Hansson (C): "Lev på lagom fot!"

Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige har väckt en motion kring hur vi ska klara välfärden den närmaste tiden. Till följd av ett sviktande skatteunderlag beräknas kommunens intäkter under 2012-2014 bli för små för att klara av utgifterna. Om detta har jag skrivit tidigare. Nu måste vi välja vilken väg vi ska gå för att hantera den här situationen. Vänsterpartiet anser, till skillnad från övriga partier, att det inte finns endast en väg - stora nedskärningar i kombination med privatiseringar och ambitionssänkningar.

Med vår motion vill vi bredda diskussionen: Hur ska vi sköta underskottet? Ska det betalas med mindre verksamhet, med sänkt överskott eller med höjd skatt - eller med en blandning? Om vi vill ha höga ambitioner i välfärden, då bör det rimligtvis också gå att diskutera kostnaden (uppåt, inte bara neråt).

Vår motion lyder:

Till försvar för välfärden i Östersunds kommun

Vänsterpartiet gick till val i höstas på att skapa världens bästa välfärd, utan vinstintressen. En välfungerande gemensam välfärd är grundläggande för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Att strama åt i välfärden när konjunkturen är svag är helt fel väg att gå.

Både budget och välfärd i balans
För att kommunen ska ha god ekonomisk hushållning, vilket innebär ett överskott på 60 miljoner kronor, föreslås ett antal hårdhänta sparförslag. En del av förslagen leder till ökade orättvisor och sänkta ambitioner i välfärden. Bland annat föreslås fältarbetsgruppen läggas ned, specialpedagoger sägas upp och antalet elever i kulturskolan minskas. Det här ger en borgerlig utveckling där var och en får se om sitt eget hus och klasskillnaderna ökar. Priset för kommunens budgetöverskott ska inte betalas med större barngrupper, striktare beviljande av hjälpmedel eller minskat förebyggande socialt arbete. Ett rimligt mål vore ett överskott om 15 miljoner kronor 2012, för att kunna täcka oförutsedda utgifter.

Nej till privatiseringar
Förslagen om privatiseringar inom vård- och omsorgsförvaltningen är oacceptabla. Att låta privata företag ta över driften av verksamheter föreslås som ett sätt för kommunen att spara pengar. De som i slutändan tjänar på detta är riskkapitalbolagen bakom den privata vård- och omsorgsindustrin. Förlorarna är omsorgstagare och anställda som får allt mindre tid att göra något annat än det allra nödvändigaste. Om nedskärningar ska göras inom omsorgen så ska beslutet fattas i valda församlingar, inte av bolagsstyrelser registrerade i skatteparadis.

Om det behövs – höj skatten
Vi är istället beredda att höja skatten med 0,5 procentenheter eller 50 öre per 100 kronor för att säkerställa en god kvalitet i våra verksamheter. Det ger kommunen ett tillskott på cirka 50 miljoner kronor år 2012 och möjliggör viktiga välfärdssatsningar. Skattehöjningen motsvarar en hundralapp i månaden för en person med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Vi föreslår fullmäktige besluta:
att ingen verksamhet överlämnas till privat drift
att kommunalskatten höjs från och med 1 januari 2012 med 0,5 procentenheter

Inga-Karin Bergman
Christina Hedin
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist
För Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige

När vi föreslår en skattehöjning på 50 öre är det mest som räkneexempel. I det här fallet skulle höjningen innebära att vi slipper underskottet i kommunen samtidigt som det blir en buffert över på 15 miljoner kronor, som kan användas till "oförutsedda utgifter". Men mer än att slå fast summor hit och dit vill vi som sagt bredda diskussionen. Det finns inte bara nedskärningar på kartan, även om vi såklart också vill att alla verksamheter ser över om det går att spara pengar och effektivisera där det är möjligt. Rent ekonomiskt är det när man har det svårt som man gör klokast i att investera för framtiden. Att försöka skära sig ur en svacka är att bädda för depression.

