27 april 2009

Oradikalt beroende om islam

Devrim Mavi gör mig besviken i Dagens Arena. Vad hände med det oberoende, radikala och progressiva? Ämnet är angeläget - vänstern och islamism - men Mavi lyckas anta en avradikaliserad, nuliberal utgångspunkt: Hamas och Ahmadinejad är antifeminister och förtryckare, alltså ska vänstern fördöma dem.

Ja, om västvärlden bestod av goda demokrater och den muslimska världen av förtryckande despoter, som det ju heter i nuliberal debatt, så skulle vi i västvärldens vänster med emfas fördöma "islamisterna". Vore världen så enkel att vi kan välja mellan att ha våra principiella sympatier hos antingen feminister eller antifeminister vore väl saken biff, bara sådär. Men så svartvit är inte världen.

Iran, Palestina och Afghanistan är länder där så kallade islamister har stort inflytande. Länderna har bland annat det gemensamt att när folkliga regeringar har tillsatts har de av västvärldens ledare avsatts eller mördats. När på andra ställen i världen de hunsade ofta organiserar sig i gerillor, gäng eller maffior, har det i många muslimska länder varit fanatisk religion som enat motståndet mot dessa oförrätter. Och vilket motstånd, sen...!

Mavi glömmer en sak i sin text: Hamas har en folklig acceptans som palestinska feminister saknar. Medan feminister där framför allt finns i den bildade medelklassen och utgör en minimal kraft i samhället, är Hamas en betydligt bredare rörelse som i stora drag representerar det palestinska folket. Man kan ha politiska åsikter om det, ungefär som jag har politiska åsikter om att Sverige officiellt representeras av Moderaterna, men man kan inte - i den "civilisationernas kamp"-debatt som finns i västvärlden i dag - förneka den breda uppslutningen bakom islamismen till förmån för en helt perifer feministisk rörelse. Möjligen kan man i fallet Iran säga att kvinnorörelsen är en relevant och växande motpol mot de styrande mullorna.

Att se och erkänna islamism som politisk kraft betyder inte nödvändigtvis att man uppmuntrar och stödjer den. I Vänsterpartiet kan vi till exempel kraftfullt försvara Hamas som legitima ledare för det palestinska folket, men samtidigt samarbeta med deras politiska rivaler i PPP. Det principiella försvaret för islamistiska, folkliga ledare och för muslimers rätt att bemötas med respekt för sina åsikter på samma villkor som vi respekterar västerlänningar kan vi inte göra avsteg från. Och det är där jag tycker att Mavis sko klämmer. När det gäller islamister anses det nämligen inte helt självklart att de också förtjänar vår respekt.

Mavi och andra som resonerar i liberala banor undrar varför dialogen med Irans president på FN-konferensen om rasism var principiellt viktig. Är det inte viktigare att föra dialog med Mellanösterns feminister? Ahmadinejad är förvisso politiskt en kvinnohatare och rasist av stora mått. Men när man bortser från det internationella maktspel som Iran är en bricka i kan man också hamna i vilka opportuna uppfattningar som helst. Varför uttalar vi oss till exempel inte till stöd för Irans miljövänner? Iran har ju beslutat att utvinna enorma mängder fossila bränslen. Problemet är att konflikten då skulle hamna precis där västvärldens ledare vill ha den: Bush-politiken är ett icke-existerande problem, Irans president är problemets kärna.

Ahmadinejads tal på FN-konferensen i Genève utgjorde - om man bortser från lika stora mängder religiöst och konspiratoriskt trams som Bush på sin tid spydde ur sig - ett frontalangrepp mot Irans plågoandar. Udden var riktad mot det internationella maktsystem som ger militärt och ekonomiskt starka länder ett också moraliskt övertag. Som gör länder som Iran - geopolitiskt underordnade - per automatik ondskefulla och skurkaktiga. Som tvingar svaga, fattiga länder till underkastelse eller hårt förtryck. Ahmadinejad hade två områden där han krävde ändring: FN och världens ekonomisk-politiska system måste reformeras, för det första. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste bort, liksom de rikaste ländernas totala dominans i exempelvis Internationella valutafonden (IMF). För det andra krävde den iranske presidenten ett större mandat för att bekämpa åsikter som han definierar som "barbariska" och "rasistiska". Det förstnämnda är vad som fick EU:s delegater att lämna konferensen och Förenta staterna att helt bojkotta den. Det senare är ett ämne där Ahmadinejad, Carl Bildt och Mavi i princip är överens.

