Hösten 2009 höll Irland folkomröstning om Lissabonfördraget för andra gången (där ja-sidan, till skillnad från i den första omröstningen, vann). Jag var där för att se hur debatten går i ett EU-land som tvingas skära kraftigt i välfärden för att få nödvändigt ekonomiskt stöd från unionen.
Det hela var ganska deprimerande. Folkomröstningen kom att handla om EU och Europa i största allmänhet - ska vi vara en del av det eller ej - och ja-sidan hotade med våldsamma svårigheter för Irland om folket hade "ställt sig utanför Europa". Vilket, för att förtydliga, ett nej-beslut inte alls hade inneburit - det skulle däremot ha tvingat fram en omförhandling av fördraget.
Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och är sedan drygt ett år gällande lag i EU-länderna, däribland Irland. Jag undrar om inte irländska Labour ibland ångrar sin okritiska hållning gentemot fördraget. Problemen med EU:s stärkta konstitutionella makt börjar nämligen bli synlig.
Med den ekonomiska krisen som ursäkt, och under euro-högerns hurrarop, pressade den irländska regeringen nyligen igenom en lag för sänkta minimilöner. Till skillnad från den svenska arbetsrätten, som påstås rubba den fria rörligheten inom EU:s inre marknad, stötte den nya lönesänkningslagen inte på några hinder i EU-rätten. Tvärtom är sänkningar av lägstalönerna en del av den så kallade europeiska terminen, något som till och med Socialdemokraterna i EU-parlamentet har uppmärksammat (men bara opponerar sig mot när de är i opposition). Enklare uttryckt ska alla EU-länder föra samma högerpolitik. Det politiska stödet för densamma finns att hämta i grundlagen, Lissabonfördraget.
Att få sänka de lägst betaldas löner är sannolikt den mest eftertraktade politiska reformen ur det europeiska näringslivets perspektiv. Därför är den konflikt som seglade upp under förra veckan av stort intresse för många.
På ett hotell i Dublin har företagsledningen de senaste veckorna försökt få sina sämst betalda anställda att skriva på nya löneavtal där de går med på en sänkning från cirka 80 kronor i timmen till cirka 70 kronor i timmen. Flera har skrämts till underkastelse och skrivit på (ett jobb med sjutti spänn är bättre än inget jobb) men fem har sagt ifrån och kontaktat facket, SIPTU.
Städerskorna på hotellet sitter nu i en jobbig sits. Deras chef har i princip lockoutat dem, ställt dem utan jobb, och har i princip laglig grund för detta. Lagen ger, som SIPTU konstaterar i sitt pressmeddelande, företagen rätt att tvinga anställda till lönesänkningar, trots finansminister Brian Lenihans löften om att de anställda måste gå med på sänkningarna själva. Hoppet står till att de hotellanställdas protester ger effekt och att stödet för dem är så starkt att hotellägarna tvingas återta lönesänkningen.
SIPTU påpekar också att det återstår 300 000 irländska anställda på lagstadgad minimilön. I värsta fall kan de alla förvänta sig inte bara uteblivna löneökningar utan faktiska, drastiska lönesänkningar. Och facket har inte mycket att säga till om när lagen vänds mot arbetarkollektivet. Så ser den bistra verkligheten ut, när tron på "den goda staten" ersätter arbetande människors fackliga organisering. Om inte förr så är det nu dags att lämna förhoppningen om "god lagstiftning" därhän och börja stärka den fackliga organiseringen istället.
Orkar man inte slita sig från sin dator kan en god början vara att man undertecknar (och sprider) uppmaningen från IUF till det berörda hotellets ledning om att dra tillbaka lönesänkningsavtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar