Marknadsekonomi < demokrati

Sitter och kollar efter resor till Stockholm. Ska ner på en utbildning i slutet av september, som börjar vid lunchtid. Det finns ett par alternativ: Tåg som är framme 10.40 eller flyg som är framme 7.30, 8.15 eller 10.45.

Tåget har följande priser.
2 klass: 614 kronor.
1 klass: 535 kronor.

Flyget har följande priser (billigaste; bekvämlighets-biljetter är liksom uteslutet i min värld).
7.30-flyget: 1 299 kronor.
8.15-flyget: 1 889 kronor.
10.45-flyget: 399 kronor.

Det allra billigaste sättet att ta sig till Stockholm denna dag är med flyg. Visserligen för att SAS har en kampanj, men ändå. Även om man räknar in flygbussen Arlanda-Stockholm C är den billigaste tågbiljetten dyrare. Näst billigast är alltså tåg i 1 klass och först på tredje plats det man instinktivt antar är billigast - tåg, 2 klass.

Har man ont om pengar ska man alltså behöva slå på idealism-turbon för att masa sig ner till järnvägsstationen i svinottan när man ska ta sig till Stockholm. Eller vara bekväm och därmed välja ett inte särskilt miljövänligt transportsätt.

Såhär funkar konsumentmakt i praktiken. Det är inte jättepopulärt att åka den där 10.45-avgången med flyget, och då rear SAS ut den. Däremot är det rätt få platser tillgängliga på tåget, så priserna går snabbt upp högt på tillgängliga biljetter. När tåg- och flygbiljetter närmar sig varandras prisnivå blir folk bekväma och väljer att sitta en timme i ett flygplan hellre än fem timmar på ett tåg. Och vips, så har "efterfrågan" på tågtransporter sjunkit. Där har vi en garanti för att ett hållbart samhälle aldrig kan bli möjligt i en kapitalistisk ekonomi. Samt ett bevis på hur stor min makt som konsument egentligen är: Den är inget annat än min betalningsförmåga.

Tänk om det fanns andra värden i världen än de företagsekonomiska. Då skulle mindre hänsyn tas till SAS och SJ:s vinst/avkastningskrav än till mer allmännyttiga syften. Ja, till exempel skulle man kunna fokusera mer på vad som är rimligt utifrån miljöns och resenärernas perspektiv.

Men nej, i dag styr istället - i allt mer ortodox tappning - ekonomismens hårda lagar. Allt ska vara "affärsmässigt", lönsamt i sig. Tåg till Jämtland? Bara om det är ekonomiskt lönsamt för bolaget! Låt folk ta bilen eller flyget!

Jag skrev om det här på Twitter:

Kollar på resa Östersund-Stockholm: Tåg 2 klass 614 kr, tåg 1 klass 535 kr, flyg 399 kr. Hej konsumentmakt! #kapitalism

Arlanda Airport retweetade, självklart glada över att jag lär välja flyget. Ironiskt nog ses det alltså som någonting positivt att tåget är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ för mig.

Den som vill göra något åt miljöproblemen gör bäst i att ta ett fast grepp om avreglerade och vinstgenererande delar av den viktigaste infrastrukturen, som exempelvis tåg-, buss- och flygtrafiken.

Med SJ sista dagen på semestern

Efter en ovanligt lång och ovanligt sammanhängande semester har jag i dag knutit ihop det hela genom att unna mig själv en resa med SJ, sträckan Östersund-Arlanda-Sundsvall-Östersund, i 1 klass. Anledningen var att jag ville prova nya SJ 3000 och dessutom var i dag sista dagen att utnyttja SJ:s sommarerbjudande om halva priset på resor i 1 klass.

SJ 3000 ersätter SJ 2000 (gamla X2000) på sträckan Östersund-Stockholm. Eftersom jag ganska ofta reser mellan de två städerna är det av stort intresse för mig att hålla koll på vilka förändringar det nya tåget innebär. Här följer därför några sammanfattande reflektioner om SJ 3000:

Utseende
Det nya tåget har en ganska anonym, intetsägande exteriör. Det andas varken snabbtåg eller något annat spektakulärt. Men direkt när man kommer innanför dörren (jag reste alltså i 1 klass) ändrar tåget karaktär. Det mesta ger intryck av att vara supermodernt, smakfullt, lite lyxigt, välavvägt, väldesignat. Det luktar nybil, eller kanske det heter nytåg. När man sitter ner är man nästan rädd att röra saker, för allt är så tjusigt. Det känns lite som att vara på ett lyxhotell man egentligen inte har råd att bo på, fast bara lite. Ett bekymmer jag kan se är att många ytor är så "fina" att minsta nedsmutsning syns tydligt. Jag tog med kladdig tumme på en plastig yta och vips såg den tio år äldre ut. Städpersonalen kommer att ha att göra för att hålla fräschören uppe i detta tåg.

Komfort
Sätena/"fåtöljerna" är lutade uppåt/framåt längst upp och har "tippskydd" på sidorna, och de ger en skön ställning när jag som är långväxt sitter som jag ska. Det är bra med uppåtlutade säten eftersom det ger mig generöst med utrymme för att fälla upp en bärbar dator om den framför mig fäller ner sin stolsrygg. Också bra med tippskydden om man somnar och inte vill råka dregla på sin stolsgranne.

En försämring i 1 klass är att SJ har klämt in fyra stolar i bredd - på SJ 2000 var det bara tre säten, vilket gav ett väldigt luxuöst intryck. Trots att SJ 3000 är bredare känns det trängre.

Toaletterna är bättre än sina föregångare på InterCity-, SJ 2000- och Regina-tågen. Ändå kan jag klaga på små skavanker som att hållaren för pappershanddukar är placerad för nära den blöta ytan där handfatet är monterat, att det saknas dränering vid ytorna runt handfatet och att placeringen av en rörelsesensor alldeles intill toalocket leder till ofrivilliga spolningar (sensorer styr alltså såväl vattenkran som vakuumsug).

