I förra veckan kom ett talande bevis för hur prioriterad feminismen är inom svensk socialdemokrati. Angående att Sverige inte längre kan titulera sig "Världens mest jämställda land" skrev Mona Sahlin:Just den regelmässigt frånvarande klassanalysen är förstås ett resultat av den egna socialdemokratiska politiken. Skulle man analysera samhället på ett sätt som genom logiska förklaringar leder kritiken till den egna politiken? Nej, det som återstår för sossarna är att gnälla med postmodern kritik om att borgarregeringen är så usel (vilket den visserligen är, men politiskt bara aningen sämre än sosseregeringarna har varit).
"Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Sverige har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008."
Men vare sig Sahlin eller hennes medarbetare hade bläddrat i rapporten. Denna bygger nämligen på siffror för 1998-2006. År som den borgerliga regeringen knappast kan anklagas för.
Förklaringen till fadäsen är antagligen att den socialdemokratiska oppositionspolitiken bedrivs genom en automatisk pressmeddelandegenerator som automatiskt spottar ur sig utspel på formeln: samhällsproblem X "effekter av den moderatledda regeringen" + " vi vill investera" + "entreprenörskap" + "människors växtkraft" - (klassanalys) + "ignorerat jobbkrisen".
Som tur är finns socialdemokratiska vakthundar som Katrine Kielos. Dessvärre är dessa ideologiska vakthundar långt ifrån maktens centrum i partiet. Därmed kommer sahlinismen att fortsätta sina irrfärder ut i icke-politiken. Fler tomma slagord är att vänta av en partiledning med en mycket förvrängd självbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar