Som folkvald är det svårt att undgå förekomsten av så kallat politikerförakt. Termen är missbrukad och inbegriper i allmänt tal snarare vad jag skulle kalla misstro mot politiker i allmänhet. Så fort någon presenteras som politiker och uttalar sig finns där en grupp människor som protesterar och säger emot. Det är i grunden bra, tror jag, att det finns en inbyggd skepsis mot politiska makthavare.
Det finns också tillfällen då reaktionerna slår över i förakt, hat och aggression. I Östersund är det något av en folksport att komma på de råaste, mest nedsättande öknamnen på kända politiska företrädare. Det förekommer mordhot. Mobbning och förtal är ganska vanligt. Här någonstans tycker jag att politikerföraktet börjar förlora poängen.
Visst kan man bli förbannad på folkvalda som inte verkar fatta någonting alls. Och visst har jag mer än en gång skakat på huvudet när jag hört hur politiker (av alla färger, ska sägas) ibland resonerar. Men då gäller det att hålla sig lugn och formulera sin kritik sakligt. Diskussionen har större chanser att ta sig framåt om man ger kritiken på ett konstruktivt sätt.
Jag brukar också tänka på de andra makthavarna. De som har den ekonomiska makten, exempelvis. Det sägs ibland att Sverige - och Norrland i synnerhet och Jämtland framför allt - har en utpräglad janteattityd. Den som har kommit upp sig i näringslivet, brukar det heta, ses ner på som någon som tror sig vara förmer. Jag känner inte igen det här. Visst finns det byar där folk snackar skit om den puckade storbonden eller tölpen till åkare, men det har knappast med positionen som ekonomiskt framträdande att göra.
Tvärtom ser jag ofta hur människor samlas under hurrarop och hyllningar till den som har lyckats skapa ett framgångsrikt företag eller som lyckats väl med att förverkliga en smart idé. Och det är väl inte dumt i sig. Men den där kritiken som finns inbyggd så fort en politiker dyker upp, den finns inte när någon makthavare i näringslivet kommer på tal.
På sätt och vis vore det bra för det demokratiska samtalet, tror jag, om lite av folks ilska och kritik mot politiker spillde över på de ekonomiska makthavarna i privat sektor. Kanske inte nödvändigtvis på lokal nivå, men över huvud taget.
Att politiker ständigt möts av kritiskt granskande människor gör säkert att de håller bättre koll på hur de agerar. Detsamma borde rimligtvis gälla alla typer av makthavare. Jag tror att det skulle bli mindre av bonusskandaler och missförhållanden för anställda om fler började granska makthavarna i näringslivet. Och inte minst skulle många av oss få upp ögonen för en helt ny dimension av makt om vi vände blicken åt det hållet.
27 augusti 2012
14 augusti 2012
Marknadsekonomi < demokrati
Sitter och kollar efter resor till Stockholm. Ska ner på en utbildning i slutet av september, som börjar vid lunchtid. Det finns ett par alternativ: Tåg som är framme 10.40 eller flyg som är framme 7.30, 8.15 eller 10.45.
Tåget har följande priser.
2 klass: 614 kronor.
1 klass: 535 kronor.
Flyget har följande priser (billigaste; bekvämlighets-biljetter är liksom uteslutet i min värld).
7.30-flyget: 1 299 kronor.
8.15-flyget: 1 889 kronor.
10.45-flyget: 399 kronor.
Det allra billigaste sättet att ta sig till Stockholm denna dag är med flyg. Visserligen för att SAS har en kampanj, men ändå. Även om man räknar in flygbussen Arlanda-Stockholm C är den billigaste tågbiljetten dyrare. Näst billigast är alltså tåg i 1 klass och först på tredje plats det man instinktivt antar är billigast - tåg, 2 klass.
Har man ont om pengar ska man alltså behöva slå på idealism-turbon för att masa sig ner till järnvägsstationen i svinottan när man ska ta sig till Stockholm. Eller vara bekväm och därmed välja ett inte särskilt miljövänligt transportsätt.
