ledande position.

Andra riksdagsledamöter var här i Östersund i dag, för att liva upp vår vardag. Närmare bestämt Ulla Andersson, Peter Pedersen, Marianne Berg och Hans Linde. På bilden nedan syns de i ett inte jätteentusiastiskt skede, diskuterandes partipolitik med partikamrater från länet:

Vi är kroniskt dåliga på att ta bilder i vänsterpartiet. Det här var typ dagens enda bild...

05 november 2007

Ryssarna avskyr vårt system

En sån där festlig opinionsundersökning ämnad att skapa rubriker har gjorts i Ryssland. Den visar att 35 procent av ryssarna föredrar det politiska systemet som fanns i Sovjet före det som finns i Ryssland i dag (med 27 procents stöd). Sådana resultat kan man förstås tolka cyniskt, som att ryssarna är inkapabla att ta hand om sig själva och vill ha tillbaka "pappa Staten", och att de är allmänt demokratiskt efterblivna och inte förstår sitt eget bästa. Liberaler av alla sorter brukar luta åt sådana resonemang.

Rysslandskännaren i artikeln, Ebba Sävborg Romare, resonerar klokt om det ryska parlamentets minskande makt. Men en sak hon säger gör mig lite ledsen.

Vi borde visa större respekt för vad ryssarna säger. Det här är det system de själva har valt.
Njae, valt system har faktiskt andra gjort åt det ryska folket. 1998 skrev Dan Josefsson en grym artikel om det helvete som Ryssland har genomgått i framför allt utländska ekonomers våld efter Sovjetunionens kollaps: Konsten att förstöra ett land (med lite professionell hjälp från Sverige) Denna rapport om imperialismens chockdoktorer har också, läser jag på Josefssons hemsida, letat sig in som referens i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen.

Folk väljer aktivt bort den nyliberala retoriken när tillfälle ges - exempelvis i EMU-frågan - men får ändå en nyliberal politik. Det är mot detta som ryssarna svarar att de hellre ser en sovjetisk diktatur. 19 procent av de svarande vill ha "demokrati som i västländer" och bara 15 procent tycker att marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet. Om global nyliberalism är det enda alternativ som eliten ger en, så slår man gärna tillbaka med det lilla försvar man kan ha - sovjetkommunismen. I dag är det oljeländerna som ska krisas till nyliberala genombrott, men även här i de "stabila demokratierna" har de nationalekonomiska medicinmännen makten. I vårt samhälle är en tillbakagång till Sovjetunionen inget alternativ, trots att vi precis som ryssarna får en politik vi inte har valt. Vi förtjänar bättre än vad vi har.

04 november 2007

Lönsamma skolor?

John Bauergymnasiets grundare och huvudägare plockar ut tiotals miljoner i vinst från skolverksamheten, visar en granskning gjord av TV4. Det är knappast någon nyhet, men det är ändå stötande att det handlar om så stora summor.

För nästan två år sedan skrev jag själv om vinsterna i John Bauergymnasierna. Då ville dåvarande huvudbolagets företrädare inte svara på mina frågor om företagets/företagens ekonomi och ägandeförhållanden. Jag skrev såhär vintern 2006:

När privata företag nu äntligen får kasta sig över de förfallande resterna av kommunal samhällsservice månar de antagligen om sin bild som räddaren i nöden och lösningen på samtliga problem i offentlig sektor. Allt blir bättre privat, är den bild vi ska ha i bakhuvudet. Och då går det inte för sig att man lämnar ut sina spelkort för granskning. Sådan information i händerna på en viss Janne Josefsson på SVT, eller ännu hellre Dan Josefsson, skulle definitivt bli ett hårt slag mot hela privatiseringsrörelsen.

Ärligt talat måste jag säga att ett sådant scenario är önskvärt. Nu hoppas jag att nån missnöjd ekonomiansvarig eller lurig researcher lyckas läcka lagom mycket för att sensationsjournalisterna ska få vatten på sina kvarnar. Dels för min personliga tillfredsställelse, och dels för demokratins och insynens skull.
När TV4 nu har fått fram uppgifterna är det tack vare "experthjälp från Aktiespararna och Stockholms Universitet". Så får man alltså hoppas att transparensen i framtidens utbildningssektor ska se ut: intresseorganisationer och akademiker får gräva sig in i företagsstrukturerna och söka bland redovisningar för att reda ut hur utbildningsorganisationen faktiskt ser ut.

Det här är ett vansinnigt system, och ändå bara en liten del av vad som är på gång. I det borgerliga mönstersamhället drivs ytterst få skolor i kommunal regi, med allt vad det innebär av offentlighetsprincip och icke-marknadsmekanismer. Makt- och demokratifrågor får inte plats i samhällsdebatten. När skolan blir en vinstdrivande institution kommer också kraven att riktas åt rätt spännande håll. Mats Norrstad, från Lärarförbundet, säger om vinsterna att:

Om det är så mycket pengar, då är min enkla slutsats att de får för stor ersättning från landets kommuner när de driver skolor helt enkelt.
Ja, vad är väl gymnasieskolan om inte överbelastad av kommunernas pengar? I spåren av utbildningens privatisering vrids också debatten i perversliberal riktning, och de stridande parterna blir aktieägare mot skolfack. Aktieägarna vill såklart ha lite mer transparens för att lättare kunna göra lönsamma investeringar, skolfacken vill hellre ha en skolverksamhet bortom aktiespekulanters nycker.

Om inte sossarna gör politik av det här, och därmed går emot de egna högeravvikarnas liberala irrfärder, kommer skolan att vara förlorad för lång tid framöver. Vet de inte vilken åsikt de borde ha i frågan om "lönsamma skolor" är de välkomna att kopiera vänsterpartiets skolpolitik.

31 oktober 2007

Omdömeslösa medier

Sveriges Radio Jämtland har uppmärksammat statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Östersund i dag. Artikeln är surrealistisk nog att återge i sin helhet här (rubriken är särskilt fascinerande):


De diskuterar alltså med stor frenesi huruvida Reinfeldt är omdömeslös eller ej som har en statssekreterare som har setts full med en journalist på TV4. Dessa diskussioner ersätter den analys och kritik av den så kallade politik som Reinfeldt står för, som man annars skulle kunna tänka sig borde förekomma. Media rapporterar pliktskyldigast om två saker:

1. Reinfeldts besök på rehabiliteringen i Östersunds kommun.
2. Skandalen med statssekreteraren.

Kan inte media bara skita i kvällstidningsvinkeln, eller åtminstone låta statssekreterargrejen vara en bisak?

29 oktober 2007

Kristina säljer ut

Jag ser att utförsäljningarna i landets huvudstad går ungefär som planerat. Efter ståhejet med skolor som köps till vrakpris av de egna rektorerna för att göras miljonvinster på, vårdmottagningar där ledningen plockar ut tiotals miljoner i utdelning och en omsorg där anhöriga själva tvingas ansvara för brukarna, kommer Operation: Välfärd version 2.0 här.

Kristina Axén Olin (m) säljer ut Stockholm på Blocket.


Det är bara att önska stockholmsmoderaterna lycka till och hoppas att de skrupelfria köpare som lägger beslag på huvudstadens välfärd slipper skatta för sina entreprenörsmässiga stordåd. I kampen mot den offentliga sektorn är det nödvändigt att skapa privata välfärdsbaroner!

Uppdatering: Blocket-annonsen som fanns där, med länkhänvisning till bland annat Yelah.net, funkar inte längre. Erik Berg har dock sparat en dump av hur det såg ut, här.

26 oktober 2007

Vi är övervakade!

"Filmar den där kameran oss?"

Sådär kan man göra om man vill upplysa folk på stan om att regeringens förslag till övervakningssamhälle är helt sinnessjukt. Det var dessutom ett bra tillfälle att få leva ut politisk kreativitet.

Notera texten i skyltfönstret bakom oss, som lyder "På hösten är kvinnan som vackrast"... Well, Östersund är som vackrast nu.

25 oktober 2007

Ni får Manta om vi får Miami!

Agneta Norberg tipsar om en kommentar från Ecuadors president Rafael Correa, som med en enorm folklig mobilisering i ryggen har lyckats få bort landets tidigare koloniala styre. Den här gången har Correa sagt några sanningens ord om den flygbas som Washington har vid den ecuadorianska kusten, vars avtal löper ut 2009:

Vi förnyar avtalet på ett villkor: att de låter oss placera en bas i Miami. En ecuadoriansk bas. Om det inte är något problem med att ha utländska soldater på sitt lands mark så borde de givetvis låta oss ha en ecuadoriansk bas i Förenta staterna.
Så kan man såklart inte säga till farbror Bush. Bush, som ju i dagarna satt sin plan för statskupp på Kuba i rullning (läs mer på Esbatis kommentarer), vill inte kännas vid att det skulle vara känsligt med en nordamerikansk flygbas i Ecuador.

I Ecuador är frågan högaktuell. Förenta staternas makt över Latinamerika vilar framför allt på dess ekonomiska och politiska dominans - men i praktiken väger också den militära närvaron tungt. Utan en militär styrka på plats får Washington svårt att övertyga ländernas ledare om den imperialistiska politikens förträfflighet. Således har folk-, freds- och antiimperialistiska rörelser i och utanför Ecuador länge kämpat emot den amerikanska basen i Manta i Ecuador, såväl som mot andra amerikanska baser utomlands. Vad Correa gör är att ställa frågan till Bush på ett provokativt sätt: Varför har du, Bush, ensam privilegiet att placera ut militära utposter i resten av världen?

För ett självständigt Latinamerika krävs den här typen av konfrontation med de imperialistiska banden mellan nord och syd. Correa må utpekas som populist, men han för här beslutsamt fram en åsikt som kräver betydligt mer än ett populistiskt sinne för utspel.

Någon gång i en snar framtid kanske vi får se en amerikansk president i försvarsställning mot ett Latinamerika som kräver upprättelse. En situation där Nordamerika tvingas förhandla med Latinamerika på jämlika villkor; där ingen utnyttjar den andre otillbörligt. Den vänstervind som Correa, Chávez och Morales är företrädare för ger hopp om att rättvisan en gång kan segra.

24 oktober 2007

FN-vänner och andra

I dag stod jag vid ett bokbord på Länsbiblioteket och informerade om FN-dagen och om Östersunds FN-förening. Det är schysst, tycker jag, att försöka förankra arbetet för mänskliga rättigheter och internationellt freds- och utvecklingsarbete på det lokala planet.

Något jag inte visste när jag ställde mig vid bokbordet var att FN-förbundet hade utsett Birgitta Ohlsson (fp) till Årets FN-vän 2007. Hade jag känt till det skulle jag ha tackat nej till att stå där.

Folkpartiet, och där i synnerhet Birgitta Ohlsson, har med större eller mindre entusiasm ställt upp på de folkrättsvidriga övergrepp som på senare år orkestrerats från Washington. Att ge utmärkelsen "Årets FN-vän" till Birgitta Ohlsson är lite som att ge Al Gore, vicepresident under Bill "flygbomba läkemedelsfabrik i Sudan" Clinton, Nobels fredspris.

Jag har svårt att ta Årets FN-vän 2007-grejen på allvar.

17 oktober 2007

Kulturtest, Ung Vänster-Muf: 1-0

(Eller Ung Vänster äger Muf!)

En grupp kallad "Röda Vattenkannan" sjöng låten "MUF äter bajs" för några år sedan. Man kan skratta åt den, eller sjunga med, jag säger inte vilket jag själv föredrar, men jag börjar nu undra om inte Muf faktiskt har ätit bajs. Eller åtminstone något annat som man inte ska äta. Svamp? Avgör själva.

Vad som har hänt är att en kampanj har lanserats, "Kan själv". På hemsidan - nu omgjord och upphottad - finns en låt att ladda hem, kallad "Jag kan själv". Varning: Muf-låten är de här grabbarnas politiska verk:


Det finns ingen hejd på bratgrabbarna:

OBS. Den här låten får och bör spridas överallt.
- Ska bli! Jag kan inte återge text eller melodi sanningsenligt. Man måste höra själv för att förstå problemets omfattning.

Ett stort problem med Muf är att de är dåliga och saknar den självkännedom som krävs för att inse det. Om man kan sjunga och sjunger för en sak man tror på - exempelvis det intetsägande empowermentuttrycket "kan själv" - så får man gärna göra det. Men när man saknar spärrar blir det någonting annat, det blir mer humoristiskt. I Ung Vänster har vi ett par band, som Kreti och Pleti och Lazze Ohlyz, som både kan sjunga och spela (nåväl...) och som framför allt gör det med glimten i ögat. Lyssna gärna på deras låtar! Särskilt rekommenderar jag följande fyra:

- Kreti och Pleti: Hymn till warezhavet (mp3 - text)
- Kreti och Pleti: Dom som äger (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Danderyds enda kommunist (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Dans och Klasskamp i Parken (mp3 - text)

Ung Vänsters musik fetäger Mufs!

Det är nästan pinsamt att se hur ungmoderaterna beter sig. Alldeles nyligen släppte också Muf-ordföranden Niklas Wykman en singel, där han med erbarmlig stil tar sig igenom en kort vers.

Så jag undrar helt enkelt om detta verkligen händer. Är Muf på riktigt eller är det här vänsterfolk som spelar teater?

Aftonbladet+Ericsson=skandal

Jag vill inte säga "Vad var det jag sa?", men det har uppstått en något prekär situation på Aftonbladet.

För knappt två månader sedan gick aftonbladet.se ut stort med löfte om säkra pengar. Du får aktier i Ericsson om du betalar medlemskap i Aftonbladet Plus. Experterna var rörande överens om hur bra företaget är (se här och här). Vad sägs om "Den svenska mobiljätten fortsätter växa" eller "Mobilaktien är för lågt värderad idag, jag skulle köpa Ericsson."? I dag kan vi säga att det här var bullshit.

Remember?

Ericsson själva förklarar att det tredje kvartalet i år har varit mycket sämre än väntat. Samma tredje kvartal som enligt Aftonbladets experter var undervärderat.

Aftonbladet har här alltså lurat folk på pengar och i dag får dessa småsparare två klargöranden från mediehuset:

1. Det är för sent att sälja Ericssonaktierna.
2. Att Ericssons aktie föll, och med den 1,4 miljarder kronor i pensionsbesparingar (de försvann inte; de bara slukades av aktiespekulanter i andra delar av världen), är ett varningens tecken till alla er oansvariga ägare av aktier i Ericsson:

– Pensionsspararna har idag större möjligheter än tidigare att påverka sin pension. Det ställer högre krav och innebär också att var och en, i högre utsträckning än förr, själv ansvarar för sin pension.
Vi lever i en underbar, underbar värld. Ibland är den nästan för bra för att vara sann.

16 oktober 2007

Imperialismens nyttiga idioter

Så var det dags för signaturen Janne att stå upp mot flyktingarna i en insändare i ÖP. Mitt svar kan läsas här.

Vissa vill helt enkelt inte göra en enkel maktanalys. Se de rimliga, logiska konsekvenserna av en viss förd politik; se imperialismen. De målar gärna upp problem - verkliga eller påhittade - och drar ur dessa slutsatser som får mig att sucka. För vad är det de vill, de där signaturerna "Ärlig", "Ordf.Dagh.Gubbjäveln" och "Janne"?

Jag begriper att det kan provocera när yngre människor som jag försvarar saker av ideologiska skäl. Typ åberopar värderingar och spänner ut sammanhangen så brett som över hela världen. Då blir man nog som äldre lite ställd, lite skakad i sin tro på det egna sunda förnuftet.

För visst begriper jag att deras sunda förnuft säger dessa människor att flyktingmottagning borde rationaliseras bort och pengarna satsas på oss, som behöver dem. Det jag inte begriper är varför de ser detta som det mest upprörande, mest konkret åtgärdbara, i flyktingfrågan. Som jag ser det behövs åtgärder inte mot flyktingmottagning utan mot flyktingskapande. Vi kan inte fortsätta skapa flyktingar. Det är inte en värld byggd på den starkes förtryck av den svage som jag vill leva i.

Miljö och natur är vad det hela handlar om. Naturen har alla de rikedomar som krävs för att den globala kapitalistiska apparaten ska kunna fortsätta att svälla, samtidigt som miljön också sätter gränser för hur och var människor kan bo, allteftersom vi förstör den. När skövlandet av natur- och miljötillgångar och desperata människor intensifieras, blir fler flyktingar bara ett av många följdproblem.