Att gå genom SJ 2000 när det kör i full fart är en baggis. Tåget lutar i kurvorna så att centrifugalkraften blir minimal, och i varje vagn är det tydligt hur långt det är kvar till nästa. Att gå genom SJ 3000 kan vara en utmaning när det kränger i kurvorna (man kastas åt sidan, något som är mindre kul när man är nästan två meter lång). Det framkallar också viss svindel när man med blicken söker slutet på tåget genom den raka korridoren som avskiljs av helt transparenta dörrar. Raksträckan från 1 klass till bistrovagnen är säkert 60 meter och det verkar aldrig ta slut...

Den stora försämringen gentemot SJ 2000 är ändå själva färdkomforten. SJ 3000 är ett tåg som byggs på stommen av regionaltåget Regina - i grunden ett kort- och medeldistanståg, tänkt för pendlare som inte har särskilt lång resväg och vars styrka ligger i den snabba accelerationsförmågan. SJ 2000 var å sin sida ett genuint långfärdståg, som är klumpigt på sträckor med många stopp.

Skillnaden i färdkomfort mellan de båda snabbtågen är som skillnaden mellan att åka i en Volvo V70 modell -07 och att åka i en Nissan Micra modell -93. Där SJ 2000 gled fram som en pil över rälsen darrar SJ 3000 av varje skarv och ojämnhet som en orolig hund. SJ 2000 är extremt väl ljudisolerat och har en åkkomfort som slår det mesta, varken vibrationer eller skarpa kurvor är något problem tack vare en gedigen och avancerad konstruktion. När SJ 3000 rullar hör man tydliga ljud från hjulhusen, ett "klapprande" och ibland gnisslande ljud som hänger ihop med de stundtals kraftiga vibrationerna.

Service
SJ:s personal ombord verkar lika glada som tåget är nytt. Det syns att deras luttrade uppgivenhet inför de många tekniska problemen på SJ 2000 har bytts ut mot en rejäl dos yrkesstolthet. De verkar bekväma med sin arbetsplats, ser ut att trivas som servicepersonal och månar om allas välbefinnande. Till exempel har inte tjänsten Internet ombord (som SJ har ägnat mycket skryt åt i reklamen) fungerat på hela helgen. Detta informerar flera i ombordpersonalen om, och ber om ursäkt för. Men det är också egentligen allt som inte går som planerat.

Bistron är ungefär som förväntat. Den går i svart och glas men är i innehåll mer eller mindre identisk med bistron på SJ 2000. En liten miss är att luckorna som håller inne kylan för de kylda rätterna måste stängas med ett lätt tryck, vilket leder till att många luckor står på glänt och därmed slipper mycket kyla ut. Enda tydliga skillnaden är att sittplatserna som finns i bistron på SJ 2000 har ersatts av ståbord på SJ 3000. Man uppmuntras att äta på sin egen plats.

Informationen är sådär. I den tysta avdelningen finns information på svenska och engelska, men informationen på engelska är skriven med så liten text att den knappt syns. Att all relevant information ska finnas på engelska är annars ingen självklarhet, vilket jag tycker att det borde vara. Eluttagen sitter dolda mellan sätena och syns bara om man böjer sig ner och letar.

Resan
I dag är det söndag och på söndagar går turen till Stockholm via Sundsvall. Detta förlänger restiden från Jämtland med 40 minuter och gör att folk som bor i Ljusdal och Bollnäs med omnejd får hitta anslutningstrafik till kusten. Annars är det samma tidtabell för SJ 3000 som för SJ 2000 på sträckan. SJ 3000 gör fler hastighetsförändringar exempelvis inför och efter kurviga partier, där SJ 2000 har en jämnare drift. I december börjar en ny tidtabell gälla och då har SJ sett till att kapa några minuter av restiden genom att något justera avgångstiderna och minimera antalet tågmöten.

Sammantaget
I sin helhet är SJ 3000 ett helt okej tåg. Jag hade hellre sett att SJ beställde ett robust långfärdståg än detta ombyggda pendeltåg, men de ergonomiska sittplatserna gör att jag ändå står ut. SJ har investerat ett par miljarder i dessa tåg, så tanken är att de ska utgöra trafikstomme i min del av landet under lång tid framöver. Jag kommer att tillbringa många timmar ombord och hoppas att jag kommer att trivas med Internet ombord när det fungerar som det ska.

Min förhoppning är att tåget ska "ta marknadsandelar" av mindre effektiva och mer miljöförstörande alternativ. Med SJ 3000 tar SJ ett par steg framåt och något steg bakåt i det avseendet. Förhoppningsvis stör sig andra inte lika mycket som jag på tågets bullriga gång, och förhoppningsvis gör SJ 3000 att nya grupper resenärer väljer att ställa bilen i garaget och nobba flyget.

Klimat från Östersund till Köpenhamn

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:

Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.

Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

Konstig miljödystopi

På ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

EU: SKÄRP ER!

Vi är redo att demonstrera mot EU. Foto: ÖP.

Läs mer om aktioner i Östersund på op.se.

När EU:s energi- och miljöministrar träffas i Åre ordnar en knapp handfull arrangörsgrupper aktiviteter som syftar till att lyfta kritik och visa på alternativen. För visst finns det alternativ till den enda vägens kompromisspolitik som förs i EU i dag!

Fuck EU är en aktionsgrupp som bildades i våras för att driva upp hårda klimatkrav på dagordningen när totalt 54 ministrar ändå finns på plats i länet. I sin praktik agerar EU fortfarande som en klimatbov av värsta slag; lejonparten av alla ekonomiska satsningar görs i ändlig energi och fossila infrastrukturprojekt som motorvägar och flygtrafik. Dessutom för man en alltför marknadsorienterad politik när det gäller naturresurser, handel och just koldioxidutsläpp.

En hållbar miljöpolitik får stryka på foten i EU, bland annat eftersom de viktigaste målen är låga produktionskostnader, större privatkonsumtion och ökad "konkurrenskraft" (vinst per producerad enhet eller rent ut "profit"). Det är viktigt att visa på denna motsättning mellan den marknad som EU i dag backar upp, och de åtgärder som enligt klimatmodellerna kommer att krävas av politikerna.

Som ett konkret krav kan man ta Miljöförbundet Jordens Vänners (MJV) förslag på minskning av koldioxidutsläppen med fem procent per år från år 2008. Det är i linje med vad exempelvis FN:s klimatpanel bedömer som vettigt, och samtidigt fullt ut genomförbart ur samhällelig synvinkel.

Överfört på EU-nivå skulle femprocentsmålet innebära en radikal omsvängning. Vi skulle få se massiva satsningar på geotermisk energi, till exempel. Södra Europa skulle snart projektera för hundratals riktigt stora solenergianläggningar. Vindkraften skulle ta fart med egen produktion av vindkraftverk i näst intill varje EU-land. Kollektivtrafiken skulle få ett uppsving, bilfabriker skulle byggas om för produktion av bussar och spårbundna fordon. Snabbjärnvägar skulle ersätta den täta flygtrafiken mellan åtskilliga av Europas större städer. Handeln skulle svänga, från import av asiatiska konsumtionsprodukter till EU-intern handel med miljöteknik och miljötjänster.

Man kan såklart ha invändningar mot att det här kostar pengar och innebär ett hot mot dagens utveckling. Det hotar till exempel ett och annat olje-kolonialt krig i Mellanöstern och Centralasien... Ja, precis! Det är just det vi vill poängtera! Dagens system är inte hållbart och den utveckling som pågår (ekonomisk expansion enligt gamla mönster) är ohållbar. För varje ny krona som läggs till EU:s växande bruttonationalprodukt växer vår klimatskuld med minst lika mycket. När alla andra länder dessutom vill köra samma chicken-race mot klimatet - vilket tvingar såväl EU som andra stormakter att rusta militärt - är det viktigt också ur en moralisk aspekt att visa sig som föredöme. Om världens rikaste, (näst) mest nedsmutsande del av världen kan slå in på en hållbar väg så kan andra också det.

Läs gärna vad Lester Brown skriver om klimatet på svenska Plan B eller, mer utförligt, på amerikanska Earth Policy Institute. Även om en del av de föreslagna åtgärderna visst kan kritiseras är det viktigt att var och en tar till sig av de faktauppgifter om världens tillstånd som Brown levererar.

Det finns såklart också en fundamental kritik av hela EU i aktionsgruppens plattform. Fuck EU innebär ett förkastande av de odemokratiska och korrupta metoder som EU-eliten använder sig av när ny politik utformas. Från kommission och ner till minsta parlamentsledamot genomsyras EU av slutna överläggningar, hemliga rådgivare från industrin och lobbying så omfattande att ingen har grepp om den. Vi menar att politik måste börja från basen och kraften riktas uppåt, inte - som i dag - tvärtom.

Därför drar vi nu ihop till seminarier och aktioner. Själv lyssnar jag på föredrag och deltar på workshops i regi av MJV, när några av Sveriges mest kunniga EU-kritiker föreläser på Frösön den 22-23 juli om EU, klimatet och den lokala kampen. Och deltar, så klart, i aktionerna i Östersund den 24 juli.

Fråga folket om vattenexploateringen

Statliga Vattenfall har planer för en 24 kilometer lång tunnel som ska leda vatten från Vojmsjön till vattenkraftverket i Stalon i Vilhelmina kommun. Tunneln beräknas ge 150 GWh el utöver de 538 GWh per år som verket redan producerar. Tunnelns tillskott motsvarar effekten av 30 (inte 300, som Vattenfall i sitt reklamblad till förstudie påstår) vindkraftverk. Detta till priset av att Vojmån förlorar runt 80 procent av sin vattenföring. Vojmån kan vara ett otroligt fascinerande vattendrag att beskåda när vattnet rinner till, medan det ser spöklikt ut vid lågvatten, när hundratusentals runda stenar blottläggs.

Att bygga den 2,4 mil långa tunneln mellan de två sjömagasinen skulle bli en otroligt kostsam historia med ett marginellt tillskott av el som följd. Man räknar med att projektet går loss på ungefär en miljard kronor. Kommunen och Vattenfall har i ett nära samarbete redan lagt ut rejäla summor på förarbetet till ett tunnelbygge.

I dag har en folkomröstning hållits i Vilhelmina kommun, med 5 700 röstberättigade. Frågan som vilhelminaborna har tagit ställning till är: "Vill Du att en överledning skall genomföras enligt redovisningen i förstudiens slutrapport?" Förhandsbeskeden har talat om att det "lutar åt nej", och så får man väl sammanfatta delresultatet hittills i kväll:

När sex av åtta distrikt är räknade såhär strax efter klockan 21 har 1 100 röstat ja och 1 200 röstat nej.

Frågan delar befolkningen. Man vill å ena sidan desperat ha jobben som tunnelbygget ger, men man vill å andra sidan för allt i världen inte föröda de nedre delarna av Vojmån. Även om mandatet inte blir så tydligt hoppas jag att ett nej från kommuninvånarna håller Vattenfall och andra exploatörer borta från onödiga ingrepp åtminstone i Vilhelmina kommun. De får såklart gärna också backa från Sorsele, Storuman, Malå och andra kommuner där de planerar för omfattande ingrepp i naturen. Med lite mer vilja och lite mindre girighet kan folk faktiskt få jobb utan att det förstör särskilt mycket av vår härliga natur.

Uppdatering: Strax före 23.00 är alla röster räknade och resultatet, 53 procent nej, står klart. Stort tack till Vilhelmina kommun för en riktigt häftig valhemsida och för en spännande omröstning. Nu är det dags att ta till plan B, för jobb och miljö på bättre villkor.

