Finansmän - håll dem på avstånd!

I kultursidorna på Aftonbladet beskriver Martin Aagård - om än inte helt korrekt informerad - hur utvecklingen av flumprojektet The New World Bank, med Jan Åman från Färgfabriken Norr som centralfigur, tar stopp med finanskrisen. Även om jag befarar att vi inte har sett det sista av The New World Bank än så är det en välkommen kritik.

Jag fick ett mail i våras från Färgfabrikens pressansvarige. Som bloggare var jag intressant för dem i marknadsföringssyfte, för att sprida ordet om denna nya världsordning som tydligen skulle födas i Östersund. Meddelandet var kryptiskt formulerat om att jag "bara måste" skriva om det här som är på väg att hända i stan. Jag svarade kort och reserverat:

Hybris?

Hej!

Vad är det jag bara måste skriva om?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Svaret kom mer högtflygande än jag hade tänkt mig. Efter några meningar om den konstnärliga delen av eventet - innehållande bland annat Miltos Manetas som skulle vara "blindfolded" under hela eventet, som ett konstprojekt - kom så svaret om den nya Världsbanken:

[...]
Sen lanserar vi den nya Världsbanken, en världsbank som kommer fungera som en digital plattform på nätet men med en helt ny valuta som INTE BESTÅR AV KAPITAL OCH KONTANTER. Tanken är att de 400 deltagarna i konferensen under ledning av ett 20 tal värdskända talare ska skapa och lägga grunden till den nya världsbanken. Utopi eller kan det bli verklighet?
[...]

Jag svarade inte på mailet, för det här är ju så bisarrt som det kan bli utan att vara religiöst. Inte en rad på bloggen om eventet blev det heller.

Finansmannen Maths O Sundqvists många projekt i Jämtland svindlar. Som storägare i flera företag med verksamhet i länet är vi farligt beroende av hans mecenatskap och fortsatta välstånd. Fastighets- och byggbolagen har fått status som Östersunds kommuns institutionella partner och har genom åren fått bygg- och äganderätt till osunt många projekt.

Avgörande för The New World Bank är och kommer alltid att vara "KAPITAL OCH KONTANTER", och så i större utsträckning än någon verkligt existerande, seriös institution. Utan någon rik filantrops gillande finns ingen ny världsbank. Det, tillsammans med styrelsens sammansättning (flummiga konstnärer, uttråkade IT-företagare och av någon outgrundlig anledning den respektable diplomaten Pierre Schori), borgar för ett totalt haveri. Den nya Världsbanken har inga utsikter att göra något mer än en hemsida och en serie semesterliknande gettogethers med ett gäng "nytänkande" konstintresserade.

Däremot kan Östersund och Jämtland falla hårt om vi för mycket fäster oss vid de högtflygande nytänkarnas vingar. Storprojektet Björntanden, som är för litet för att locka till megaarrangemang men för stort för att uppnå lönsamhet, kan mycket väl vara det som fäller Östersunds kommuns långsiktigt hållbara ekonomi. Redan har Länstrafiken gått in med ofattbara fyra miljoner kronor i en förstudie för projektet. På samma sätt kan finansmännens spekulativa satsningar i fritidsboenden i fjällområdena förvandlas till stora, kostsamma svarta hål i lokala myndigheters ekonomier, något som Åre kommun delvis redan har fått känna av.

Visst ska vi ha finansiering av storslagna projekt även i Jämtlands län och visst behövs både privata och offentliga satsningar i de flesta storleksklasser. Men då måste vi börja ställa frågan "Varför?" ännu en gång, när knösarna svävar iväg i drömmerier om episka upplevelser i form av nya världsbanker i och rikemansreservat i vår del av världen. Att ge dem fritt spelrum här är lika destruktivt som att ge dem fria händer på finansmarknaden. Kollaps och katastrof går att undvika, men då måste politiker och andra makthavare ha sinnesnärvaro nog att säga ifrån och i tid våga avslöja "nytänkarnas" ohållbara planer. Jag skulle inte fråga excentriska konstnärer och IT-jetsets om idéer för vår och omvärldens utveckling, jag skulle börja med oss som lever i verkligheten. Om vi ska satsa stort, i vilken riktning vill vi ha det då?

Motstånd, alltid

Regeringen sätter ett par kråkor på Lissabonfördraget.

I kväll var det debatt på ABF om Lissabonfördraget. Och eftersom ja-sidans taktik är att kväva debatten om fördraget fick jag hoppa in som ja-sägare mot Eva-Britt Svensson. Argumenten för Lissabonfördraget är ju så många: gemenskapen, samarbetet, inflytandet, demokratin... Jovars, så länge man snackar abstrakta politiska ideal och inte vad som konkret står skrivet i fördragstexten så är ju Lissabonfördraget kul.

Åsa Linderborg skriver om kulturjournalistik:

Problemet är att det är svårt att skriva bra om populärkultur. Vad alla inte fattar, är att också den kräver bildning och/eller en analysförmåga som grundas i en medveten samhällssyn. Är den inte idédriven får den inte mer än nyhetskaraktär och borde inte kunna konkurrera ut annat material. Man måste veta varför man ska ägna sig åt Desperate Housewives (frågor vi i ärlighetens namn borde ställa om all sorts kulturbevakning). Det finns med andra ord ingen anledning att lägga ribban lägre för populärkulturen; även där måste man vara seriös och problematiserande. Det är bara när den triviala kulturen ger upphov till en lika trivial journalistik som det finns anledning att känna fruktan.

Jag köpte hennes bok, Håll med eller håll käft, en sorts manifestation för behovet av en radikal kultursida. Det blir bra läsning på tåget i morgon, det.

Femårsplaner vill vi ha!

Inte allt är guld och gröna skogar i Alliansens Sverige. Men drömmar och visioner finns det gott om. Ung Vänsters marxist-buggistiska dansbandsduo Lazze Ohlyz har nu fått en inofficiell musikvideo till sin låt "Planekonomi". Se den, se in i framtiden! :-)



Tack för att ni finns, ni kulturens räddare i mörka tider!

The King is not grand enough!

Elisabeth Tarras-Wahlberg flyttar till Qatar och blir rådgivare åt en riktig oljeschejk, emiren Hamad bin Khalifa Al Thani. Det är komiskt att man i de där skikten har så lätt för vissa typer av statschefer - de icke-valda - att man bara kan byta när ett nytt hov kallar. Men är det inte till Brunei som Tarras-Wahlberg borde flytta, till den kolossalt folklige sultanen?

Dagens Industri konstaterar i en artikel att samma snubbe tidigare försökte köpa svenska börsbolaget OMX. Nu har emiren alltså ändå har fått in en fot i (eller kanske snarare från?) den västerländska demokratins finrum. Det är ju fantastiskt, egentligen, att vi kan ha ett kulturellt och politiskt utbyte mellan västvärlden och de muslimska länderna på en så civiliserad nivå, samtidigt som vi försäkrar oss om att våra militära angrepp i diverse muslimska områden fortsätter.

Mer om Mana

Senaste Mana kommer med intressanta, angelägna artiklar. Som jag skrev för ett par veckor sen, och som Mana understryker nu, är det viktiga i sammanhanget att nuliberala journalister och maktvänliga media beskriver avvikarna som mer än avvikare. Mana kallas en antisemitisk tidning, medarbetarna är hetsande terrorvänner som borde lagföras. Detta avvikande kommenterar ansvariga utgivaren Rebecca Selberg i en kort artikel såhär:

Av alla de saker Mana beskyllts för under tidningens tioåriga historia är nog ”förvrängd verklighetstolkning” den mest talande.

I en protokollsanteckning från Statens kulturråd står det just så, att Mana levererar ”en förvrängd tolkning av verkligheten”. Jag är hemskt glad för den formuleringen. Ett av Manas mål är att tolka verkligheten på ett sådant sätt att maktens berättelser demaskeras, vänds ut och in, uppochner.

I sin artikel om just antisemitismanklagelserna förklarar Selberg hur journalisters fördomar om Mana blir skriven sanning, och hur vårt samhälles rasismer synliggörs i sådana här konflikter.

Så, har Mana publicerat en antisemitisk text? Nej, jag tycker inte det. Vi har, under en kort period, låtit en palestinsk skribent ge sitt perspektiv på Israels ockupationspolitik. Vi tyckte inte hans analys var rimlig och vi tog bort texten. Men när han skriver om ”israelisk snikenhet” gör han inte det mot bakgrund av ett historiskt arv som handlar om allt från Shakespeare till nazism och kristen vardagsrasism. Han gör det mot en bakgrund som handlar om att den israeliska staten stulit land från hans släktingar, hans grannar, hans vänner. Att den israeliska staten skickat bulldozers till barnfamiljers hus. Att flyktingläger blivit bombade. Att barn förvägras rätten att leka som vanliga barn.

För övrigt verkar tidningen nu ha hittat hem, så jag tecknar en prenumeration tills vidare. Även om Mana skulle ha publicerat dåliga grejer så väger det lätt som en fjäder i jämförelse med den soptipp DN, Aftonbladet och övrig storbolagsmedia ståtar med. Jag prenumererar hellre på rabiata, kritiska tidskrifter än på tidningar tillhörande åsiktsoligarkerna i Bonnier och Schibsted.

Ny islamofobidebatt

Sällan blir debatter så angelägna och skarpa som när Andreas Malm lyfter frågan om europeisk islamofobi i den senaste debattrundan i DN. I denna runda ställer sig de moderna "nuliberalerna" på barrikaderna - helt förväntat - på islamofobernas sida, oförmögna att inse sina åsikters betydelse i sammanhanget.