Roten till det hela måste sökas i själva kapitalismen. Så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle kommer det att finnas "incitament" att skövla vidare. Sen vet jag att drömmen om det reglerade kapitalistiska samhället är både söt och långvarig, så jag vågar inte hoppas att insändarskribenterna och alla andra vanliga människor helt spontant ska hänga med mig i kampen mot kapitalismen i sig. En tydligt antiimperialistisk ton i debatten skulle räcka långt.

15 oktober 2007

Arklöv är småfisk!

TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har en källa som "erfar" att Jackie Arklöv i sin tjänstgöring som kroatisk legosoldat begick grova övergrepp, skriver Aftonbladet. Rubriken är förstanyhet på hemsidan. Nå, nu är det väl ingen uppseendeväckande nyhet att Arklöv har gjort förjävliga saker - han är redan dömd för övergrepp mot civila och krigsfångar. Inte heller är det något sensationellt gripande på gång, eftersom Arklöv sitter i fängelse och kommer att förbli där i många år till, straffad med både livstidsdom för polismord och åtta år för brott mot folkrätten.

Det lustigt är att det här enligt de ansvariga på redaktionerna ändå är en jättenyhet. Jag får lust att ställa den klassiska frågan "Is it because I'm black?" - Arklöv passar väl in i mallen för hur de onda, mörkhyade fienderna ska se ut - men jag vet att det finns intressantare frågor att ställa.

Samtidigt rapporteras om de krigsbrott som pågår dagligdags i imperialistiska väpnade styrkors regi med de väpnade styrkornas egna ordval. Det heter helt oproblematiskt att "rebeller" har mördats eller att "skottlossning utbröt" när de kontraktsanställda styrkorna har öppnat eld mot folk.

Amerikanska legosoldater ("säkerhetskonsulter"), som den 15 oktober 2007 pågår övergrepp mot civila irakier och krigsfångar som i sin omfattning vida överskrider grymheterna i forna Jugoslavien, går i stort sett ogranskade och ostraffade genom kriget. Det finns ungefär lika många "säkerhetskonsulter" i Irak som det finns amerikanska soldater. Inte sällan handlar det om gamla härdade legosoldater som ser sin chans att tjäna snuskigt stora pengar på ett jobb där psykotiska, sadistiska drag underlättar snarare än är ett problem. Deras uppdrag är att med alla tillgängliga medel se till så att deras uppdragsgivare inte hotas. Givetvis dukar tiotusentals oskyldiga under när affärsmän, politiker och militärer - och alla som står dem nära - med våld ska separeras från det irakiska folket. Övergreppen är en nästan obligatorisk följd av ett elitsamhälle som saknar folklig grund.

Journalister som försöker att rapportera seriöst om övergreppen i Irak mördas. Om detta skulle Aftonbladet kunna skriva. Men det gör de inte, eller åtminstone sker det så sällan att det får ses som närmast marginellt. Jackie Arklöv har gjort sig skyldig till vidriga brott mot oskyldiga, ja. Men det är ovärdigt att rubriker om hans brott under tidigt 90-tal ersätter de nödvändiga rubrikerna om Pentagons uppdrag i dag till privatarméer i Irak, Afghanistan och på andra håll. Allmänheten ska inte kunna undkomma vetskap om de ohyggligheter som västerländska demokratikrigare gör sig skyldiga till!

10 oktober 2007

Take that, Peter Eriksson.

Vänsterpartiet - om sossarna själva får välja.

Ja, alltså, inte den socialdemokratiska partiledningen, vill säga, utan socialdemokrater i Sverige. Riktiga människor, typ. De vill samarbeta med vänsterpartiet hellre än med miljöpartiet, enligt en undersökning från TV4. Det är rätt sjukt hur ledarskribenter och politiska bedömare tillsammans med partiledningarna för sossarna och miljöpartiklarna är rörande överens om att samarbete med vänsterpartiet är uteslutet. Som argument anförs att vänsterpartiets politik skiljer sig för mycket i viktiga frågor - välfärdspolitik framför allt - från de andra partiernas.

Problemet är att det är just den vänsterpolitiken som sossarnas väljare vill ha. De vill inte se mer liberalisering, mer ekonomiska tvångströjor där behoven är som störst och mer EU-anpassning. De vill ha en välfärdspolitik värd namnet och tror att sossarna och miljöpartiet inte kommer att kunna leverera det.

Anledningen till att dessa väljare med vänstersympatier inte röstar på vänsterpartiet har Peter Eriksson själv förklarat ganska bra:

–Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill.
Folk får helt enkelt inte veta vad vänsterpartiet står för eller vilken vår politik är. Det lilla som kommer ut är korthugget i bästa fall, annars förljuget.

Om nu bara herrar och damer partiledning i s och mp kunde lyssna in vad väljare, partiprogram och verklighet säger om en framtida politik så tror jag att svaret blir tydligt. Mot den sedan 80-talet förda mittenhögerpolitiken måste ett alternativ ställas upp. Om det - som sossarna har föreslagit - bara blir kosmetiska kursändringar från i dag, tillbaka till det som var innan maktskiftet 2006, så har de inte lyssnat på sina väljare. Väljarna och folk i allmänhet vill långt mer till vänster än vad etablissemanget öppet vågar erkänna.

09 oktober 2007

Heja Peter Eriksson!

Vänsterpartiet ska inte vara med i den regering som Peter Eriksson vill bilda med Mona Sahlin 2010. Han säger i en artikel i SvD att han inte vet vad vänsterpartiet vill. Nähä.

Det är jättebra om miljöpartiet bildar en mittenregering med sossarna. Det bildas ett utrymme för vänsterpartiet att kritisera från vänster och att bli av med den stämpel som dörrmatta i regeringssamarbete som har funnits. Slipper vi "ta ansvar" för fyra år till med EU-dirigerade nedskärningar, krigshets och antifeminism så är det bara bra.

Jag vet om Peter Eriksson att han gärna blir miljöminister. Det vore bra om han kunde bli det, så att alla naiva och idealistiska väljare med "gröna värderingar" fick se hur även en miljöpartist kan driva en ovärdig miljöpolitik.

Alternativet kunde vara en regering med vänsterpartiet och socialdemokraterna, men med en socialdemokrati i så total avsaknad av progressiva ideal vore det orimligt att tänka sig en röd regering redan 2010. De partier som gör seriösa försök att verkställa den samhällsomdaning som deras partikongresser beslutar om är de borgerliga, bortsett från kristdemokraterna, och vänsterpartiet. Jag antar att väljarna lär upptäcka det, kanske 2014 eller så.

Läs Josefin Brinks åsikter om sossarnas undfallenhet.

07 oktober 2007

Vill Mona, eller inte?

Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin i kväll kunde ha varit en spännande tillställning, mellan två tunga ledare som stöter ideologier mot varandra. Så blev det ju inte. I och för sig såg jag inte hela debatten - Bond lockade syskonen till en kommersiell kanal - men de delar jag såg var inte bra.

Mona Sahlin betonar gång på gång att systemet innan alliansens slakt inte var jättedåligt. Fredrik Reinfeldt att många inte delar Sahlins bild, utan känner vanmakt i den offentliga sektorn. Och så kommer de överens om att privat och offentligt ofta kompletterar varandra jättebra. Jaha?

När socialdemokraterna i veckan presenterade sin skuggbudget presenterades det som att "oppositionen" hade lagt fram ett alternativ. Pensionärerna utropades som tydliga vinnare, då de får ett par tusen kronor extra per år med en skattenedsättning. Inget specifikt socialdemokratiskt, i praktiken hade det kunnat vara kristdemokraterna som lade fram det förslaget. Förslagen i övrigt handlade om att återinföra och dra tillbaka politiska beslut till läget som det var innan borgarna tog makten.

Är det här vad sossarna kämpar för? Att återställa förstörelsen från borgarnas härjningar - är det den stora visionen? Vill socialdemokratin inte längre?