Kapitalismens mp

Miljöalibit för en statligt understödd kapitalism på europeisk nivå, miljöpartiet, har klubbat sin valplattform för EU-parlamentsvalet 2009. Som en del i arbetet att flytta det gamla aktivistpartiets positioner närmare rådande ordning i den gröna partigruppen i EU-parlamentet understryker man nu vikten av näringslivets behov i miljöfrågor.

Målet på 80 procent bygger på att vi ska göra ännu mer internationellt som EU ska kunna tillgodoräkna sig.

Så uttrycker sig Peter Eriksson (mp) och hyser inga tvivel kring att det här grundar för ett "kanonval". I tider när EU - med nuvarande fördrag eller med Lissabonfördraget - rycker fram för att lägga låga ambitioner på miljöområdet svarar miljöpartiet med populism. Energibolaget Eon ursäktar sitt gaskraftverk i Malmö med att utsläppen där gör att man kan stänga smutsiga kolkraftverk i Europa, och på samma sätt understryker nu miljöpartiet att de viktigaste insatserna EU kan göra för miljön är utanför EU.

Detta är precis vad industrilobbyn i Bryssel vill. Mindre krav hemma - mer krav på andra länder. Om europeiska företag slipper göra miljöförbättringar här hemma, så kan de genom en form av bistånd köpa förbättringar utomlands. På så sätt kan business as usual råda hemmavid, samtidigt som vi fattar beslut om andra, fattigare, länders miljöpolitiska ordning. Tänk så smidigt det är att öppna fabriksstäder i fattiga länder med efterbliven, superbillig teknik, och sedan som en form av välgörenhet rusta upp dessa bit för bit, för att slippa vidta dyrare åtgärder!

Precis som med den "gröna skatteväxlingen" är det här miljöpartistiska förslaget feltänkt. Miljöskatter ska inte kvittas mot arbetsskatter, europeiska utsläpp ska inte kvittas mot utomeuropeiska. Europeiska företag får inte slippa undan sitt ansvar genom att göra de investeringar i andra länder som deras egna företag borde stå för.

Är det det här miljöpartiet vi ska dela regeringskansli med?

28 gram!

Det är en obestridlig sanning här i Sverige att vi måste samarbeta inom EU för att lösa miljöproblemen. Problemet är bara att det är EU som är problemet.

I dag har EU-parlamentets miljöutskott, efter stenhårda påtryckningar från till exempel vänsterpartiets europaparlamentariker Jens Holm, gått med på EU-kommissionens förslag att EU ska sätta ett mål för nytillverkade bilars koldioxidutsläpp på 130 gram per kilometer år 2012. I dag är genomsnittet 158 gram. Förslaget är också utformat så att utsläppsgränsen gäller "per bilmärke". En biltillverkare kan alltså fortsätta att sälja stadsjeepar, men får kompensera detta med att tillverka småbilar också. Detta är nu miljöutskottets förslag, och inte färdig politik, men förmodligen kommer själva EU-parlamentet och EU:s miljöministrar ändå att gå med på det. Så långt kan förslagen gå, från Margot Wallström till engagerade EU-parlamentariker och förhoppningsvis ända ut till verkställt beslut, att bilar ska släppa ut 28 gram mindre koldioxid.

Men vad gör dessa 28 gram, när bilförsäljningen inte rubbas? Med större motorer, fler motorvägar och över huvud taget ett mer transportinriktat samhälle beroende av fossila drivmedel gör en så lam utsläppsgräns ingen egentlig skillnad. Den kan minska ökningen på några års sikt, men den är vidrigt otillräcklig. Likafullt är den det yttersta EU-systemet kan prestera. Nästa förhoppning är att till och med år 2020 - om en halv generation - nå en utsläppsnivå på under 100 gram per kilometer. Ska vi halvera våra utsläpp av koldioxid samtidigt som nytillverkade bilar släpper ut bara 40 procent mindre koldioxid än i dag (och samtidigt blir allt fler) så får vi använda Orwells nyspråk för att klara oss.

EU är alltså mer än beslut om 28 grams utsläppsminskningar. Miljöfrågorna är den tunna kosmetika som ska legitimera hela EU-projektet för oss oroliga medborgare. De stora, tunga frågorna och de breda, samhällsavgörande kurserna, tas upp ur helt andra synvinklar än miljöns bästa. Tillväxten framför allt, och den fria rörligheten (och skydd för vissa företag som av en eller annan anledning hotas av andras tillväxt eller fria rörlighet). Mot EU:s tillväxtpaket från Lissabon väger utsläppsgränser för bilar, kemikalielagar och naturskyddsåtgärder lätta som fjädrar. Därför blir jag också besviken när Karin Svensson-Smith, företrädare för den ledningsnära delen av miljöpartiet, använder miljön som argument för EU. Det är ett storstadsperspektiv på miljöfrågan som innebär att stor vikt läggs vid möten mellan höjdare i de olika europeiska länderna, och betydligt mindre vid verklig förändring.

Förändringarna som måste till nu förutsätter att man helt överger den struktur som EU utgör, och som i bästa fall genomför ett tvingande utsläppsmål för bilar 2012 (annars kan det skjutas upp; det finns inget som säger att bilindustrin måste lägga sig platt för miljöns skull). Genomgripande förändringar i industristruktur, energiproduktion, transporter och kommunikationer, husbyggande, matproduktion och annat - ingenting av detta kommer att i rimlig tid lösas i de eviga kompromissernas EU. Enskilda stater och regioner som "går före" kommer tvärtom att riskera förlamning när EU ger sina utslätade, övergeneraliserande direktiv. Därför borde i första hand ett alternativ skapas till EU och marknadsekonomin för att lösa miljöproblem, i andra hand EU användas för att uppmuntra alla medlemsländer att "gå före" sin egen och EU:s industrilobby. Men det lär inte hända, för socialdemokrater och liberalkonservativa som jobbar i en europeisk anda har andra planer. 28 gram, hurra!