Debatten inleddes när Malm i en introducerande artikel redogjorde för den så kallade Eurabienlitteraturen. Nyfascistiska skribenter fabulerar med välsignelse från västvärldens härskare historier om hur islam har tagit över Europa. I en av de mest spridda av dessa eurabienböcker, skriven av Bruce Bawer, citeras svenska nuliberaler som Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Dessa har uttalat sig om Sverige som en "enidéstat" (Norberg; med resonemanget menar han att inget annat än socialdemokratins (främst ekonomiskt) osunda idéer kommer till tals) respektive om den svenska politikens förhållningssätt till invandrarkulturer som undfallande (Demirbag-Sten). Det är fullständigt självklart att en galenpanna med den ståndpunkten om muslimer att de kommer till Europa för att förslava européerna kommer att använda taskiga retoriska exempel som Norbergs och Demirbag-Stens i sin hatpropaganda.

Man kan då som liberal reagera på olika sätt när detta lyfts till debatt på kultursidorna. Antingen kan man i en replik förtydliga vad man egentligen menar med de citerade resonemangen och kraftfullt ta avstånd från den rasistiske författarens vantolkning av desamma. Eller så kan man - som nuliberalerna Norberg och Demirbag-Sten gör - gå till rasande attack mot i första hand debattskribenten Malm, i andra hand DN:s kulturredaktion, utan att med ett ord beröra den islamofobi som debatten handlar om.

Om vi är islamofober bara för att vi citeras i boken är även Malms tidning islamofobisk, eftersom Bawer också citerar en artikel ur Dagens Nyheter. Ingenstans ger vi uttryck för sådana åsikter som Malm beskyller oss för. Det vet han också, för sammanhangen anges i Bawers bok. Malm ljuger alltså ogenerat och oprovocerat för att förnedra oss. Det må vara hänt. Den som har svaga argument sprider gärna smuts. Men det stänker rejält på den tidning som publicerar det.

På detta svarar Andreas Malm lika skarpt och koncist som vanligt:

Om någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.

På sin blogg beklagar sig Norberg över att jag "skåpar ut Bruce Bawers bok 'While Europe Slept' som ett islamofobiskt och rasistiskt debattinlägg". Som om det inte vore just det. Han har uppenbarligen läst bokens vildsinta fantasier: om detta icke ett ord.

Delvis tycker jag att det här är en underhållande uppvisning av den intellektuellt handikappade svenska borgerlighetens kamp mot en överlägsen motståndare. Men det är också ett bevis på att rasismen står så pass stadigt i Sverige att makthavarna och dess ideologer inte behöver diskutera den i sak utan med rak rygg kan kritisera antirasisters rätt att ens lyfta diskussionen.

Även nästa steg i debatten tar Andreas Malm initiativ till, när han kopplar den av Europas styrande uppmuntrade islamofoba idéproduktionen till de nyfascistiska partiernas framväxt i Europa.

Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.

Som Expo framhåller är denna islamofobi, trots att den alltmer genomsyrar även vårt lands politiska klimat - eller just därför - ett bortglömt ämne. Den omtalas sällan, utforskas, bevakas, bekämpas inte aktivt. Något effektivt motstånd mobiliseras inte i den borgerliga offentligheten, men knappast heller av andra krafter.

Att läsa Malms artiklar borde vara obligatoriskt.

Timbuktu

En kulturens välgörare som förtjänar mycket uppmärksamhet är Timbuktu. Jisses, det här är så skön musik så... Ja, jag vet inte vad. Det svänger och gungar och Timbuktus framträdande på Yran -07 var det bästa av alla. Så är det. Därför vill jag tipsa hela världen om några klipp från YouTube, med extra dimensioner till den redan feta musiken. Först ut, från 2007 års P3 Guld-gala, en grym variant av Karmakontot:



Fetaste moderna fredsfunkproggen med Peps Persson:



Till sist så ett ordentligt funky klipp från norska Først & Sist:



Många nödrim och alltför nära popträsket för att ha street cred - javisst - men Timbuktus musik äger min tidiga morgon bigtime!

Körkort lagom till VM

I morse klarade jag av min uppkörning, så nu kör jag bil alldeles på egen hand. Haha. Och det skulle inte ha suttit fel med en bil i kväll: VM-invigningen innebar att 20 000 personer skulle in i och ut ur Badhusparken på ett par timmar. Alla stadsbussar var sprängfyllda och jag fick köa i 45 minuter innan jag fick plats i rätt buss. Över huvud taget kändes VM-invigningen som ett arrangemang avsett för kanske 5 000 åskådare, vilket innebar att hälften inte hörde eller såg vad som försiggick på scenen. Ja, sannerligen, sport suger.

För övrigt noterar jag att Naomi Klein på senare år har fått en upphottad stil, jag gissar att hon har lagts under kniven ungefär lika lite som drottning Silvia. Tänderna är rakare och vitare, ansiktsdragen karakteristiskt "stramare". Nåväl. Kändisskap har sitt pris. Formulera imperialismens doktriner kan hon i alla fall. Se och lär:

Mer Greider!

Apropå Greiders förtjänster: Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris tilldelas i år just Göran Greider, med en motivering som heter duga.

