16 april 2007

Zoo, feminism, LAtinamerika

Zoo. Åke Netterström, ägare av Frösö Zoo, tänker lägga ner Jämtlands kanske mest betydelsefulla turistattraktion och öppna djurpark i Skåne. Mer om det skrivs glatt i söndagens Sydsvenskan. Det är väl i och för sig bra om Jamtli får en mer framträdande roll som Östersunds stolthet, men vad i... Vi vill ha ett zoo!

Feminism. Jag har varit på feministkurs i helgen. Ovanligt mogna och seriösa diskussioner hölls, även om det är lite knepigt att talarstatistiken alltid ser ut ungefär enligt följande formel:

Antal kvinnor: 18
Antal män: 3
Antal inlägg av kvinnor: 10
Antal inlägg av män: 20
LAtinamerika. Jag har löst en prenumeration av tidskriften LAtinamerika. Kom på att jag vill hålla mig uppdaterad med vad som händer på kontinenten. Det är en fett bra tidning, också. I SvD Kultur läser jag om demokratianalyser av Latinamerika, den ena mer fattig än den andra. Märkligt att man gärna utelämnar de nya demokratiska experiment - Venezuela, Bolivia och Ecuador i första hand (läs mer om massmedias demokratisyn i fråga om Ecuador här) - som faktiskt försöker att bryta med den "status quo" och hopplöshet som sedan 1500-talet präglar kontinenten. Eller, rättare sagt, det är inte så märkligt. När ens synfält inbegriper att man ser att ländernas eliter tycker illa om att folklig vrede kanaliseras genom starka politiska personligheter, då kanske den lite vidare, demokratiska förtjänsten i skeendena går en förbi. Kolla här hur TT sammanfattar huvuddragen i den politiska processen i Ecuador:

Ecuadors vänsterpresident Rafael Correa vill omarbeta författningen för att kunna driva igenom reformer.

Correa är trött på oppositionens motstånd. Därför gick invånarna till folkomröstning på söndagen.

Oppositionen befarar att Correa kan bli för mäktig och börja agera på samma sätt som president Hugo Chavez i Venezuela.
Sitter för övrigt uppe och skriver efter att utmattad ha somnat med kläderna på i går kväll och ha vaknat svettig och stressad nyss.

Uppdatering: Jorge Capelán skriver i Mana om att litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne tilldelades Banco del Libro i Venezuela. Han gör en ganska hård sågning av det hela. Fedt! I den långa artikeln framstår den "ideella" organisationens arbete för litteraturspridning inte som särskilt beundransvärt. Dessutom refereras till den intervju som jag gjorde med grabbarna från Primero Justicia.

5 kommentarer:

Elisabet Öhrnell sa...

