01 maj 2008

Första maj i Strömsund!

I dag talar jag för Ung Vänster i Strömsund, stolt vänsterfäste sedan länge och dessutom en alltid lika vacker vy att närma sig söderifrån. Eftersom jag inte har en aaaning om vad det kommer att stå i nuliberala tidningars ledarkommentarer om förstamajfiranden har jag sökt, med lius å lykta, efter ledtrådar. Röd Press ger en alldeles utmärkt prognos, här.

Efter att jag har hållit mitt tal klockan 12.00 på Vattudalstorget i Strömsund lägger jag ut texten, ett långt och tjatigt försvar för välfärd och annat omodernt trams, här på bloggen:

Kamrater, mötesdeltagare!
Varför står vi här i dag? Vi står här för att det här är vår dag, arbetarrörelsens dag. En dag när vi ska se igenom borgerliga dimridåer och tala klarspråk om samhället och världen.

Jag vill säga att det är en farlig samling människor, med en farlig ideologisk övertygelse, som styr det här landet just nu. Jag menar inte att de är vansinniga massmördare, de bara arbetar med berått mod för att slå sönder vår gemensamma trygghet i form av offentlig välfärd och fackliga organisationer.

Vi har alla hört hur facken har tappat hundratusentals medlemmar efter att regeringen beslöt att göra det dyrt att vara fackmedlem.
Vi har alla sett hur det i sjukvården finns för få anställda, redan innan personalen strejkar.
Vad vi upplever är att regeringen svälter ut den offentliga välfärden och drar undan mattan för arbetarrörelsens försök att försvara den.

Frysning av statsbidrag till kommuner och landsting låter som en tråkig åtgärd, och det är det också, på flera sätt än bara rent språkligt. Med det beslutet har borgarregeringen minskat möjligheterna för den offentliga sektorn att erbjuda en god välfärd. Jag kan ge två siffror på hur frysningen slår mot oss:

- Jämtlands läns landsting förlorar år 2010 19 miljoner kronor eller 44 heltidsanställda.
- Strömsunds kommun förlorar samma år 6 miljoner kronor eller 15 heltidsanställda.

Vänsterpartiet och Ung Vänster gick till val 2006 på ungefär samma politik. Fast åt andra hållet. Lite uppkäftigt kan man väl säga att vi vill att kommuner och landsting ska anställa dubbelt så många som borgarna nu kickar.

Kamrater, mötesdeltagare... Välfärden är i gungning. Vårt eget landsting, till exempel, tyngs av vårdköer och överarbetad personal. I kommunerna diskuteras vilken skolnedläggning som mildast drabbar barnen. Och vilken enda ort ska egentligen förunnas lyxen att ha en ambulans?

Satsningar på välfärden kan inte göras som sittande regering gör dem. Man kan inte satsa småslantar på projekt som ”Läsa-skriva-räkna-satsningar” när man har gröpt ur hela den kommunala ekonomi som skolan står på. Satsningar på välfärden är en fråga om ideologi, och där vet vi var den borgerliga alliansen står: lite allmosor åt de nödlidande och stora bonusar åt de högst avlönade.

Välfärd handlar om ideologi inte bara när vi pratar om finansiering och pengar utan också i synen på makten över välfärden. Det har blivit outhärdligt vanligt i dag att marknadskramare och borgare reser krav på ”valfrihet” i välfärden. I valfrihetens namn ska vi upplysta medborgare på något magiskt sätt välja bort bristerna i den gemensamma välfärden, genom att välja privata alternativ.

Vad säger det här om marknadskramarnas människosyn? Gör de som jobbar i offentlig sektor ett dåligt jobb i dag? Blir någonting bättre av att makten över min vårdcentral hamnar i ett styrelserum hos ett riskkapitalbolag i London? Jobbar vi med gladare miner om chefen säger att 5-10 procent av äldreboendets omsättning ska bli till vinst i det privata moderbolaget?

När det finns problem i den gemensamma välfärden, och det gör det, söker människor efter svar på annat håll. Jag förstår om privatisering och marknadsutsättning kan låta som en lösning. Men det är det inte.

Lösningen finner vi inte i riskkapitalbolagen eller på Dagens Nyheters ledarsida. Vi finner den hos oss själva, på våra arbetsplatser och i våra valda församlingar. Fackklubben, patientföreningen, partiföreningen, elevrådet – där ska vi organisera oss för att bygga upp det som fattas oss. Det är vi som är den gemensamma välfärden, vi ska bestämma över den!

Och på tal om fackklubb och elevråd: hur mycket lyssnar marknaden, eller för den delen regeringen, på dem? Här tycker jag att den mest grundläggande konflikten i vårt samhälle visar sig. Den konflikt som vi manifesterar vår åsikt om just i dag.