I ÖP bemöts vårt utspel av daterad "enda vägens politik"-retorik på ledarsidan. I Stureplans- och Svenskt Näringsliv-centerns verklighet finns inget annat än en gemensam plan - kring vilken alla från S till M sluter upp - vars kärna är att marknaden bör få tillträde i det utrymme som det offentliga av ekonomiska skäl "måste" lämna. Här svävar tydligen Vänsterpartiet in som en röd vålnad från 1917 och kräver en säkrad välfärd, tillfälligt sänkta kommunala överskottsmål och förmodligen arbetsläger för oliktänkande. Spenderandet vet inga gränser, och rätt vad det är har vi 103 procent i kommunal skattesats.

Ledarskribenten Per Hanssons slutsats är att tankarna om bibehållen standard i den gemensamma välfärden bör ges upp och budskapet till alla de som kanske blir utan hjälp är kort och gott: Lev på lagom fot. Eller ännu hellre, skär ner och låt folk välja i spillrorna mellan olika privata alternativ, så kan de beslutande politikerna inte ställas till svars.

Till Per Hansson och andra borgerliga debattörer vill jag understryka hur det här med vänstern och ekonomin ligger till. Vi vill inte go bananas och belasta kommunen med stora skulder. Vi är inte ens särskilt förtjusta i att höja skatten för sakens skull. Vad vi säger är att det är oklokt att i budget 2012 kräva ett överskott (alltså oanvända pengar) på 60 miljoner kronor, samtidigt som man skär ner på viktig välfärdsverksamhet med ungefär samma summa. Det är också synnerligen oansvarigt att dölja nedskärningarna bakom en fasad av privata utförare.

Om man tittar bort från ledarredaktionen och frågar folk om det kan vara värt en hundralapp i höjd skatt för att stökiga ungar ska få sin extra lärarresurs, så brukar svaret vara rätt klart. Den där hundringen skulle säkra oss från en hel del väldigt jobbiga försämringar, men också ge möjlighet att stärka välfärden på nya områden. Det finns trots allt redan nu stora brister i till exempel skola och äldreomsorg, där folk blir utan välfärd eftersom pengarna saknas. Om ambitionen finns kan vi faktiskt skapa världens bästa välfärd här i länet, och det utan att det behöver kosta skjortan. Men det kräver att vi lämnar de tvångsmässiga ropen på nedskärningar och börjar med att se behoven.

Jag blir glad...

...när kundtjänst på ett företag besvarar mina frågor såhär:

Hej Nisse,

Tack för ditt email.

Vi ber om ursäkt över att du blivit besviken över vår lågpriskalender i samband med din bokning.

Beroende på de omfattande snöoväder som drabbade Europa och USA under december månad så har vi just nu väldigt många kunder som väntar på svar från oss, därför har du inte fått svar tidigare.

Men vi lovar att vidarebefordra ditt mail till ansvarig avdelning så att de får ta del av dina synpunkter. För de synpunkter och kommentarer som våra kunder delger oss ligger till grund för vårt förändrings- och förbättringsarbete så vi är tacksamma för att du har tagit dig tid att skriva till oss.

Jag hoppas att din nästa resa med oss ska bli en riktigt trevlig upplevelse.

Med vänlig hälsning

[XX]
SAS Kundrelationer
195 87 Stockholm

Det var alltså snöoväder i december, och därför får jag inte svar förrän i början av mars. Eller vänta nu, jag har ju alltså inte fått svar - jag har fått ett löfte om att mina "synpunkter" (det var en fråga) ska föras vidare till "ansvarig avdelning" på SAS.

Men det här var inte första korrespondensen med SAS kundtjänst. I somras hade jag följande dialog med kundtjänst, i liknande ärende:

Hej!

För det första vill jag påpeka att sas.se är en lika krånglig och frustrerande hemsida som telia.se. Man blir tokig innan man hittar det man söker. Att adressen till kundtjänst (som man efter en stund hittar) heter "donotreply" gör en ju fundersam... Bara så ni vet vad ni borde satsa era PR-insatser på i framtiden... :-)

Min fråga gäller priserna på sas.se. När jag ska boka en resa till/från Stockholm blir återresan konsekvent dyrare. Vad beror detta på, är det flygplatsavgifterna som skiljer sig?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist, Östersund

Kundtjänst svarade rutinmässigt:

Hej

Tack för ditt mejl.

