22 september 2007

Filippa är inte arbetarklass

Det finns många rubriker som skulle vara mer talande än "Filippa har aldrig bakat". Men när man läser vad statsministern säger i Belinda Olssons lite skojiga artikel förstår man hur genomtänkta de nya moderaterna faktiskt är. De är besatta av att förklara hur vanliga och mänskliga de är - Filippa hade köpt kakorna, de var inte ens hembakta! Så gör ju nästan alla när de har ont om tid. Och Fredrik, han är ovan vid makten och uppmärksamheten och ansvaret - han behöver mycket tid för personlig eftertanke.

Så konstigt, då, att de förslag han driver är så utstuderat förödande för den i samhället som inte har råd att vara herre över sin egen omgivning. Med lite aktiv eftertanke borde till och med statsministern inse det.

I intervjun ställer Olsson ett par intressanta frågor. Reinfeldts svar är ännu mer intressanta:

Förstår du någon som är arbetslös eller sjukskriven och ligger vaken om nätterna och undrar hur fan det ska gå?
– Absolut. Människor ogillar förändring och det finns en känsla hos många att de inte tror att de kan få jobb. Att arbetsmarknaden inte kan förändras trots att den gör det.

Men en äldre, utsliten kvinna kanske inte känner sig så het även om det snackas om alla nya jobb?
– Många raljerar över hushållsnära tjänster, de kallas hushållsnära överklassavdrag, men jag har suttit med kvinnliga företagare som startar i den branschen och frågat vilka de anställer. Jo, femtio plus-kvinnor som trodde deras tid i arbetslivet var över. Jag pratade med en kvinnlig arbetsgivare som anställt två polska kvinnor som jobbat svart och aldrig trodde att de skulle få en riktig lön. Jag anklagas hela tiden för att leva i ett annat universum. Att det är en robotliknande politik, att vi inte bryr oss. Men vår idé är att människor som inte räknas på arbetsmarknad ska få jobb.
Precis. Pressa dessa "inte så heta" femtio plus-kvinnor tills de inte begär mer än vad företagen är beredda att ge dem. Det vill säga, från ett yrkesliv med (förhoppningsvis) ett uns av värdighet är det nu dags att bli den nya, av 30 års arbete erfarna, arbetskraftsreserven. Gärna som deltidspiga i ett par stressiga hem i Täby. Åh, så nytt.

Det här är ledaren för ett nytt arbetarparti, som förstår att ta arbetarklassens frustration på allvar och forma den till skarp politisk handling.

1 kommentar:

Elisabet Öhrnell sa...

Ja, min första fråga när jag ringer på jobbannonser nuförtiden är: Är det nån vits att jag som femtipluskvinna söker det här jobbet? Det är det oftast inte, kan jag meddela. Även om de flesta inte säger det rakt ut.
Och alla som känner mig vet ju hur förtjust i och skicklig jag är på att städa, så det är lätt att bli en smula pessimistisk vad gäller mina framtidsutsikter på arbetsmarknaden. (Notera fö att jag inte skrivit vare sig "när det kommer till att städa" eller "när det kommer till mina framtidsutsikter". Ett tydligt tecken på att jag är för gammal för att platsa på dagens arbetsmarknad.)