30 april 2006

Arbetarkultur, tips

Penny Century är i stan för att sprida skön musik. Man går in gratis på alla aktiviteter på Gamla Tingshuset under hela dagen, från feministiskt självförsvar klockan 15.00, via filmen Fackklubb 459 därefter, till spelningarna på kvällen, där alltså bland andra Penny Century spelar.

Har man musik- eller politikintresse är Kreti och Pleti att rekommendera: mycket god politisk musik, med en lagom krydda humor. Själv hittade jag just ett par nya hits: "Vår lilla polska" och "Dom som äger". Gissa vad de handlar om. En Piratpartiets nationalsång (?) är givetvis "Hymn till warezhavet". LYSSNA! Men passa på; när som helst kan sidan försvinna. Det har hänt förr och kan mycket väl hända igen. Arbetarkultur är en bristvara!

En sak som bör delges genom den här bloggen men som inte har mycket med arbetarkultur alls att göra, är Östersunds FN-förenings hemsida. Vad tycks? Jag gjorde den nyss. (Okej, den är gjord på en mall. Men rätt okej ändå, denke Ich.)

29 april 2006

Amagaad, it's disgraceful!

Ibland kan man få till en riktigt bra plakatslogan.

Ibland blir det bara hemskt. Detta är 2006 års avskräckande exempel:

Nästan barnsligt glada blevo ungsocialisterna då de, efter lång väntan, äntligen fick ta ställning och kräva sin rätt.

Ens tankar om kommunens ungdomspolitik kan också komma att nedvärderas efter dagens "gettogether" på Gamla Teatern. Illa dold socialdemokratisk manöver, är en kommentar jag är beredd att fälla.

Men Bio Regina är cool! Där visar Ung Vänster Östersund gratis film på måndag. Stortorget 13.30 den första maj is the shit!

28 april 2006

Hightime coming this weekend

Högtiden är nära nu.

Tenta i morse. Hur gick det? Ja, hoppas att man godtar mina mer eller mindre politiska svar på frågor som är tänkta att besvaras nationalekonomiskt "vetenskapligt" (eller, på svenska, liberalt).

Sen har jag gjort nya plakat, då vänsterpartisternas sög. Amagaad, säger jag.

27 april 2006

Stressad, så stressad...

I dag blir det ett till tolvtimmarspass. Från ett till ett, räknar jag med. Jag har fullt upp med att bli färdig med mitt utskick och mina maillistor, och innan 22.00 måste jag springa upp och köpa mig en kebab. Mums, kebab...

Kroppen börjar bli sådär fysiskt stressmärkt nu som den väldigt sällan blir. Hur blir det med tentan i morgon, förresten? Jag får kanske fyra timmar sömn i natt...

Varför kan inte Eliasson ta ställning mot Israels krigspolitik?

26 april 2006

Skandal!

Jag sa ju det! Carola har kuppats fram genom schlagern, tur att i alla fall Aftonblaskan har lite anständighet och vågar publicera detta samhällsomstörtande faktum. Vad ska man tro, när inte ens Telia kan hålla sig borta från skivbolagsbossarnas vidriga maktspel?

Usch och fy. Muf i Malmö har, bland annat genom ett spektakulärt privilegium för föreningsordföranden i form av ett EuroCard, blivit ålagda att betala tillbaka drygt 150 000 kronor till Malmö kommun. Förre ordföranden skriver på sin hemsida hur han har upplevt situationen och stämningarna.

Även Ung Vänster har en festlig skandal i färskt minne. Kalle från Sundsvall, känd inom vänstern för sin blogg Nya Maoismen, har enligt egen utsago blivit hotad med uteslutning ur Ung Vänster av förbundssekreteraren, om han inte slutar skriva hyllande essäer om gamla socialistiska ledarfigurer. Han har därför tagit bort sin blogg - en stor förlust för näthumorn, där få vågar sticka ut så galet som Kalle gjort. Som tur är står Olof Johansson från Revolt.nu bakom Kalle, och ska demonstrera och uppropa mot den skändliga McCarthyismen i Ung Vänster.

Det är ytterst sällan ungdomsförbunden ringer och hotar folk med stadgar och principprogram. Men kanske är det just det de behöver mer av?


En till skandal. Matar-sidor på nätet som sniffar upp utspel från olika håll och återpublicerar dem under sin egen webbplats för att få reklamintäkter. Pinsamt värre, när man ändrar i rubriken så "men" blir "med"...!