Ända sedan debuten 1981 med diktsamlingen Vid fönstret slår ensamheten ut har Göran Greider varit en pådrivande kraft i den radikala samhällsdebatten. I sin stora produktion som omfattar lyrik, essäistik och journalistik har han med konstnärlig kraft utmanat fördomar och vanetänkande och tagit sig an brännande frågor som klassorättvisor och miljöhot. I sitt författarskap har Göran Greider - ofta under hårt motstånd - fungerat som en nödvändig braständare i det offentliga samtalet, och detta i en tid när de konservativa krafterna alltmer flyttat fram sina positioner.

Med sin oppositionella hållning till vår tids knäsatta sanningar är Göran Greider en författare som verkar i Ivar Lo-Johanssons anda.

Heja, heja!

Greider still got it

Trots historielärare Henrik Skraks varning om att Göran Greider är en fähund och en opportunist, lyckas jag inte släppa min beundran för den gråhårige sossen. I en kulturkrönika i Arbetaren nummer 3/2008 skriver Greider om de långa besök han nyligen har avlagt på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Just som jag tog upp tidningen för att läsa satt jag och försökte hamna i samma stämning som jag hamnar i på bibliotek: lugn och fokuserad. Och så reflekterar Greider om just den där bibliotekiga stämningen i sin krönika! Vilken grej!

Det har varit spännande, inte bara för det jag har läst, utan också för själva biblioteksmiljöns skull. Här har ju faktiskt Lenin en gång suttit, vilken stol det nu var på

Sådana där småsaker fyller min tillvaro med mening.

Tvångets dimensioner

I kväll sitter jag och youtubar runt bland ljud och bilder och tänker på skillnaderna mellan realsocialism och kapitalism.

En sak kan jag konstatera, nämligen att realsocialistiskt tvång är så mycket vackrare på bild än det i kapitalistiska länder. Kolla bara på videon till "I Want More" av brittiska Faithless, där nordkoreanska proffsgymnaster och statister tränar och visar upp sina konster. Masskoreograferad, mänsklig, skön konst.



Kapitalismen är som sagt ingen fin historia. Den presenteras bäst med Naomi Kleins ord, i reklamen för hennes bok Chockdoktrinen:

Kulturtest, Ung Vänster-Muf: 1-0

(Eller Ung Vänster äger Muf!)

En grupp kallad "Röda Vattenkannan" sjöng låten "MUF äter bajs" för några år sedan. Man kan skratta åt den, eller sjunga med, jag säger inte vilket jag själv föredrar, men jag börjar nu undra om inte Muf faktiskt har ätit bajs. Eller åtminstone något annat som man inte ska äta. Svamp? Avgör själva.

Vad som har hänt är att en kampanj har lanserats, "Kan själv". På hemsidan - nu omgjord och upphottad - finns en låt att ladda hem, kallad "Jag kan själv". Varning: Muf-låten är de här grabbarnas politiska verk:


Det finns ingen hejd på bratgrabbarna:

OBS. Den här låten får och bör spridas överallt.

- Ska bli! Jag kan inte återge text eller melodi sanningsenligt. Man måste höra själv för att förstå problemets omfattning.

Ett stort problem med Muf är att de är dåliga och saknar den självkännedom som krävs för att inse det. Om man kan sjunga och sjunger för en sak man tror på - exempelvis det intetsägande empowermentuttrycket "kan själv" - så får man gärna göra det. Men när man saknar spärrar blir det någonting annat, det blir mer humoristiskt. I Ung Vänster har vi ett par band, som Kreti och Pleti och Lazze Ohlyz, som både kan sjunga och spela (nåväl...) och som framför allt gör det med glimten i ögat. Lyssna gärna på deras låtar! Särskilt rekommenderar jag följande fyra:

- Kreti och Pleti: Hymn till warezhavet (mp3 - text)
- Kreti och Pleti: Dom som äger (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Danderyds enda kommunist (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Dans och Klasskamp i Parken (mp3 - text)

Ung Vänsters musik fetäger Mufs!

Det är nästan pinsamt att se hur ungmoderaterna beter sig. Alldeles nyligen släppte också Muf-ordföranden Niklas Wykman en singel, där han med erbarmlig stil tar sig igenom en kort vers.

Så jag undrar helt enkelt om detta verkligen händer. Är Muf på riktigt eller är det här vänsterfolk som spelar teater?

Folkligt

Den stolta nordkoreanska nationen står under stora påfrestningar från vädrets makter. Mest påfrestad är kanske Den Store Ledaren, vars krafter i och för sig aldrig sinar, men vars kroppsliga återhämtning från det tunga arbetet som Älskad Ledare kräver lös klädstil och ett par kalla bärs. Kim ser så folklig ut i det här montaget. Han, folkets man och förebild, hämtar nya krafter i det vardagliga och enkla.

Chillar lite.

(Tack Herman för tipset, via Poplicks.)

Med Åsa och Göran i en oas i helvetet

Det är i Helvetet de flesta hamnar, gudaförnekare som vi är. När vi surfar på nätet är det internets eget helvete vi hamnar i. Jag menar förstås aftonbladet.se - en sajt där snart sagt alla finner sitt dagliga bröd och underhållning (minus bröd, då). Men på en plats där ljuset aldrig skiner in, där besökare aldrig hittar, finns Aftonbladet Kultur, som en ö i ett hav av medial dynga - en oas i helvetet.