Kamrater, mötesdeltagare!
Våra behov och önskningar, som elever, som vårdtagare, som anställda och som tänkande, kännande människor, står i motsättning till marknadens krav. När marknaden – det vill säga börsmäklare och riskkapitalister i Danderyd och Singapore – gör entré i våra skolor och på våra äldreboenden är det en farlig utveckling. För samtidigt som kommunerna fortsatt har ansvaret för att betala kräver företagen en vinst.

Det privata Attendo Care, som bland annat driver Brismarksgården i Hoting, gjorde en vinst på nästan 270 miljoner kronor 2007. Så blir skattepengar aktievinster och beslutandemakt förs över från kommuner till privata bolag. Om samma vinster hade gjorts i kommunal äldreomsorg kan jag tänka mig att de anställda skulle vilja satsa överskottet på mer personal hellre än på aktieutdelning till ägarna i Danderyd. När Attendo Care hade vanvårdat åldringar så illa att till och med kommunens borgare tvangs acceptera återkommunalisering kunde kommunen direkt fördubbla bemanningen.

Koncernchef och verkställande direktör på Attendo Care är för övrigt den sparkade handelsministern Maria Borelius bror Henrik. Tänk gärna på det nästa gång Attendo Care vill ta över ett kommunalt äldreboende.

När jag ändå uppehåller mig så intensivt vid regeringen och överklassklicken som den rekryterar ur, vill jag passa på att nämna några som saknar representation i regeringen. De som inte är miljonärer, höga chefer eller jobbar på liberala tankesmedjor.

En majoritet av de 260 000 deltidsarbetande inom vård, hotell och restaurang och handel är kvinnor. En rad försämringar har sedan regeringen tillträdde drabbat dem. Bland annat har möjligheten att fyllnadsstämpla från ett tidigare heltidsarbete försvunnit samtidigt som a-kassenivåerna generellt har sänkts och kostnaderna höjts. Men det största sveket mot kvinnor i deltidsarbete, eller snarare deltidsarbetslöshet, är ändå att lagförslaget om rätt till heltid har dragits tillbaka. Råkar man vara kvinna och anställd på fel håll får man gifta sig rikt, helt enkelt. Låginkomsttagare är en grupp vars krav regeringen konsekvent vägrar lyssna på, till skillnad från höginkomsttagarnas.

Då ska ändå de deltidsarbetslösa kvinnorna vara glada för sin knappa situation. För det ser taskigt ut på arbetslöshetsfronten. Från och med i år räknar regeringen nämligen med att den öppna arbetslösheten kommer att öka. Så mycket betydde Reinfeldts arbetslinje: hann du inte få fast anställning innan 2008 så önskar han dig bättre lycka i nästa högkonjunktur.

Kamrater, mötesdeltagare!
Att höra finansminister Anders Borg prata om statsbudgeten och samhället gör mig rädd. Det finns en fundamental motsättning mellan Borgs moderata uppfattning om samhällsekonomin och min egen. Enligt finansministern är statens uppgift att se till att ekonomin går bra. Därför måste de deltidsarbetslösa kvinnorna kuvas, därför måste den offentliga sektorn säljas och därför måste de rika få skattesänkningar.

Självklart går ekonomin bra om vi med ekonomin menar alla miljardvinster i det privata näringslivet eller tillväxten i sportbilsförsäljning. Ekonomin för oss som studerar och bor i hyresrätt går ju å andra sidan mindre bra. Men enligt mitt sätt att se det är ekonomin bara ett verktyg, inget ändamål i sig. På första maj kräver arbetarrörelsen ingen rekordtillväxt, inga överskott ens i statens finanser.

Målet med vår politik – arbetarrörelsens politik – är att stärka vår makt och säkra våra intressen i konflikt med det som finansministern kallar ekonomin. Vi pressas tillbaka av överklassen när skatten på lyxvillor sänks och ersätts av en avgift, som slår lika hårt mot oss som mot miljardärerna. Vi pressas tillbaka när ersättningar i sjukförsäkring, a-kassa och föräldraförsäkring sänks. Och, som ordspråket lyder: ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig.”

Vem är det förresten som bestämmer att det ska byggas nya motorvägar i Stockholm för tiotals miljarder, och att biljettpriserna på kollektivtrafiken stadigt höjs? Är det han den där Marknaden? Nej, valet att bygga ut bilismen i onödan och strunta i kollektivtrafiken är medvetet. Det är knappast vi studenter, pensionärerna och låginkomsttagarna som beslutar om vad bussen ska kosta och hur ofta den ska gå.

