The King is not grand enough!

Elisabeth Tarras-Wahlberg flyttar till Qatar och blir rådgivare åt en riktig oljeschejk, emiren Hamad bin Khalifa Al Thani. Det är komiskt att man i de där skikten har så lätt för vissa typer av statschefer - de icke-valda - att man bara kan byta när ett nytt hov kallar. Men är det inte till Brunei som Tarras-Wahlberg borde flytta, till den kolossalt folklige sultanen?

Dagens Industri konstaterar i en artikel att samma snubbe tidigare försökte köpa svenska börsbolaget OMX. Nu har emiren alltså ändå har fått in en fot i (eller kanske snarare från?) den västerländska demokratins finrum. Det är ju fantastiskt, egentligen, att vi kan ha ett kulturellt och politiskt utbyte mellan västvärlden och de muslimska länderna på en så civiliserad nivå, samtidigt som vi försäkrar oss om att våra militära angrepp i diverse muslimska områden fortsätter.

Om moderat valfrihet

Som jag nämnde i mitt förstamajtal har det blivit outhärdligt vanligt att borgarna motiverar sina dåliga förslag med "valfrihet". Någon vidare diskussion om det reella i förslagen, om följderna av dem ur socioekonomiskt perspektiv, vill de inte delta i. Därför blir jag less när ännu en landstingsmoderat - Annelie Bengtsson (m) i Jämtlands läns landsting - i LT den 15 maj kastar ur sig v-ordet och understryker hur viktigt det är att privatisera och marknadsutsätta vården. Bengtsson:

Det här är en viktig reform som är anpassad till en ny tid, där den borgerliga regeringen ser till den enskilde patienten och dennes behov i första hand.
Landstingets majoritet, s, v och mp är dock motståndare till denna viktiga reform. Man anser att politikerna i landstinget, även fortsättningsvis ska ha rätten att överpröva den enskilde patientens behov och önskemål.

Alltså, "en ny tid", wtf? Och "den enskilde patienten", ska han få gå före i köer och bristsituationer med moderaternas förslag? Moderaterna reser här en kuliss av retoriska, tomma fraser där problemet - vårdens akuta men kroniska underbemanning och resursbrist - döljs och kallas "politikernas rätt att överpröva den enskildes behov och önskemål". Anledningen till att politikerna måste göra prioriteringslistor och förvägra vissa människor vissa behandlingar är att den offentliga sektorn har tilldelats för lite resurser. Inga "fria val" i världen kan ändra på detta faktum. Vad man kan göra med "valfrihet" är att omstrukturera prioriteringen av vårdärenden, så att den som skriker högst och bäst, eller betalar för sig, kan få vård först. Det är en bedrövlig politik - inte främst för att den är borgerlig, utan för att den säljs in med humanistiskt vädjande argument.

I mitt svar (LT, 17 maj) försökte jag att problematisera dels uttrycket "viktig reform" (för mig är en "viktig reform" en positiv sak, inte borgarpolitik), dels valfrihetsbegreppet. Typ såhär:

Borgarna vill lägga skulden för bristerna i vården på personal och vårdtagare genom att göra vårdkvaliteten till en fråga om att "välja rätt".
Genom att kalla reformen "fritt vårdval" undviker moderaterna att berätta vems frihet de syftar på. Det är borgarpolitikerna som hoppas gå fria från sitt ansvar att se till så alla får god vård. Eftersom kunderna har valt vården får de ju skylla sig själva!

Behandlar din arbetsgivare dig som skit? Tough luck, du skulle ha valt en bättre. Har du blivit felbehandlad i den privatägda primärvården? Osis, om du hade gjort ett bättre val skulle du ha sluppit det. Sorry, men vi politiker ska ju faktiskt inte välja åt er medborgare.

Om moderaterna nu vill ta den här debatten vore det trevligt. Att skillnaderna mellan min och Bengtssons tolkningar av regeringspolitiken är så stora har viktiga orsaker, som är viktiga att föra fram i det offentliga samtalet.

Lissabonfördraget är ett jävla skit...

Visst blir det kul när vi ska skriva i historieböckerna om Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag. Jag tänker då inte på EU-propagandans version, om hur de europeiska folken med miljoner medborgares kollektiva, fria tankekraft formulerade sitt Utopia, utan mer på den reella historieskrivningen. Verkligheten, typ. Det blir tragedi och komedi i en salig blandning.