Vi lever på sparkapitalet

Det finns miljöorganisationer som jämför vår planets naturresurssystem med enkel företagsekonomi. Jag gillar jämförelseformen, för när Global Footprint Network använder den blir vårt samhälles miljöproblem så konkreta.

I liknelsen förutsätts att naturen (biosfären) har en viss produktionskapacitet och en viss ackumulerad rikedom. Den ackumulerade rikedomen är sparkapitalet, medan produktionskapaciteten (som till stor del är beroende av den ackumulerade rikedomen) ger oss den avkastning som vi ska försörja oss på. Vi människor har - i ett hållbart samhälle - att rätta oss efter denna naturens produktionskapacitet, som visserligen kan ökas med mänsklig påverkan, men aldrig överskridas utan att det blir problem. Börjar vi konsumera av vårt sparkapital krymper snart produktionskapaciteten kraftigt och vi riskerar att hamna i enorma, akuta svårigheter.

Sedan 1986 har världen varje år förbrukat mer av naturresurserna och miljövärdena än vad biosfären har orkat återskapa. Vi gör av med saker så fort att de tar slut. Odlingsbar jord försaltas och blir öken, fiskbestånd fiskas ut och försvinner, fossila och halvfossila energikällor töms, floder avleds till bevattning och torkar ut.

Vad Global Footprint Network gör är att konkretisera mängderna i årskonsumtions- och årsproduktionssiffror, på lättast begripliga sätt. Man räknar helt enkelt ut hur mycket naturresurser jorden producerar på ett år och anger det som ett tak för vår hållbara förbrukning. Det vill säga, det som tar naturen 365 dagar att skapa kan vi inte göra av med på mindre än 365 dagar: då kommer planetens resurser snart att ta slut. Om det till exempel tar oss 370 dagar att förbruka de resurser som produceras under ett år, så får planeten en tillväxt, medan naturens kapital krymper om vi konsumerar dem på 360 dagar.

I år har vi förbrukat vår årsranson på 267 dagar, alltså i går, den 23 september. I fjol dröjde det till den 6 oktober innan denna dag, som kallas Ecological Debt Day, inföll och i år har vi alltså konsumerat ännu snabbare.

Med andra ord förbrukar vi 140 procent av våra totala inkomster på ett år. Redan nu märks följderna för många, med allt större bränder till följd av mer extrem torka, allt vildare skyfall till följd av varmare, fuktigare luft, och större mängder gifter och föroreningar i luft, vatten och mat. Men dessa "vi" som förbrukar mer än "vi" har råd med sitter inte i samma båt. Den afrikanske jordbrukaren som aldrig rört vid en colaburk har en mindre skuld i frågan än den europeiske industridirektören som lobbar för utbyggda motorvägspaket - och ändå är det den fattige som, när det blir allvar av miljöproblemen, tvingas möta naturens vrede med sina bara händer till hjälp. Denna orättviseaspekt bekymrar knappt en enda människa i de västerländska konsumtionssamhällena, men förhoppningsvis gör den eko-ekonomiska larmrapporten om Ecological Debt Day det.

Här i Östersund tycker jag att det vore klädsamt om vi tog krafttag mot massbilismen och exempelvis såg till att det hör till ovanligheterna att ta bilen till jobbet, affären eller träningspasset. Det känns som en minsta anständighetsgräns för vårt allmänna, oöverskådliga resursslöseri.

Ursäkta röran, vi måste bygga om systemet

Två bra och klargörande artiklar måste läsas i dessa tider.

Dels Daniel Bergs utmärkta artikel i Ordfront magasin 7/8 om oljan och dess roll i samhället, som ger en god grund för en kommande svensk klimat- och energipolitik.

Att ta upp "Peak Oil", slutet på billig olja, har aldrig varit lämpligt, vare sig under dot.com-yran eller i oljebolagens styrelserum. Att ifrågasätta entreprenörskapets mirakulösa roll som ekonomins "orörliga rörare" är bara pinsamt, och att ifrågasätta själva grunden för oljebolagens tillväxtmöjligheter, när det är deras produktionsökning som borgar för hela ens världs rikedomar är mer än pinsamt – det är vansinne.
Man har alltså under oljans århundrade lyckats undvika de till synes självklara invikningarna i varje ekonomisk diskussion: om vi utvinner icke förnyelsebar olja i allt högre takt, minskar då inte oljan i marken? Kan oljan sina? Vad händer då?
[...]
En mängd saker säger oss något helt annat än den officiella sanningen att tillväxten i oljeproduktionen är självklar och naturgiven. Vi har börjat utvinna olja ur kanadensisk oljesand, vi framställer flytande bränsle ur kol och odlar upp de sista skogsområdena i tropikerna med biobränslegrödor. De tekniker vi nu tillgriper har tidigare endast använts av länder i kris. Att vi tar till energikällor med så väldigt mycket sämre energinetto än petroleum – till framställningen av en tunna olja ur oljesand går det åt 1 400 kubikfot (!) än så länge billig naturgas – är kanske det säkraste tecknet på att vi redan har nått Hubberts krön. Vi går nu sakta nedåt på energiberget.

Dels Ali Esbatis redogörelse i Aftonbladet Kultur för Fremskrittspartiets framgångar i Norge som, inte helt obegripligt kanske, har gjort partiet med den mest effektiva partiorganiseringen till det i opinionen största partiet.

Frp bildades 1973, under namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Främlingsfientlighet var inte avgörande för partiets identitet, även om man ogillade invandringspolitiken och ställde sig positiv till apartheid i Sydafrika.
Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna.
[...]
Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare.

Eftersom jag inte hinner skriva mer vill jag till socialdemokraterna rikta en stilla uppmaning: ÄG DESSA FRÅGOR. Skapa visioner och gå till val på de stora, tunga frågorna. Välfärden, miljön, rättvisan. Det vore kul om arbetarpartiet tog bollen från de populistiska smygfascisterna och drog arbetarklassen med sig i ett progressivt förändringsprojekt.

Något om miljön

Earth Policy Institute har jag tidigare refererat till, som en spännande källa till fakta om miljön och världens naturresurser. Nu har nya siffror kommit, som ger en hum om hur illa naturens tillgångar faktiskt nyttjas. Några fakta:

- Sju av de senaste åtta åren har världens konsumtion av spannmål överstigit den totala produktionen. I dag används 20 procent av Förenta staternas spannmålsskörd till produktion av etanol för fordonsbränsle. Spannmålsodlingarnas avkastning ökade hälften så snabbt på 1990-talet som på 1960-talet.

Med andra ord står vi sannolikt inför en period av matbrist med höga världsmarknadspriser på mat och därmed ökande mängder undernärda och svältande. I dag börjar undernäringen öka i relativt välmående länder som Mexiko och Indonesien. Maten fördelas än i dag åt dem som efterfrågar den till högst pris - västvärldens bilister - och inte åt dem som har störst behov av den. Marknadens osynliga hand är förfärligt synbar för vissa människor.

- De åtta varmaste åren som någonsin uppmätts på vår planet har alla infallit den senaste tioårsperioden. Världens ekonomiskt brytningsvärda tillgångar av metaller som bly, tenn och koppar kommer att vara uppgrävda om 25 år med nuvarande ökning i brytningstakt. Det tillverkas 110 miljoner cyklar och 49 miljoner bilar per år.

Om världens samlade bilproduktion låg på 4,9 miljoner bilar skulle det vara hållbart. Men nybilsproduktionen minskar inte, den ökar - bara i Sverige 2007 gläds industrin och ekonomijournalisterna åt en ökning av försäljningen med drygt åtta procent. Hållbart vore kanske en minskning med tio procent, och en årlig nybilsförsäljning på 30 000 bilar istället för 300 000. Att folk i raskt accelererande takt väljer att färdas med den ur miljösynpunkt förkastliga bilen är något fullkomligt självklart och acceptabelt i vårt land i dag. En liten ljusglimt fick vi i går på Rapport, där Klimatberedningens förslag till järnvägssatsningar presenterades. Ljuset släcktes som tur är av Fredrik Reinfeldt, som i dag konstaterar att det skulle behövas åtminstone 50 miljarder kronor till för att genomföra förändringarna. Och varför satsa pengar på sånt, när man lika gärna kan få nya bilförsäljningsrekord för pengarna?

Det kan inte vara meningen att världens ekonomi ska fungera på det här sättet - att fattiga ska bli utan mat som en konsekvens av att rikare länders makthavare vägrar ändra synsätt. Fler och fler organiserar sig i de fattigare länderna för en värld bortom hungerstrejker och slavarbeten, för en värld där de själva sätter dagordningen för ekonomin. Hoppas att folk också här i Sverige börjar agera i detta sitt kollektiva egenintresse.

Stoppa uranjakten nu!

Jag skickade just in en insändare till lokaltidningarna:

I Jämtland är många beroende av vår fina natur för att överleva. Bland annat måste jordbrukare, turismföretagare och gårdar med egna brunnar kunna lita på att naturen kring dem är fri från gifter och andra miljöstörningar. Detta håller nu på att förändras på många håll, när skrupelfria gruvbolag ger sig in i jakten på uranet i den jämtländska berggrunden.

Uranfyndigheterna i Jämtland är rika. För gruvindustrin vore det lönsamt att exploatera vår natur för uranets skull. De miljontals kronor som investeras i sökandet efter uran förväntas av aktieägare ute i världen ge god utdelning när uranet säljs till kärnkraftsindustrin. Det är inte av välvilja som uranexploatörer har kommit till Jämtland, utan av rovgirighet.

När uran ska brytas uppstår stora mängder giftigt lakvatten och bergmassor som måste lagras skilt från den omgivande naturen. Vid urangruvan anlägger man därför i regel en damm, som ska fånga upp och sedimentera farliga ämnen. Men en damm kan brista, vilket nu senast haveriet i Ljungå kraftverk visar. Den som bor i närheten av en urangruva lever alltså med risken för utsläpp av inte bara vanligt vatten utan av de farliga resterna från uran – råvaran i radioaktivt kärnbränsle.

Jämtland ska inte ha några urangruvor. Vår natur ska inte exploateras för att mätta hungern på kärnkrafts- och kärnvapenindustrins marknad. Därför måste alla vi som berörs av uranjakten kraftfullt säga ifrån, innan uranjägarna skrider till verket.

Östersunds FN-förening har startat en namninsamling för att protestera mot myndigheternas tillståndsgivning och uranbolagens rovgirighet. Adressen till namninsamlingen på Internet är:

www.namninsamling.com/uranZ

Approximation om 2000-talets jordränta

Den som vill uttala sig om jordbruk och miljö bör vänligen godhetsfullt läsa detta inlägg först.

[...]den som tror att alla människor har ett gemensamt intresse av att göra något åt klimatproblemen och resursanvändningen har missat den kanske allra mest centrala insikten idag: Vi har inte alls gemensamma intressen.

Det spelar ingen roll om Johan Staël von Holstein säger att lösningen på miljöproblemen heter kapitalism. Han och andra företagare kommer alltid att kunna köpa sig förbi alla problem och tjäna bra på det. Är Bangkok för smutsigt? Det finns andra, renare destinationer att flyga till för en shoppingweekend. De som utan att kunna försvara sig drabbas av utarmandet av naturresurserna, och kapitalisternas jakt på de sista orörda resterna, måste bli politiska subjekt i den här debatten.

Lite gift dödar inte

Ännu ett giftlarm: Din deo kan vara giftig. Den här gången är det triklosan som vi ska akta oss för.

Triklosan används, upplyser Nationalencyklopedin om, som antibakteriellt medel i framför allt hygienprodukter. Det finns odontologiska experter som anser att triklosan är bra för folk med kroniska tandköttsinfektioner - nyttan av triklosan i produkter för dagligt bruk är dock inte bevisad.

I naturen omsätts triklosan i näringskedjan utan att brytas ned, bland annat hittar man det i fisk. Triklosan blockerar ett enzym som bakterier behöver i sin omsättning av fettsyror.

Ämnet är svagt giftigt och svårnedbrytbart. Och inte nödvändigt. Men varför tillsätter företagen triklosan i sina produkter? I tandkrämer, deodoranter och tvål ser det bra ut om det på paketen står någonting om "bakteriedödande". Det säljer helt enkelt bättre om man kan skriva att någonting tar bort bakterier. Vem vill vara full av bakterier, vem tänker på miljömässiga följder? Företagen vill att vi köper utan ifrågasättande, och vi vill köpa utan att behöva fråga så mycket.

Problemet är, som med allt i en kapitalistisk värld där saker säljs för att det är lönsamt och inte för att det behövs, att sånt här förekommer överallt, hela tiden, utom kontroll. För att få ändring till stånd krävs rejäla skandaler och drev - det är bara några år sedan bakteriedödardebatten gick, då med tvålar och tandkrämer som helt i onödan innehöll bakteriedödande ämnen. Fortfarande är det tydligen helt normalt att tillsätta antibakteriella medel i tandkrämerna; jag bytte för en tid sedan till en annan tandkräm, sedan Colgate smög in en gul "varningsruta" på tuben om att tandkrämen innehåller just triklosan.

Lite gift dödar inte. Men det stör livet i naturen utanför våra badrum - i synnerhet när vi använder flera ton gift varje år bara i Sverige. Visst är miljöproblemen värre i till exempel Kina än här. Men konsumtionskapitalismen innebär miljöförstöring även i de miljöbästa av länder.

Så skapar vi det goda

Ungdomars bus- och kriminella beteende är ett svårt ämne för vanligt folk. De flesta har lätt att först knyta handen, sen knyta handen lite till, och sen ställa sig på barrikaderna bakom dem som kommer med förslag på repression och "hårdare tag". Där gör dessa "de flesta" fel. Man tjänar mer på ett konstruktivt angreppssätt!

Här på min gård har det pallats bär och grönsaker i trädgårdslotterna bakom vårt hus. Klart man blir förbannad när det inte finns några jordgubbar kvar, rabarbern är uppsliten och potatisblasten nertrampad. Så i kväll, när jag skulle till affären, såg jag tre smågrabbar (alltså i tioårsåldern) som hade cyklat hit från andra sidan av Körfältet. De plockade händerna fulla av jordgubbar och slet ivrigt en handfull rabarberstjälkar. Jag gick fram och sa till dem att vi blir jättebesvikna när sånt som vi har odlat försvinner. De bad om ursäkt och sa att de bara tog för att de tycker att det är så gott.

Men vänta nu, är det inte så att det är folk från andra sidan Körfältet, där det inte finns någonting att göra, som kommer hit och uppfattas som "vandaler"? Jodå, så är det. Och vad blir det politiska svaret på det? Vissa kanske skulle svara att vi borde låta anlita vaktbolag på den sidan Körfältet, för trygghetens skull. Jag svarar att Östersundsbostäder borde anlägga trädgårdslotter där.

Avsaknaden av sociala mötesplatser och detaljer som gör det lite trevligare rent allmänt är tydlig på hyressidan av Körfältet och, föreställer jag mig, alla andra områden i Sverige där segregation finns. Rosengård, Angered och Vällingby är sannolikt inga undantag. Den sociala livsmiljön måste förbättras, och ett smart sätt är att satsa på sånt som trädgårdslotter. Venezuela och andra mindre utvecklade länder gör det för att lindra matbrist - vi borde göra det för att skapa bättre livskvalitet.

Tioåringarna som pallar frukt och grönt kanske inte själva helst vill ha en egen kolonilott utanför huset. Men om deras föräldrar får en, och därmed skaffar sig en mötesplats utomhus där de trivs med andra och får syssla med hobbyodling, så kommer det att prägla barnen positivt. Jag behöver nog inte nämna att det är en tämligen billig och lättskött åtgärd, som förvandlar döda gräsytor till sprudlande andningshål.

Nu kanske ni som läser det här tror att jag har blivit hjärntvättad av en miljöpartist. Så är inte fallet. Nej, jag tror faktiskt stenhårt på enkla, men nog så upplyftande, satsningar i eftersatta områden. Varför inte börja i Torvalla, där problemen är som mest uppenbara?

Mjölken, vår vän!

I Skåne blev jag så illa tvungen att lära mig gilla Skånemejeriers mjölk. Den går visst att dricka, men godast är ju Milkos mjölk, och Norrmejeriers. Jag dricker uppåt två liter om dagen. Fast mjölk är inte bara konsumtionsmjölk i paket, det är andra saker också. Pulver, exempelvis.

Senaste numret av livsmedelsarbetarfackets tidning Mål & medel har en artikel som tar upp den brist på mjölkpulver som har uppstått i världen de senaste åren, efter långvarig torka i Oceanien och snabbt växande efterfrågan på mjölk i Asien. Där får vi också läsa om Arlas nya, gigantiska mjölkpulverfabrik. Den tar ensam emot mer mjölk per år än Milkos alla fem mejerienheter tillsammans. Till följd av investeringen på 800 miljoner kronor i Vimmerby har Arla lagt ner pulvertillverkningen i Falkenberg, Kalmar, Kimstad och delvis i Götene. Pulvret ska exporteras i stora volymer.

Kvar i Sverige blir en marknad där små aktörer - mejeriet i Östersund lastar ut tusen ton pulver per år - kan sälja. Där har Milko sin chans, och säljer till glassföretag och andra storkonsumenter. Och det går bra nu. I dag besöktes vi på mejeriet av ett kamerateam som gjorde ett reportage för ÖPtv. Det kan ses här, bland annat syns jag i "säckningen".

