Ursäkta röran, vi måste bygga om systemet

Två bra och klargörande artiklar måste läsas i dessa tider.

Dels Daniel Bergs utmärkta artikel i Ordfront magasin 7/8 om oljan och dess roll i samhället, som ger en god grund för en kommande svensk klimat- och energipolitik.

Att ta upp "Peak Oil", slutet på billig olja, har aldrig varit lämpligt, vare sig under dot.com-yran eller i oljebolagens styrelserum. Att ifrågasätta entreprenörskapets mirakulösa roll som ekonomins "orörliga rörare" är bara pinsamt, och att ifrågasätta själva grunden för oljebolagens tillväxtmöjligheter, när det är deras produktionsökning som borgar för hela ens världs rikedomar är mer än pinsamt – det är vansinne.
Man har alltså under oljans århundrade lyckats undvika de till synes självklara invikningarna i varje ekonomisk diskussion: om vi utvinner icke förnyelsebar olja i allt högre takt, minskar då inte oljan i marken? Kan oljan sina? Vad händer då?
[...]
En mängd saker säger oss något helt annat än den officiella sanningen att tillväxten i oljeproduktionen är självklar och naturgiven. Vi har börjat utvinna olja ur kanadensisk oljesand, vi framställer flytande bränsle ur kol och odlar upp de sista skogsområdena i tropikerna med biobränslegrödor. De tekniker vi nu tillgriper har tidigare endast använts av länder i kris. Att vi tar till energikällor med så väldigt mycket sämre energinetto än petroleum – till framställningen av en tunna olja ur oljesand går det åt 1 400 kubikfot (!) än så länge billig naturgas – är kanske det säkraste tecknet på att vi redan har nått Hubberts krön. Vi går nu sakta nedåt på energiberget.

Dels Ali Esbatis redogörelse i Aftonbladet Kultur för Fremskrittspartiets framgångar i Norge som, inte helt obegripligt kanske, har gjort partiet med den mest effektiva partiorganiseringen till det i opinionen största partiet.

Frp bildades 1973, under namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Främlingsfientlighet var inte avgörande för partiets identitet, även om man ogillade invandringspolitiken och ställde sig positiv till apartheid i Sydafrika.
Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna.
[...]
Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare.

Eftersom jag inte hinner skriva mer vill jag till socialdemokraterna rikta en stilla uppmaning: ÄG DESSA FRÅGOR. Skapa visioner och gå till val på de stora, tunga frågorna. Välfärden, miljön, rättvisan. Det vore kul om arbetarpartiet tog bollen från de populistiska smygfascisterna och drog arbetarklassen med sig i ett progressivt förändringsprojekt.