Att återresan blir dyrare beror nog på att det pris du får på utresan inte finns på hemresan. Det är fler biljetter som är bokade på hemresan och de lägre priserna är de priser som blir uppbokade först.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite frågande:

Hej, och tack för snabbt svar!

Att det skulle handla om antalet bokade resor känns otroligt. Om jag söker en resa i april 2011 kostar samtliga resor till Stockholm 463 kronor, samtliga returresor kostar 490 kronor. Så raffinerat kan det väl inte vara, att betydligt fler reser enkel resa Stockholm-Östersund än Östersund-Stockholm (och har bokat ett jämnt antal resor varje dag hela året)? Det här är alltså ett fundament i prissystemet, att grundpriset är lägre den ena vägen än den andra. Och jag undrar alltså varför det är så.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Kundtjänst återkom:

Hej igen,

Det var den skillnaden du menade. Då är det skatterna som gör att det skiljer mellan en enkel och en tur och retur biljett.
Vid en enkel resa betalar kunden 126,- i flygplatsskatter (YA) och tur o retur 227,-. Det är 25,- + 2,- i mervärdesskatt.

Enkel resa


Tur och retur resa.

Hoppas denna förklaring ger svar på din fråga.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite uppgivet med en uppmaning:

Hej igen!

Egentligen blev det bara snurrigare nu, för det spelar ingen roll om jag bokar enkel eller tur-och-returbiljett, eller om jag bokar Stockholm-Östersund-Stockholm eller Östersund-Stockholm-Östersund. Prisskillnaden består. Östersund-Stockholm kostar 463 kronor, Stockholm-Östersund 490 kronor. Jag märker här att mina frågor inte har blivit besvarade.

Det känns skevt att era grundpriser skiljer sig åt på detta sätt, du kanske kan föra vidare denna konversation till ansvarig inom SAS. Någon enkel förklaring till prisskillnaderna verkar ju inte finnas.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Vad säger man, fortsättning följer? Jo, förresten. Sedan i somras har dels hemsidan blivit en liten aning enklare, och SAS kundtjänsts e-post verkar ha bytts från "donotreply@sas.se" till "cr_se@notes.sas.se". Det här med information, det är svåra grejer.

Skär inte i onödan, skär i nödan

Östersund står inför dramatiska budgetförändringar till det sämre under kommande år, skriver tidningarna (här, här). Enligt dessa uppgifter ska uppåt 90 miljoner kronor läggas i "besparingar" på våra gemensamma verksamheter. Skriverierna utgår från förslag som tjänstemän i de olika förvaltningarna har lagt, utifrån ett uppdrag om att skära bort tre till fyra procent av alla verksamheter. En del har tagit i mer, andra har inte "orkat" ända fram.

Först av allt kan det vara bäst att tydliggöra hur situationen ser ut: Östersunds kommun har en urstark ekonomi. Få andra kommuner har det lika gott ställt med ekonomin som Östersunds. Vi har inte bara gått med överskott det senaste året - vi har dessutom samlat ihop så mycket pengar under föregående år att vi i princip slipper låna till vår pensionsskuld. Vi har dessutom en relativt god välfärd för kommuninvånarna och samtidigt lägre skattesats än många andra kommuner.

Vad som nu sker är att vi går mot ett underskott. Underskottet 2012 beräknas till cirka 35 miljoner kronor, en rätt blygsam summa om man ser till kommunens omsättning som ligger på runt 3,5 miljarder kronor. I botten ligger en konjunktur som inte riktigt är vad den borde vara - i sin tur framför allt en effekt av återhållsamhet i samhälleliga investeringar, eller på ren svenska borgerlig nedskärningspolitik.

Det kanske mest olyckliga med den diskussion som nu kommer är att man utgår från förslagen ungefär som om de vore tagna beslut. Så är det inte. En kommun är inte, och ska inte vara, en organisation där tjänstemän lägger förslag - vilka som helst - och folkvalda politiker beslutar om dem som en ren formsak. I en kommun ska underlag till beslut, precis som i alla andra sammanhang, vägas i politiska diskussioner där styrkor ställs mot svagheter.

Jag har ett antal synpunkter på förslagen hittills:

1. Vi måste inte hitta "besparingar" på 90 miljoner kronor 2012. Uppfattningen att kommunen måste gå med 60-70 miljoner kronor i överskott varje år ("god ekonomisk hushållning är ett lagkrav", som ekonomidirektören uttrycker det) är en vantolkning av kommunallagen. Kommunens ekonomi går mot en dipp, som vi rimligtvis inte kan låta de mest utsatta invånarna betala med direkt försämrad välfärd. Det underskott som vi kan förutse 2012 är i storleksordningen 35 miljoner kronor, och det måste vi däremot arbeta bort.

2. De 35 miljoner kronorna är i runda slängar vad en rödgrön regering skulle ha gått in med för det här året (40 mkr enligt tidigare utsagor). Det bör göras klart dels att regeringens sänkta statsbidrag är en viktig bakomliggande orsak till underskott och nedskärningar, dels att de nedskärningar som görs ska viktas mot behoven. Om anställda måste sparkas och verksamheter läggas ned, får det inte slå mot dem som saknar röst att säga ifrån med.

3. Vad gäller skolan har vi problem oavsett hur vi gör. I Östersunds kommun finns - bland annat på grund av en ohejdad friskoleutbyggnad, men också till följd av minskade barnkullar - en kapacitet på 7 500 skolplatser åt knappt 5 900 skolbarn i grundskolan höstterminen 2012. I gymnasieskolan går vi från 2 300 elever till 1 650 på fyra år. Här måste vi helt enkelt komma överens med lärare, föräldrar och elever i kommunen om hur vi på bästa sätt slår ihop skolor så snabbt som möjligt, för att kunna satsa på bättre kvalitet i de kvarvarande skolorna. Här handlar det om att skära ner i verksamheten eftersom behovet minskar.

4. Från flera håll föreslås privatiseringar som nedskärningsmetod. Det heter inte privatisering utan något annat, som "upphandling med externa utförare", men principen är densamma. Privata företag skär bort kostnader och gör jobbet för mindre pengar. I förslagen utgår våra tjänstemän från att all privatisering ger 10 procent i besparing. Med andra ord skulle vi lösa våra ekonomiska bekymmer om vi privatiserade äldreomsorg och exempelvis LSS-verksamhet för 350 miljoner kronor. Riktigt så stora summor diskuteras inte nu, men nästan.

Privatiseringarna är kanske de galnaste av förslagen som väckts, jag tror att få kommuners ledande politiker lika ogenerat underkänner sin egen verksamhet. Det brukar heta att i den här kommunen privatiserar vi aldrig av ideologiska skäl. Frågan är om man kan göra sådan skillnad; kan man verkligen göra ett politiskt ställningstagande utan ideologiska överväganden? Nej. Att privatisera är att ta ställning, mot det gemensamma och för marknadsprinciper. Jag har blivit invald i Östersunds kommunfullmäktige på ett mandat att under alla omständigheter slåss för vår gemensamma välfärd. De partierna är många, som står till höger och driver på för mindre demokrati i samhället. I mitt parti är vi lika konsekventa som vi är resonabla: Demokrati måste vara det som präglar välfärden, inte bara på papperet utan i varje del av utförandet - och då kan vi inte förlägga utförarrollen till bolag med säten i skatteparadis. Då kan vi inte frånhända oss möjligheterna att organisera välfärden tillsammans med brukare och anställda, till bolagsdirektörer som ännu mer tänker i termer av "god ekonomisk hushållning" än våra egna kommundirektörer.