Såhär funkar konsumentmakt i praktiken. Det är inte jättepopulärt att åka den där 10.45-avgången med flyget, och då rear SAS ut den. Däremot är det rätt få platser tillgängliga på tåget, så priserna går snabbt upp högt på tillgängliga biljetter. När tåg- och flygbiljetter närmar sig varandras prisnivå blir folk bekväma och väljer att sitta en timme i ett flygplan hellre än fem timmar på ett tåg. Och vips, så har "efterfrågan" på tågtransporter sjunkit. Där har vi en garanti för att ett hållbart samhälle aldrig kan bli möjligt i en kapitalistisk ekonomi. Samt ett bevis på hur stor min makt som konsument egentligen är: Den är inget annat än min betalningsförmåga.
Tänk om det fanns andra värden i världen än de företagsekonomiska. Då skulle mindre hänsyn tas till SAS och SJ:s vinst/avkastningskrav än till mer allmännyttiga syften. Ja, till exempel skulle man kunna fokusera mer på vad som är rimligt utifrån miljöns och resenärernas perspektiv.
Men nej, i dag styr istället - i allt mer ortodox tappning - ekonomismens hårda lagar. Allt ska vara "affärsmässigt", lönsamt i sig. Tåg till Jämtland? Bara om det är ekonomiskt lönsamt för bolaget! Låt folk ta bilen eller flyget!
Jag skrev om det här på Twitter:
Arlanda Airport retweetade, självklart glada över att jag lär välja flyget. Ironiskt nog ses det alltså som någonting positivt att tåget är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ för mig.
Den som vill göra något åt miljöproblemen gör bäst i att ta ett fast grepp om avreglerade och vinstgenererande delar av den viktigaste infrastrukturen, som exempelvis tåg-, buss- och flygtrafiken.
Tåget har följande priser.
2 klass: 614 kronor.
1 klass: 535 kronor.
Flyget har följande priser (billigaste; bekvämlighets-biljetter är liksom uteslutet i min värld).
7.30-flyget: 1 299 kronor.
8.15-flyget: 1 889 kronor.
10.45-flyget: 399 kronor.
Det allra billigaste sättet att ta sig till Stockholm denna dag är med flyg. Visserligen för att SAS har en kampanj, men ändå. Även om man räknar in flygbussen Arlanda-Stockholm C är den billigaste tågbiljetten dyrare. Näst billigast är alltså tåg i 1 klass och först på tredje plats det man instinktivt antar är billigast - tåg, 2 klass.
Har man ont om pengar ska man alltså behöva slå på idealism-turbon för att masa sig ner till järnvägsstationen i svinottan när man ska ta sig till Stockholm. Eller vara bekväm och därmed välja ett inte särskilt miljövänligt transportsätt.
Såhär funkar konsumentmakt i praktiken. Det är inte jättepopulärt att åka den där 10.45-avgången med flyget, och då rear SAS ut den. Däremot är det rätt få platser tillgängliga på tåget, så priserna går snabbt upp högt på tillgängliga biljetter. När tåg- och flygbiljetter närmar sig varandras prisnivå blir folk bekväma och väljer att sitta en timme i ett flygplan hellre än fem timmar på ett tåg. Och vips, så har "efterfrågan" på tågtransporter sjunkit. Där har vi en garanti för att ett hållbart samhälle aldrig kan bli möjligt i en kapitalistisk ekonomi. Samt ett bevis på hur stor min makt som konsument egentligen är: Den är inget annat än min betalningsförmåga.
Tänk om det fanns andra värden i världen än de företagsekonomiska. Då skulle mindre hänsyn tas till SAS och SJ:s vinst/avkastningskrav än till mer allmännyttiga syften. Ja, till exempel skulle man kunna fokusera mer på vad som är rimligt utifrån miljöns och resenärernas perspektiv.