Nja, jag vet inte om jag håller med om det där med Frösö Zoo. Dels är jag rent generellt lite kluven när det gäller djurparker; det känns inte riktigt kul att gå och titta på instängda djur - även om dom har det förhållandevis bra just på Frösö Zoo. Men ändå; dom är jävligt instängda på ganska små ytor. Och ofta lite sjuka i huvet av fångenskapen.
Sen har jag åsikter om Åke Netterström och hans far. På den tiden när jag jobbade på dagis bojkottade vi etablissementet eftersom ett dagis som varit där och haft med matsäck inte fick äta matsäcken inne på området. De fick antingen köpa mat i den inte så billiga restaurangen eller gå ut och äta utanför. De valde att gå ut och äta utanför området. När de skulle gå in igen visade det sig att de förväntades betala ny entréavgift. Slutsats: inget dagis har råd att besöka Frösö Zoo. Nuförtiden spelar det väl inte så stor roll, eftersom personaltätheten vid förskolorna är sån att man inte tar sig ut från dagisgården längre. Men ändå.
Så har det ju varit en del hallå kring det faktum att någon av herrarna Netterström gav sig på nån djurrättsaktivist som demonstrerade utanför djurparken. Jag kom inte ihåg om det blev nån misshandelsrättegång och hur den i så fall gick, men det var olustigt. Jag har också hört om andra fall där polisen fått en mindre angenäm bild av ägarna till parken.
Dessutom har LT i många år haft ensamrätt till alla nyfödda djur och annat gulligt eller nyhetsmässigt som hänt på Frösö Zoo. Varför? Jo, för att Urban Råberg, som en gång i tiden jobbade på ÖP, skrev nåt kritiskt eller ofördelaktigt om stället. Sen övergick han till att jobba på TV4, och därmed var såväl ÖP som TV4 portade från Frösö Zoo. För tid och evighet. Sånt tycker jag är lite löjligt.
Nu vet jag inte om det stämmer, det som du skriver om flytten. Sist det stod nåt i LT var det inte aktuellt med nån flytt. Men om så skulle vara frigörs ju ganska mycket trevlig tomtmark ute på Frösön. Ärligt talat, vore det inte kuligare med ett norrländskt Liseberg där? Då kan vi snacka arbetstillfällen dessutom; alla ungdomar i kommunen skulle ha sommarjobb säkrade för tid och evighet. Och vi skulle slippa dyra resor och vandrarhemsvistelser i Göteborg.
Vad gäller talarfrekvensen på feministkursen är jag knappast förvånad. Men visst blir man en smula upprörd över att det inte ens i svensk politiks feministiska spjutspets, Ung Vänster, är bättre ställt. Vad händer om ni tre grabbar kommer överens om att inte göra några inlägg? Blir det alldeles tyst då? Ni får väl lägga upp en sån strategi till nästa gång. Vägra yttra er, helt enkelt. Träna in de ständiga kvinnliga mantrana "Nämen inte ska väl jag", eller "Det är ändå ingen som lyssnar eller bryr sig om vad jag säger" eller "Det jag har att säga är inte särskilt viktigt, de andra säger det mycket bättre". Testa helt enkelt hur det är att vara kvinna! Säger jag som försökt sluta hålla käften, men som ändå ofta frapperats över att så många män kan säga så mycket mer utan att ha nåt att säga. Nästa utmaning för er feministiska grabbar kan vara att ständigt känna rädsla när ni går ensamma utomhus, i synnerhet efter mörkrets inbrott. Själv är jag inte särskilt rädd för att bli våldtagen, främst för att det inte skulle göra någon större skillnad för hur kränkt och värdelös jag känner mig, men jag tänker alltid och ständigt på risken så fort jag går nånstans ensam en kväll. Jag har alltid en cigarett tänd för att åtminstone kunna brännmärka en eventuell gärningsman i ansiktet. Det är ett så innött beteende att jag inte ens tänker på det, men när jag tänker på det - som nu, inne i min trygga lägenhet - tycker jag det är helt sjukt. Jag har aldrig varit orolig när du eller Herman varit ute på kvällarna, och jag har sett det som självklart att ni tar vara på er själva och så. Men jag tillåter inte Signe samma frihet - hon måste ringa och bli hämtad när hon är nånstans och ska hem på kvällen. Jag fostrar alltså in henne i en offerroll. Eller?
Häromdan diskuterade jag och min kamrat Lena ett problem av samma typ, alltså ett genusproblem. Hennes son, 5 år, har två waldorfdockor som han trivs väldigt bra med - de är bland de käraste ägodelarna. Men Lena låter honom inte ta med dem till dagis, eftersom hon vet att han skulle bli retad och tråkad för det av de andra "storkillarna" på dagiset. Vi pratade om hur sjukt det är att vi begränsar våra barn av omtanke om dem - vilket sjukt samhälle vi lever i när våra barn inte tillåts vara sig själva, helt enkelt. Redan när man är fem år får man helt klart för sig vad som är killars uppgift och rättigheter, och vad som är tjejers.
Jag kommer också ihåg de byxor du ville ha, men inte fick, när du skulle börja på lekis. De var rosa, med en liten volang runt höften, och du tyckte de var jättefina. Jag såg bara hur mobbad du skulle bli om du kom i såna byxor till lekis, och hittade ett par andra, också rosa, också tjejbyxor, men mindre uttalat feminina, som du fick i stället. Ändå har jag försökt vara könsneutral eller feministisk i min föräldraroll, men man pallar inte att utsätta sina barn för vilka påfrestningar som helst. Det går ju bra så länge barnen är små; det gjorde mig inget att folk frågade vad den lilla flickan hette när vi köpt en skrikrosa vinteroverall till Herman när han var nyfödd, men nånstans inser man att ens barn - i synnerhet söner - får det jävligt tufft om de är för avvikande mot gängse könsrollsmönster. Det är utan tvekan enklare med tjejer, och jag tror att det har varit bra att Signe ärvt pojkkläder och pojkcyklar och pojkskridskor - hon klarar sig ganska bra, och skulle sannolikt aldrig bli utsatt för nåt våldtäktsförsök, helt enkelt för att hon utstrålar en sorts tuffhet eller maskulinitet; att hon bland annat tack vare sina äldre bröder fått en annan självbild och blivit vad hennes klassföreståndare beskriver som "en social kameleont". Hon passar in i alla sociala sammanhang och är ganska könsneutral till sin natur. Ändå vägrar jag att låta henne gå ensam hem från ett kvällsarrangemang. För vem skulle kunna leva med att hon blir våldtagen eller misshandlad? Och vem vet när och om det händer? Vem vet vem som är gärningsman? Det enda man vet är att kvinnor är ofarliga, och att i princip alla män är presumtiva gärningsmän.
Läs gärna vad Jörgen skriver om just det, utifrån ett manligt perspektiv:
http://joergenkson.webblogg.se/1174603703_det_r_hemskt_att_vara.html