Reinfeldt pratar om hur välfärden måste komma närmare människorna. Det är såklart ett sätt för borgarna att, med sin nuvarande lugna, reformistiska framtoning, skjuta bort ansvaret för välfärdsfrågorna från folkvalda till ansvarsbefriade privata intressen. Sahlin borde visa att vägen till större rättvisa och medborgarinflytande går via fördjupad - inte frånskjuten - demokratisk styrning av välfärden. Men det gör hon inte, för socialdemokratin är fast besluten att återställa det som borgarna nu förstör. Och kanske på marginalerna justera på andra håll. Därmed fastnar hon i Reinfeldts alla djävulska fällor. Han tillåts helt måla verkligheten i sina färger, så Sahlin tvingas försvara det gamla.

Om vi ska tala om en "opposition" som oppositionen - sossarna, vänstern och kanske miljöpartiet - så borde det ju finnas ett projekt som ledaren kan locka och entusiasmera med. Göran Persson försökte mot slutet av sin period med "det gröna folkhemmet"; Sahlin har inte fortsatt på den linjen. Det behövs någonting som sticker ut så pass att det syns, men som samtidigt har en ideologisk grund. Arbetarrörelsens klassiska krav vore helt ultimata att extrahera något ur. Vänsterpartiet har gjort ett försök att skapa visioner med sitt skuggbudgetförslag, men tystades ner helt.

Så min fråga är vad Mona Sahlin vill. Hon kan ju göra samma sak som Reinfeldt, men att försöka vara bättre moderater-som-låtsas-vara-socialdemokrater än "Nya Moderaterna" är en dålig strategi för arbetarrörelsen. Vill hon framåt, eller bara lite sådär lagom mycket tillbaka, till välfärdsstaten?

05 oktober 2007

Arbetslinjer och välfärd

Var behövs fler arbetande händer?

a) På dammvippor, putsandes kristallkronor i salongerna i Täby och Danderyd.
b) I förskolegrupperna, på äldreboendena och i klassrummen.

Hur ska vi satsa våra pengar?

a) Skattesänkningar åt förmögna, så de förhoppningsvis anställer fattiga som tjänstefolk.
b) Anställningar i förskolan, äldreomsorgen och skolorna.

Vilka går mest på knäna och förtjänar ekonomiskt andrum?

a) Höginkomsttagare med stora hus och förmögenheter, som betalar alldeles för mycket i skatt.
b) Pensionärer, studerande och arbetslösa, vars välfärd försämras trots rekord i ekonomisk tillväxt.

Det är klart att den borgerliga regeringen svarar a) rakt av, på alla frågor. Men det finns andra ”arbetslinjer” som är bättre än den borgerliga! Se exempelvis vänsterpartiets skuggbudget.

Jag ville bara få det sagt.

Förresten är det festligt att ännu en minister uppmanas att gå, av flera ledarsidor (DN, Aftonbladet). Det ger lite krydda till bingobrickan i KU-bingo, där Mats Odell har den strategiska mittplaceringen. Än dröjer det ett tag innan vi kan ropa "Bingo!", men regeringens kompetenta och icke-korrupta statsråd har tre år kvar innan spelomgången är slut.

Om att välja motståndare

En insändarskrivare tycker att vi måste avsluta det icke-valda projektet med massinvandring till Sverige. Mer konkret ska vi sluta ta emot framför allt irakier, skriver Ärlig.

Det är inget nytt under solen när invandring pekas ut som ett problem. Däremot är det en ny folksjukdom, som framträder mer och mer tydligt ju mer samhällsklimatet i sin helhet fascistiseras. Tanken om "vårt folk" som en enhet som bekostar "oss själva" och "andra folk" som kommer hit och parasiterar är inte ny. Men den hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan i ett av kris och chock drabbat samhälle, där människors enda trygghet är att de kan utse en tydlig så kallad syndabock.

Jag har i mitt svar till Ärlig valt att ställa frågan om varför så många irakier, och afghaner och palestinier och jugoslaver och somalier, flyr sina hemländer. Eftersom jag är ganska säker på svaret - och eftersom jag tycker att svaret är det relevanta - så har jag själv också besvarat frågan. Folk flyr därför att vi använder vår makt för att förstöra deras länder och våldföra oss på dem.

Här menar jag inte "vi" som i "svenskarna", för det är precis den bilden av ett maktvertikalt samhälle som fascisterna, rasisterna, sverigedemokraterna, målar upp. I den bilden är alla vita 62-åringar samma, oavsett om en är sjukpensionerad undersköterska och den andre miljardär och ägare av företagsimperium, oavsett samhällsposition. Och den bilden tror inte jag på. Jag menar "vi" som EU, den svenska regeringen och det näringsliv vars marknadsstrateger gärna exploaterar exempelvis Irak och Serbien för egen vinnings skull. Jag menar att "vi", våra makthavare, använder den makt och de privilegier de åtnjuter i våra västerländska samhällen i form av politisk, ekonomisk och kulturell makt, till att härska över andra.

Det är här jag menar att konflikten borde stå; mellan "vi" och Ärlig. Inte mellan 25 000 invandrade irakier och Ärlig. De tiotusentals flyende irakierna är symptom på ett problem som vårt samhälle lider av - krigshetsande politiska ledare och ett ekonomiskt system, kapitalism, som är beroende av krig för att få tillräckligt reform- och marknadsutrymme - och det problemet kan inte lösas genom att Ärlig och andra förmår "vi" att stänga Sveriges gränser. Om Ärlig får sin vilja igenom, vilket alls inte är en omöjlighet eftersom många länder (vårt grannland Danmark är ett paradexempel) gärna visar oss vägen, är det "vi" som segrar över såväl irakierna som Ärlig och jag själv, och inget annat.

Ärlig anför kostnader och trångboddhet som argument. Det har en viss bäring, om man stirrar tillräckligt intensivt på siffrorna. Sett i ett bredare perspektiv är problemen obefintliga: ett par mil från kusten lider Sverige av avfolkning i stor skala. Massvis med folk krävs här för att vi ska slippa stagnation och miljonprogram för husdemoleringar. Flyktingar kan gott bo i hela Sverige, om bara politiken är rätt utformad. Kostnadsfrågan vill jag gärna vända åt rätt håll: EU:s utrikespolitik är, liksom Förenta staternas, en politik utformad för att dominera andra regioner. Med en utrikes- och handelspolitik som syftar till att stärka unionens makt över fattigare länder - där krig och ekonomiskt godtycke används som verktyg - krattas banan för exploderande orättvisor och konflikter. Exempelvis bildar EU en insatsstyrka för att kunna låta unionens piska vina hundratals mil från Bryssel, och 2006 såg vi hur man helt sonika beslöt att bokstavligen svälta ut palestinierna som en politisk markör. Vi använder vår ekonomiska styrka till att bryta ner andra länder. Detta är det sjuka, invandringen är blott ett sjukdomssymptom.

Uppdragsgivaren är, som Ärlig också har kommit fram till, inte det svenska folket, eller något annat folk. Varken det svenska folket eller det irakiska har röstat för en krigspolitik, eller för en politik där Bush och Barroso använder civila som brickor i ett cyniskt, nykolonialt spel. Uppdragsgivaren är den del av samhället vars maktutövning inte bygger på demokrati utan på kontroll över kapital. Det är den kapitalistiska ekonomins makthavare som kräver krig, ockupation och förnedring i fjärran länder.

Vårt spelutrymme i ett kapitalistiskt samhälle består av en möjlighet att välja representanter, politikerna. Vi kan i bästa fall få dem att frånta eller åtminstone reglera de verktyg med vilka kapitalets företrädare angriper och förtrycker människor. Det sämsta vi kan göra är att vända vapnen mot andra som också har det jävligt, och be politiker och de kapitalistiska makthavarna att skilja "oss" från "dem". Vi borde utnyttja spelutrymmet genom att samla alla styrkor till strid om kriget, om ideologin bakom kriget. Vill signaturen Ärlig göra irakier såväl som svenskar en tjänst bör Ärlig i fortsättningen låta invandringskritiken vila och satsa engagemanget på motstånd mot den förda krigspolitiken.

04 oktober 2007

Guillous bröd, arabernas död?

Jan Guillou livnär sig - och gör många goda miljoner i vinst varje år - på att påpeka för oss vad våra makthavare sysslar med. Sedan 2001 har favoritsysselsättningen varit att slå tillbaka den störtflod av skit som sköljer över oss om muslimska terrorister. Nu har Guillou skrivit en ny bok, till vilken en reklamvideo av annorlunda snitt har spelats in. Se den:



Det är ett verkligt problem som Guillou lyfter upp, och det är större än de flesta av oss inser. För det är ju inte bara som han säger, att oskyldiga muslimer råkar illa ut till följd av ibland ogrundade misstankar. Samhällsutvecklingen drabbar de flesta. Bara Jan Guillou, höga militärer och säkerhetsföretag vinner på repressionen och misstänksamheten. Regeringens förslag, som inte bara ska stämpla hundratusentals som "terrormisstänkta", kommer att skapa en tystare, mindre offensiv debatt i hela samhället. Den så kallade kampen mot terrorismen är elitens verktyg för att kuva folket, och ingenting annat. Vissa kan göra affärer på att säga emot - Guillou, exempelvis - men när motståndet börjar organiseras tar det stopp.

Hur organiserar man folk när den kollektiva insikten om att kriget mot terrorismen är ett bedrägligt elitprojekt har sjunkit in? I den bild som media presenterar är det fanatiker och radikaler som protesterar. Vanligt folk, som inte vill stämplas som suspekta, gör bäst i att stanna hemma vid demonstrationer och liknande.

Michael Moore har tagit sig an denna utmaning på ett intressant sätt. Hans mål är att ändra det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Istället för att göra en till tycka-synd-om-dokumentär om alla stackars fattiga visar han i filmen Sicko övertygande tydligt hur medelklassen förlorar på marknadssystemet. Han riktar in sig helt på hur de stora massorna faktiskt är förlorarna, att det som eliten sysslar med faktiskt är just elitistisk klasspolitik. Medelklassen, med sina pengar, sin utbildning, sin status, kan med rätt sorts ilska tvinga fram radikala politiska förändringar. Om Moore lyckas uppvigla en samhällsförändrande rörelse ska det bli spännande att se hur långtgående den blir. Minst lika spännande vore det om vi kunde väcka en revolt i det svenska samhället, mot nuvarande politik.

30 september 2007

Chockdoktrinärt var ordet

I Ordfronts senaste nummer, 10-11/2007, finns förordet till Naomi Kleins kommande bok Chockdoktrinen. Det verkar lovande.

Mycket av det jag grämer mig över och oroas för och tänker men inte riktigt kan formulera för mig själv i världen som den ser ut, står klart skrivet i Kleins förord. Hon skriver om en ortodox, korporativ rörelse, en hybrid mellan storföretagare och höga politiker, som med chock som vapen omformar samhället. Denna "ortodoxa korporatism" urartar sedan och blir en självständig varelse, som skapar och återskapas av krig och förstörelse.

Det är med förstörelse och förtryck denna ideologis företrädare skapar utveckling. Den privata krigsindustrin håller på att bli världens mest lönsamma, samtidigt som välfärd blir ett privilegium för allt färre. Prioriteringslistan i samhället har kastats om och det är kriget som har fått förstaplatsen. Vi styrs av ledare vars nykonservativa, korporativa ideal är helt sinnessjuka.

Nå, med det flummat. Jag ska köpa boken när den kommer.

29 september 2007

Fri- och rättigheter no more!

Jag gillar inte terrorlagstiftningar. I somras var vi i AFV 06/07 i Köpenhamn över dagen och besökte Frihetsmuseet och fick en föreläsning med en kille från Oprør, om de nya lagar som stiftats i Danmark. Dessa lagar är något av det sjukaste som har institutionaliserats i en västerländsk demokrati.

Enligt terrorlagstiftningen ska den dömas till långa fängelsestraff som samlar in pengar till "fel" välgörande ändamål, som sätter upp banderoller på "fel" ställe eller som över huvud taget har "fel" åsikter. Vilka som är terrorister avgörs med mycket fantasifulla tolkningar av ordets betydelse, på ett sätt som gör det direkt farligt att agera samhällskritiskt i det lilla landet i väster. Jag har inget emot lagstiftning mot intrång, ofredande och skadegörelse, eller andra lagar som politiska grupper ibland kan bryta mot i sin civila olydnad. Vad jag vänder mig emot är just terrorlagstiftningen, som riktar sig specifikt mot motståndarna till sittande regeringar.

Nu står sju medlemmar i Oprør åtalade för brott mot terrorlagstiftningen. De har tryckt och sålt tröjor, med budskapet att kampen mot statsterror i Colombia och Palestina är legitim, och en del av intäkterna har samlats in till stöd för motståndet i dessa länder. Rent materiellt skulle pengarna skänkas till radioutrustning i Farc-kontrollerat område i Colombia, och till en tryckpress i PFLP:s tjänst i Palestina. Dansk polis beslagtog en del av de insamlade pengarna, runt 25 000 danska kronor (danskarna är tydligen ett terroristiskt folk som gärna sponsrar internationell terrorism), efter att ha stängt ner Oprørs hemsida.

Oprør uppmanar folk att vara kreativa och orädda i dessa tider av fruktan. Rädslans politik, med regeringar som skrämmer sina medborgare till tystnad och passivitet, är målet för föreningens kritik. Som för att bevisa Oprørs tes att den danska staten vill skrämma sina kritiker till tystnad hotas nu alltså sju utpekade ansvariga inom organisationen av långa fängelsestraff.

Detta, att länder som slagits för friheten och lämnat nazismens mörker bakom sig nu kväser en folklig debatt genom att försöka kasta folk i fängelse, är vidrigt. Det som händer i Danmark försöker också svenska ledande politiker, om än i långsammare takt, åstadkomma. När landets brott utomlands - deltagande i vidriga ockupationer, en vidrig tystnad när mänskliga rättigheter kränks, ett folkrättsvidrigt stöd till "kriget mot terrorismen" som saknar både folkligt stöd och moralisk grund - är för svåra att försvara politiskt, reagerar de styrande med juridisk censur. Man lagstiftar bort den opinion som så sakteliga skapas mot det alltmer folkfrämmande, krigiska styret.

Är vi på samma väg mot repression och åsiktstystande som i Danmark, här i Sverige? Jag tror det. Bodde jag i Danmark skulle jag nog få ett åtal mot mig för att säga det - i Sverige än så länge bara Fredrik Malms nervösa orerande - men det är dags för danskarna att få riktig frihet! Friheten att tycka som man vill och rättigheten att organisera sig för det man tror på måste försvaras. Oprør förtjänar allt stöd i världen.

Att hitta information om det här i svenska tidningar är inte helt lätt. Av förståeliga skäl är det mer "mediemässigt" att ett gäng mossiga muslimer vill inskränka tidningars rätt att skända deras profet, än att våra regeringar vill inskränka vår rätt att kritisera deras politik.

28 september 2007

Vänstermedia, lift me up!

Det är fredag kväll och jag läser veckans tidningsbunt. Den här veckan är det inte bara Flamman, Arbetaren, LO-tidningen och Fokus, utan också ETC (som nu är två tidningar, helskumt), Miljötidningen och Ordfront. Fokus är mitt svarta får - dess "politiskt obundna" ledarkrönika klingar troget partiliberalt. Annars är det vänstermedia for the win.

Ordfront har ryckt upp sig. Det är en mer radikal och tuff tidning nu än för ett tag sen. Även Arbetaren har förnyat sig, bland annat med Katrine Kielos som krönikör. Och Flamman spinner vidare på den fackliga tråden.

Vänstermedia verkar vara uppe i varv och inne på rätt spår. Inte på länge har det funnits så mycket engagemang och vilja bakom artiklarna och förslagen.

Att borgarna försöker att ta död på vänsterpressen genom att avskaffa presstödet är självklart, ungefär lika självklart som att de med fula knep avväpnar facket och urgröper välfärden. Jag hoppas att alla som läser det här beväpnar sig med vänstermedia snarast. De behöver oss läsare, och vi behöver dem ännu mer!

Flamman
Arbetaren
LO-tidningen
Miljötidningen
Ordfront

22 september 2007

Lite gift dödar inte

Ännu ett giftlarm: Din deo kan vara giftig. Den här gången är det triklosan som vi ska akta oss för.

Triklosan används, upplyser Nationalencyklopedin om, som antibakteriellt medel i framför allt hygienprodukter. Det finns odontologiska experter som anser att triklosan är bra för folk med kroniska tandköttsinfektioner - nyttan av triklosan i produkter för dagligt bruk är dock inte bevisad.

I naturen omsätts triklosan i näringskedjan utan att brytas ned, bland annat hittar man det i fisk. Triklosan blockerar ett enzym som bakterier behöver i sin omsättning av fettsyror.