Tragedi för att förarbetet är ett demokratiskt haveri. I år efter år, med början redan innan Europeiska konstitutionen undertecknades 2004 (och i folkomröstningar spolades året därpå, av goda skäl), har journalister och kritiker frågat ut tongivande EU-vänner: varför driver ni inte frågan om att garantera sociala rättigheter i EU? Varför ska fri rörlighet på kapitalets villkor vara en överordnad princip med grundlagsstatus? Varför ska tillväxten vara målet och medborgarna medlen? Och EU-vännerna har svarat, med variation i formuleringarna: det går inte, för vi måste uppnå konsensus. Det går inte, för vi arbetar i en europeisk anda. Det behövs inte, för konstitutionen kommer att lösa allt det där. Det behövs inte, för vi kommer fortfarande att bestämma om de viktiga sakerna på hemmaplan.

Nu står vi här i elfte timmen och ser resultaten komma i allt tydligare volymer i form av domar i EG-domstolen och utlåtanden från EU-kommissionen. I allt vi har varnat för och i all kritik vi har avgett genom åren kan vi nu se hur rätt vi har haft och hur EU-vännerna har misslett allmänheten.

Komedin består i att EU-vännerna nu står här med ett fördragsförslag på väg att ratificeras, byggt från grunden på lögner och undanhållande av hur saker verkligen förhåller sig. De försvarar sig nu genom att visa på vilka enorma brister som finns i dagens redan nog så jävliga EU, och hävdar utan att ens antyda ironi att det blir bättre när skiten grundlagsfästs.

Förvisso kan man nyansera det hela. Inte alla är helt naiva som EU-vänner. Sven-Otto Littorin (m), en av alla ministrar man älskar att avsky, säger följande angående att utstationeringsdirektivet värderar underbudskonkurrens högre än arbetsrätt:

— Verkligheten är den att vi sannolikt inte skulle komma någonstans om vi öppnade upp direktivet för revidering. Precis som ministerrådet under flera år inte har blivit överens om direktiven om arbetstider och bemanningsföretag. Risken är att en eventuell kompromiss leder till något som vi inte vill ha.

Ovanligt klarsynt för att komma från en av EU:s många mäktiga vänner. Så hamnar också fokus på det kanske största problemet: EU:s makt över medlemsländerna ska slås fast i ett juridiskt bindande fördrag, för områden som arbetsmarknad, militärmakt och ekonomi. När nu debatten kommer igång om det problematiska i detta är det för sent; eventuella förändringar skulle ha presenterats innan regeringscheferna skrev under Lissabonfördraget. Förändringar som alltså makthavare och EU-vänner irriterat viftade bort som irrelevanta, då när det verkligen begav sig.

Vi har bara att gilla läget och göra det enda rimliga: kräva ett stopp för ratificeringen av Lissabonfördraget. Vår lilla strimma av hopp i Sverige heter folkomröstning. Att, som socialdemokraterna och miljöpartiet, försöka få regeringen att ändra i enskilda direktiv är helt meningslöst och tyder på att man inte på allvar vill förändra EU:s destruktiva kraft. Därför känns det lite tryggare när Josefin Brink (v) i debatten i riksdagen förklarar vad kärnan i hela diskussionen är:

— Den här debatten är full av stickspår och obegripligheter. Ett omförhandlat direktiv ändrar ingenting eftersom direktivet inte står över fördraget. Domstolen tolkar alltid direktiven genom fördragen. Vad som behövs är juridiskt bindande garantier för fackliga rättigheter, garantier som juridiskt står över den aktuella artikel 49 i fördraget.

Därför blir jag så uppgiven när LO i ett svar på min fråga om varför de är positiva till Lissabonfördraget säger att de hoppas på en "social framstegsklausul", som ska slå fast de fackliga rättigheternas betydelse. Men hallå, är det av en slump som den klausulen aldrig har kommit på tal i befintliga fördragstexter, är det av misstag som EG-domstolen konsekvent har dömt till fackens och arbetarnas nackdel? LO hoppas via tillägg till befintliga direktiv (alltså förordningar om hur fördragstexterna ska omsättas i praktiken) att fackets ställning och arbetarnas rättigheter ska bevaras. Det går inte att överskatta naiviteten i det resonemanget.

Jag blir helt mörkrädd när arbetarnas intresseorganisationer, arbetarpartiet och de flesta andra med ett ansvar för att skydda oss från kapitalet - i EU-vänskapens namn - undviker att ta strid för vår sak. Istället tänker de komma krypande i efterhand och tigga till sig kompensatoriska åtgärder som tillägg och rättningar. I vilken förhandlingssituation hade LO fått bäst genomslag för sina krav: innan konstitutionsförslaget skrevs under och underskriften var beroende av deras stöd, eller efter fördragsförslagets ratificerande, när all kritik är meningslös?

Nu har vi släpat det ända hit. Ett fåtal månader återstår till riksdagsbeslutet, där sossar, moderater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister kommer att ratificera Lissabonfördraget utan några som helst anmärkningar. Vips så har Sverige tagit ett kliv djupare ner i EU-träsket, på väg från välfärdsstat till harmonisering med Bryssels brunkolsstrategier och Washingtons krigsplaner.

Måtte något historiskt inträffa, som räddar oss från Lissabonfördraget!

Hamas och politiken

Palestinska myndighetens minister med ansvar för information och hälsa, Bassem Naeem, skriver i Guardian allra ödmjukast om palestiniernas perspektiv i konflikten med Israel. Det har blivit något av en sanning i våra samhällen att araber förnekar Förintelsen och att det är en sorts yttersta bevis för deras omänskliga förhållande till judarna. Den "sanningen" smular Naeem sönder, men tillägger syrligt att det finns en anledning till att Förintelsen har blivit en viktig fråga i debatten:

And at the same time as we unreservedly condemn the crimes perpetrated by the Nazis against the Jews of Europe, we categorically reject the exploitation of the Holocaust by the Zionists to justify their crimes and harness international acceptance of the campaign of ethnic cleansing and subjection they have been waging against us - to the point where in February the Israeli deputy defence minister Matan Vilnai threatened the people of Gaza with a "holocaust".
[...]
The plight of our people is not the product of a religious conflict between us and the Jews in Palestine or anywhere else: the aims and positions of today's Hamas have been repeatedly spelled out by its leadership, for example in Hamas's 2006 programme for government. The conflict is of a purely political nature: it is between a people who have come under occupation and an oppressive occupying power.

Esbati skriver, översatt till norska, i samma ämne ur norskt perspektiv.

Den 20 maj klockan 14.00-18.00 hålls också en föreläsningsdag i sal F229 på campus i Östersund om just Hamas. Utrikespolitiska utskottet i studentkåren står som arrangörer och inbjudna att föreläsa och diskutera är Michael Schulz, Adnan Abou Chakra och Kick Leijnse. Kom om du kan, kom om du vill!

Regeringen och inspirationen

Jag har ofta undrat varifrån regeringen har fått sin inställning till vissa bisarra politiska idéer - privatiseringar, sänkningar av fattigas inkomster och EU-vurm, exempelvis. Att det är folkligt tryck som ligger bakom är ju helt uteslutet, motsatsen gäller i många fall. Något helt säkert svar går nog inte att få, men jag anar att regeringssammanträden ser ut ungefär som Lorrygänget i sin film Yrrol visar nedan:

Vårdvalet inte vårt val

På krönikeplats i Göteborgs-Posten skriver metallarbetaren Lars Henriksson precis så kort och koncist som behövs för att sammanfatta frågan om vårdval.

I huvudstaden har Filippa Reinfeldt rivstartat vårdval Stockholm med fri etableringsrätt och indraget stöd till fattiga områden, marknadens osynliga hand får ju inte störas. Effekterna har inte låtit vänta på sig.
[...]
Vårdvalstvång är varken det första eller sista steget i privatiseringstrappan. På 80-talet började kommunerna leka marknad och beredde - praktiskt och mentalt - vägen för privata aktörer. Vid horisonten hägrar helprivat vård där försäkringsindustrin säljer platinaförsäkringar till en skattebefriad överklass och budgetlösningar till dem som mest behöver vård.

I de flesta länder som saknar generell, offentlig välfärd - en företeelse som Sveriges arbetare har organiserat sig i hundra år för att få tillgång till - är vårdval det system som finns att tillgå. Vård finns förstås, den tilldelas efter principen om utbud och efterfrågan. Ett visst antal medicinskt utbildade tjänar ett visst antal (privat) försäkrade sjukvårdsbehövande. För de många som kräver vård men saknar möjlighet att "efterfråga" den tillräckligt är frivilligorganisationer och statliga bottenskrap till sjukvårdsinrättningar alternativet. I större delen av Latinamerika utövas systemet som en del av Chicagoskolans nyliberala samhällsbygge. Det är ovärdigt, orättvist och inte särskilt civiliserat. Folk hatar det och röstar bort det när de får möjlighet - som i Venezuela eller Bolivia. Och nu är Sverige på väg att införa ett system likt det nyliberalt latinamerikanska.

Där marknadens principer träder in faller andra bort. Vem det är som har krävt vårdval på sina förstamajplakat vet jag inte, men det lär vara en rätt lokal företeelse, förekommande i typ Täby.

Mer om Mana

Senaste Mana kommer med intressanta, angelägna artiklar. Som jag skrev för ett par veckor sen, och som Mana understryker nu, är det viktiga i sammanhanget att nuliberala journalister och maktvänliga media beskriver avvikarna som mer än avvikare. Mana kallas en antisemitisk tidning, medarbetarna är hetsande terrorvänner som borde lagföras. Detta avvikande kommenterar ansvariga utgivaren Rebecca Selberg i en kort artikel såhär:

Av alla de saker Mana beskyllts för under tidningens tioåriga historia är nog ”förvrängd verklighetstolkning” den mest talande.

I en protokollsanteckning från Statens kulturråd står det just så, att Mana levererar ”en förvrängd tolkning av verkligheten”. Jag är hemskt glad för den formuleringen. Ett av Manas mål är att tolka verkligheten på ett sådant sätt att maktens berättelser demaskeras, vänds ut och in, uppochner.

I sin artikel om just antisemitismanklagelserna förklarar Selberg hur journalisters fördomar om Mana blir skriven sanning, och hur vårt samhälles rasismer synliggörs i sådana här konflikter.

Så, har Mana publicerat en antisemitisk text? Nej, jag tycker inte det. Vi har, under en kort period, låtit en palestinsk skribent ge sitt perspektiv på Israels ockupationspolitik. Vi tyckte inte hans analys var rimlig och vi tog bort texten. Men när han skriver om ”israelisk snikenhet” gör han inte det mot bakgrund av ett historiskt arv som handlar om allt från Shakespeare till nazism och kristen vardagsrasism. Han gör det mot en bakgrund som handlar om att den israeliska staten stulit land från hans släktingar, hans grannar, hans vänner. Att den israeliska staten skickat bulldozers till barnfamiljers hus. Att flyktingläger blivit bombade. Att barn förvägras rätten att leka som vanliga barn.

För övrigt verkar tidningen nu ha hittat hem, så jag tecknar en prenumeration tills vidare. Även om Mana skulle ha publicerat dåliga grejer så väger det lätt som en fjäder i jämförelse med den soptipp DN, Aftonbladet och övrig storbolagsmedia ståtar med. Jag prenumererar hellre på rabiata, kritiska tidskrifter än på tidningar tillhörande åsiktsoligarkerna i Bonnier och Schibsted.

Äntligen rimligt om skolan!

Jag ritar ett kors i mitt fantasitak efter att ha läst Per Wirténs senaste ledare i Dagens Arena, om skoldebatten efter "9A", SVT:s realityserie från Johannesskolan i Malmö. Äntligen! Kan vi nu raskt som attan anpassa diskussionen om vad som bör göras efter dessa mer verklighetsanknutna bilder av svensk skola? Jan Björklund må vara en talför och aldrig så entreprenöriell exmajor, men befälet över skolan tycker jag ska tas av oss som har någonting vettigt att säga om den.

Om du har missat programmet finns avsnitten att se här.

Tillväxten, vårt uppdrag?

Bostadsbrist hotar tillväxten i Östersund skriker förstasidesrubriken i Länstidningen. Mycket riktigt finns det en bostadsbrist i stan. När jag söker nya lägenheter via Östersundsbostäder hamnar jag i regel på plats 25 till 200 i kön. Och innan jag angav min pappas månadslön för bolaget var min nuvarande lägenhet en rätt avlägsen tanke. Jodå, det behövs fler bostäder.

