08 april 2009

En kampstab, en ledning, som inte förråder

Oppositionen har "massor av riksdagsarbete att göra", säger Maria Wetterstrand (MP) till Aftonbladet. Så är det säkert. Men om detta blir en ursäkt för att inte driva en aktiv oppositionspolitik utåt så kommer den politiska förändringen efter valet 2010 att utebli.

Lars Ohly (V) visar mer självinsikt än sin oppositionskollega:

Vi har ett gemensamt problem. Vi har varit dåliga på att formulera en förändringspolitik.
Word. Så hur går vi vidare från att ha varit dåliga till att bli bra? Ytterst är det partiledningens ansvar att se till så att vår förändringspolitik - och den är vi väldigt säker på - får genomslag när tillfälle ges. Det är Mona Sahlins ansvar att se till så sosseriet får sin syl i vädret, Lars Ohlys uppgift att föra fram vänsterns åsikter. Att fem arbetsgrupper med ett gäng handplockade politiker som bäst kompromissar fram gemensamma linjer fråntar inte partiledningarna ansvaret för att hålla partiernas kurs.

Men det är svårt att vara Lars Ohly och om möjligt ännu svårare just nu att vara Mona Sahlin. Belastningarna som de båda tyngs ned av blir allt tyngre för varje år som går. Sahlin har liten trovärdighet som "den lilla människans" försvarare, efter alla turer. Ohly har förlorat i förtroende efter år av isolering ur samhällsdebatten och frånvaro av självklara politiska initiativ. De gröna språkrören behöver man inte ens nämna, för de sätter sig så gärna på vilka poster som helst, i regering lika väl som på tankesmedja. För dem utgör medlemsopinioner inget problem. Och så är de ju fantastiskt upptagna av riksdagsarbetet för tillfället.

En lösning som borde, men förmodligen inte kommer att, diskuteras är att ersätta partiledarna. Till Sahlin saknas i princip kandidater - det är jämngrått i Sahlins partielit. Jag skulle gärna se någon kändis, typ Ulla Skoog eller Timbuktu, som ordförande för SAP. Under Ohly finns flera stabila och färgstarka kamrater, bland de främsta Josefin Brink och Kalle Larsson. Med byte av ledare skulle många saker kunna förändras, en del i negativ riktning men desto fler i positiv. I synnerhet när det gäller socialdemokratin kan situationen i partiet knappast bli mer instabil än under befintlig partiledare.

Till stor del handlar det här också om politiska konflikter. Det står strider inom oppositionen som man inte ska bortse från, kring hur "arbetarrörelsens efter-Reinfeldt-program" ska se ut. Behövs bara ny make-up på alliansregeringens lite röriga mandatperiod, eller måste den politik som förts sedan 1980-talet helt omprövas och ersättas av något nytt? Mellan partiernas ledningar och gräsrötter är denna strid nog så viktig. För Sahlin är frågan om hon kan klara av att trycka ner sitt parti (med Skåne, facken och många fler i upprorsstämning), medan Ohlys utmaning är att stå upp för löftena till sina medlemmar (samarbeta om regering, men inte backa om politiken) mot alla oanständiga förslag från S och MP.

Det tråkigaste tycker jag ändå inte är att partiledningarna är förvirrade och svaga. Det tråkigaste är att de oppositionella bland oppositionella inte bråkar mer högljutt. Mot icke-agerande partitoppar borde höjas en flodvåg av framåtsyftande förslag på vad som måste göras. Idédebatt i tidskrifter, agitation på massmöten och organisering av politiska studier är företeelser som måste hitta tillbaka till den breda arbetarrörelsen.

När jag tänker på det är det faktiskt drygt ett år sedan jag senast gick en studiecirkel - det är alldeles för länge sedan! Och därhemma ligger ju Socialistisk Debatt oläst, med tre artiklar som jag har översatt. Om några veckor agiterar jag förstås på gatorna på första maj, och dessförinnan och därefter på skolor. Men det är inte nog. Vi måste alla göra mer och bli fler om vi ska övervinna den borgerliga hegemonin. Och vi måste sätta igång nu, om inte förr.

1 kommentar:

Tomas Jonsson sa...

Knutna nävar är alltid rätt!