Men nej, i dag styr istället - i allt mer ortodox tappning - ekonomismens hårda lagar. Allt ska vara "affärsmässigt", lönsamt i sig. Tåg till Jämtland? Bara om det är ekonomiskt lönsamt för bolaget! Låt folk ta bilen eller flyget!
Jag skrev om det här på Twitter:
Kollar på resa Östersund-Stockholm: Tåg 2 klass 614 kr, tåg 1 klass 535 kr, flyg 399 kr. Hej konsumentmakt! #kapitalism
Arlanda Airport retweetade, självklart glada över att jag lär välja flyget. Ironiskt nog ses det alltså som någonting positivt att tåget är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ för mig.
Den som vill göra något åt miljöproblemen gör bäst i att ta ett fast grepp om avreglerade och vinstgenererande delar av den viktigaste infrastrukturen, som exempelvis tåg-, buss- och flygtrafiken.
12 augusti 2012
Med SJ sista dagen på semestern
Efter en ovanligt lång och ovanligt sammanhängande semester har jag i dag knutit ihop det hela genom att unna mig själv en resa med SJ, sträckan Östersund-Arlanda-Sundsvall-Östersund, i 1 klass. Anledningen var att jag ville prova nya SJ 3000 och dessutom var i dag sista dagen att utnyttja SJ:s sommarerbjudande om halva priset på resor i 1 klass.
SJ 3000 ersätter SJ 2000 (gamla X2000) på sträckan Östersund-Stockholm. Eftersom jag ganska ofta reser mellan de två städerna är det av stort intresse för mig att hålla koll på vilka förändringar det nya tåget innebär. Här följer därför några sammanfattande reflektioner om SJ 3000:
Utseende
Det nya tåget har en ganska anonym, intetsägande exteriör. Det andas varken snabbtåg eller något annat spektakulärt. Men direkt när man kommer innanför dörren (jag reste alltså i 1 klass) ändrar tåget karaktär. Det mesta ger intryck av att vara supermodernt, smakfullt, lite lyxigt, välavvägt, väldesignat. Det luktar nybil, eller kanske det heter nytåg. När man sitter ner är man nästan rädd att röra saker, för allt är så tjusigt. Det känns lite som att vara på ett lyxhotell man egentligen inte har råd att bo på, fast bara lite. Ett bekymmer jag kan se är att många ytor är så "fina" att minsta nedsmutsning syns tydligt. Jag tog med kladdig tumme på en plastig yta och vips såg den tio år äldre ut. Städpersonalen kommer att ha att göra för att hålla fräschören uppe i detta tåg.
Komfort
Sätena/"fåtöljerna" är lutade uppåt/framåt längst upp och har "tippskydd" på sidorna, och de ger en skön ställning när jag som är långväxt sitter som jag ska. Det är bra med uppåtlutade säten eftersom det ger mig generöst med utrymme för att fälla upp en bärbar dator om den framför mig fäller ner sin stolsrygg. Också bra med tippskydden om man somnar och inte vill råka dregla på sin stolsgranne.
En försämring i 1 klass är att SJ har klämt in fyra stolar i bredd - på SJ 2000 var det bara tre säten, vilket gav ett väldigt luxuöst intryck. Trots att SJ 3000 är bredare känns det trängre.
Toaletterna är bättre än sina föregångare på InterCity-, SJ 2000- och Regina-tågen. Ändå kan jag klaga på små skavanker som att hållaren för pappershanddukar är placerad för nära den blöta ytan där handfatet är monterat, att det saknas dränering vid ytorna runt handfatet och att placeringen av en rörelsesensor alldeles intill toalocket leder till ofrivilliga spolningar (sensorer styr alltså såväl vattenkran som vakuumsug).