Göran Greider har läst en handfull av de chic lit-romaner som har utkommit på svenska i modern tid. Hans språk är fullt av charm och skärpa. Se här:

Som marxist betraktar jag chic lit-romanen som ett symboliskt utflöde av den nya handelskapitalism som – i maskopi med medialism och kändiseri – sedan några årtionden är på väg att ta makten från ett äldre industrikapital. Numera är det ju Ica som tvingar industrier att tillverka vad de vill ha och Hennes & Mauritz har makten över Asiens industriarbetare. Designers och pr-folk är viktigare än ingenjörer.

"symboliskt utflöde" - mums! Kritiken av Aftonbladet och hela "medialism och kändiseri"-grejen finns där, men så länge den formuleras enbart i oasens skyddade bubbla finns inget hopp om bättring. Här nedanför förklarar en känd historiker varför detta förhållande - en korrekt analys, helt i skymundan på kultursidorna, tillåts överröstas av den liberala presshydrans många huvuden - fortgår:

Åsa Linderborg argumenterar för att kalla borgerligheten stalinister. Inte bara är påståendet uppseendeväckande - resonemanget är också helt lysande.

Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma.

"oseriös kampanjundervisning" kommer vi att få se mer av. Helt i linje med den drive mot flaskvatten som just nu pågår i all massmedia kommer statliga informationskampanjer med ett tillrättalagt urval av "fakta om kommunismen" att pumpas ut, som förr bibelfraserna, tills vi alla kan rabbla vad staten önskar höra. Lite tråkigt är det att det ska till riktiga kommunister för att bemöta alla dessa borgerlighetens skrämmande stollerier.

Göran - aldrig ensam

Alltid ensam - aldrig ensam? Jag har här samlat något av det mest svenska, patriarkala och marknadsmässiga världen har skådat: ett dussin Göran. Ska du välja en verkställande direktör, och vet inte vilken kompetens du ska efterfråga? Välj rätt, välj Göran! Ja, ni vet hur det är.

I alla fall... Nedan följer herrar Greider, Hägg, Hägglund, Johnsson, Skytte, Persson, Kropp, Rosenberg, Johansson, Sonnevi, Palm och Tunhammar. Mycket nöje.

Se, det är Göran igen.

Nyhetstorka - då läser man

Medan regnet nu behagar komma för första gången denna sommar, och Aftonbladets rubriker ekar rekordtunt, passar jag på att läsa tidskrifter och tidningar. Just nu i Clarté om Nepal, men tidigare också Arbetarens sommarföljetong med folk som skriver om sina jobb i dagboksform. Högintressant.

Det är viktigt, tror jag, att läsa om sommaren. Att lära sig nya saker och reflektera över dem, eller bara få ord på sånt man sedan tidigare ganska väl kände till. Att hålla koll på de medier som kanske faller utanför ramen vi kallar mainstreammedia. Hela min skoltid har jag använt sommaren till att accelerera läsningen inför höstens skolperiod. Mor och syster läser gärna skönlitteratur - något som jag inte kan minnas ha gjort på minst tio år. Är det något jag ska läsa så är det de politiska böckerna i högen i mitt rum, fast det blir inte av förrän alla tidningar och tidskrifter är lästa. Och det dröjer, för hela tiden kommer det nya.

Innan jag fortsätter läsa måste jag bara uppmana alla i hela världen att se presidenttalet från lördagens Storsjöyran. Det var SÅ bra! Inget slår känslan av massiv lokalpatriotism på Stortorget!

Lev jord?

Det var då ett väldigt ståhej kring Live Earth-spektaklet. I SvD går Andres Lokko sarkastiskt loss på galan och hävdar att den snarare trappar upp utsläppen. SVT själva klagar i DN över att det inte går att få något pålitligt artistprogram från mixarna på BBC. Men och...? En 22-timmarssändning antingen tittar man till lite då och då och får det man får, eller så följer man den med chips och cola hela dygnet. Det är själva grejen som är grejen, inte hur den är arrangerad!

Saken är den att den här galan markerar starten för en breddad syn på resursutnyttjande och, hoppas jag, resursfördelning. Inte en förändring som berör främst popstjärnor, som ju ändå bara utgör en bråkdel av oss alla, eller de arbetarklassmänskor som uppmärksamt följer galan. Utan en förändring som beslutsfattare och andra i eliten omfattas av. Och det är då en förändring av hela världsalltet börjar uppstå. Förändrar världen gör inte hundra hippies som sitter på en trästocksfestival och i all välmening äter veganskt. Förändrar världen gör de viktigaste beslutsfattarnas förändrade prioriteringar. Miljön tror jag är ett sånt område som olika ledare av olika skäl kan komma att göra framsteg inom. Inte minst lågt industrialiserade länder kan här ha en chans att hävda sig, kan jag i mina positiva stunder hoppas.

