Girighet är en förutsägbar drivkraft. Om man skapar institutionella ramar för den kan den sabba hundratals år av folklig kamp för rättvisa. Och det är väl det som har gjorts, under de mest sorglösa former, i diverse bolagsstyrelser sedan 1980-talets slut.
Wanja Lundby-Wedin möter skarp kritik i Aftonbladet. Hon får - eftersom hon ideologiskt förväntas vara kritisk - stå till svars för besluten i AMF:s styrelse som gav förre verkställande direktören nästan 100 miljoner kronor i lön och pension. Men, som Aftonbladet också skriver, majoriteten i AMF-styrelsen var näringslivets. Ordförande Göran Tunhammar kommer från näringslivet, liksom fem av ledamöterna. LO hade med sina fem representanter majoriteten i styrelsen emot sig, även om de hade motsatt sig avtalsvillkoren. Det är absolut inget som ursäktar Lundby-Wedins agerande, visst har hon på ett bedrövligt vis gett sitt medgivande till att hårt arbetande människors pensioner pumpas in på direktörers redan välfyllda bankkonton. Men man bör vara tydlig med att ansvaret faller tungt på den mäktiga näringslivsklick som nu i drevet verkar nästan osynlig. Ännu mer anmärkningsvärt än att Lundby-Wedin och LO gått med på vulgära avtal inom AMF är ju att kapitalistklicken själva öppet kämpar för mer av samma.
Fallet AMF visar till en del på eländet med långtgående överenskommelser mellan "arbetsmarknadens parter" - mellan arbetare och kapitalister. När de som är satta att förvalta av arbetare/kapitalister överenskomna pensionspengar ska förhandla om löner är det lätt att peka på andra bolag, där chefer kan tjäna både miljoner och miljarder. Och av alla argument verkar det mest övertygande vara att "enligt det gamla avtalet fick chefen rätt till stora ersättningar, så nu måste vi tyvärr, tyvärr följa det".
Det tråkiga med hela denna skandal och det mediedrev som nu går är att inget kommer att bli fundamentalt annorlunda när de hätska stämningarna har ebbat ut. Bonusarna kommer att falla tillbaka till en mindre extravagant nivå än de senaste tio åren, men de kommer att fortsätta vara höga. Likaså kommer chefslönerna att fortsätta öka snabbare än arbetarnas. Bolagsstyrelser kommer att fortsätta ge sina anställda chefer mångmiljonbelopp varje månad, om inte i direkt lön så i form av andra rikedomsskapande arrangemang.
Inget av detta kommer media att kontinuerligt granska, för svensk media är inte systemkritisk. Aftonbladets egen ledning sitter också den med miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Och även om det bland enskilda journalister finns en ambition att i framtiden gräva i dessa frågor så har förutsättningarna för djupare granskning på senare tid minskats. Avreglerade finansmarknader gör att rika människor hanterar sina tillgångar precis som de vill, för dem ut ur landet och bort från all insyn. Sedan något år tillbaka förs heller ingen statistik över de rikas förmögenheter, eftersom SCB inte säger sig kunna göra detta efter att förmögenhetsskatten avskaffats.
Således stannar kritiken vid postmodern personfixering. Det kan vara bra i vissa fall och situationer, men fungerar mindre konstruktivt i andra. Om det är en rent facklig fråga - som när Lundby-Wedin inte har försvarat arbetares rättigheter i en konfliktsituation - ska hon som LO:s ordförande kritiseras. Men när hon som en av elva i AMF:s styrelse tar beslut om bolagsledningens avtal kan jag tycka att Aftonbladets Lena Mellin borde ha lite mer integritet och utvidga sin analys några steg bortom ren personfixering.
Visst ska LO kämpa mot kapitalet. Men vilken hjälp har de till detta? Aftonbladets tips till läsarna handlar om det individualistiska "välj rätt pensionsbolag"; vi ska med vår konsumentmakt bli kvitt kapitalismens orättvisor (och få högre pension). Någon samhällsdebatt värd namnet förekommer knappast och de röster som föreslår en utveckling i radikalt annorlunda riktning ropar för döva öron i små tidningars eller tidskrifters spalter.