25 april 2006

Det blir en lika lång natt

Nu sitter jag på LT:s tryckeri och bloggar. Tryckmaskinen håller just på att startas, så om ett par timmar bör tidningen vara färdig. När LT är färdigtryckt ska jag och mor träda in för att plasta in och packa tidningsbuntar för leverans till Timrå och Sundsvall i morgon bitti. Tidigare i dag packades någonstans mellan 40 och 50 000 av den tidningen, så nu återstår för mig och modern blott 20 till 10 000 att skicka iväg. De är dessutom redan färdigvikta.

Det är helt sjukt vad det tar tid och arbetskraft att trycka, vika och skicka iväg 100 000 tidningar när det är ont om maskiner, inte finns någon planering och det saknas folk att utföra arbetsuppgifterna. Men det tar också tid att sitta på seminarier hela dagarna, har jag märkt.

I dag var det biobränsledag på Folkets hus, där föreläsningen om Gröna Bilister gav mest. Gröna Bilister, enligt organisationens Mattias Goldmann, är som ett mellanting mellan de flummande bilfientliga och de skogstokiga Motormännen. De vill behålla sin bil och rätten och möjligheten att köra, men göra det på ett miljöbättre sätt. Bra idé, tycker en dummer.

Bland aktiviteterna resten av veckan (for myself to remember): skriva en kort artikel om vänsterns ungdomspolitik i länet, tenta, årsmöte med Östersunds konsumentråd, medlemsmöten, styrelsemöten, skriva första maj-tal, tvätta...

Tänk om man blir sjuk!

Bilister kan

Jorå, även bilister kan ha oanade tankeresurser. Det är inte bara "Bensinskatteupproret" som gäller. Det är, som skribenten pekar på, märkligt att bilister vid organiseringen bara skjuter mot statens bensinskatter.

De stora oljebolagen gör vinster på hundratals miljarder kronor per år - vad är de sura bilisternas analys av det? De arga bilisterna saknar en sådan analys. De är upprörda över att staten hämmar överkonsumtionen av fossila drivmedel, men tiger snällt om de orättfärdiga storvinster som kammas hem i bolagsstyrelserna.

Närå, kolla in sajten om den snabbare klimatomställningen. Det är grejer, det.

24 april 2006

När allt går som det inte ska

Jag hade fyra punkter på schemat i dag. Alla fyra blev - på ett sätt eller ett annat - misslyckanden. Folk gör inte vad de borde göra, saker som borde hända händer inte. Det känns lite bittert när till och med jag, lat som jag är, gör mer än de flesta i min omgivning lyckas prestera totalt.

Åsa Linderborg piggar i alla fall upp ideologiskt med en artikel om elitens nazianknytningar. Vänsterpartiet drar sitt strå till stacken med nya kravet på snabbare energiomställning - ett stycke som avslutas med meningen "Om vi vill slippa en ny Gudrun måste vi investera idag.". Jag flinar när jag tänker på hur man ska investera bort karriäristerna ur partiet. Eller hur de nu menar. :-)

23 april 2006

Hej hopp!

På tåget hem fanns flera bekanta personer. Inte minst mor min, och Frida, som jag inte visste satt i samma vagn förrän i trakterna kring Sundsvall. Vi pratade en hel del om världsläget. Det är bra att kunna snacka med folk man inte umgås med så ofta, också. Ska göra mer sånt nu framöver.

Jag har inte hunnit se Vänsterspöket än, men det kommer.

Vissa kan bara inte behärska sina något inkorrekta självuppfattningar. Här är en som jag tycker verkar folklig, här en annan. Amagaad, Muf är också i pinsammaste laget. Fast jag tycker att denna är värd ett hedersomnämnande. Har borgerligheten ingen skam i kroppen? Om jag inte kan spela fotboll så blir det lite bollspel av, för min del. Kan inte de borgerliga arbeta ut något liknande logiskt - för min skull?

22 april 2006

Göralaus i Stockholm

I går hade jag lite lite att göra, så jag tog mig till Kungsgatan 84 för att se vad som stod på vid Ung Vänsters förbundscentral. Där jobbas det för högtryck, och efter lite glass och ofrivilligt lyssnande på schlager framförd av de anställda packade jag 140 kilo - 17 500 stycken - flygblad, varav 20 kilo ner i min egen resväska, vid packrummet. Efteråt följde jag med de andra till krogen, där senare Ida Gabrielsson och Ali Esbati anslöt. Det är fantastiskt kul med politiker som både har erfarenhet och humor och dessutom är helt vanliga cyniska människor.

Nu sitter jag i internethörnet på Zinkensdamms vandrarhem, efter en toklång dag av FN-aktiviteter, som avslutades med middag på en indisk restaurang. De flesta andra ur FN-gänget är på krogen nu (ingen värst vidare drogpolicy här, inte), så jag passar på att förfasas över de långdragna formuleringarna i rättsvetenskapskompendiet jag har köpt. Det kommer jag att somna snabbt till...