Om ingenting händer bland beslutsfattarna så varvas också musiken under galans gång med videosnuttar där vi lär oss om klimatproblem. Den cyniske kan här påpeka att skulden för de växande problemen ofta faller på "oss alla", alltså inte på beslutsfattarna, medan ofta fattiga människors i u-länder leverne förknippas med miljöförstörelsens ursprung. Men tittar vi förbi dessa koloniala skavanker ges vi också en rätt bred vy över världens svåraste klimathot.

Att Live Earth-galan retar både etablissemangsliberalerna, kulturhumanisterna och miljömupparna, och att vi får se Duran Duran sjunga riktigt falskfult, tyder på något gott. Jag är optimist på miljöområdet. Det här kommer att bli bra. Dave Grohl ägde ju.

Linderborgs BB-klassanalys

För oss som suttit klistrade framför skärmen och uppdaterat Aftonbladet Nöje i väntan på nästa gastkramande löpsedel om Big Brother-brudarna Linda Rosing och Carolina Gynning finns nu något reellt att stanna upp vid. Åsa Linderborg har i samma tidnings motpol, Aftonbladet Kultur, klargjort vad utgångspunkten är i den debatt som förs på nöjes-, nyhets- och kultursidor landet runt kring Rosing och Gynning.

Rosing är, förklarar Linderborg, arbetarklasstjejen som helt i enlighet med klassmedvetandet låter sig utnyttjas och som etablissemanget gör hackkyckling av. Gynning, "född i rikemansområdet Falsterbo", behandlas och uppför sig som den överklass hon tillhör. Med liv och lusta är det på hennes villkor som folk utnyttjas och medias uppmärksamhet nås.

Linderborgs artikel är det mest relevanta som skrivits om Big Brother-eländet i tidningen över huvud taget, vad jag känner till. De klassattityder som antyds i tidningsvärldens rapportering om kändisar ger ett tungt bidrag till det klassamhälle som jag tror att de flesta unga tjejer känner av.

Vid det här laget är jag så förbannat less på framför allt Gynning (hon är med i en av gratistidningarna med jämna mellanrum; svamlar i vad som ska föreställa krönikor). Hoppas att också de som styr i medievärlden kan spola henne. Så hon kommer ner på jorden.

AFV 06/07 FTW½!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11

Oj.

Det här är alldeles oerhört, som det brukar heta.

Vi är bara dagar från hopplösheten; tappet från livet som kaderskolestudenter till världen utanför skolan. Det känns tungt.

Festen var bra på så många sätt. Vi har både hunnit summera klassens dynamik och de flesta av årets stadigast återkommande diskussioner (om hasch, folks härkomst och vem som egentligen är tokigast i vår vänsterumgängeskrets). Men bäst har nog varit utvärderingen av floskel- och raljanstoppen. Daniel har sparat på karamellerna och sammanställt ett fyrasidigt urval av det bästa som föreläsare har sagt under Att Förändra Världen-kursen 06/07. En del är kanske lite för politiskt inkorrekt för att spridas helt öppet, men bland guldkornen finns följande:

Henrik Skrak om idealism:
- Idealismen är problemet. Den gör folk dumma i huvudet.

Henrik Skrak om utveckling:
- Allt för produktivkrafternas utveckling, till vilket pris som helst!

Henrik Skrak om en cd-spelare:
- Var är "Eject" på den här jävla skitapparaten? Eller har de rationaliserat bort det? Finns det någon jävla volym på den här?

Ola Nilsson om Kinas roll i Sydamerika:
- Maoisterna har inte alltid varit så pop.

Ola Nilsson relativiserar det svenska bostadsbidraget:
- I Nordkorea har de bostadsbidrag så det sjunger om det.
[...]
- Jag vet inte... Jag har svårt för Nordkorea liksom.

Ola Nilsson om studiedisciplin:
- Vi ska inte läsa en enda jävla bok.

Daniel Ankarloo om Johan Lönnroth:
- En gammal dam i minkpäls fattar mer om marknaden än vad Johan Lönnroth gör.

Daniel Ankarloo inser sin egen förmågas begränsningar:
- Om vi hade haft tid och ork och varit fler än jag kunde vi ha utarbetat en marxistisk kritik av det här.

Daniel Ankarloo om organiserad veganism:
- Veganrörelsen kommer inte att kunna driva Volvo-fabriken.

Alldeles oerhört, som sagt. Det här är större än att ta studenten. Det här är som att ta studenten på partiskolan i Moskva, fast det är i Malmö. Och det är 2007. Och snart väntar världen och politiken därute med sina utmaningar, sin terror och sitt dagliga rutinarbete. Kampen för en värld byggd på rättfärdig, rättvis grund har börjat.

Om RCTV, yttrandefrihet och TEVES

Debatten om medie- och yttrandefriheten i Venezuela har bränt till ordentligt de senaste dagarna. Orsaken är det av olika skäl kontroversiella beslutet att inte ge Radio Caracas Television (RCTV), en privatägd tevekanal, förlängt sändningstillstånd efter att nuvarande tillstånd löpt ut. I ringhörnorna står vänstern och solidaritetsrörelserna på ena sidan, och etablissemanget och liberalerna på andra sidan.

En sak som slår mig är hur reaktionär de liberala debattörernas argumentation låter. Plötsligt har Chávez stormat in som en tjur på arenan för att rusa ner de heliga Fria Medierna. Och folket protesterar. Och vänstern jublar. Och ännu ett land har valt bort friheten för ändlöst kommunistiskt elände och förtryck.

Vill man förstå sig på situationen i Venezuela i dag gör man bäst i att inte ta demokratin, yttrandefriheten och alltings fridfulla gång för givet. Venezuela är inte ett land som historiskt sett har präglats av välmående demokrati och folklig representation. Vissa samhällsområden har varit - och är fortfarande i dag i viss utsträckning - reserverade för en elit, för folk med pengar och kontakter. Ett sådant område är media. RCTV, landets äldsta tevekanal, är ett praktexempel på hur media kan vara fristående - från verkligheten - och samtidigt vara beroende av ett system där det stora flertalet människor har så lite tillgång till information och upplysning som möjligt. Med ett ägarskap som har en politisk agenda som gynnar ett fåtal, och som också ingår i en närmast allsmäktig medieoligarki, har mediefriheten i Venezuela fram tills nyligen omfattat enbart landets toppskikt.

När Hugo Chávez seglade upp som en politisk ledare, med folkets massa bakom sig, reagerade medierna med kritik och ifrågasättande. Det är naturligt och inget uppseendeväckande i sig. Från det att Chávez tog över presidentposten 1999 blev också mediekritiken några snäpp beskare, med påhopp som trissades upp allt eftersom. I RCTV och en handfull andra stora, privata tevekanaler har Chávez genom åren fått runda och rasistiska ord kastade på sig. Apa, galning, bög, psykfall, diktator och liknande kraftuttryck har krönt såväl seriösa analyser som mer lättsamma debatter i televisionen. Till sitt försvar har Chávez med stor möda försökt skapa motbilder med sin statliga tevekanal och genom att ge anhängare på lokal nivå möjligheter att sända alternativ teve på lokala frekvenser. Dessa har dock inte haft samma möjligheter att slå igenom som de privata kanalerna har haft - och där har RCTV varit det svåraste hotet. Med sin plats i det marksända grundutbudet har så gott som alla medborgare haft tillgång till RCTV. På varje restaurang, bar och närbutik jag besökte i februari fanns en teve och på skärmen malde RCTV:s blandning av såpoperor och chavistkritik oförtrutet vidare.

Överallt detta RCTV. RCTV, RCTV, RCTV. RCTV, någon?

Klimax i kanalens historia nåddes under kuppen mot Chávez i april 2002. Kanalen hade då en längre tid aktivt uppmanat till uppror och förklarat Chávez för illegitim. När kuppen var ett faktum hyllade kanalens ledning landets konstitutionsvidrige president, nyhetssändningarna rapporterade "ordningen återställd" och när de folkliga protesterna mot diktaturen tog sig pumpade RCTV och de övriga kanalerna ut lugnande underhållning åt massorna. De chavistiska tevestationerna hade då stängts i enlighet med den av kuppresidenten utlysta censuren. När Chávez sedan fördes åter till makten kunde hans kanaler startas igen, men någon stängning av några privata kanaler kom aldrig på förslag. Det hade varit konstitutionsvidrigt. Man bör i den debatt som nu rasar komma ihåg vem som spelar inom lagens ramar och vem som söker riva desamma. RCTV:s ledning hade inga problem med censur under kuppen 2002. Vad den har haft problem med är att hålla sig till de regler som rimligtvis bör följas i ett land med medie- och yttrandefrihet.

När RCTV får sitt sändningstillstånd för marksändningar är det på villkor att de följer lagar och principer om demokrati, saklighet och allas rätt att komma till tals. Överträdelse av dessa bestämmelser innebär förstås att tillståndsgivaren, staten, vid utvärdering av tillståndsperioden, måste bedöma huruvida villkoren har uppfyllts eller ej. Det är visserligen i de flesta fall (exempelvis TV4 eller SVT i Sverige) mindre troligt att staten vidtar den ganska drastiska åtgärden att inte förnya sändningstillståndet. Men för ett ingånget avtal, på ett område där spelets regler för allas bästa bör följas - som exempelvis just etermedia - bör gälla att parterna håller sig till just de reglerna. Och om inte, att avtalet förklaras brutet. Det är det som de venezuelanska myndigheterna har kommit fram till: RCTV har alltför länge och med otillräckliga skäl brutit mot spelreglerna för fria media. Således kan och bör staten ingripa för att ge sändningsrättigheterna till en annan aktör, som förhoppningsvis gör jobbet bättre. Det är just det som hände nu i måndags kväll. För sina 652 registrerade överträdelser mot bestämmelserna, och uppmuntran till militärkupp som huvudorsak, kan RCTV redan nu leta upp en ny uppdragsgivare, för staten är inte beredd att skriva ett nytt 20-årskontrakt. Kanalfrekvensen som RCTV sände på, kanal 2, tillhör från och med nu TEVES, "Venezuelas sociala teve".

Ta en titt på TEVES 22 första minuter i etern. Det här är professionell teve. Det är historiskt, mäktigt, häftigt. Det är något annat än allt på Venezuelas ganska taskiga tevemarknad: varken statlig teves stela bulletinrabbel eller privat teves hätska agitation, varken statlig teves sövande slätstrukna konserter eller privat teves lika sövande evighetssåpor.

TEVES är en kanal som lanseras med uttryck som "deltagande teve", "pluralism", "kultur-sport-underhållning-dokumentärer-drama-nyheter" och helt enkelt "glädje". En blandning av allt det som behövs för sann mångfald. Det är någonting helt nytt och, givet förutsättningarna, väldigt positivt. Jag blir nästan tårögd när jag ser nationalsången och klippen från Bolívarkatedralen, indianbyarna och gatorna. Det här är teve på riktigt, inte någon kuliss i överklassens Altamira. Teve - snart i en barrio nära dig.

Kanske kan den nu uppkomna situationen bidra till ett över huvud taget mer balanserat medieklimat. Med en utmanare som har 500 oberoende teveproducenter som huvudmän och public service-konceptet som ledstjärna - TEVES - får trots allt de privata kanalerna en konkurrens som liknar den som finns i Sverige. Här står SVT för en blandning av kultur, sport, nyheter, underhållning, samhällsdebatt och dramaproduktion med betydligt större bredd än alla kommersiella alternativ tillsammans. Förhoppningsvis gör TEVES de privata kanalerna lite mer jordnära och sansade.

Men tillbaka till förutsättningarna för debatten här i Sverige. Vad vi har fått se är alltså hur överklassen demonstrerar (att fria journalist- och medieföreningar har demonstrerat mot RCTV har såklart inte visats) för sin kanal. Jag snackade med några som samlade in namnunderskrifter för RCTV i Altamira när jag hade vägarna förbi en dag. De flesta har en politisk uppfattning som folket på Timbro - det vill säga en ganska snäv, och föga folklig, syn på hur saker och ting ligger till. "Chávez är en diktator", väser de. "Snart har vi ingenting kvar. Titta, allt det här vill han ta från oss! Snart flyr jag", heter det, och så ska jag tycka synd om dem i sina fina märkeskläder och blingbling. Nä, jag skrev inte under, och det gjorde de flesta vanliga människorna inte heller.

Man ska vara på sin vakt när överklassen söker empatipoäng.

Dessa demonstranter, som i åtminstone fem omgångar notiser har fladdrat förbi i tidningarna under våren, är inte representativa för vad man kan kalla den breda folkviljan. Visserligen vill de flesta inte att RCTV skulle stängas, men de flesta vill heller inte se ett så smalt mediespektra som Venezuela har haft. Och alternativet har varit att antingen stänga RCTV eller att göra sig av med någon annan kanal i marknätet, som möjligen inte brutit mot bestämmelserna. Att denna, lite mer komplicerade, bild inte ryms i svenska gratistidningars notiser - eller ens i DN:s - kan jag förstå. Men det är märkligt hur överklassens lilla förtrupp, i sin ilskna men färggranna aggressivitet, har fått föra ensam talan i RCTV-frågan i Sverige tills alldeles nyligen. Att de har fått stöd av etablissemanget i form av parlamentariker på högerkanten och våra egna medieoligarker är också helt i sin ordning. Man sluter väl upp bakom sina klassfränder! Vad jag förvånas över är som sagt de traditionellt rättrådiga - liberalerna och de allmänna samvetsväktarna - som här tar ställning emot den inträngande pluralismen. När en del av Venezuelas medieoligarki fråntas sina privilegier tar dessa svenska "yttrandefrihetsvänner" ställning för oligarkerna. Enfald som utvecklas till mångfald blir plötsligt ett hot. Vad är det för stil? Beror det på okunskap eller på cynism?

Det är förstås på sätt och vis ett kontroversiellt beslut att göra som myndigheterna nu har gjort i Venezuela. I den bästa av världar skulle RCTV såklart i samråd med regeringen ha löst tvisten och följt gällande lagstiftning och avtal. Bästa tänkbara situation skulle givetvis vara ett pluralistiskt medieklimat där privat, statlig och public service-media triggade varandra att göra ständigt bättre och mer engagerande material. Men nu är verkligheten en annan och dystrare historia. En historia av råa klassintressen, där eftergifter från staten innebär ett undergrävande av myndighetsbeslut och lagstiftning. Och att utfärda ett fortsatt tillstånd till en kanal som undergräver landets demokrati och den egna branschens förtroende vore ärligt talat att göra yttrandefriheten i Venezuela en otjänst.

Jag tror att Chávez beslut att inte förnya RCTV:s sändningsavtal har tagits efter noggranna överväganden, snarare än av diktatoriska strävanden, som vissa av debattörerna hävdar. Jag menar också att från den 28 maj 2007 har Venezuela fått bättre förutsättningar för mångfald och yttrandefrihet än på länge.