Men om vi tar det ett steg till: Östersund har fått ett tillskott på bostadssidan på sistone. De senare byggprojekten - som "seniorboendet" i Karlslund och BoKlok och Mjälle på Frösön - är representativa för tillskottet i stort: dyrt, exklusivt, efterfrågestyrt. Utan tvekan finns det en efterfrågan på dyra bostäder för familjer där bägge har jobb (alternativt en god förmögenhet och hyfsad pension), bara till BoKlok-grejen anmälde sig 600 intresserade. Att smälla upp villor i de mest fantastiska lägen är inget som helst problem, varken i Östersund eller i stadsnära landsbygdsområden. Byskogen/Ås håller på att bli en egen liten stad, vad det verkar, med idel vräkiga villor. Ovan nämnda projekt kom till på extremt kort tid. Och finns där bara folk som är intresserade av att köpa en bostadsrätt för 800 000 kronor så finns ambitionen hos företagen att bygga.

Vad som dessutom finns är ett behov, bland mindre förmögna studenter, arbetslösa, ensamstående mammor, invandrare och äldre, av ett schysst boende till rimliga priser. Vi behöver hyresrätter, och där går det trögare för Östersunds del.

Hyresrätterna är problemet. De är svåra att bygga, för när Östersundsbostäder vill bygga hyresrätter så kommer klagomålen. Bygg inte här, det stör utsikten. Bygg inte här, det passar inte in i detaljplanen. Bygg inte här, det blir mer trafik. Finns det också en politisk vilja, och det gör det av olika skäl i Östersund, så har vi alltid det ekonomiska problemet. Dels har regeringen sett till att avskaffa statssubventionerna för byggande av hyresrätter, så allt måste vara ekonomiskt lönsamt från start. Dels överför gärna det kommunala bostadsbolaget vinstpengar till övrig kommunal verksamhet hellre än investerar dem i nya projekt för att stärka sitt bostadsbestånd. Redan nu tycker jag att det är dyrt nog att bo i hyresrätt. Vilken student har råd att betala 4 500 kronor i månaden för en tvårummare? Det betalar folk som bor i Östersundsbostäders studentlägenheter på Frösön.

Varför är det tillväxten som är huvudargumentet i sossegubbsens utspel? Är "tillväxt" någonting som har gett politikerna mandat att utforma en medborgarpolitik? Finns det en tillväxtföreskrift som säger att politiska åtgärder ska utformas med största möjliga hänsyn till dess effekter på tillväxten? Jag är rädd för att många politiker har det perspektivet.

Det är på grund av det perspektivet som så många saker blir så fel så ofta. Vi tänker oroligt på tillväxtens, globaliseringens, entreprenörernas omdömen om våra göranden. Gör vi fel så sviker konjunkturen, och det vill vi ju inte riskera. Därför satsar vi stort och djärvt - snyggt och dyrt och storslaget hellre än anspråkslöst och billigt och funktionsinriktat. Och så missar vi några på vägen, några som är en tyst massa siffror i en lång kö av bostadssökande utan sjusiffriga belopp att hosta upp på bordet.

Nej, tänk på tystnaden i skogen och i bostadskön. Då framträder behoven snart och så kan besluten verkställas i alla östersundsbors intresse. En trevlig bieffekt som bokslutet sedan kan uppvisa efter sådana beslut är en ökad tillväxt. Men det kan vi skriva med små bokstäver, tycker jag.

Framåt

I dagens lokala 1 maj-rapportering i Länstidningen fanns inte en endaste bokstav om vänsterpartiet eller Ung Vänster. Sossarnas förstamajfirande i alla hålor, med lika många intetsägande "slagord" som deltagare, upptog i princip tre sidor. Men på ledarsidan var den stora bilden tillägnad oss: Ung Vänster Östersunds tokigt fyndiga banderoll med texten

Vi pwnar folket
/EU

lös upp ledarskribentens artikel om jämställdhet. (Det är leetspeak och betyder "vi äger folket", "äger" med innebörden att EU har "tagit kontrollen över folket på ett fult sätt". Nytänk möter tradition kunde ju ha varit rubrik till den fina bilden, men alla bildsättare kan ju inte alltid träffa rätt.) Tyvärr, tyvärr finns själva bilden inte publicerad på tidningens hemsida. Men själva banderollen syns här:

Som sagt, nytänk i ordval - tradition i design!

Till min egen stora förvåning köpte jag i dag en ny cykel, en Skeppshult, bara två dagar efter att den gamla cykeln stals. Det känns way forward.

Första maj i Strömsund!

I dag talar jag för Ung Vänster i Strömsund, stolt vänsterfäste sedan länge och dessutom en alltid lika vacker vy att närma sig söderifrån. Eftersom jag inte har en aaaning om vad det kommer att stå i nuliberala tidningars ledarkommentarer om förstamajfiranden har jag sökt, med lius å lykta, efter ledtrådar. Röd Press ger en alldeles utmärkt prognos, här.