Stockholm är inte Östersund. Jag vill hem; ett dygn här räcker. Fast i och för sig - i morgon kan jag titta förbi en sväng till på 84:an, innan jag tar X2000 hem (mor kliver på samma tåg i Gävle, har jag fått klart för mig). Leve kampen för det goda och riktiga!

20 april 2006

I huvudstaden på kurs

Nämen, se där - en helgkurs till. I Stockholm. Med FN-förbundet.

Usch, sådana uppoffringar man tvingas till; upp klockan fyra på morgonen, för att ta tidigaste morgontåget till Stockholm.

Jag är tillbaka, förhoppningsvis full av information/hjärntvätt, på söndag kväll. Ungdoms- och FN-arbetet är värt att blogga om. En annan gång. X2000 - here I go!

19 april 2006

Icke-strukturreformer

Johan Ehrenberg brukar alltid göra en stor poäng av minskningen av den offentliga sektorns andel av ekonomin när han skriver eller pratar om välfärd. Såhär i vårbudgettider skriver han alltid, tillsammans med Sten Ljunggren, kortare analyser av välfärden, skatterna och politiken som politikerna inte erkänner att de agerar för.

Egentligen är det inte så svårt. Varje år växer ekonomin med några procent. Nya marknader öppnas, råvarorna tillför värde, löner och priser stiger. De senaste åren har betydande delar av tillväxten gått till vinster i stora företag. Globalt är oljebolagen inte helt ledsna - det handlar om tusentals miljarder dollar i rena vinster - men i Sverige är de flesta storföretag mycket välförsedda med vinster. De fyra stora bankerna gör vinster på runt 100 miljarder per år. Tre elbolag 50. Ericsson ensamt står för över 30 miljarder i vinst 2005. Det är pengar som bevisligen inte hamnar i statskassan, bara sådär.

När stora delar av tillväxten inte hamnar i arbetssäljarnas fickor och inte skördas av staten i form av skatt, så minskar den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin. De sjukhusanställda som vill ha högre löner blir relativt sett färre, eftersom budgeten inte kan öka i takt med resten av ekonomin. Den expansion av äldrevården som måste till kan inte bli särskilt kraftig, om det ska finnas utrymme i den krympande offentliga ekonomin att ge anställda löneökningar. Och så vidare.

I år, visar Ehrenberg och Ljunggren, skulle 14 miljarder kronor till ha behövts i den offentliga sektorn för att behålla fjolårets nivå på offentlig välfärd. Dessa pengar tycker jag borde tas in efter principen "en miljard i statlig skatt är mer produktiv än en miljard på det globala finanshavet". Staten får gärna använda piska och morot, men i dessa tider ska piskan förses med håv och svingas mot eliten.

Jag tycker fortfarande inte att man kan kalla vårpropositionen för en "röd vårbudget" eller dess innehåll "livsnödvändiga reformer".
Nån jävla ordning får det vara i ett parti, och vårpropositionen är väl argument nog att inte vara medlem i vänsterpartiet ännu?

Nödvändiga strukturreformer


Nu är jag trött på borgarnas fantasier om "strukturreformer".

Det är nog de flesta andra vanliga människor också.

En enda reform behövs, och den är väl snarare en revolution:


Socialisera rubbet.

18 april 2006

Våra snälla fiender

Har man makt, och bland vanligt folk uppfattas som en betydelsefull person, så finns det ingenting mer rationellt att göra än att visa upp sig som en god och givmild människa. Särskilt gäller detta personer som inte är folkvalda med formell makt, som företagare och artister. Är man mäktig och ger bort en massa pengar får man snart en aura av godhet - vem kan väl teckna en negativ bild av Bill Gates (okej, kanske gällande hans kassa datorsystem) när han har skänkt mångmiljardbelopp till kampen mot aids i Afrika, forskning för framtiden och annat bra?

Slavoj Zizek skriver på kultursidorna om "de liberala kommunisterna" - maktens män, som gjort sig rika på "objektivt" våld mot människan, och med en del av sina tillgångar bekämpar det "subjektiva" våldet. Ett mycket viktigt resonemang:

Vi bör inte göra oss några illusioner: liberala kommunister utgör fienden nummer ett till varje sann progressiv kamp idag. Alla andra fiender – religiösa fundamentalister, terrorister, korrumperade och ineffektiva statliga byråkratier – är beroende av lokala omständigheter som är betingade av yttre krafter.
Nämen, hur kom han in här?!
I La Crainte des Masses (1997) beskriver Etienne Balibar de två motsatta men ömsesidigt kompletterande formerna av överdrivet våld i dagens kapitalism: det objektiva (strukturella) våld som finns inbyggt i den globala kapitalismens sociala förhållanden (det automatiska skapandet av marginaliserade och överflödiga individer, från bostadslösa till arbetslösa), och det subjektiva våld som utförs av framväxande etniska och/eller religiösa (kort sagt: rasistiska) fundamentalismer.

Liberala kommunister må bekämpa subjektivt våld, men de fungerar som ombud för det strukturella våld som skapar förutsättningarna för explosioner av subjektivt våld. Samma George Soros som ger bort miljoner dollar för att finansiera utbildning har ödelagt tusentals människors liv genom sina finansiella spekulationer och på så sätt skapat betingelserna för den intolerans han själv fördömer.
Jag vill ha mer av det där resonemanget. Var får man lätt tag på sånt? Socialistisk debatt är ett bra ställe att börja läsa på.

17 april 2006

När högern leker vänster

Kanske har högerns ungdomsförbund den där sortens humor som jag ofta får höra att jag har; säger att jag avgudar stora ledare som Kim Jong-Il och Adolf Hitler, och vill förbjuda sporten fotboll. Jag tycker att det är kul att skriva så, utan att efteråt förtydliga att det var oseriöst menat. Kanske gör även unghögern det. Men jag misstänker att så inte är fallet.

Jag har nämligen noterat en tendens hos framför allt Muf att använda sig av uttryck och metoder som liknar sektvänsterns. Ett övertydligt exempel är deras stora projekt bytstatsminister.nu, där man har skaffat en husbil att resa runt i och skapa en Fredrik Reinfeldt-kult. Flertalet av södra Sveriges brats har vid det här laget låtit sig fotograferas framför hänföraren från Täby. (Om kampanjen hade haft vägarna förbi Östersund skulle jag ha låtit mig fotograferas med papp-Fredrik tillsammans med en skylt med texten "Reinfeldt är endast en papperstiger!".)

Titeln "Sveriges nya arbetarparti" har moderpartiet på något absurt sätt skaffat sig (man bortser från att det inte är arbetare, utan arbetsköpare och tjänstemän, som röstar på partiet), men Muf vill mer. Muf använder sig i kampanjen för försvaret av friskolorna av en röd, knuten näve. Tydligen är demonisering och personkultsbyggande "ungdomsalliansens" valtaktik.

Själva metoderna är både smaklösa och märkliga av många olika anledningar, men det är häftigt att Muf har insett att man ska bedriva politik kollektivt. Nästa valår kanske vi till och med får se ungmoderaterna snacka om politik som en kamp mellan riktiga, levande människors intressen på riktigt, och inte som en kampanjstrid mellan trötte Göran och välgörande Fredrik.

Alltså... Det är inte kul med Fredrik Reinfeldts fanclub. Är det ett skämt eller är Muf på riktigt såhär tokiga?

16 april 2006

Överväldigad av storstaden

Besöket i Paris har inneburit det ena mer överväldigande äventyret än det andra. Det har blivit rätt många resor med metron och flera mil av promenerande. Även om vädret inte var det bästa så fick jag ändå intrycket av Paris att det är en rätt schysst stad att leva i. Stressig och som storstad i sig omöjlig att befinna sig i permanent, men ändå mysig, på något sätt.

Eiffeltornet åkte jag upp i samma kväll som jag kom dit, i torsdags. Det finns så många bilder på tornet redan så fler behövs väl inte, men här är ett som jag tog vid Trocadéro:

Ljusspelet som Eiffeltornet badar i en gång i halvtimmen är helt galet stort. Tornet lyser upp staden som en julgran...

Om man kan lita på informationen i handböckerna så väger Eiffeltornet ungefär lika mycket som fyra stycken biobränslepannor av samma typ som sitter i kraftvärmeverket i Lugnvik: drygt 10 000 ton. Det är en rätt luftig konstruktion!

Tunnelbanestationerna är värda några bilderböcker för sig själva - många stationer är omsorgsfullt designade för att skapa en viss känsla. Andra har fått namn efter geografiska eller politiska kändisar. Franklin D Roosevelt och Stalingrad är två käcka stationer som jag bytte linje på några gånger, varför det ju kändes onödigt att inte ta kort.

Fast bäst i magen kändes det ändå att få ta en kvällspromenad till PCF:s mäktiga hus några kvarter från hotellet. Det är en uppkäftigt byggd sak, som inte särskilt väl visar vilken sorts parti det handlar om.


Att inte fotografera Concorde när chansen ges är ovärdigt en flygplansfantast. Så, genom bussfönstret, på väg in under en viadukt, just efter en annan viadukt, fastnade denna stilla skönhet på bild. En storslagen avslutning på ett besök i Frankrike som varade i mindre än 70 timmar.

13 april 2006

Ledigt - äntligen!