Ämnet är svagt giftigt och svårnedbrytbart. Och inte nödvändigt. Men varför tillsätter företagen triklosan i sina produkter? I tandkrämer, deodoranter och tvål ser det bra ut om det på paketen står någonting om "bakteriedödande". Det säljer helt enkelt bättre om man kan skriva att någonting tar bort bakterier. Vem vill vara full av bakterier, vem tänker på miljömässiga följder? Företagen vill att vi köper utan ifrågasättande, och vi vill köpa utan att behöva fråga så mycket.

Problemet är, som med allt i en kapitalistisk värld där saker säljs för att det är lönsamt och inte för att det behövs, att sånt här förekommer överallt, hela tiden, utom kontroll. För att få ändring till stånd krävs rejäla skandaler och drev - det är bara några år sedan bakteriedödardebatten gick, då med tvålar och tandkrämer som helt i onödan innehöll bakteriedödande ämnen. Fortfarande är det tydligen helt normalt att tillsätta antibakteriella medel i tandkrämerna; jag bytte för en tid sedan till en annan tandkräm, sedan Colgate smög in en gul "varningsruta" på tuben om att tandkrämen innehåller just triklosan.

Lite gift dödar inte. Men det stör livet i naturen utanför våra badrum - i synnerhet när vi använder flera ton gift varje år bara i Sverige. Visst är miljöproblemen värre i till exempel Kina än här. Men konsumtionskapitalismen innebär miljöförstöring även i de miljöbästa av länder.

Filippa är inte arbetarklass

Det finns många rubriker som skulle vara mer talande än "Filippa har aldrig bakat". Men när man läser vad statsministern säger i Belinda Olssons lite skojiga artikel förstår man hur genomtänkta de nya moderaterna faktiskt är. De är besatta av att förklara hur vanliga och mänskliga de är - Filippa hade köpt kakorna, de var inte ens hembakta! Så gör ju nästan alla när de har ont om tid. Och Fredrik, han är ovan vid makten och uppmärksamheten och ansvaret - han behöver mycket tid för personlig eftertanke.

Så konstigt, då, att de förslag han driver är så utstuderat förödande för den i samhället som inte har råd att vara herre över sin egen omgivning. Med lite aktiv eftertanke borde till och med statsministern inse det.

I intervjun ställer Olsson ett par intressanta frågor. Reinfeldts svar är ännu mer intressanta:

Förstår du någon som är arbetslös eller sjukskriven och ligger vaken om nätterna och undrar hur fan det ska gå?
– Absolut. Människor ogillar förändring och det finns en känsla hos många att de inte tror att de kan få jobb. Att arbetsmarknaden inte kan förändras trots att den gör det.

Men en äldre, utsliten kvinna kanske inte känner sig så het även om det snackas om alla nya jobb?
– Många raljerar över hushållsnära tjänster, de kallas hushållsnära överklassavdrag, men jag har suttit med kvinnliga företagare som startar i den branschen och frågat vilka de anställer. Jo, femtio plus-kvinnor som trodde deras tid i arbetslivet var över. Jag pratade med en kvinnlig arbetsgivare som anställt två polska kvinnor som jobbat svart och aldrig trodde att de skulle få en riktig lön. Jag anklagas hela tiden för att leva i ett annat universum. Att det är en robotliknande politik, att vi inte bryr oss. Men vår idé är att människor som inte räknas på arbetsmarknad ska få jobb.
Precis. Pressa dessa "inte så heta" femtio plus-kvinnor tills de inte begär mer än vad företagen är beredda att ge dem. Det vill säga, från ett yrkesliv med (förhoppningsvis) ett uns av värdighet är det nu dags att bli den nya, av 30 års arbete erfarna, arbetskraftsreserven. Gärna som deltidspiga i ett par stressiga hem i Täby. Åh, så nytt.

Det här är ledaren för ett nytt arbetarparti, som förstår att ta arbetarklassens frustration på allvar och forma den till skarp politisk handling.

21 september 2007

Dramatiska jordekorren

Det myllrar av ekorrar här i stan. De ligger överkörda på vägen, de rotar i sandlådan och de springer över gräsmattorna som skållade råttor. Lite söta är de kanske, men den stora populationen kanske säger något om en nära förestående invasion. En sådan har vi redan sett i Förenta staterna (den importerades från Japan):



Jag menar, kolla bara hur det blir när de är för många:



Om vi står inför en invasion av (jord-)ekorrar gör vi bäst i att stå beredda. Och det gör vi bäst väpnade, i en militärallians med president Bush. Eller vem var det vi skulle bussa Nato på?

Valfrihet=misär

Den som inte har sett Michael Moores film Sicko bör se den snarast. Filmen förklarar hur de 250 miljoner amerikaner som i fri konkurrens har valt sjukförsäkring inte alls får vård när de behöver. Tack vare att människor har frihet att själva välja hur de ska vara försäkrade slipper de enskilda försäkringsbolagen ta ansvar för människors hälsa.

En kvinna i Emmaboda gjorde till äventyrs ett besök på en privat tandläkarklinik för att kolla sina tänder. Alltså, vi har ju valfrihet i det här landet, och lockelsen att välja de billigare alternativen är såklart stora.

Hoppsan, sa den privatpraktiserande tandläkaren, här har vi 14 hål! Kvinnan tänkte att det här verkar bli dyrt, och gick till sin folktandvårdsklinik för en undersökning. Inga hål, visade röntgen.

Vad hade det kostat om kvinnan hade låtit den privata kliniken "laga" de 14 "hålen"? Tusentals kronor, helt i onödan. Den här gången var det i och för sig en smart (men också envis; vem betalar egentligen för en till dyr tandundersökning?!) kvinna, som inte riktigt trodde på den privata klinikens påstående. Jag är dock övertygad om att många andra i det här landet lätt köper den information som oseriösa tand-, hälso-, frisk- och äldrevårdsföretag kommer med. Och det är ett problem.

Det är ett problem att vår hälsa ska tjänas pengar på. I Stockholm inför man som bäst under den borgerliga marknadstvångströjan en så kallad vårdreform. Den innebär i korthet att resurserna ska fördelas mindre efter behov och mer efter köpkraft. Och inte bara det - systemet ska också uppmana (de privata) vårdutförarna att locka fler och fler "kunder" till sina kliniker. Alltså kommer de rika stadsdelarna att få massor av kunder som har små eller inga problem, men gör många besök eftersom klinikerna tjänar bra på det, och så kommer vårdcentralerna i fattigare områden att skära ner på bemanningen eftersom deras del av budgeten blir allt mindre. Det drabbar i och för sig ingen rik, så kommentarerna från folkliga politiker som Filippa Reinfeldt är idel positiva. Människors valfrihet ökar ju! Enough said.

Som av en händelse gillar inte folk i Trondheim den här valfriheten. Vad vet jag, kanske är de bara fattiga losers hela bunten? Aron Etzler har i alla fall skrivit en bok om denna lyckade anti-valfrihetspolitik.

20 september 2007

Mörka tider

Hösten är här: första snön har fallit, regeringens budgetproposition är realitet, jag är förkyld. Men det finns värre saker.

Det här är reaktionen; mörkret.

En 21-årig kille blir lite uppspelt när han i en frågestund med John Kerry ställer en fråga om att dra Bush inför riksrätt. Polis omringar honom, brottar ner honom, han ber dem att inte göra illa honom, de ger honom stötar med en elpistol på 50 000 volt. 21-åringen förs till häktet där han får sitta över natten, anklagad för att ha begått våld mot tjänsteman och stört ordningen. Det är så det går till när ett samhälle sluter sig, eller fascistiseras, med Ali Esbatis ord. Om inte amerikanerna går man ur huse i protest nu har Förenta staterna slagit in på en väg som är ännu mörkare än den auktoritära demokratins.

Staten kan fängsla muslimer på en ö där de blir helt rättslösa, och det är moraliskt tvivelaktigt och juridiskt otillåtet. Men folk kan ändå låta det passera - de är ju muslimer, kanske terrorister. Staten kan också låta gripa mörkhyade godtyckligt, eller göra sig av med folk som kommer från konstiga länder. De är ju inte vanliga människor, och därmed potentiella fiender till oss. Sen kan staten gå vidare med andra som uttrycker oacceptabla åsikter: kommunister, nazister, trädkramare. Vi gynnas sannolikt av att staten tar hand om de värsta galningarna.