För miljön, och därmed i slutändan för oss själva, får det allvarliga konsekvenser. Utsläppen från transporter med bil och lastbil ökar i Sverige. De drivs på av en politik som uppmuntrar medelklassen att köpa nya bilar och handeln att frakta alltmer gods på lastbil. På sikt är det inte hållbart att hävda var mans (för det är oftare män som äger och kör bil) rätt att förstöra vår miljö genom att vidareutveckla massbilismen. Det krävs helt andra lösningar och ett helt annat fokus. Arbetarrörelsen kämpar kollektivt, för kollektiva och gemensamma lösningar.

En lösning som vi i Ung Vänster och vänsterpartiet har föreslagit heter klimattaxa. Den går ut på att staten stödjer en utbyggd kollektivtrafik samtidigt som biljetterna slopas och det blir gratis att åka. På så sätt kan fler åka buss, och många låter bilen stå i garaget. Med kravet på klimattaxa ställer vi inte frågan ”Varför är bensinen så dyr?” utan ”Varför är det så dyrt att åka buss?”.

Men det är inte av egoistiska, privatekonomiska skäl som vi kräver makt över ekonomin. Miljoner människor i världen påverkas direkt av vårt samhälles miljöförstöring, och lika många av våra företags ekonomiska rovdrift. Vill vi bryta med den ohållbara miljösituationen och skövlingen av naturen, måste den förändringen också omfatta en grundläggande ekonomisk omvärdering. Anders Borgs ”själv är bäste dräng”-politik måste ersättas av en som ger världens 6 miljarder invånare ett ekonomiskt och miljömässigt rättvist utrymme.

Och det är därför vi står här i dag, på Vattudalstorget för att påminna om den vision om ett annat, bättre samhälle som vi bär på. Det är med oss själva som den visionen måste växa fram och ta form. Med en annan regering än alliansregeringen skulle vi förmodligen slippa det direkta vurmet för den övre medelklassen och överklassen. Men vi skulle bara för det inte automatiskt få en bra välfärd, goda arbetsvillkor och en hållbar miljöutveckling.

Kampen mot marknaden och de rika gubbarnas grymma samhällssystem kan vi bara föra om vi är överens om ett alternativ mot dem. Det finns de som menar att EU är ett sådant alternativ. Jag tror inte det. EU skapades av och har blivit ett verktyg för de rika gubbarna och deras köpta lobbyister i ”marknadens” tjänst. Nej, alternativet finns betydligt närmare oss än Bryssel – det kallas vänsterpolitik och är något som var och en av oss kan bidra till. Vänsterpolitik skapas när vi – olika som vi är – går ihop, tillsammans, och inser att vi måste arbeta gemensamt mot våra gemensamma mål.

Kamrater, mötesdeltagare.
Jag vill också med några ord be alla att skänka en tanke till de lidande palestinierna i Gaza. Första maj är en solidaritetens dag när vi tänker på alla som slåss för frihet från förtryck och för ett annat samhälle, över hela världen. Årets förstamajinsamling går till Palestinian Medical Relief Society, en organisation som driver sjukvårdsverksamhet i vad som kallas världens största fängelse, palestinska Gazaremsan mellan Israel och Egypten.

Det finns en uppfattning bland vissa om att Israel närvarar på de palestinska områdena för att skapa lugn och säkerhet. Ungefär lika riktig är uppfattningen att vargen närvarar i fårhagen för att vakta fåren. Vargen är i hägnet för att slakta fåren. Israel är i Palestina för att krossa det palestinska samhället. Varje insamlad krona till Palestina innebär en strimma hopp i ockupationens mörker.

Hoppet och visionen om en förändring åt det bättre är vad jag önskar att vi alla kan bära med oss i dag och framöver. Som en inre kraft att finna styrka till förändring i, och som ledstjärna för den fortsatta kampen. De statliga kampanjerna mot kommunism är ett tecken på maktens rädsla, inte för sovjetkommunismen utan för en arbetarrörelse som likt den tidiga, mäktiga arbetarrörelsen konkretiserar allvarliga krav på ett bättre samhälle på våra villkor. En gång, och det är min fasta övertygelse, är det trots allt vi som till sist ska segra.

Tack!
Uppdatering: Här rapporterar Strömsunds partiförening om 1 maj-aktiviteterna.

1 kommentar:

Elisabet Öhrnell sa...

Alldeles oavsett att jag är partisk tycker jag att det här är ett jävligt bra förstamajtal. Det är lokalt, aktuellt och tankeväckande. Och med tanke på att det inte fanns fler talare är det okej att det är så långt. Jag är en smula stolt, faktiskt.