Efter en riktigt hektisk tremånadersperiod kan jag nu andas ut ett par dagar och bara njuta av alla intryck. Det blir MD-80, det blir hotellboende och det blir turistiskt upplevelseäventyr. Lyx både för själen och för hjärnan.

Jag kan inte låta bli att dra in den politiska humorn här:

Only thing worse than a Frenchman is a Frenchman who lives in Canada.
Ted Nugent
Hittat på I-Hate-France.com, en sida som förklarar varför fransmän är värre än kanadicker och varför de hatar frihet. Den dråpliga skämtavdelningen visar varför jag älskar amerikaner som hatar fransmän. Humorn är helt outstanding - man riktigt ser hur president Bush sitter och skrockar åt de högklassiga skämten. Apropå amerikaner - Alexander Chamberland, språkrör för Grön Ungdom och amerikansk medborgare, skrev ett svar i Aftonblaskan på Nima Sanandajis till en början lovande, men i sin helhet bedrövliga, artikel om Förenta staterna som en välfärdsnation. Kan bli en bra debatt, om det vill sig väl.


En viktig plats att besöka. Place du Colonel Fabien, och Oscar Niemeyers gåva till fransmännen - kommunistpartiets, PCF, högkvarter.

12 april 2006

Predika fred, men för krig.

Shora Esmailian skriver på Onda ögat i veckans Arbetaren om det palestinska parlamentet, som upplever något av en kvinnochock. Hela 19 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor. Om alla ledamöterna av ockupationsmakten gavs tillträde till både parlament och resten av de palestinska områdena skulle Hamas och Fatahs kvinnorepresentation vara bättre än motsvarande israeliska. Det är en skrämmande tankte.

Men ockupationen fortgår, och EU och Förenta staterna går modigt in för att rycka undan möjligheterna att bilda en stat med en myndighet i de palestinska områdena. Såväl det politiska stödet som det ekonomiska till en palestinsk myndighet har avbrutits.

Mot den knappt verkställande palestinska ledningen ställs unilaterala och ovillkorligen tvingande krav från de rika givarländerna, medan den välorganiserade ockupationsmakten Israel tillmötesgås in absurdum. Israel får behålla sina militära, ekonomiska och politiska privilegier, trots ockupationen och övergreppen. Palestinierna får inte ens chansen att organisera sig för att kunna förhandla trovärdigt.

På ett ganska direkt sätt underblåser så både EU och Förenta staterna den väpnade konflikten. När palestinierna väl för en gångs skull har valt ett parlament och en regering bildats legitimt borde omvärldens ansträngningar riktas mot fredsförhandlingar, och ett slut på ockupationen, rättslösheten och annekteringarna.

11 april 2006

På lågvarv, dammit

Efter morgonföreläsningen (helt utan teknikstrul!) vände jag hemåt och satte mig på balkongen och läste kompendium. Där satt jag hela förmiddagen och över lunchen. Det är riktigt bra med en balkong i söderläge en solig vårdag som denna. Nu sitter jag och försöker läsa vidare inomhus. Tråkigt värre.

I så fall känns det roligare att skriva ett uppmanande brev till Tony Blair om fattigdomsbekämpningen.

Eller att kolla in Bures årsresultat. Bure är ett investeringsföretag som äger Vittra, en av de stora privata skolkedjorna. Vittra gav Bure en vinst på 20 miljoner kronor för 2005 - en överföring från kommunernas skolbudgetar till privata Bures pengaplacerare. Jag fick nämligen en kommentar av "Kathy" tidigare i dag, på ett inlägg från februari, där jag skrev om privatskolorna. Medan jag väntar på fler årsredovisningar är det lugna gatan för mig.

Dagens "no shit": Iran framställer anrikat uran.


Mahmoud Ahmadinejad - om iranierna själva får välja.

10 april 2006

På högvarv, inshallah

Klev upp i morse, gick ner till tvättstugan. Varvade tvättning med läsning av Dagens industri och Länstidningen. Cyklade till föreläsningen, tre timmar. Teknikstrulet tog halva (rekord!) föreläsningstiden, nästa gång får sundsvallsborna åka hit i stället - eller vi till Sundsvall. Gick till mötet med FRÖ, satt där i två timmar och resonerade kring beställning av rättvisemärkta varor. Åkte hem, åt ett par kalla våfflor. Satte mig framför datorn och sökte upp ett program att söka till på Miun till hösten. Stördes i själen av lilla syster ysters intensiva tevetittande. Försökte strukturera upp genomgången av programmen, skrev ett par motioner.

Hamnade framför Blogger.