Men när en av oss - en all american vanlig kille - blir attackerad av staten för att ha uttryckt en inte alls extrem åsikt, då är det upp till oss att agera. Annars kommer staten mycket snart att göra mycket mer obehagliga saker, mot många fler. I rask takt kommer också kritikerna att bli tystare, färre och mer ängsliga.

Frågan om frihet kontra säkerhet, eller öppenhet kontra reaktion, är aktuell i Sverige också. Många är de åtgärder som på senare år föreslagits mot fusk och brottslighet, många av dem är också mer problematiska än vad debatten ger sken av. Vart och ett för sig framstår förslag som kartläggning av ekonomiska transaktioner, avlyssning av datatrafik och övervakning av offentliga rum som acceptabla åtgärder mot i vissa fall omfattande brottslighet. Men när medborgaren sitter där med självcensur mot att säga för mycket, antyda för mycket och intressera sig för mycket, sitter medborgaren ganska tyst. Man vill trots allt inte själv vara den där som blir elchockad och dömd som hot mot samhället.

Jag tycker att ett öppet samhälle är rimligt att sträva efter. I ett öppet samhälle går utvecklingen mot ännu mer öppenhet och åtgärder som vidtas har inte som syfte att bestraffa och kontrollera, utan är humana. Om samhället tvärtom går med säkra steg mot ökad kontroll, mer repression och tystare opposition är det åtminstone för mig självklart att organisera motstånd.

En dag ska det bli ljust igen!

02 september 2007

Högerhybris?

Ibland måste man undra hur det är ställt i Muf. De har arbetsstämma i Sundsvall nu i helgen, vad nu det innebär. Jag läser på hemsidan att det är de politiskt djupsinnade som dominerar:

Stämman antog en motion som uttrycker sitt stöd för åsikts och yttrandefrihet med resonemanget det är bättre att möta odemokratiska och inskränkta åsikter med argument i en öppen debatt, inte med polis och domstolar.
Observera att Muf är liberalismens sista utpost i Sverige. Därför tog de sitt sunda, liberala förnuft tillfånga och röstade med ett rungande "amenvisst" för en legalisering av hembränt...

Dessutom debatterades och antogs en motion om legalisering av hembränning för privat bruk som i ett led för att avskaffa alkoholmonopolet och öka den personliga friheten.
Just det, "som i ett led för att avskaffa alkoholmonopolet och öka den personliga friheten". Kan fyllas på med hardcore-politik som "Kan själv", en kampanj för att höja statusen för arbetslösa, utbrända ensamstående mödrar.

"Vi ska forma en generation som tror så mycket på sig själv att de börjar misstro politiska system."
- Niklas Wykman, förbundsordförande Muf
Ja, när vår unga generation börjar misstro det nuvarande, marknadsliberala systemet, då är jag med på banan. Observera också att Niklas Wykman är en så go' kille så han klarar att göra en riktigt flashigt klippt audiovisuell personlig presentation av sin kampanj.

Skola, skatter och fackföreningar - det är många som vill att du inte ska kunna tro på dig själv.
Jag kan själv inte säga det bättre. Muf är en för dålig organisation för att vara på riktigt.

Helgens sjukaste besked är dock beslutet i EMU-frågan. Muf är inte längre för EMU! Jisch, vad är det här?! Silly season i utspelstider? Nu när moderpartiet har makten måste vi vara ännu lynnigare? Kotlettfrillorna har fått hybris och bryter helt ny politisk mark. Undrar vad som händer med tidigare favvolåten "Med euro på fickan" nu. Zanna, åh, vad sker härnäst?

Folkligt

Den stolta nordkoreanska nationen står under stora påfrestningar från vädrets makter. Mest påfrestad är kanske Den Store Ledaren, vars krafter i och för sig aldrig sinar, men vars kroppsliga återhämtning från det tunga arbetet som Älskad Ledare kräver lös klädstil och ett par kalla bärs. Kim ser så folklig ut i det här montaget. Han, folkets man och förebild, hämtar nya krafter i det vardagliga och enkla.

Chillar lite.

(Tack Herman för tipset, via Poplicks.)

31 augusti 2007

Transportpolitik is the shit

I en marknadsekonomi som Sverige måste man reglera förhållandena på alla marknader. I dag stör jag mig på att regleringen på en av marknaderna, transportmarknaden, är så skev och ineffektiv.

Persontransporterna blir fler för varje år - folk reser både mer och längre. Man kan tycka att regleringen av persontransporterna då borde få resandet att på långväga resor öka med tåg och minska med flyg. Fast så är inte fallet. Beskattningen av flygresandet, som den förra regeringen försökte krångla igenom, har kastats i papperskorgen av borgarna. Flyget är konkurrenskraftigt eftersom det är så billigt att förstöra miljön. Detta, i kombination med ett underdimensionerat, allt mindre modernt järnvägssystem, får fler att välja flyget. Även busstrafiken kan växa när det är så pass lite fokus på miljön i transportpolitiken. (Okej, klart att folk åker mer tåg också, men tåget måste ta en betydligt större del av transporterna.)

Jag ska vara i Stockholm en helg i oktober. Undrar just hur jag ska ta mig dit, och hem. För mig är miljön viktig, men det är heller inte oviktigt med tidhållning och ekonomi. I Stockholm ska jag vara på lördag morgon senast tio, hem därifrån ska jag efter fyra på söndagen. Vad kan jag åka? Jag kollar buss, flyg och tåg.

Buss: Östersundsbussen är framme i Stockholm 15.30 på lördagen, fem och en halv timme sent. Känns inte helt attraktivt. Kostar annars 320 kronor - rätt billigt. Tillbaka till Östersund på söndagen går den 13.00, tre timmar för tidigt. Inte heller särskilt trovärdigt. Tar runt nio timmar. Eeek...!

Flyg: SAS första avgång är framme vid Arlanda 11.10, vilket gör mig nästan två timmar sen till Stockholm. Den kostar 497 kronor och tar drygt sex timmar mindre tid i anspråk än bussresan. Attraktivt, om det inte vore för avgångstiden. Hem till Östersund flyger SAS på söndagen klockan 19.30, för 449 kronor. Då får jag en stund i Stockholm efter mötet och kommer ändå hem rätt tidigt på kvällen. Snabbt, bekvämt. FlyNordic flyger för 399 kronor per väg, fast på lite sämre tider.

Tåg: Till Stockholm kommer första morgontåget 13.30 - tre och en halv timme för sent. På tillbakavägen går ett X2000-tåg 16.30 på söndagen, perfekt tid, men det kostar 508 kronor och tar fem och en halv timme.

Flyget tar (fortfarande, trots ökande "säkerhetsåtgärder") kortare tid än övriga transportvägar och är generellt sett rätt billigt. Avgångstiderna är hyfsade. Tåget tar tid, och är dyrast, men har rätt bra avgångstider. Buss är billigast, och tar mer tid än jag har möjlighet att stå ut med. Så vad ska jag välja?

Jag är rätt motvalls, i alla fall. Det blir tåg, både ner till Fjollträsk och upp igen. Nattåget på fredag kväll och X2000 tillbaka på söndagen. Det får kosta lite mer - miljön har sitt pris. Eller?

Det är orimligt att människor ska tvingas kompromissa med sina ekonomiska sinnen när det gäller val av transport. Tåget är, eller bör i alla fall vara, överlägset på alla sträckor under 50 mil. Det går att ta sig mellan Stockholm och Göteborg på under tre timmar med tåg. Samma effektivitet borde gå att uppbåda på alla huvudlinjer i järnvägsnätet. Och därmed göra flyget onödigt, till exempel till Östersund. Men det kräver en aktiv transportpolitik. En sådan saknas i Sverige och EU. Infrastrukturministerns allmosa i dag, med en miljard till eftersatt underhållsarbete i infrastrukturen, är inte mycket att komma med. Staten måste se till så alla aktörer tar största möjliga hänsyn till miljön och effektiviteten. Annars gör transportpolitiken miljöproblemen större och resandet mindre effektivt.