Kamrat Thomas sa...

Kom igen Nisse...Zoon suger ju på alla vis. Bra att de lägger ner skiten, men mindre bra att det kommer finnas på en annan ort. Hutlösa priser har dom ju också.

Nisse Sandqvist sa...

Mor: Det var givetvis inte på en kurs anordnad av Ung Vänster som könsobalansen blev av det etablerade samhällets mått. Där har vi kill- och tjejträffar innan de gemensamma diskussionerna. Kursen var i Vänsterpartiets regi.

Om ett Norrlands Liseberg öppnar på Frösön är jag den förste att jubla. But let's be honest - det kommer aldrig att ske.

Kamrat Thomas: För att citera Stalin: "Du har fel."

Zoon är bra ur den aspekten att de skinnar norrmän på pengar till förmån för den skrala jämtländska skattkistan.

Elisabet Öhrnell sa...

Skönt att det var det gamla mossiga partiet som stod för könsobalansen. Men problemet kvarstår. Kan ni inte fostra de mossiga partigubbarna? Och kanske framförallt få de hunsade partitanterna att ta för sig. En god början vore kanske att låta dem delta i era kurser i feministiskt självförsvar. Där får de handfast träning i att ta plats och i att använda bukstöd när de säger NEJ. När jag testade feministiskt självförsvar förvånades jag över att min jämnåriga kamrat pep i falsett när hon skulle säga ifrån. Men det är ju så de flesta av oss i min generation låter, förstod jag då. Vi piper och viker undan. Jag tror inte vänsterpartistiska kvinnor är något undantag, generellt sett. Kan ni inte ordna lite seniorkurser för era mossiga partikamrater? Eller är klyftan mellan parti och ungdomsförbund för djup?

Nisse Sandqvist sa...

Mor: Givetvis erbjöds de feministiskt självförsvar, och vi "män och feminism", på feminismkursen. Men en gammal hund lär man tyvärr inte att sitta så lätt. Därav ungdomsförbundets satsning på så unga ungdomar som möjligt...