Detta kommer att upprepas i morgon, i en lite annan ordning och med några andra komponenter. Kort sagt finns det lite tid kvar att plugga, ägna sig åt förströelse eller andas ut på. Parisresan på torsdag blir ett andningshål.


- Ett andningshål, sa Nisse och log stilla.

09 april 2006

Miljö versus ekonomi

Läs Peter Kadhammars reportage om soporna!

Som alltid är marknadslösningarna smidiga. Till en viss punkt. Och smidigheten går gärna ut över själva metoden och syftet - i det här fallet att se till så vi fördärvar miljön så lite som möjligt.

Jag måste bli haveristisk sosse nån gång. Jag känner att jag skulle passa som fisken i vattnet om jag fick sitta och skriva för Socialisten; bittra, marxistiska artiklar som kanske helst borde vara gällande socialdemokratisk politik. Fast när allt kommer omkring är Peter Kadhammar rätt okej också, när det gäller den lite bittra eftertänksamheten. Vi lever ju i ett samhälle där politikerna helst av allt släpper makten där den skulle göra gott, så varför inte gnälla?

När det gäller soporna kör för övrigt Aftonblaskan en kampanj just nu, "Sopupproret" (snacka om att vattna ur ordet "uppror"). Den riktar sig till samma politiker som har sagt ifrån sig ansvaret för sophanteringen till det privata. Politikerna är ju dem man ska gnälla på, har vi fått lära oss.

Det är ett rätt stort problem när politiker belastas för att sopindustrin inte anpassar tillgången till soprutiner efter efterfrågan. Ännu större när sopindustrin tiger och man inte ställer ansvariga i näringslivet till svars. Vad beror det på att skräpindustrins "ansvar" bara sträcker sig till repressiva åtgärder som att bötfälla folk? Hur ska man få till en avfallshantering som är ekologiskt och logistiskt rationell, där individens källsortering bara är en av många länkar i avfallskedjan? Bör avfallshanteringen förstatligas rakt av?

Miljöintressena är precis som många andra samhällsservicefrågor underställd en viss dogm från min sida, vilket får mig att här utse kapitalet som huvudproblemet. Bara en ny statlig sophantering kan rädda oss från barbarin.

08 april 2006

ABF + KP = SANT


På ABF pratade i dag Patrik Paulov om Venezuela, ur Kommunistiska partiets (kP) synvinkel. Om det chockar någon kan jag avslöja att KP gillar Chávez och den latinamerikanska frigörelsen från den amerikanska imperialismen. Det gör jag också, med reservation för att jag ser lite mer kritiskt på de demokratiska och rättsliga verktyg som Chávez väljer att lägga hårdare band på.

De senaste åren har till exempel pressen i landet tystats direkt med skärpta medielagar. Oppositionen, som länge har beskrivit Chávez som en sinnessjuk och pervers despot, kan räkna med rejäla böter när staten stämmer tidningar, radiokanaler och tevestationer för kränkning av statens företrädare.

Chávez har också sett till att Högsta domstolen består av hans vänner, vilket garanterar resultaten av eventuella tvister mellan presidenten och oppositionen. Detta, i kombination med att samtliga platser i parlamentet innehas av chavister, till följd av oppositionens valbojkott, gör att den venezolanska demokratin sitter lite brunt till. Så länge oljepengarna fortsätter strömma till i schysst takt och de sociala programmen inte är helt genomkorrumperade är allt frid och fröjd bland folket. Men sen kan det bli problem.

Utvecklingen kan ganska snabbt gå åt pipan i Venezuela, vilket i KP:s framställning enbart är en fråga om USA-interventioner. Chávez kommer nämligen att stöta på allt hårdare motstånd från landsmän framöver - motstånd som det finns risk att han kommer att vilja stävja genom "förebyggande arbete". Där är de kubanska angiverisystemen ett exempel på en inte otänkbar framtida utrensningsapparat.

Jag skrev i augusti i fjol något om chavismen - läs särskilt min långa kommentar lite längre ner i inlägget.

07 april 2006

Allt är väl, vi är bra.

Sammanfattningen av vårbudgeten 2006 sparar inte på de sakliga och opartiska omdömena. Det som bara är bra nu blir under regeringen Persson ännu bättre till 2006 och 2007 års bokslut. Ingenting kan stoppa den balanserade socialdemokratins oöverträffade framgångspolitik!

Bakom rubriken "Satsningar på nya jobb, tillväxt och välfärd" ligger fjuttiga pengasummor, som vanligt. Man håller några miljarder till senare i år, som man kan auktionera ut till veliga röstgrupper.

Det som stör mig mest är kanske utgiftstaket. Utgiftstaket infördes 1997 och har, konstateras det, "klarats varje år". Med andra ord blir det ingen omfördelning i år heller till bättre behövande, av de stora extrapengar som staten med största sannolikhet får in. Överskotten har visat sig bli stora och kommer antagligen att växa.