Det är här jag vill fokusera min tydligaste kritik mot Mavi och andra som tycker att "vänstern förenar sig med islamister". Den stora skillnaden mellan Ahmadinejad och hans plågoandar bland västvärldens ledarskap är nämligen inte synen på rasism eller feminism. Där är herrarna påfallande ofta överens. Om vi i vänstern skulle fokusera vår politik i internationella frågor på könsförtrycket eller rasismen i andra länder kunde vi lika gärna föra vår politik via bilagor i regeringens utrikespolitiska dokument. Det som behövs nu är snarare att göra väldigt klart att de berörda länderna har en grundläggande rätt till självständighet, till egna analyser och till ett eget ledarskap. Varje gång en västerländsk självutnämnd humanist berömmer de modiga EU-representanterna för att ha lämnat Ahmadinejad vid FN-konferensen, stärker Ahmadinejad sin poäng: Iran är rumsrent bara när dess ledarskap låter sig underkastas västvärldens intressen.

Genom att visa vad som skiljer Hamas och Ahmadinejad från västvärldens ledare kan vi måla upp en rättvisande konfliktlinje. Konfliktlinjen i frågorna om islam och antirasism går just längs de koloniala/imperialistiska och geopolitiska konfliktlinjerna. Där Washington och Bryssel har orättfärdiga intressen att försvara, där kommer också vänstern att anklagas för att förena sig med mörkrets krafter. I Vietnam med FNL, i Sydafrika med ANC och i Venezuela med de bolivarianska revolutionärerna heter det så att vänstern försvarar våld, förtryck och allmän barbari.

Kritiken mot vänstern har i många fall giltighet på ett plan. Det är förstås sant att Hamas och Ahmadinejad på många sätt motarbetar och utrotar just den vänster som vi själva tillhör. Men att göra detta till analysen - att säga att det är vänsterns hållning som är problemet och inte västvärldens ledares - blir sällan mer än nuliberal gödsel. Att dessutom kräva i princip samma sak som dessa förhatliga religiösa fundamentalister; vissa åsikter är förkastliga och ska bekämpas, till exempel rasistiska, antifeministiska, förtryckande och så vidare, gör målet otydligt.

När Mavi stämmer i bäcken med att muslimer ska underkastas "samma krav som ställs på ickemuslimer" suckar jag ännu djupare. Ser hon inte att denna retorik, och den svavelosande och rasistiskt färgade kritik som hela det etablerade (företrädesvis borgerliga) samhället använder mot vänstern, är ett medel i våra ledares kamp för att moraliskt avväpna antiimperialismen? Den som står upp för en utsatt är sympatisk, men den som försvarar en moraliskt förkastlig är inte rumsren. Är Mavis mål här att vänstern ska ta avstånd från de krafter som sprungit ur motstånd mot förtryck och orättvisor, bara för att vi inte gillar alla dess principer? Och hur tänker vi oss i så fall att förändring och befrielse ska nå de här länderna - kanske genom västerländsk demokratiimperialism?

Hur förhåller sig Mavi till de faktiskt förhärskande maktstrukturerna? Det är trots allt inte gott nog att kritisera dem alla, utan vidare nyansering. Maktdelning och -kritik på internationell nivå är frågor som västvärldens ledare inte vill (och inte heller behöver) komma i närheten av. Med benägen hjälp av liberalt skygglappade debattörer i vänstern kan de fortsätta tränga undan debatten om radikal världslig förändring, till förmån för en om tankens renhet: gott mot ont, rent mot smutsigt. Dagens Arena borde kunna ställa upp en bättre fiendebild, som inte kunde ha undertecknats av en viss folkpartistisk riksdagsledamot.

1 kommentar:

Röde Condoren sa...

På tal om det här med att "förena sig med islamister":

I FN så gick USA samman med länder som Sudan, Saudi-Arabien, Iran och Pakistan för att motarbeta åtgärder som skulle göra det lättare för kvinnor att göra abort, få tillgång till preventivmedel och att man skulle få fler lösningar mot AIDS-problemet.

* En av orsaken till att klanledare som förut stödde talibanerna inte bråkar lika mycket i Afghanistan är att de mutas av USA för att inte bråka.

* Det är välkänt att USA stödde islamister förut och nu. I Irak, i Afghanistan, i Saudi-Arabien o.s.v.