Menar vi allvar med våra ambitioner om välfärden - och det gör åtminstone jag och mitt parti - så är det nu dags att ta ett politiskt helhetsgrepp om välfärden och omforma den enligt demokratiska principer. Vi måste ta reda på vad det är som brister i vår kommunala organisation och våga ta tag i de problem vi hittar. Att lämna pengarna i en påse till privata företag för att fixa vår välfärd är bara inte rimligt. Vi får aldrig låta politisk feghet leda till att kommunen tappar kompetent personal och en sammanhållen organisation i jakt på besparingar i marginalerna.

5. Som vårt kommunalråd Katarina Nyberg Finn skriver finns det stora fördelar med den modell som Östersund väljer, där man strävar efter ökad öppenhet när vi diskuterar budgeten för nästa år. Hon konstaterar:

Tjänstemännen har tagit fram besparingsförslag till oss förtroendevalda där vissa förslag är bättre och mer realistiska än andra. (Att sluta servera mjölk till skolbarnen tillhör de sämre). Såväl majoritet som opposition ska ha samma information för det stärker den viktiga politiska diskussionen och stärker de demokratiska formerna.

Samtidigt måste jag säga att vi inte är i hamn med just de demokratiska arbetsformerna. Vi ledamöter i fullmäktige har haft mycket kort tid på oss att diskutera förslagen, övergripande inriktningsbeslut fattade vi i majoriteten redan efter att ha bläddrat i handlingarna ett par timmar. Därtill är tjänstemännens underlag extremt fattigt på sina håll. I klartext är det många saker som vi politiker förväntas ta ställning till, som vi inte har någon rimlig uppfattning om ännu.

Därför är det nu fullständigt nödvändigt att vi förtroendevalda och alla anställda inom, och berörda av, kommunens verksamheter får chans att diskutera tillsammans kring läget för kommunen. Redan innan vi diskuterar nedskärningar vet jag att många har behov av välfärdsinsatser - det kan vara fråga om sjukrehabilitering, specialpedagog eller handikappanpassad närmiljö - men inte får det. Om pengar ska sparas måste det ske på villkor att vi lyssnar mest på dem som annars sällan hörs.

6. Vi jobbar för och räknar med att kommunen ska växa och ha 65 000 invånare om några år. Det är en ganska dålig strategi att nu beställa en mindre kostym åt denna växande kropp, att skära ner medan vi bygger ut. Snarare borde vi se vilka de framtida behoven kommer att vara, och planera så alla hänger med. Vi har redan beslutat om storsatsningar på skolan, äldreomsorgen och idrotts-/fritidsverksamheten. En rimlig fortsättning vore att genomföra breda satsningar för att höja servicegrad och kvalitet i till exempel kollektivtrafiken (fler avgångar, lägre priser) och kommunägda byggnader (energieffektiviseringar, flexibla övergångar mellan förskole-, skol- och omsorgsverksamhet). Vill man göra besparingar är det bättre att planera smartare än att skära ner.

Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om kommunen. Det är intressant och en väldigt spännande utmaning, när vi nu ger oss in i diskussionerna under våren om nästa års budget. Men riktigt roligt blir det först när fler utanför "de politiska kretsarna" engagerar sig. Först när de undersköterskor som sitter inne på idéerna om hur man bättre kan lösa bemanningen har sagt sitt kan vi folkvalda fatta bra beslut. Jag hoppas att tidningarna tillåter sig att fördjupa rapporteringen om ekonomin, så vi slipper de ändlösa mängderna kommentarer av typen "Skamligt" och "konstiga förslag". Ska demokratin funka måste folk få veta hur läget faktiskt ser ut.

Lag - när helvetet brakar loss

Hösten 2009 höll Irland folkomröstning om Lissabonfördraget för andra gången (där ja-sidan, till skillnad från i den första omröstningen, vann). Jag var där för att se hur debatten går i ett EU-land som tvingas skära kraftigt i välfärden för att få nödvändigt ekonomiskt stöd från unionen.

Det hela var ganska deprimerande. Folkomröstningen kom att handla om EU och Europa i största allmänhet - ska vi vara en del av det eller ej - och ja-sidan hotade med våldsamma svårigheter för Irland om folket hade "ställt sig utanför Europa". Vilket, för att förtydliga, ett nej-beslut inte alls hade inneburit - det skulle däremot ha tvingat fram en omförhandling av fördraget.

Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och är sedan drygt ett år gällande lag i EU-länderna, däribland Irland. Jag undrar om inte irländska Labour ibland ångrar sin okritiska hållning gentemot fördraget. Problemen med EU:s stärkta konstitutionella makt börjar nämligen bli synlig.

Med den ekonomiska krisen som ursäkt, och under euro-högerns hurrarop, pressade den irländska regeringen nyligen igenom en lag för sänkta minimilöner. Till skillnad från den svenska arbetsrätten, som påstås rubba den fria rörligheten inom EU:s inre marknad, stötte den nya lönesänkningslagen inte på några hinder i EU-rätten. Tvärtom är sänkningar av lägstalönerna en del av den så kallade europeiska terminen, något som till och med Socialdemokraterna i EU-parlamentet har uppmärksammat (men bara opponerar sig mot när de är i opposition). Enklare uttryckt ska alla EU-länder föra samma högerpolitik. Det politiska stödet för densamma finns att hämta i grundlagen, Lissabonfördraget.

Att få sänka de lägst betaldas löner är sannolikt den mest eftertraktade politiska reformen ur det europeiska näringslivets perspektiv. Därför är den konflikt som seglade upp under förra veckan av stort intresse för många.

På ett hotell i Dublin har företagsledningen de senaste veckorna försökt få sina sämst betalda anställda att skriva på nya löneavtal där de går med på en sänkning från cirka 80 kronor i timmen till cirka 70 kronor i timmen. Flera har skrämts till underkastelse och skrivit på (ett jobb med sjutti spänn är bättre än inget jobb) men fem har sagt ifrån och kontaktat facket, SIPTU.

Städerskorna på hotellet sitter nu i en jobbig sits. Deras chef har i princip lockoutat dem, ställt dem utan jobb, och har i princip laglig grund för detta. Lagen ger, som SIPTU konstaterar i sitt pressmeddelande, företagen rätt att tvinga anställda till lönesänkningar, trots finansminister Brian Lenihans löften om att de anställda måste gå med på sänkningarna själva. Hoppet står till att de hotellanställdas protester ger effekt och att stödet för dem är så starkt att hotellägarna tvingas återta lönesänkningen.

SIPTU påpekar också att det återstår 300 000 irländska anställda på lagstadgad minimilön. I värsta fall kan de alla förvänta sig inte bara uteblivna löneökningar utan faktiska, drastiska lönesänkningar. Och facket har inte mycket att säga till om när lagen vänds mot arbetarkollektivet. Så ser den bistra verkligheten ut, när tron på "den goda staten" ersätter arbetande människors fackliga organisering. Om inte förr så är det nu dags att lämna förhoppningen om "god lagstiftning" därhän och börja stärka den fackliga organiseringen istället.

Orkar man inte slita sig från sin dator kan en god början vara att man undertecknar (och sprider) uppmaningen från IUF till det berörda hotellets ledning om att dra tillbaka lönesänkningsavtalet.

"Ojämlikhet får smittoeffekter"

I dag presenterade LO sin rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog" som presenterar hur mycket samhällets rikaste personer tjänar i förhållande till vanligt folk. Som vanligt de senaste åren är slutsatsen att de rika tjänar alldeles åt helvete för mycket pengar.

Mellan 2008 och 2009 sjönk de rikastes inkomster, från 17 industriarbetarlöner till 15 industriarbetarlöner. Det är såklart tråkigt - de flesta vet hur det känns att drabbas av minskade inkomster, hur man behöver vända på varje krona för att ha råd med svartstädningen och segelbåten - men inget trendbrott är att vänta. Nedgången i de rikastes inkomst beror på den ekonomiska kollapsen kring 2008 och kommer snarare att vändas i en rekyl uppåt när 2010 års siffror blir klara.

Till LO-tidningen, som för övrigt sammanfattar rapporten väl, varnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för en fortsatt ökning av ojämlikheten:

– Inom näringslivet var elitens löner som lägst nio industriarbetarlöner. Det var 1980. I dag är motsvarande siffra 41 industriarbetarlöner. Det motsvarar 12,2 miljoner kronor om året.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin efterlyste en bred samhällelig debatt kring inkomstskillnaderna och ville helst att staten i fortsättningen tar ansvar för att den här statistiken produceras och presenteras.

– Det vi ser är fullständigt oacceptabla skillnader och det får smittoeffekter i samhället som hotar att allvarligt försvåra framtida ansvarsfulla avtalsrörelser, varnade hon och undrade varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar.

Det är intressant att Lundby-Wedin nämner "ansvarsfulla" avtalsrörelser som hotade av eliternas höga inkomster. Innebär det att LO kan vara på väg att ompröva sin uppfattning om fördelningen av den kapitalistiska produktionsmodellens överskott? Näringslivet har gjort det sedan länge, om de ens någonsin har omfamnat den.

Regeln i dag är att vanligt folk måste hålla tillbaka sina löneanspråk, för annars ökar inflationen och det drabbar de fattigaste hårdast (för de rikaste finns emellertid inga sådana krav - där gäller snarare motsatsen). I tider då kapitalismen gör allt större vinster sägs att det inte finns utrymme att höja folks löner. Det är på samma gång ett bevis på hur långt kapitalismen har ätit sig in i den fackliga rörelsen och ett säkert recept för ännu värre ekonomiska kriser framöver.

På annat håll, bland annat från Europafacket, talas mer tydligt om det bakomliggande fördelningsproblemet. Det är inte bara bekymmersamt att ett gäng direktörer får en massa pengar - det är också, och ännu mer, problematiskt att allt mindre av ekonomin kommer vanligt folk till del i form av löner.

Här borde, som tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt påpekar, facket ta striden. Problemet i dag är att en för liten del av ekonomin är produktiv - fördelad bland folk och tillgänglig för konsumtion - och att den spekulativa, finansiella ekonomin är för stor. Är man antikapitalist är det självklart att ojämlikheten är dålig i sig, men även den som försvarar systemet som sådant borde inse att det är ineffektivt att låta resurserna ansamlas bland samhällets eliter.

Frågan är hur man kommer åt problemen. Wanja Lundby-Wedin lyfter en diskussion som vore intressant, nämligen att staten åtar sig att följa (och komma med förslag mot) ojämlikheten. Det kommer Reinfeldt inte att gå med på förr än solen fryser till is, men som förslag till en vilsen socialdemokrati är det bra. I grunden tror jag att det krävs av LO att de vågar ta den politiska striden. De måste våga stå bakom sina medlemmar, elda under vreden och kräva den rätt man förtjänar när man representerar det stora arbetarkollektivet.

Nyår igen

Inga nyårslöften i år - däremot tänker jag blogga lite oftare än de senaste åren. Dels för att jag har mer tid nu för detta nöje, men framför allt för att det i så många fall finns alldeles för många maktens megafoner på nätet. Sådana som förklarar och försvarar reaktionär politik, sådana som sprider myter och rasism och sådana som närmast oreflekterat sprider propaganda för pengar. Det behövs alltid fler progressiva röster, alltid fler som balanserar perspektiven.

2010 års sista helger ägnade jag åt lättja och nöjen. Höjdpunkten var Grotesco-sketchen "Sossezombies", ett smörgåsbord av överklass- och sossestereotyper. I någon mån känner jag igen de där tomma, ytliga charaderna som karaktärernas dialog innebär. Men mest är det hysteriskt kul med påkostad humor.



För övrigt läser jag om nyårsnattens efterdyningar att en man togs av polisen sedan han använt raketer och smällare på farliga sätt. Nog är det fler än en som beter sig vårdslöst med sprängämnen. Jag var själv nyss ute och jagade bort några grabbar som placerade smällare där de inte hör hemma. Och lite märklig tycker jag första kommentaren till artikeln om mannen med raketerna är, att man inte är någon man om man beter sig så. Nog är det väl ändå så att det är ett utpräglat manligt beteende att ta (och utsätta andra för) risker med till exempel fyrverkerier?