Krafttagen mot ungdomsarbetslösheten verkar vara svaga krafttag. Ett par tusen lärlingsplatser och fortsatt anställningsstöd - är det radikalt och bra? Visserligen tillförs några miljarder till kommunerna - pengar som säkerligen bland annat kommer att ge ungdomar jobb - men det handlar om i sammanhanget små summor. Lite kort står det om sänkt arbetsgivaravgift för "soloföretag som anställer en person", samt om subventioner på 100 procent av lönekostnaderna för anställningar i offentlig sektor. Tänk om detta resonemang kunde få lite kraft och lite ideologi i sig. Varför inte öronmärka, säg, 50 miljarder av de största svenska bolagens vinster från 2005 till sådana riktade subventioner av anställningar?

Även om det ekonomiska läget är mer eller mindre på topp, och många grejer ser ut att lösa sig något sånär bra, är vårbudgeten rädd för att göra upp med de strukturella hoten mot folks välfärd. Det måste till en rejäl och ideologiskt betingad ekonomisk plan innan det är okej att kalla propositionen en "röd vårbudget".

06 april 2006

Filmare från ord till handling

Jag såg Gitmo i kväll, en film av Erik Gandini (som också gjorde Surplus) och Tarik Saleh. Saleh var med på Regina och snackade efteråt, delade med sig av anekdoter från filmens gång. Det visar sig att ett par filmare med några hundra tusenlappar i filmkassa kan gå rätt långt i sitt arbete med att utreda vad den amerikanska världspolitiken går ut på. Hur kommer det sig att mainstreammedia med sina mångmiljardbudgetar inte ens närmar sig liknande resultat av avslöjanden?

Gitmo ställer frågor och riktar uppmärksamheten åt rätt håll. Den ifrågasätter och uppmanar till ifrågasättande, på ungefär samma sätt som Pentagon själv gör det, fast med precis motsatt måltavla.

Tarik Saleh var märkbart upprörd över den svenska politiken. Han menar att det saknas civilkurage och att det i den svenska regeringen finns en medveten strategi som går ut på att ställa sig på den vinnande partens sida i en konflikt. Regeringen Persson betecknas knappast av civilkurage. I dag uppmärksammar till exempel Tora Breitholtz att regeringen har en ursäktande hållning till Marockos ockupationspolitik.

En fråga jag kom på efter att ha lämnat biosalongen är hur länge Saleh och kamraterna på Atmo tror att de kommer att fortsätta kunna räkna med finansiering. Deras senaste film har potential att bli riktigt farlig i Förenta staterna, där den redan vunnit hedrande omnämnande. Ivern från de svenska myndigheterna att falla Washington i smaken lär vara ett reellt hot mot filmmakare som Gandini och Saleh.

Besökschock

De senaste två, tre dygnen har runt 20 nya personer besökt min blogg. Jag för inte räkning, men har hållit koll på mätaren på My profile-sidan. I snitt är det från två nya datorer per dag som bloggen läses.

05 april 2006

Mi familia

Det blir så kul när min familj ska kommunicera. När det sker här på bloggen blir det ibland riktigt festligt:

Herman:
jag sitter inte vid datorn exakt hela helgen, jag har faktiskt orkat maka mig över till fars lägenhet och tagit din plats vid matbordet. efter en stunds tystnad var jag bara tvungen att utbrista i: "fan vad jag hatar centerns partipolitik!" för att få till den sköna stämning som så ofta råder hos er :)
Jag:
Känns skönt att veta att man inte är helt oumbärlig för den välsignade familjestämningen.
Mor:
Nä, det är det häftiga med Herman; han kan vara stand-in när du är borta, men annars är han ju väldigt mán om att vara olik. Pá alla sätt. Det är nog bara i din fránvaro han är politiskt medveten... Känns skönt att veta i alla fall ifall du skulle bli ihjälkörd.
/Mor i typ 20-25-gradiga Puerto de la Cruz
Särskilt moderns kommentar är skön. "Det är nog bara i din fránvaro han är politiskt medveten... Känns skönt att veta i alla fall ifall du skulle bli ihjälkörd."

Förekommer sådana resonemang ofta ute i de flesta familjer? :-)

Nu har jag inte ätit middag med familjen på någon vecka, tack vare mina goda vanor att ha möten flera gånger om dagen och däremellan plugga, debattera och cykla omkring på stan. Men genom uppfattningen om hur en middag här hemma ser ut, håller jag mig definitivt övertygad om att det behövs en svulstigt sandqvistsk familjemiddag både nu och då.

04 april 2006

Den nya högern suger.