Efter att jag har hållit mitt tal klockan 12.00 på Vattudalstorget i Strömsund lägger jag ut texten, ett långt och tjatigt försvar för välfärd och annat omodernt trams, här på bloggen:

Kamrater, mötesdeltagare!
Varför står vi här i dag? Vi står här för att det här är vår dag, arbetarrörelsens dag. En dag när vi ska se igenom borgerliga dimridåer och tala klarspråk om samhället och världen.

Jag vill säga att det är en farlig samling människor, med en farlig ideologisk övertygelse, som styr det här landet just nu. Jag menar inte att de är vansinniga massmördare, de bara arbetar med berått mod för att slå sönder vår gemensamma trygghet i form av offentlig välfärd och fackliga organisationer.

Vi har alla hört hur facken har tappat hundratusentals medlemmar efter att regeringen beslöt att göra det dyrt att vara fackmedlem.
Vi har alla sett hur det i sjukvården finns för få anställda, redan innan personalen strejkar.
Vad vi upplever är att regeringen svälter ut den offentliga välfärden och drar undan mattan för arbetarrörelsens försök att försvara den.

Frysning av statsbidrag till kommuner och landsting låter som en tråkig åtgärd, och det är det också, på flera sätt än bara rent språkligt. Med det beslutet har borgarregeringen minskat möjligheterna för den offentliga sektorn att erbjuda en god välfärd. Jag kan ge två siffror på hur frysningen slår mot oss:

- Jämtlands läns landsting förlorar år 2010 19 miljoner kronor eller 44 heltidsanställda.
- Strömsunds kommun förlorar samma år 6 miljoner kronor eller 15 heltidsanställda.

Vänsterpartiet och Ung Vänster gick till val 2006 på ungefär samma politik. Fast åt andra hållet. Lite uppkäftigt kan man väl säga att vi vill att kommuner och landsting ska anställa dubbelt så många som borgarna nu kickar.

Kamrater, mötesdeltagare... Välfärden är i gungning. Vårt eget landsting, till exempel, tyngs av vårdköer och överarbetad personal. I kommunerna diskuteras vilken skolnedläggning som mildast drabbar barnen. Och vilken enda ort ska egentligen förunnas lyxen att ha en ambulans?

Satsningar på välfärden kan inte göras som sittande regering gör dem. Man kan inte satsa småslantar på projekt som ”Läsa-skriva-räkna-satsningar” när man har gröpt ur hela den kommunala ekonomi som skolan står på. Satsningar på välfärden är en fråga om ideologi, och där vet vi var den borgerliga alliansen står: lite allmosor åt de nödlidande och stora bonusar åt de högst avlönade.

Välfärd handlar om ideologi inte bara när vi pratar om finansiering och pengar utan också i synen på makten över välfärden. Det har blivit outhärdligt vanligt i dag att marknadskramare och borgare reser krav på ”valfrihet” i välfärden. I valfrihetens namn ska vi upplysta medborgare på något magiskt sätt välja bort bristerna i den gemensamma välfärden, genom att välja privata alternativ.

Vad säger det här om marknadskramarnas människosyn? Gör de som jobbar i offentlig sektor ett dåligt jobb i dag? Blir någonting bättre av att makten över min vårdcentral hamnar i ett styrelserum hos ett riskkapitalbolag i London? Jobbar vi med gladare miner om chefen säger att 5-10 procent av äldreboendets omsättning ska bli till vinst i det privata moderbolaget?

När det finns problem i den gemensamma välfärden, och det gör det, söker människor efter svar på annat håll. Jag förstår om privatisering och marknadsutsättning kan låta som en lösning. Men det är det inte.

Lösningen finner vi inte i riskkapitalbolagen eller på Dagens Nyheters ledarsida. Vi finner den hos oss själva, på våra arbetsplatser och i våra valda församlingar. Fackklubben, patientföreningen, partiföreningen, elevrådet – där ska vi organisera oss för att bygga upp det som fattas oss. Det är vi som är den gemensamma välfärden, vi ska bestämma över den!

Och på tal om fackklubb och elevråd: hur mycket lyssnar marknaden, eller för den delen regeringen, på dem? Här tycker jag att den mest grundläggande konflikten i vårt samhälle visar sig. Den konflikt som vi manifesterar vår åsikt om just i dag.