Att gå genom SJ 2000 när det kör i full fart är en baggis. Tåget lutar i kurvorna så att centrifugalkraften blir minimal, och i varje vagn är det tydligt hur långt det är kvar till nästa. Att gå genom SJ 3000 kan vara en utmaning när det kränger i kurvorna (man kastas åt sidan, något som är mindre kul när man är nästan två meter lång). Det framkallar också viss svindel när man med blicken söker slutet på tåget genom den raka korridoren som avskiljs av helt transparenta dörrar. Raksträckan från 1 klass till bistrovagnen är säkert 60 meter och det verkar aldrig ta slut...
Den stora försämringen gentemot SJ 2000 är ändå själva färdkomforten. SJ 3000 är ett tåg som byggs på stommen av regionaltåget Regina - i grunden ett kort- och medeldistanståg, tänkt för pendlare som inte har särskilt lång resväg och vars styrka ligger i den snabba accelerationsförmågan. SJ 2000 var å sin sida ett genuint långfärdståg, som är klumpigt på sträckor med många stopp.
Skillnaden i färdkomfort mellan de båda snabbtågen är som skillnaden mellan att åka i en Volvo V70 modell -07 och att åka i en Nissan Micra modell -93. Där SJ 2000 gled fram som en pil över rälsen darrar SJ 3000 av varje skarv och ojämnhet som en orolig hund. SJ 2000 är extremt väl ljudisolerat och har en åkkomfort som slår det mesta, varken vibrationer eller skarpa kurvor är något problem tack vare en gedigen och avancerad konstruktion. När SJ 3000 rullar hör man tydliga ljud från hjulhusen, ett "klapprande" och ibland gnisslande ljud som hänger ihop med de stundtals kraftiga vibrationerna.
Service
SJ:s personal ombord verkar lika glada som tåget är nytt. Det syns att deras luttrade uppgivenhet inför de många tekniska problemen på SJ 2000 har bytts ut mot en rejäl dos yrkesstolthet. De verkar bekväma med sin arbetsplats, ser ut att trivas som servicepersonal och månar om allas välbefinnande. Till exempel har inte tjänsten Internet ombord (som SJ har ägnat mycket skryt åt i reklamen) fungerat på hela helgen. Detta informerar flera i ombordpersonalen om, och ber om ursäkt för. Men det är också egentligen allt som inte går som planerat.
Bistron är ungefär som förväntat. Den går i svart och glas men är i innehåll mer eller mindre identisk med bistron på SJ 2000. En liten miss är att luckorna som håller inne kylan för de kylda rätterna måste stängas med ett lätt tryck, vilket leder till att många luckor står på glänt och därmed slipper mycket kyla ut. Enda tydliga skillnaden är att sittplatserna som finns i bistron på SJ 2000 har ersatts av ståbord på SJ 3000. Man uppmuntras att äta på sin egen plats.
Informationen är sådär. I den tysta avdelningen finns information på svenska och engelska, men informationen på engelska är skriven med så liten text att den knappt syns. Att all relevant information ska finnas på engelska är annars ingen självklarhet, vilket jag tycker att det borde vara. Eluttagen sitter dolda mellan sätena och syns bara om man böjer sig ner och letar.
Resan
I dag är det söndag och på söndagar går turen till Stockholm via Sundsvall. Detta förlänger restiden från Jämtland med 40 minuter och gör att folk som bor i Ljusdal och Bollnäs med omnejd får hitta anslutningstrafik till kusten. Annars är det samma tidtabell för SJ 3000 som för SJ 2000 på sträckan. SJ 3000 gör fler hastighetsförändringar exempelvis inför och efter kurviga partier, där SJ 2000 har en jämnare drift. I december börjar en ny tidtabell gälla och då har SJ sett till att kapa några minuter av restiden genom att något justera avgångstiderna och minimera antalet tågmöten.
Sammantaget
I sin helhet är SJ 3000 ett helt okej tåg. Jag hade hellre sett att SJ beställde ett robust långfärdståg än detta ombyggda pendeltåg, men de ergonomiska sittplatserna gör att jag ändå står ut. SJ har investerat ett par miljarder i dessa tåg, så tanken är att de ska utgöra trafikstomme i min del av landet under lång tid framöver. Jag kommer att tillbringa många timmar ombord och hoppas att jag kommer att trivas med Internet ombord när det fungerar som det ska.
Min förhoppning är att tåget ska "ta marknadsandelar" av mindre effektiva och mer miljöförstörande alternativ. Med SJ 3000 tar SJ ett par steg framåt och något steg bakåt i det avseendet. Förhoppningsvis stör sig andra inte lika mycket som jag på tågets bullriga gång, och förhoppningsvis gör SJ 3000 att nya grupper resenärer väljer att ställa bilen i garaget och nobba flyget.
SJ 3000 ersätter SJ 2000 (gamla X2000) på sträckan Östersund-Stockholm. Eftersom jag ganska ofta reser mellan de två städerna är det av stort intresse för mig att hålla koll på vilka förändringar det nya tåget innebär. Här följer därför några sammanfattande reflektioner om SJ 3000:
Utseende
Det nya tåget har en ganska anonym, intetsägande exteriör. Det andas varken snabbtåg eller något annat spektakulärt. Men direkt när man kommer innanför dörren (jag reste alltså i 1 klass) ändrar tåget karaktär. Det mesta ger intryck av att vara supermodernt, smakfullt, lite lyxigt, välavvägt, väldesignat. Det luktar nybil, eller kanske det heter nytåg. När man sitter ner är man nästan rädd att röra saker, för allt är så tjusigt. Det känns lite som att vara på ett lyxhotell man egentligen inte har råd att bo på, fast bara lite. Ett bekymmer jag kan se är att många ytor är så "fina" att minsta nedsmutsning syns tydligt. Jag tog med kladdig tumme på en plastig yta och vips såg den tio år äldre ut. Städpersonalen kommer att ha att göra för att hålla fräschören uppe i detta tåg.
Komfort
Sätena/"fåtöljerna" är lutade uppåt/framåt längst upp och har "tippskydd" på sidorna, och de ger en skön ställning när jag som är långväxt sitter som jag ska. Det är bra med uppåtlutade säten eftersom det ger mig generöst med utrymme för att fälla upp en bärbar dator om den framför mig fäller ner sin stolsrygg. Också bra med tippskydden om man somnar och inte vill råka dregla på sin stolsgranne.
En försämring i 1 klass är att SJ har klämt in fyra stolar i bredd - på SJ 2000 var det bara tre säten, vilket gav ett väldigt luxuöst intryck. Trots att SJ 3000 är bredare känns det trängre.
Toaletterna är bättre än sina föregångare på InterCity-, SJ 2000- och Regina-tågen. Ändå kan jag klaga på små skavanker som att hållaren för pappershanddukar är placerad för nära den blöta ytan där handfatet är monterat, att det saknas dränering vid ytorna runt handfatet och att placeringen av en rörelsesensor alldeles intill toalocket leder till ofrivilliga spolningar (sensorer styr alltså såväl vattenkran som vakuumsug).
Att gå genom SJ 2000 när det kör i full fart är en baggis. Tåget lutar i kurvorna så att centrifugalkraften blir minimal, och i varje vagn är det tydligt hur långt det är kvar till nästa. Att gå genom SJ 3000 kan vara en utmaning när det kränger i kurvorna (man kastas åt sidan, något som är mindre kul när man är nästan två meter lång). Det framkallar också viss svindel när man med blicken söker slutet på tåget genom den raka korridoren som avskiljs av helt transparenta dörrar. Raksträckan från 1 klass till bistrovagnen är säkert 60 meter och det verkar aldrig ta slut...
Den stora försämringen gentemot SJ 2000 är ändå själva färdkomforten. SJ 3000 är ett tåg som byggs på stommen av regionaltåget Regina - i grunden ett kort- och medeldistanståg, tänkt för pendlare som inte har särskilt lång resväg och vars styrka ligger i den snabba accelerationsförmågan. SJ 2000 var å sin sida ett genuint långfärdståg, som är klumpigt på sträckor med många stopp.
Skillnaden i färdkomfort mellan de båda snabbtågen är som skillnaden mellan att åka i en Volvo V70 modell -07 och att åka i en Nissan Micra modell -93. Där SJ 2000 gled fram som en pil över rälsen darrar SJ 3000 av varje skarv och ojämnhet som en orolig hund. SJ 2000 är extremt väl ljudisolerat och har en åkkomfort som slår det mesta, varken vibrationer eller skarpa kurvor är något problem tack vare en gedigen och avancerad konstruktion. När SJ 3000 rullar hör man tydliga ljud från hjulhusen, ett "klapprande" och ibland gnisslande ljud som hänger ihop med de stundtals kraftiga vibrationerna.
Service
SJ:s personal ombord verkar lika glada som tåget är nytt. Det syns att deras luttrade uppgivenhet inför de många tekniska problemen på SJ 2000 har bytts ut mot en rejäl dos yrkesstolthet. De verkar bekväma med sin arbetsplats, ser ut att trivas som servicepersonal och månar om allas välbefinnande. Till exempel har inte tjänsten Internet ombord (som SJ har ägnat mycket skryt åt i reklamen) fungerat på hela helgen. Detta informerar flera i ombordpersonalen om, och ber om ursäkt för. Men det är också egentligen allt som inte går som planerat.
Bistron är ungefär som förväntat. Den går i svart och glas men är i innehåll mer eller mindre identisk med bistron på SJ 2000. En liten miss är att luckorna som håller inne kylan för de kylda rätterna måste stängas med ett lätt tryck, vilket leder till att många luckor står på glänt och därmed slipper mycket kyla ut. Enda tydliga skillnaden är att sittplatserna som finns i bistron på SJ 2000 har ersatts av ståbord på SJ 3000. Man uppmuntras att äta på sin egen plats.
Informationen är sådär. I den tysta avdelningen finns information på svenska och engelska, men informationen på engelska är skriven med så liten text att den knappt syns. Att all relevant information ska finnas på engelska är annars ingen självklarhet, vilket jag tycker att det borde vara. Eluttagen sitter dolda mellan sätena och syns bara om man böjer sig ner och letar.
Resan
I dag är det söndag och på söndagar går turen till Stockholm via Sundsvall. Detta förlänger restiden från Jämtland med 40 minuter och gör att folk som bor i Ljusdal och Bollnäs med omnejd får hitta anslutningstrafik till kusten. Annars är det samma tidtabell för SJ 3000 som för SJ 2000 på sträckan. SJ 3000 gör fler hastighetsförändringar exempelvis inför och efter kurviga partier, där SJ 2000 har en jämnare drift. I december börjar en ny tidtabell gälla och då har SJ sett till att kapa några minuter av restiden genom att något justera avgångstiderna och minimera antalet tågmöten.
Sammantaget
I sin helhet är SJ 3000 ett helt okej tåg. Jag hade hellre sett att SJ beställde ett robust långfärdståg än detta ombyggda pendeltåg, men de ergonomiska sittplatserna gör att jag ändå står ut. SJ har investerat ett par miljarder i dessa tåg, så tanken är att de ska utgöra trafikstomme i min del av landet under lång tid framöver. Jag kommer att tillbringa många timmar ombord och hoppas att jag kommer att trivas med Internet ombord när det fungerar som det ska.
Min förhoppning är att tåget ska "ta marknadsandelar" av mindre effektiva och mer miljöförstörande alternativ. Med SJ 3000 tar SJ ett par steg framåt och något steg bakåt i det avseendet. Förhoppningsvis stör sig andra inte lika mycket som jag på tågets bullriga gång, och förhoppningsvis gör SJ 3000 att nya grupper resenärer väljer att ställa bilen i garaget och nobba flyget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)