Det har inte varit särskilt hett att debattera abort så länge jag kan minnas/har haft öronen öppna för sådan diskussion. Men sedan 2005 har många dörrar öppnats för abortmotståndarna, som i Förenta staterna är starka både politiskt, organisatoriskt och ekonomiskt. Nu har det kommit till en gräns där medietyckarna går ut och tar ställning för eller emot, i en hetluftsdebatt.

Linda Skugge skrev en krönika där hon säger sig vara abortmotståndare. Nu vet jag i och för sig inte hur pass allvarlig hon är, men resonemanget tycks gå ut på att många ser abort som ett alternativ till preventivmedel och att man ska se graviditeten som en gåva. Det tangerar de kristnas flum, med andra ord.

Åsa Petersen går till svars mot detta. Hon påminner om de där viktiga sakerna som faktiskt finns bakom vår ibland känslobaserade samhällsdebatt. Nu får hon återigen skriva i ämnet, sedan reaktionerna - gubbars, som uppenbarligen reagerar med utgångspunkt i en livstidserfarenhet av kyrkligt arbete - varit "galna och reaktionära" (en standardfras från Ali Esbati i dessa tider).

Jag var på Ås naturbruksgymnasium, Torsta, i dag. Där blev jag inbjuden av engelsklärarinnan, som är kristdemokrat, att på engelska ge Ung Vänsters syn på olika politiska frågor. Jag tackade förstås ja och gav mig rakt in i diskussionen. En debatt som kom upp var just den om abort. Det gick i och för sig fint, och alla i klassen höll med mig - och lärarinnan var nog tvungen att tona ner sitt partis åsikter något - men jag passade ändå på att betona för eleverna att den här frågan inte heller kan tas för given.

Över huvud taget är det väldigt lite som kan tas för givet nu för tiden, allra minst när det gäller oss vanliga, dödliga, vi som inte är i samhällets elit. Där uppe, i nätverken mellan tankesmedjor, allianser och bolagsstyrelser, har färdvägen ritats ut. Nu gäller det bara att undanröja den folkvilja och de folkflertalets intressen som står i vägen för högerns projekt. Bäst görs detta genom att spela på känslor.

Ju mer motstånd mot nyliberaler och nykonservativa vi gör, desto bättre mår jag. När gamla gnällkärringar, unga svartrockare och resten av det vanliga folket tillsammans gör uppror mot högerns planer och regeringarnas ohållbara arbetsmarknadspolitik, njuter jag. Går medelsvensson ut och kräver en värdig arbetarpolitik, lugnar jag ner mig. Dit är det en lång väg.

03 april 2006

Fyndigt till första maj

Det här kan komma att bli ett sånt där inlägg som jag går in och uppdaterar både nu och då, för att lägga in nya slagord till 1 maj. Först ut blir Ali Esbatis lite svårropade ramsa:

Hör ni ropen från borgarnas salonger?
Piskor, pigor, bomber och batonger!
Den som vill se uppdateringarna kan ju lägga det här inlägget i "Favoriter" och återkomma vid senare tillfälle.

02 april 2006

Ta tillbaka min kollektivtrafik!

Jag var på bio i Umeå och såg "V för Vendetta", som den så snyggt döpts till i svensk översättning. En politiskt korrekt film, vackert gjord också. Brittisk engelska, storslagna scener och en milt sagt brutal handling.

En i övrigt finfin helg kan lätt spolieras av Den Fria Marknadens sattyg. Som i dag, med bussresan hem.

Eftermiddagsbussen på söndagar från Umeå till Östersund är populär. Kanske 80 personer stod i kö när bussen öppnade dörrarna strax före 16.00 i eftermiddags. Med tanke på att typ varje söndag i mannaminne har slutat med en extrainsatt buss åtminstone till Vännäs, kunde man ju tycka att entreprenören skulle ha löst det där lite smidigt i förväg.

Strax efter fyra blir bussen full och det är fortfarande ungefär 30 personer som väntar på att få åka med. Busschauffören sätter sig och börjar ringa runt ungefär när bussen skulle ha avgått, 16.05.

16.25 kommer nästa buss. Den blir nästan full den också. Inte förrän 16.30 är vi iväg från busstationen i Umeå. Av detta drar man förmodligen inte slutsatsen att det nästa söndag är läge att ställa två bussar vid utgången, utan låter hellre den enskilde entreprenörens chaufför ringa efter extraresurser då också. Det är tur ibland, att man slipper den offentliga sektorn och allt vad planering för samhällsservice heter.

Chaufförerna hade som tur var möjlighet att avstå från sina pauser, så hela förseningen på 25 minuter kördes in under turen. Nä, det är bestämt dags att anpassa kollektivtrafiken efter behoven!