Kamrater, mötesdeltagare!
Våra behov och önskningar, som elever, som vårdtagare, som anställda och som tänkande, kännande människor, står i motsättning till marknadens krav. När marknaden – det vill säga börsmäklare och riskkapitalister i Danderyd och Singapore – gör entré i våra skolor och på våra äldreboenden är det en farlig utveckling. För samtidigt som kommunerna fortsatt har ansvaret för att betala kräver företagen en vinst.

Det privata Attendo Care, som bland annat driver Brismarksgården i Hoting, gjorde en vinst på nästan 270 miljoner kronor 2007. Så blir skattepengar aktievinster och beslutandemakt förs över från kommuner till privata bolag. Om samma vinster hade gjorts i kommunal äldreomsorg kan jag tänka mig att de anställda skulle vilja satsa överskottet på mer personal hellre än på aktieutdelning till ägarna i Danderyd. När Attendo Care hade vanvårdat åldringar så illa att till och med kommunens borgare tvangs acceptera återkommunalisering kunde kommunen direkt fördubbla bemanningen.

Koncernchef och verkställande direktör på Attendo Care är för övrigt den sparkade handelsministern Maria Borelius bror Henrik. Tänk gärna på det nästa gång Attendo Care vill ta över ett kommunalt äldreboende.

När jag ändå uppehåller mig så intensivt vid regeringen och överklassklicken som den rekryterar ur, vill jag passa på att nämna några som saknar representation i regeringen. De som inte är miljonärer, höga chefer eller jobbar på liberala tankesmedjor.

En majoritet av de 260 000 deltidsarbetande inom vård, hotell och restaurang och handel är kvinnor. En rad försämringar har sedan regeringen tillträdde drabbat dem. Bland annat har möjligheten att fyllnadsstämpla från ett tidigare heltidsarbete försvunnit samtidigt som a-kassenivåerna generellt har sänkts och kostnaderna höjts. Men det största sveket mot kvinnor i deltidsarbete, eller snarare deltidsarbetslöshet, är ändå att lagförslaget om rätt till heltid har dragits tillbaka. Råkar man vara kvinna och anställd på fel håll får man gifta sig rikt, helt enkelt. Låginkomsttagare är en grupp vars krav regeringen konsekvent vägrar lyssna på, till skillnad från höginkomsttagarnas.

Då ska ändå de deltidsarbetslösa kvinnorna vara glada för sin knappa situation. För det ser taskigt ut på arbetslöshetsfronten. Från och med i år räknar regeringen nämligen med att den öppna arbetslösheten kommer att öka. Så mycket betydde Reinfeldts arbetslinje: hann du inte få fast anställning innan 2008 så önskar han dig bättre lycka i nästa högkonjunktur.

Kamrater, mötesdeltagare!
Att höra finansminister Anders Borg prata om statsbudgeten och samhället gör mig rädd. Det finns en fundamental motsättning mellan Borgs moderata uppfattning om samhällsekonomin och min egen. Enligt finansministern är statens uppgift att se till att ekonomin går bra. Därför måste de deltidsarbetslösa kvinnorna kuvas, därför måste den offentliga sektorn säljas och därför måste de rika få skattesänkningar.

Självklart går ekonomin bra om vi med ekonomin menar alla miljardvinster i det privata näringslivet eller tillväxten i sportbilsförsäljning. Ekonomin för oss som studerar och bor i hyresrätt går ju å andra sidan mindre bra. Men enligt mitt sätt att se det är ekonomin bara ett verktyg, inget ändamål i sig. På första maj kräver arbetarrörelsen ingen rekordtillväxt, inga överskott ens i statens finanser.

Målet med vår politik – arbetarrörelsens politik – är att stärka vår makt och säkra våra intressen i konflikt med det som finansministern kallar ekonomin. Vi pressas tillbaka av överklassen när skatten på lyxvillor sänks och ersätts av en avgift, som slår lika hårt mot oss som mot miljardärerna. Vi pressas tillbaka när ersättningar i sjukförsäkring, a-kassa och föräldraförsäkring sänks. Och, som ordspråket lyder: ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig.”

Vem är det förresten som bestämmer att det ska byggas nya motorvägar i Stockholm för tiotals miljarder, och att biljettpriserna på kollektivtrafiken stadigt höjs? Är det han den där Marknaden? Nej, valet att bygga ut bilismen i onödan och strunta i kollektivtrafiken är medvetet. Det är knappast vi studenter, pensionärerna och låginkomsttagarna som beslutar om vad bussen ska kosta och hur ofta den ska gå.