29 augusti 2007

Med Åsa och Göran i en oas i helvetet

Det är i Helvetet de flesta hamnar, gudaförnekare som vi är. När vi surfar på nätet är det internets eget helvete vi hamnar i. Jag menar förstås aftonbladet.se - en sajt där snart sagt alla finner sitt dagliga bröd och underhållning (minus bröd, då). Men på en plats där ljuset aldrig skiner in, där besökare aldrig hittar, finns Aftonbladet Kultur, som en ö i ett hav av medial dynga - en oas i helvetet.

Göran Greider har läst en handfull av de chic lit-romaner som har utkommit på svenska i modern tid. Hans språk är fullt av charm och skärpa. Se här:

Som marxist betraktar jag chic lit-romanen som ett symboliskt utflöde av den nya handelskapitalism som – i maskopi med medialism och kändiseri – sedan några årtionden är på väg att ta makten från ett äldre industrikapital. Numera är det ju Ica som tvingar industrier att tillverka vad de vill ha och Hennes & Mauritz har makten över Asiens industriarbetare. Designers och pr-folk är viktigare än ingenjörer.
"symboliskt utflöde" - mums! Kritiken av Aftonbladet och hela "medialism och kändiseri"-grejen finns där, men så länge den formuleras enbart i oasens skyddade bubbla finns inget hopp om bättring. Här nedanför förklarar en känd historiker varför detta förhållande - en korrekt analys, helt i skymundan på kultursidorna, tillåts överröstas av den liberala presshydrans många huvuden - fortgår:

Åsa Linderborg argumenterar för att kalla borgerligheten stalinister. Inte bara är påståendet uppseendeväckande - resonemanget är också helt lysande.

Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma.
"oseriös kampanjundervisning" kommer vi att få se mer av. Helt i linje med den drive mot flaskvatten som just nu pågår i all massmedia kommer statliga informationskampanjer med ett tillrättalagt urval av "fakta om kommunismen" att pumpas ut, som förr bibelfraserna, tills vi alla kan rabbla vad staten önskar höra. Lite tråkigt är det att det ska till riktiga kommunister för att bemöta alla dessa borgerlighetens skrämmande stollerier.

27 augusti 2007

Den svenska terrorismen

I lördags kväll attackerades en antirasistisk konsert anordnad av Ung Vänster Söder om Söder av ett 15-tal maskerade nazister. Med batonger och glasflaskor fyllda av vätska anföll de personer i anslutning till konsertlokalens ingång. Attacken höll på kanske 20 eller 30 sekunder och var noga samordnad. Efter sig lämnade de en handfull ungdomar allvarligt skadade, flera fördes till sjukhus.

Nu har gruppen som planerade och genomförde det här dådet gått ut med ett uttalande. Undrar om Säpo läser min blogg, för i så fall kan de snappa upp det jag citerar från galningarna här:

Vårt angrepp mot Ung vänster är en första reaktion - flera kan komma att följa.
Här har vi alltså ett gäng nazister som attackerar ungdomar på konsert av politiska skäl. De slår och använder tillhyggen med sadistisk kyla - ju fler som skadas, och ju svårare skador, desto bättre. Själv har jag nyligen blivit utsatt för ganska grovt våld på gatan, och det känns fett dåligt att det här hotet mot politiskt aktiva - må vara att vi befinner oss till vänster politiskt - inte tas på större allvar.

Det här är ett av flera hot mot demokratin och (får man förmoda, Säpo!) rikets säkerhet. Organisationer en bra bit till höger om folkpartiet organiserar och förbereder terrorverksamhet och våldsdåd i syfte att omforma samhället. Det här är sånt som myndigheterna ska ta tag i. Det ska bli intressant att se om folkpartiet och säkerhetspolisen tycker att det nazistiska våldet är ett problem att ta på allvar, eller om de även i fortsättningen kommer att koncentrera sig på att utmåla muslimer som (det) generella säkerhetshot(et).

25 augusti 2007

Media och dess herrar 2

(Eller var det "Herrar och dess media"?)
Här kommer uppdateringen av den kanske lite ödmjuka och lugna reklamen som Aftonbladet hade för några dagar sedan:

Rakt på. Utan skam.

Men hey...! Här finns pengar att tjäna!

21 augusti 2007

Media och dess herrar

Jag må vara både trött och stressad och ha skjutit på middagen till senare i kväll, men det här öppnar en avgrund av äckel i mig. Vad i helvete, Aftonbladet?! Det finns så många "tveksamheter" i de metoder tidningen nu säljer sig (och sina affärspartner) med, att jag inte ens vet var jag ska börja. Kan man anmäla sånt här till nån? Nånstans? Hjälp!

Saknar heder. Vet hut. Vet sjufalt hut!

Ge mig gärna utmärkelsen "Årets moralist", och en halstablett. Ansvariga på Aftonbladet kan vi ge ett liv som hemlösa i Afghanistan, följt av tortyr i lägret i Guantánamo.

19 augusti 2007

Journalistiskt ansvar

Jag tycker att Sveriges största nyhetssajt bör ha så hög svansföring, stå så rakt upp som möjligt för en rimlig pressetik, att de kan be om ursäkt för de svåra övertramp som ibland begås i säljivern. Tänker närmast på Chávez-rubriken för nån vecka sen, som vållade ilska. Eftersom jag vill veta hur tidningens ansvariga resonerar kring rättelser av felaktiga nyhetsinslag skrev jag och frågade.

Hej!

Nu verkar webbteveinslaget som handlade om Sean Penns besök i Venezuela vara borttaget. Ni har med andra ord först gjort reklam för "Här besöker Penn diktatorn", sen ingenting mer än att göra klippet otillgängligt. Jag tycker att det är två fel av två möjliga.

Det är helt oproblematiskt att visa hur Penn används i propagandasyfte av Chávez, via statlig television. Det är också helt oproblematiskt att berätta mer om Penns kontroversiella journalistiska projekt i kontroversiella länder. Visa oss gärna när saker händer runtom i världen! Men att bara undandra felaktig information - ni kallade den folkvalde Chávez för diktator - som ni spridit, utan rättelse eller förklaring, tycker jag känns oansvarigt. Nån på redaktionen som har lust att stå upp för valet av rubrik? Kanske förklara det? Ursäkta misstaget?

För att citera husguden, mister Gerdin himself: "Självklart ska du som läsare kunna lita på att det som står i tidningen är sant. Sen kan det naturligtvis uppstå fel ibland, men då ska det absolut införas en rättelse." Eller kan kanske förtal passera utan rättelse?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
Svar fick jag från webb-tv-samordnaren:

Hej Nisse, och tack för ditt mejl.
Naturligtvis skulle vi inte ha kallat Hugo Chávez för diktator. Vi skulle kallat honom för Venezuelas kontroversielle president med ett omdiskuterat facit i demokratiska frågor (till exempel namninsamlingarna och folkomröstningen kring ett återkallande av Chávez presidentmakt 2003-04).
Ett beklagligt misstag, en överdriven förenkling - och vi kan bara be om ursäkt.
Självklart tog vi bort inslaget så fort vi insåg vårt misstag.

Mvh,
Nicklas Hermansson
AFTONBLADET NYA MEDIER
Till synes en ursäkt till mig (samma svar har skickats till flera andra som också klagade). Inte en rättelse av den felaktiga uppgiften. Att be enstaka läsare om ursäkt för en uppgift, men samtidigt skita i att publicera en rättelse av den, är ingen småsak - det är att inte ta sitt publicistiska ansvar. Så jag svarade:

Hej igen!

Det är mer än en "överdriven förenkling" att kalla en demokratiskt vald ledare diktator för att han är kontroversiell. Jag misstänker att señor Bush aldrig skulle råka ut för att bli kallad samma sak, trots sina milt sagt omdiskuterade politiska gärningar.

Jag tycker fortfarande att läsarna (eller i detta fall tittarna) har rätt att kräva av Aftonbladet Webb-TV en rättelse.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
På detta har Aftonbladets ansvariga valt att inte svara. Och det här är givetvis bara en av många händelser, i ett av medieoligopolets många språkrör, som hanterats förkastligt av rent kommersiella skäl: lögnaktiga rubriker säljer fler annonser, även om de bara syns i några timmar, än sanningsenliga permanenta. Som alltid fäller tittarsiffrorna avgörandet och läsarnas klagomål är fullständigt irrelevant marginalfakta. Fram för ett fritt medielandskap, fritt från Aftonbladet! Instifta en mediedomstol!