Oppositionell på hemmaplan

Jag har spenderat mitt påsklov (det är helsnurrigt, men i Skåne har man påsklov innan påsken, istället för som brukligt är i Norrland efter påsk) hemma i republiken Jamtland. Här märker man, som läsare av socialdemokratiska Länstidningen, tydligt att borgarregeringen inte går våra intressen.

12 villor i Strömsunds kommun tjänar på regeringens ändring av fastighetsskatten, får vi veta i dagens LT. På ledarsidan konstateras samma sak, med tillägget att det här är gammal borgerlig politik - inte ny. Så icke-offensiva är de politiska slutsatser som i dag dras av sossarna.

Det finns fortfarande en slumrande oppositionell attityd till vår nuvarande regering. Många oppositionella ids inte agera; som att det finns någon helig "demokratins osynliga hand" som nu tillåter makten att tänja orättvisornas moraliska gränser. Folket fick säga sitt i september i fjol, och nu ska vi underkasta oss resultatet i fyra år: en osynlig hand som är olycklig för oss som dragit nitlotten och bor i Norrland (i någon annan än de tolv villor som får sänkt fastighetsskatt), men som inte får ifrågasättas.

För hur många är det egentligen som ifrågasätter den här politiken? Många är de socialdemokratiska maktmänniskor eller före detta maktmänniskor som ivrigt påpekar det hjärtlösa i borgarnas klasspolitik. Men när de sen avkrävs på besked om den egna politiken möts man av höjdarnas konstaterande att mycket av borgarnas politik ska nog ändå inte ändras sen, när SAP kommer tillbaka. Jag tror att detta underhåller den apati som många sossar exempelvis här i Jämtland känner. Toppskiktet kväver med sin ideologiskt defensiva attityd det politiska självförtroende och den kämpaglöd som behövs i arbetarrörelsens kamporganisationer.

Problemet med att ha en defensiv inställning till överklasspolitiken är att den så lätt cementeras. Att låta arbetarrörelsens stam bli en slagpåse istället för en boxarhandske bäddar för ännu mer välfärdsslakt i framtiden. Motståndet måste byggas nu, eftersom det är nu det behövs. Till valrörelsen 2010 kommer borgarna att ha börjat dela ut lockgodis till medelklassen för att säkra sitt opinionsstöd. Då hjälper inte längre slagorden om fattigas kamp mot de förmögna.

Lars Ohly försöker agera som motvikt mot den defensiva och moderata sosseeliten. Senast i debattprogrammet Argument, om just fastighetsskatten mot en närmast religiöst överlycklig Mats Odell (kd). Att visa på det orimliga i att avskaffa fastighetsskatten för de rika (och det rimliga i att istället avskaffa den för dem som tjänar minst) är såklart en gångbar linje. Tyvärr fanns inte tid för Ohly att i debatten lägga ut exempelvis regionalpolitiska argument. Lars Ohly har heller inte, till skillnad från kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell, några rikstäckande ledarsidor till stöd.

Insikten om att alliansens överklassregering just nu fullbordar en serie övergrepp riktade mot Norrland och arbetarklassen finns nog. Men mobiliseringen bland fotfolket är ynkligt dålig. Nu är det läge för de få organiserande krafterna - LT, ABF och facken - att se till att resa alla lönnsossar till kamp mot välfärdsslakten. Att socialdemokraterna som parti skulle klara av det på egen hand tror jag inte en sekund på.

Mitt eget parti och ungdomsförbund har en egen taktik. Eftersom vi inte håller med sosseriet om att välfärdspolitiken är ett verktyg man kan kompromissa om efter nationalekonomins nycker, går vi på första maj under parollen "Byt regering - byt politik!".