16 december 2007

Nä, inte Nordkorea-vurm.

Manne Granqvist skriver i veckans Flamman en debattartikel där känslor överröstar de sakliga argumenten. Tidigare har Granqvist skrivit bra i Clarté, om Darfur och Haiti bland annat, men den här gången, i Zimbabwefrågan, blir det bara Nordkoreavibbar av allt.

Tesen är att president Robert Mugabe - sina övergrepp och hemskheter till trots - är älskad av många zimbabwier och att syftet med västs kampanjer mot honom är att vrida fokus från de progressiva jordreformerna.

I vissa delar stämmer det förstås att Mugabe är en uppskattad ledare. Den som ifrågasätter hans roll i befrielsen och i grundandet av den zimbabwiska republiken gör ett dåligt jobb. Sin roll som Älskad Ledare, Kim Jong-Il style, tar sig Mugabe dock genom sanslösa utrensningar och ett vulgärt, öppet förtryck mot sina rivaler - verkliga såväl som inbillade. I ett land där eliten, de vita jordägarna, bjuder militant motstånd är det, tycker jag, helt legitimt att staten använder våld för att få kontroll över situationen. I Zimbabwe är det ZANU-PF, genom Mugabe och de högsta inom partitoppen, som har kommit att bli eliten själva. Kritik måste riktas mot detta, inte konstateranden om hur många hundra tusen som jublar när Mugabe talar.

Sannolikt stämmer det som Granqvist skriver, att målet med västmakternas kampanj mot Zimbabwe i första hand riktar sig mot jordreformagendan. Men denna jordreform är bedräglig eftersom den ligger i händerna på en regim som är beroende av ett fortsatt förtvivlat läge i landet. Mugabe har inte varit särskilt angelägen om att använda sig av jordreformer annat än som pysventil för desperationen bland de fattiga på landsbygden. Genom att låta de fattiga ockupera land och arrendera jord av staten ser det ut som att Mugabe är "deras" ledare.

Jag håller självklart med om att västvärldens sanktioner och ekonomiska krig mot Zimbabwe är en stor del av landets problem och därför måste fördömas. Samtidigt är Robert Mugabe den sortens ledare som inte har gjort sig förtjänt av beröm för sin progressiva politik på senare år. Krossandet av all opposition, tystandet av all kritisk media, de riggade valen och korruptionen som har gett Mugabes regim sin dåliga image är trots allt allvarliga grejer. Nordkorea-allvarliga.

6 kommentarer:

Fiendeland sa...

Jag reagerade också på artikeln, han är ute på hal is denna manne, låter som en errare. Vad är han för snubbe? Tänkte skriva en replik om jag hinner...

Nisse Sandqvist sa...

Fiendeland: Jag vet inte hans bakgrund närmare, men grymt kunnig och engagerad i antiimperialism är han alla gånger. Som sagt, antagligen errare - eller bara i affekt efter att ha sett för mycket dynga på tevenyheterna på sistone. :-)

Daniel Westman-Rogozinski sa...

Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att artikeln är någon direkt hyllning, varken till Mugabe eller läget i Zimbabwe. Visst, Manne skriver ingenting om de andra brotten mot de mänskliga rättigheterna, bortsett från jordreformen, men han förnekar ju inte heller att regimen begått brott.

Som jag ser det är artikeln ett sätt att problematisera mediabilden (något som alltid är välkommet, oavsett om det gäller Zimbabwe, Venezuela eller Nordkorea) samt visa på de bilder som inte återfinns i borglig media. Hade Manne skrivit en artikel om Mugabes förföljelser av oppositionen så hade de ju lika gärna kunnat tryckas i DN som i Flamman, poängen är väl ändå att bredda bilden och inte att kopiera den?

Nisse Sandqvist sa...

Daniel: Visst ska man problematisera bilden, och den bild som ges i västerländska medier är helt pinsamt kolonial. Men då ska man ha någon sorts egen kompass och inte bara återberätta regimens story.

Det vore hemskt intressant med en bild av Zimbabwe som inbegrep inte bara statens utan framför allt den sociala kampens perspektiv. Just nu har vi å ena sidan EU-bilden, där Mugabe är en ondsint, irrationell despot som bara vill lägga världen i mörker, och å andra sidan Mugabe-bilden, där Zimbabwe visst har det svårt på grund av kolonialismen, men som ändå går åt helt rätt håll tack vare progressiva statliga kampanjer. Jag menar att det är mycket lite sanning i det här och att vi behöver mycket mindre dogmatism i diskussionen om vi ska bli kloka på Zimbabwe. Själv är jag för okunnig för att skriva om landet, men jag tror att det finns andra med både erfarenhet och sinne för proportioner. Arbetaren hoppas jag inte på, eftersom de inte skriver så mycket om Afrika...

Jag betvivlar inte Mannes goda intentioner när det gäller att mota imperialismen i grind, men jag köper inte den bild han målar upp av regeringen Mugabes politik som progressiv.

Manne sa...

Tack Daniel, äntligen någon som ser artikelns funktion och avsikt. Det är lustigt att kallas diktaturkramare och nordkorea-vurmare inte bara av extremnyliberala bloggare, utan även av personer som påstår sig vara vänster och digga venezuela. Detta är en antydan om höger-vänster-konsensus kring Zimbabwe. Jag har inte vurmat för regimen eller berömt Mugabe. Jag skrev om presidenten att han "må vara frihetshjälte, populist eller tyrann". Är detta att "återberätta regimens story"?

"Själv är jag för okunnig för att skriva om landet" säger Nisse, som ändå tar sig rätten att avfärda min artikel. Nisse, vad är det egentligen du ifrågasätter i artikeln? Och vad är det för "social kamp" du refererar till? Är det regimkritiska västfinansierade NGO's och "gräsrotsrörelser" bestående av intellektuell medelklass du tänker på? Eller är det den lilla och relativt priviligerade urbana arbetarklassen du solidariserar dig med? Jag förstår att det är med dessa grupper du måste identifiera dig, snarare än den jordbrukande majoritetsbefolkning som stödjer Mugabe.

"Krossandet av all opposition", förresten - hur menar du? Oppositionen sitter i parlamentet och samarbetar för övrigt numera med ZANU-PF på en rad punkter. "Tystandet av all kritisk media??" - regimkritiska tidningar som the Independent och the Standard säljs i varenda tidningskiosk i Harare. "Riggade val" - det är ju en överdrift till och med av EU-observatörernas gravt obalanserade bild. På vilket sätt var de riggade menar du? De senaste valen kallades ett "föredöme för Afrika" av det afrikanska samarbetsorganet SADC.

Vänligen, Manne

Nisse Sandqvist sa...

Manne: Det är förstås inte det zimbabwiska folkets kamp jag är skeptisk till, eller för den delen en diskussion med antiimperialistiska utgångspunkter. Vad jag ogillar är tonen som, hävdar jag, är onödigt välvillig gentemot presidenten.

Genom att formulera det som att landreformen är radikal, att sjungande folkmassor samlas för att höra presidenten tala, att människorättsbrotten är överdrivna och inte ens då når lydstaternas standard, att valsegrarna förkastats på vaga grunder, att regimen åtnjuter stöd bland befolkningen, att "den nyliberala" oppositionen får utländskt stöd och så vidare, ger artikeln en osaklig bild av situationen. Jag håller som sagt med om att västs reaktion framför allt syftar till att hindra eventuella jordreformer, men Mugabes politik måste inte nödvändigtvis vara bra just därför.

Jag menar att en artikel som förtiger Mugabes förhållandevis allvarliga brott och landets svåra vanskötsel, och samtidigt i allt väsentligt ger de goda delarna i zimbabwisk politik en välvillig tolkning också hamnar fel, på samma sätt som DN:s korrespondenter i Latinamerika hamnar fel.

När jag skriver att den sociala kampen vore ett fint perspektiv att lägga till i bevakningen menar jag exempelvis att den ZANU-PF-kritik som riktas mot landets ledning kan vara värd att nyansera med. Den ekonomiska kollapsens orsaker är också sannolikt fler än endast den internationella utfrysningen - vanstyret och korruptionen ska tydligen ha blivit en extra svår plåga i modern tid. Jag hörde i höstas exempelvis om de parlamentsledamöter som knappt tar sig till och från parlamentet på grund av kaoset, och då tillhör de ju ändå de privilegierade.

Jag solidariserar mig förstås inte med de av tankesmedjor och demokratiinstitut skapade folkrörelser som försöker att bilda en marionettregim från sina kontor i Harare. Men jag försöker att ha ett relativt maktkritiskt sätt att närma mig Zimbabwe på. Exempelvis ser jag med skepsis på Mugabes maktpolitik. Hans stöd till Kabila i Kongo har sannolikt fler orsaker än den hjärtliga antiimperialismens, de massiva demonstrationer som anordnas är sannolikt inte bara spontana glädjeyttringar och mat- och jordfrågorna utnyttjas på ett problematiskt sätt.

Jag vill också betona att jag inte skulle kalla varken dig eller någon annan seriös antiimperialist för kramare eller vurmare av det ena eller det andra, men jag tycker att Flamman-artikeln innehåller för många skrivningar där maktkritik saknas. Lite för nära de gamla Albanien- och Nordkorearapporterna, helt enkelt.

Tystande av opposition och media - att det finns en parlamentarisk opposition och att det finns medier som inte styrs av regeringen innebär inte att andra åsikter än sådana som Mugabe tolererar kommer fram. De två tidningar som ännu har tillstånd för utgivning har mycket svåra arbetsförhållanden, av skäl som vi har sett i media. På samma sätt är de oppositionella parlamentarikerna väl införstådda med att man inte som Tsvangirai kan vara ute i tid och otid med protester mot Mugabe, utan att en försiktiga gesternas diplomati måste föras. Enligt samstämmiga rapporter har de senaste åren valrörelserna präglats av ett omotiverat statligt beordrat våld. Hot och trakasserier tillhör vardagen för hela grupper av människor, som när sluminvånares hus schaktades bort för ett par år sedan. Det är den här sidan av Zimbabwe som jag menar att man inte kan bortse från. Självklart blir den synliga oppositionen perverterad och köpt när regimen omintetgör de större, folkliga protesterna. Om debattklimatet i Sverige är ansträngt på grund av den borgerliga dominansen så är det ändå milt i jämförelse med den zimbabwiska likriktningen.

Även om omvärldens behandling av Zimbabwe är den viktigaste orsaken till landets kris så bär Mugabe själv stor skuld. Ser man inte allvarligt på det får man en analys som knappast hjälper Zimbabwe framåt.