För miljön, och därmed i slutändan för oss själva, får det allvarliga konsekvenser. Utsläppen från transporter med bil och lastbil ökar i Sverige. De drivs på av en politik som uppmuntrar medelklassen att köpa nya bilar och handeln att frakta alltmer gods på lastbil. På sikt är det inte hållbart att hävda var mans (för det är oftare män som äger och kör bil) rätt att förstöra vår miljö genom att vidareutveckla massbilismen. Det krävs helt andra lösningar och ett helt annat fokus. Arbetarrörelsen kämpar kollektivt, för kollektiva och gemensamma lösningar.

En lösning som vi i Ung Vänster och vänsterpartiet har föreslagit heter klimattaxa. Den går ut på att staten stödjer en utbyggd kollektivtrafik samtidigt som biljetterna slopas och det blir gratis att åka. På så sätt kan fler åka buss, och många låter bilen stå i garaget. Med kravet på klimattaxa ställer vi inte frågan ”Varför är bensinen så dyr?” utan ”Varför är det så dyrt att åka buss?”.

Men det är inte av egoistiska, privatekonomiska skäl som vi kräver makt över ekonomin. Miljoner människor i världen påverkas direkt av vårt samhälles miljöförstöring, och lika många av våra företags ekonomiska rovdrift. Vill vi bryta med den ohållbara miljösituationen och skövlingen av naturen, måste den förändringen också omfatta en grundläggande ekonomisk omvärdering. Anders Borgs ”själv är bäste dräng”-politik måste ersättas av en som ger världens 6 miljarder invånare ett ekonomiskt och miljömässigt rättvist utrymme.

Och det är därför vi står här i dag, på Vattudalstorget för att påminna om den vision om ett annat, bättre samhälle som vi bär på. Det är med oss själva som den visionen måste växa fram och ta form. Med en annan regering än alliansregeringen skulle vi förmodligen slippa det direkta vurmet för den övre medelklassen och överklassen. Men vi skulle bara för det inte automatiskt få en bra välfärd, goda arbetsvillkor och en hållbar miljöutveckling.

Kampen mot marknaden och de rika gubbarnas grymma samhällssystem kan vi bara föra om vi är överens om ett alternativ mot dem. Det finns de som menar att EU är ett sådant alternativ. Jag tror inte det. EU skapades av och har blivit ett verktyg för de rika gubbarna och deras köpta lobbyister i ”marknadens” tjänst. Nej, alternativet finns betydligt närmare oss än Bryssel – det kallas vänsterpolitik och är något som var och en av oss kan bidra till. Vänsterpolitik skapas när vi – olika som vi är – går ihop, tillsammans, och inser att vi måste arbeta gemensamt mot våra gemensamma mål.

Kamrater, mötesdeltagare.
Jag vill också med några ord be alla att skänka en tanke till de lidande palestinierna i Gaza. Första maj är en solidaritetens dag när vi tänker på alla som slåss för frihet från förtryck och för ett annat samhälle, över hela världen. Årets förstamajinsamling går till Palestinian Medical Relief Society, en organisation som driver sjukvårdsverksamhet i vad som kallas världens största fängelse, palestinska Gazaremsan mellan Israel och Egypten.

Det finns en uppfattning bland vissa om att Israel närvarar på de palestinska områdena för att skapa lugn och säkerhet. Ungefär lika riktig är uppfattningen att vargen närvarar i fårhagen för att vakta fåren. Vargen är i hägnet för att slakta fåren. Israel är i Palestina för att krossa det palestinska samhället. Varje insamlad krona till Palestina innebär en strimma hopp i ockupationens mörker.

Hoppet och visionen om en förändring åt det bättre är vad jag önskar att vi alla kan bära med oss i dag och framöver. Som en inre kraft att finna styrka till förändring i, och som ledstjärna för den fortsatta kampen. De statliga kampanjerna mot kommunism är ett tecken på maktens rädsla, inte för sovjetkommunismen utan för en arbetarrörelse som likt den tidiga, mäktiga arbetarrörelsen konkretiserar allvarliga krav på ett bättre samhälle på våra villkor. En gång, och det är min fasta övertygelse, är det trots allt vi som till sist ska segra.

Tack!

Uppdatering: Här rapporterar Strömsunds partiförening om 1 maj-aktiviteterna.