Förhandla, inte bomba!

Shimon Peres exemplifierar den uppfattning som många västerländska ledare har om de eskalerande våldsamheterna mellan Israel och Palestina i dagarna:

Vi israeler kan inte förstå varför de skjuter på oss. [...] Alla de som säger åt oss att sluta skjuta talar i fel riktning. Låt dem vända sig mot Hamas och be dem sluta att skjuta – så kommer det inte bli några strider alls.

Jo, herr Peres, det är nämligen så att Israel är en ockupationsmakt. Israel har den militära, ekonomiska och politiska kontrollen över såväl israeliskt som palestinskt territorium. På Västbanken har Fatah-ledarna med Israels hjälp tagit makten i en väpnad kupp. På Gazaremsan, där valets vinnare Hamas har lyckats behålla makten, har Israel bombat myndighetsbyggnaderna och andra viktiga institutioner.

När det nu är så att ockupationens motståndare Hamas, i demokratiskt ordnade val, har vunnit valet på att bekämpa ockupationen, så bör Israel inte bortse från det. En överväldigande majoritet av palestinierna anser frågan om slutet på ockupationen och staten Palestinas bildande vara så viktig att de är beredda att rösta på Hamas, trots att de flesta sannolikt inte håller med Hamas i dess reaktionära religiösa politik.

Israels svar på detta har inte varit att förhandla om ett slut på ockupationen, eller ens ett ökat palestinskt självstyre. Det israeliska ledarskapet har förhandlat till sig en vapenvila, utan några som helst öppningar för en mjukare hållning. Tvärtom har vapenvilan kombinerats med kollektiv utsvältning av en dryg miljon palestinier - i sig ett brott mot vapenvilans uttalade syfte om avspänning - vilket förstås har gjort folk i Gaza desperata. De måste ta till det lilla våld de kan för att visa på motstånd. Ett ockuperat folk kan inte få rätt i domstol eller vända sig till diskrimineringsombudsmannen. Antingen gör de motstånd eller så blir de kvävda av ockupanterna.

Andra har skrivit om våldsamheterna ur palestinskt perspektiv, bland andra Thaher Pelaseyed, Rawia Morra, Ali Esbati och Anna Wester.

Om omvärlden var intresserad av att lösa konflikten vore det en lätt sak. När Israel öppnar för att dra sig tillbaka och tillåta palestinskt självstyre kommer de mest militanta islamisterna att tappa sitt stöd till förmån för mer rimliga palestinska grupper, som PFLP och PPP. De internationellt erkända gränserna, som palestinierna har gått med på, finns redan i FN-överenskommelser.

Problemet är att den politiska mittfåran i Israel inbegriper skoningslös behandling av "den palestinska frågan" och ett besinningslöst våld mot varje tecken på självständig palestinsk organisering. Hökarna i de extremistiska partierna är såklart militanta ockupationsanhängare, men även ministrarna från arbetarpartiet och Kadima är våldsförespråkare. Palestinska parlamentariker fängslas, samtidigt som judiska bosättare endast undantagsvis ställs inför rätta för sina övergrepp mot civila palestinier. De palestinska områdena styckas upp till oigenkännlighet av israeliska "arabfria" vägar och bosättningar, samtidigt som palestinier som försöker passera israeliska vägspärrar trakasseras eller beskjuts. Detta under en "mitten-vänsterregering". Det finns i Israel ingen allmän acceptans för en palestinsk statsbildning och våldet och övergreppen mot palestinierna accelererar för varje dag. Därmed kan israelerna heller inte kräva att palestinierna ska erkänna den israeliska staten, med mindre än att de själva erkänner den palestinska.

Det är ingen idé att ens diskutera en internationell fredsstyrka så länge som Israel vägrar att dra sig tillbaka till sina erkända gränser. Palestinerna kan inte och kommer inte att gå med på en "lösning" som innebär att den palestinska staten består av hundratals små öar mellan Israels ockupantvägar och "barriärer". Lösningen måste innebära eftergifter från Israel - något som regeringen i Jerusalem bara kan gå med på om den tvingas till det av regeringen i Washington. Således ligger bollen hos president Obama att föra konflikten närmare en lösning.

Med det inte sagt att vi själva är maktlösa: EU och den svenska regeringen är fantastiskt dåliga på att ta ställning i konflikten. Om EU markerade att den israeliska statens övergrepp är oacceptabla genom att göra diplomatiska och ekonomiska markeringar skulle Israels hållning sannolikt mjukna. Nu gör EU och Sverige inte så. Istället är det en ryggrads- och historielös hållning som visas, där man påstår att Hamas och Israel är två likvärdiga parter som ömsesidigt måste besinna sig. Vad är det för bullshit? Israel erkänner inte ens att det finns en legitim motpart att förhandla med bland palestinierna; man erkänner bara valets förlorare Fatah. Börja där, EU och regeringen Reinfeldt, med att erkänna och inleda samtal med Hamas-regeringen.