Miljömässigt är det kanske inte lika lysande att produktionen av mjölkpulver som exporteras typ tusen mil ökar explosionsartat. Det ska å andra sidan vägas mot de miljöproblem som skulle uppstå om kinesiska bönder tog den sista odlingsbara marken i anspråk för mjölkproduktion, eller om Australiens bönder skulle tömma ut de sista av landets färskvattenresurser för att hålla landets mjölkproduktion igång. I en del arabstater finns skräckexempel, där man i självförsörjningens namn mitt i öknen sätter upp stora hallar för mjölkkor och anlägger enorma, cirkelformade, dygnetruntbevattnade spannmålsodlingar. Där går det åt mer energi än vid den ändå ganska energiintensiva framställningen av svenskt mjölkpulver.

Morgonsamling på det sociala mejeriet och studiecentret Rafael Urdaneta, utanför Maracaibo i Venezuela, 14 februari 2007. I was there. Venezuela satsar, likt Milko, på småskalig och miljövänlig mejeriproduktion.

Vad jag vill understryka är att det här är ett av få exempel där internationella förvecklingar faktiskt leder till odelat positiv utveckling i Jämtland.

Lev jord?

Det var då ett väldigt ståhej kring Live Earth-spektaklet. I SvD går Andres Lokko sarkastiskt loss på galan och hävdar att den snarare trappar upp utsläppen. SVT själva klagar i DN över att det inte går att få något pålitligt artistprogram från mixarna på BBC. Men och...? En 22-timmarssändning antingen tittar man till lite då och då och får det man får, eller så följer man den med chips och cola hela dygnet. Det är själva grejen som är grejen, inte hur den är arrangerad!

Saken är den att den här galan markerar starten för en breddad syn på resursutnyttjande och, hoppas jag, resursfördelning. Inte en förändring som berör främst popstjärnor, som ju ändå bara utgör en bråkdel av oss alla, eller de arbetarklassmänskor som uppmärksamt följer galan. Utan en förändring som beslutsfattare och andra i eliten omfattas av. Och det är då en förändring av hela världsalltet börjar uppstå. Förändrar världen gör inte hundra hippies som sitter på en trästocksfestival och i all välmening äter veganskt. Förändrar världen gör de viktigaste beslutsfattarnas förändrade prioriteringar. Miljön tror jag är ett sånt område som olika ledare av olika skäl kan komma att göra framsteg inom. Inte minst lågt industrialiserade länder kan här ha en chans att hävda sig, kan jag i mina positiva stunder hoppas.

Om ingenting händer bland beslutsfattarna så varvas också musiken under galans gång med videosnuttar där vi lär oss om klimatproblem. Den cyniske kan här påpeka att skulden för de växande problemen ofta faller på "oss alla", alltså inte på beslutsfattarna, medan ofta fattiga människors i u-länder leverne förknippas med miljöförstörelsens ursprung. Men tittar vi förbi dessa koloniala skavanker ges vi också en rätt bred vy över världens svåraste klimathot.

Att Live Earth-galan retar både etablissemangsliberalerna, kulturhumanisterna och miljömupparna, och att vi får se Duran Duran sjunga riktigt falskfult, tyder på något gott. Jag är optimist på miljöområdet. Det här kommer att bli bra. Dave Grohl ägde ju.

Venezuelas miljöproblem

De senaste dagarna i Caracas har vi tagit det ganska lugnt, det har funnits tid att tänka och reflektera. En av de mest akuta samhällsfrågorna vid sidan av den sociala och politiska revolution som pågår är miljöfrågan.

Vid middagen i går sprang en råtta omkring bland hyllor och möbler på restaurangen. Personalen jagade bort den när vi sa till, men mer dramatiskt än så är det tydligen inte när det finns råttor där folk äter. Och det är inte konstigt att man tar lätt på situationen när det bara handlar om en ensam råtta: Caracas har ett väldigt lortigt sophanteringssystem. Soporna läggs på gatan helt osorterade och körs med sopbilar sen till den gigantiska soptippen en och en halv timme från stan. Det handlar om enorma mängder sopor, där hundratusentals råttor festar hejdlöst. Caracas kommun har en kampanj för att minska ohyran, men den hjälper föga eftersom själva sophanteringen är den viktigaste källan till råttornas framfart.

Ett annat stort miljöproblem är bensinpriset. I lördagens Últimas Noticias hade statliga oljebolaget PDVSA en annons med ett budskap som löd ungefär "Tänk efter! En burk läsk kostar lika mycket som drygt 15 liter bensin. Vi kan inte slösa på våra resurser". Bensin kostar mellan 60 och 80 bolívares per liter. En tank som rymmer 60 liter kostar alltså runt 3 600 bolívares att fylla. Med ett värde på runt tre kronor per tusen bolívares kostar det alltså drygt tio kronor. Full tank. Billigt. Öppnar upp för slöseri. Till följd av den billiga bensinen väljer venezuelanerna också hellre en bil som använder en liter mer bensin per liter till motorkraft och luftkonditionering, än en miljövänlig bil. Bussar, lastbilar, båtar och andra fordon är generellt inte i så gott skick att de skulle godkännas i bilprovningens avgaskontroller.

Om Venezuela ska fortsätta industrialiseras som den nuvarande revolutionära regeringen har tänkt sig måste man också komma åt det slöseri med elektricitet som förekommer. Det handlar dels om luftkonditionering som används i onödan, men också om belysning (venezuelaner gillar att hänga upp nakna glödlampor i och utanför sina små hus). Misión Energética heter energiprogrammet som genomförs för fullt i landets alla delar. Ett antal tusen aktivister går omkring med ryggsäckar fyllda med lågenergilampor från Kuba och knackar dörr för att ge folk en mer energisnål livsstil. Hittills har man bytt tiotals miljoner lampor. Och det ger effekt: Caracas bergssluttningar lyser i gult där Misión Energética inte har varit, och i vitt där den har passerat.

Av det vi kan se här i Venezuela lär vi oss att när pengarna bara fördelas rätt så kan samhället förändras precis hur som helst. "Allt som behövs är ett revolutionärt läge."