Var är tidningarnas kritik mot de höga lönerna över huvud taget? I vilka betydelsefulla media kan jag få gehör, som förespråkar rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning?
6 kommentarer:
Nisse:
Uppdatera bloggen med följande nyhet.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=1486189&from=rss
Nä, det tror jag inte att jag orkar. Men det är fint att det någonstans i världen tas någon som helst slags politiska initiativ i frågan. :-)
"rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning"
Varför är det viktigare att de som mest skall ha mindre än att de som har minst skall ha mer (givet att det ekonomiska systemet inte är ett nollsummespel)?
Anton: Därför att.
En anledning är att det ekonomiska systemet befäster etablerade maktstrukturer. Den som hade makt över pengar tidigare kunde styra inte bara sina egna pengar, utan hela samhällsproduktionen, till större egennytta. Med tiden har detta lett till att enskilda personers maktbegär har fått gå före hela länders och kontinenters behov. Vi ser en del av konsekvenserna av detta i finansspekulationens haveri. Detta, det förhärskande ekonomiska systemet, är varken nödvändigt eller ekonomiskt rationellt.
En annan anledning är att jag gillar rättvisa, i största allmänhet. Människor som utnyttjas i ett kapitalistiskt system utsätts för oförrätter. Enda sättet att komma till rätta med kapitalismens problem är att bekämpa den. Ett effektivt sätt att bekämpa kapitalismen är onekligen att avkräva de mäktigaste kapitalisterna lejonparten av sin makt.
En tredje anledning kan vara att ett rättvist samhälle fungerar både mer effektivt och mer stabilt än ett orättvist samhälle. Du har inte uttalat det, men i invändningen att "de fattiga borde få mer, men de rika inte mindre" ligger ett försvar av de växande relativa orättvisor som vi ser i dag. Jag menar att ekonomin ska vara ett verktyg helt i folkets tjänst, det vill säga fungera omfördelande efter rättvise- och demokratiska principer.
Nu lyckades du lägga ord i munnen på mig.. Jag försvarade inte en ökande intäktsklyfta och skrev inte heller så som du citerade mig!
Det jag istället efterfrågade var helt enkelt dina skäl till varför - vad du kallar - rikedomsbekämpning bör prioriteras över fattigdomsbekämpning (Vilket du ändå svarade på).
Jag vill mena att det är en naturlig effekt av att de mest bemadlades tillgångar minskar som en effekt av fattigdomsbekämpningen genom politiskt styrt socialt ansvarstagande och aktiv fördelningspolitik. Däremot skiljer sig mina åsikter gentemot dina i att detta skulle vara ett mål i sig istället för en effekt av vad som lite löst kan benämnas som fattigdomsbekämpning.
Anton: Helt rätt - jag tolkade in mer än jag läste. Det är olidligt vanligt med kommentarer om oändlig tillväxt till allas gagn, vilket jag tycker är ren bullshit. Men okej, är du uppriktigt nyfiken ber jag om ursäkt för att jag raljerade.
Fattigdomsbekämpning finns också i flera varianter. En av dem är den som du beskriver, med omfördelning av resurser som grund. En annan variant handlar om att öppna marknader för att göra fler ekonomiskt aktiva. Ett stort problem med denna andra variant är dock att den inte bara låter bli att omfördela resurser från de rikaste - den placerar dessutom de rikaste som härskare över utvecklingen för de nytillkomna ekonomiska aktörerna. Den andra varianten, med frihandelsdoktriner som predikas likt mantran inte minst av vår regering, är nästan allmänt erkänd sanning i dag. Därför vore det välgörande om en seriös debatt om bekämpning av rikedomar kunde uppstå.
Skicka en kommentar