ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.
I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.
Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.
Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.
Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.
2 kommentarer:
bra inlägg, men jag undrar: på vilket sätt blir beslutsvägen kortare om makten sitter i rosenbad istället för i kommunhuset?
Helena: Jag tror att beslutsvägarna är en fråga om arbetsorganisation, inte en ägandefråga. I en kommunal skola skulle, under rätt förutsättningar (ekonomi under kontroll, tillräckligt kompetent ledning av politiker och tjänstemän och så vidare) arbetsorganisationen kunna funka bara bra. Tyvärr ser det inte ut så i många kommuner, Lärarnas Riksförbund visar till exempel i en ny rapport att den kommunala skolan dels överlag är onödigt byråkratisk, dels uppvisar stora variationer mellan kommuner (se även DN Debatt). Det är därför jag tror att skolan som ett statligt ansvar skulle kunna ge en bättre, mer likvärdig struktur. Med staten som ensam huvudman skulle det inte gå att skylla på att vissa kommuner är för fattiga eller har för svagt politiskt ledarskap för att ha en bra skola, utan man skulle behöva uppfylla likvärdig kvalitet i hela landet.
I arbetsorganisationen specifikt är en stor del av problemet förstockade kommunala byråkratier. Skolchefer och andra tjänstemän med skolansvar sitter sedan långt tillbaka på sina poster och vill, orkar eller vågar inte förändra organisationerna till det bättre. Därtill sköts systemet i kommunerna oftast enligt new public management-principer, vilket gör det svårt att styra om verksamheten även om skolpolitikernas vilja finns.
Skicka en kommentar