Ett alternativ

Just hemkommen från vänsterpartiets EU-valkonferens kan jag konstatera att naturen har haft sin gång: 2010 samarbetar s-v-mp för regeringsmakten. Om de fyra partiledarna kan fortsätta samtala i samma mysiga ton som på presskonferensen kommer vi snart att åter kunna diskutera politik på riktigt:



Jobben, klimatet och välfärden står i fokus. Det är en riktigt sansad prioritering. Man skulle kunna tänka sig långt mer postmoderna frågeställningar och betydligt "smalare" frågor, men det här ger en god grund för en materialistiskt riktig opposition mot högerpolitiken. Sen kommer förändringen förstås inte av sig själv - ett jättejobb återstår med att bygga folkrörelser i de viktiga frågorna. Hyresgästföreningen har kommit en bit med sitt arbete för hyresrätten: 50 000 har gått med i det interaktiva demonstrationståget mot högerpolitiken. Facken och Nätverket Gemensam Välfärd har mycket kvar att göra.

EU-valet i juni blir bra för vänsterpartiets del. I topp hittar vi tre kvinnor och två män: Eva-Britt Svensson, Hanna Löfqvist, Mikael Gustafsson, Berivan Öngörur och Erik Berg. Vi har en valplattform som slår alla de andra partiernas. Men som om det inte räckte är vi också i Demoskops mätning tredje största parti.

Vi är alternativet - vi är oppositionen!

Kakpoäng till Kielos

Katrine Kielos förklarar i en krönika i Dagens Arena snyggt Mona Sahlins senaste tokiga misstag:

I förra veckan kom ett talande bevis för hur prioriterad feminismen är inom svensk socialdemokrati. Angående att Sverige inte längre kan titulera sig "Världens mest jämställda land" skrev Mona Sahlin:

"Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Sverige har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008."

Men vare sig Sahlin eller hennes medarbetare hade bläddrat i rapporten. Denna bygger nämligen på siffror för 1998-2006. År som den borgerliga regeringen knappast kan anklagas för.

Förklaringen till fadäsen är antagligen att den socialdemokratiska oppositionspolitiken bedrivs genom en automatisk pressmeddelandegenerator som automatiskt spottar ur sig utspel på formeln: samhällsproblem X "effekter av den moderatledda regeringen" + " vi vill investera" + "entreprenörskap" + "människors växtkraft" - (klassanalys) + "ignorerat jobbkrisen".

Just den regelmässigt frånvarande klassanalysen är förstås ett resultat av den egna socialdemokratiska politiken. Skulle man analysera samhället på ett sätt som genom logiska förklaringar leder kritiken till den egna politiken? Nej, det som återstår för sossarna är att gnälla med postmodern kritik om att borgarregeringen är så usel (vilket den visserligen är, men politiskt bara aningen sämre än sosseregeringarna har varit).

Som tur är finns socialdemokratiska vakthundar som Katrine Kielos. Dessvärre är dessa ideologiska vakthundar långt ifrån maktens centrum i partiet. Därmed kommer sahlinismen att fortsätta sina irrfärder ut i icke-politiken. Fler tomma slagord är att vänta av en partiledning med en mycket förvrängd självbild.

Charmigt om skola och bilindustri

Under ett besök på högstadie- och gymnasieskolan i Sveg på tisdagen uppmärksammades Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson av lokalpressen. I ÖP står att läsa:

Det är svårt att få jobb och därmed är det många som inte kan flytta hemifrån, säger Ida Gabrielsson som gärna skulle se fler statliga initiativ.

Man kan ju se saken från det hållet också, att staten redan i dag tar många initiativ. Men den tar dem på förslag från borgerligheten, inte från ungdomarna. Det handlar alltså inte om i största allmänhet statliga initiativ som vi vill se, vi vill istället se rätt sorts initiativ.

I LT kan vi se det här:

– Det handlar om regeringens ungdomsfientliga politik, säger Ida Gabrielsson som nu ser stora faror för de som efter avslutad gymnasieutbildning vill läsa vidare.

I detta är ungdomar alltså direkt drabbade av reformer som minskar deras valmöjligheter senare i livet, men det kan vara värt att understryka den historiska kontinuiteten i regeringens politik. De borgerliga har nämligen agerat likadant i århundraden, med en så begränsande och socialt skiktad utbildningsapparat som möjligt. Bara genom vår medvetenhet och våra krav är det möjligt att tvinga tillbaka de borgerliga orättvisorna.

Det är alltid lika kul när diskussionen kan väckas. Ännu roligare blir det när vi inom kort kommer att omsätta kraven och idéerna på en annan politisk ordning i handling.