Venezuelas miljöproblem

De senaste dagarna i Caracas har vi tagit det ganska lugnt, det har funnits tid att tänka och reflektera. En av de mest akuta samhällsfrågorna vid sidan av den sociala och politiska revolution som pågår är miljöfrågan.

Vid middagen i går sprang en råtta omkring bland hyllor och möbler på restaurangen. Personalen jagade bort den när vi sa till, men mer dramatiskt än så är det tydligen inte när det finns råttor där folk äter. Och det är inte konstigt att man tar lätt på situationen när det bara handlar om en ensam råtta: Caracas har ett väldigt lortigt sophanteringssystem. Soporna läggs på gatan helt osorterade och körs med sopbilar sen till den gigantiska soptippen en och en halv timme från stan. Det handlar om enorma mängder sopor, där hundratusentals råttor festar hejdlöst. Caracas kommun har en kampanj för att minska ohyran, men den hjälper föga eftersom själva sophanteringen är den viktigaste källan till råttornas framfart.

Ett annat stort miljöproblem är bensinpriset. I lördagens Últimas Noticias hade statliga oljebolaget PDVSA en annons med ett budskap som löd ungefär "Tänk efter! En burk läsk kostar lika mycket som drygt 15 liter bensin. Vi kan inte slösa på våra resurser". Bensin kostar mellan 60 och 80 bolívares per liter. En tank som rymmer 60 liter kostar alltså runt 3 600 bolívares att fylla. Med ett värde på runt tre kronor per tusen bolívares kostar det alltså drygt tio kronor. Full tank. Billigt. Öppnar upp för slöseri. Till följd av den billiga bensinen väljer venezuelanerna också hellre en bil som använder en liter mer bensin per liter till motorkraft och luftkonditionering, än en miljövänlig bil. Bussar, lastbilar, båtar och andra fordon är generellt inte i så gott skick att de skulle godkännas i bilprovningens avgaskontroller.

Om Venezuela ska fortsätta industrialiseras som den nuvarande revolutionära regeringen har tänkt sig måste man också komma åt det slöseri med elektricitet som förekommer. Det handlar dels om luftkonditionering som används i onödan, men också om belysning (venezuelaner gillar att hänga upp nakna glödlampor i och utanför sina små hus). Misión Energética heter energiprogrammet som genomförs för fullt i landets alla delar. Ett antal tusen aktivister går omkring med ryggsäckar fyllda med lågenergilampor från Kuba och knackar dörr för att ge folk en mer energisnål livsstil. Hittills har man bytt tiotals miljoner lampor. Och det ger effekt: Caracas bergssluttningar lyser i gult där Misión Energética inte har varit, och i vitt där den har passerat.

Av det vi kan se här i Venezuela lär vi oss att när pengarna bara fördelas rätt så kan samhället förändras precis hur som helst. "Allt som behövs är ett revolutionärt läge."

Gjort i Caracas

I förrgår kväll lyssnade vi i gruppen på William Izarra, Hugo Chávez chefsideolog. Han är en grym talare, som intellektuellt tillfredsställer både fattiga äldre kvinnor i förorten och oss svenska politikfreaks. Ola (vår lärare) var extra nöjd över att Izarra använde sig av traditionellt leninistiska begrepp som epok, etapp och period. Izarra gick igenom tanken bakom den bolivarianska revolutionen, ideologin som dominerar all statlig propaganda. Jag gillade det skarpt; det handlar verkligen om ett projekt för att lyfta venezuelanerna ur det elände som många här lever i.

Dagen innan det gjordes ett studiebesök på den statliga banken för stöd till och utveckling av små och medelstora företag. Bankens syfte är framför allt att lyfta fram revolutionära exempel och att kapitalisera de fattigare skikten i samhället. Även om jag inte direkt kände nåt omedelbart förtroende för killen som var chef för banken så tror jag mer på honom än jag tror på oppositionen...

Vi träffade det oppositionella partiet Primero Justicia i går. De var visserligen ganska ödmjuka, den internationelle sekreteraren och den mer uppblåsta lokala partihöjdaren, men så fort de började prata politik var det som att intervjua valfri svensk borgare. Det enda som kommer ut - efter upprapningen av kritik mot Chávez - är tröttsamt och smått cyniskt snack om att oljepengarna borde ges till folket genom aktieägande. Partiet kallar sig center, och placerar sig till höger av de tre oppositionskandidaterna till presidentposten.

Härnäst på schemat står en föreläsning av en journalist på Aporrea, om någon timme. Media, arbete och demokrati är ganska viktiga begrepp i det här landet, och om ett par timmar har jag en många gånger bättre bild av dem alla än jag hade förra veckan.