Sånt som måste sägas

Under förmiddagen har jag suttit i telefon med en äldre herre som hade läst en av mina insändare i tidningen. Insändaren, som i och för sig hela styrelsen för Vänsterpartiet Östersund antagit, handlade om att kommunen borde tillgodose allas grundläggande behov av utbildning och trygghet. Även gömda flyktingbarns.

Det här reagerade alltså en man på så till den milda grad att han ringde hem till mig för att delge sin frustration. Han hade nämligen sett ett program på teve där "människor i Kurdistan" berättade hur de skulle flytta till sina släktingar i Sverige, för att slippa jobba och få ett finare boende. Detta, slog han fast, kan vi ju inte gå med på. Om vi ska ta emot alla i hela världen så är vi snart lika fattiga som där.

Men, försökte jag invända, är det där din uppfattning om hur det ser ut i dag? Ja, tyvärr får man ju inte säga sånt här, för då blir man kallad rasist och nazist, blev svaret. Jag försökte förklara hur det ligger till med flyktingskapande, flyktingmottagande och hur det hänger ihop. För döva öron, dock.

Är det rimligt att man får mer i pension bara för att man är invandrad? De får ju 10-15 tusen, fortsatte han genast. Här sa jag ifrån och frågade om han verkligen tror att det är så det förhåller sig; att svenska ålderspensionärer är fattighjon jämfört med de höginkomsttagande invandrade åldringarna. Ja, det visste han kanske inte, men så ser det ju ut att de får mer än vad vi andra får. Och därför kommer det att gå åt helvete snart.

Han hade bott länge i en invandrartät storstadsförort, men nu flyttat hit till Jämtland. Det som händer i förorterna tigs ju ihjäl i media, så man känner sig nästan kvävd när man bor där själv.

Jag försökte efter bästa förmåga nå fram med att makt och fördelning är det vi egentligen pratar om här. I Danderyd, Askim och Limhamn murar man in sig och gör sig av med det offentligas verktyg för utjämning, som allmännytta och kommunala skolor. På motsvarande sätt bildas, som en reaktion på ökande stigmatisering och socioekonomiska skillnader, en ofta destruktiv sammansvetsande självbild i många förorter. Skillnader i makt och resurser får en etnisk, eller kanske kulturell, dimension vars viktigaste resultat är att svaga ställs mot varandra, att konfliktgränser dras mellan "oss" och "de andra". Det är bättre för de styrande om vissa pensionärer slåss mot andra pensionärers påstådda förmåner än om de tillsammans kräver bättre villkor, och bättre om arbetslösa går i konflikt med arbetande om de jobb som finns, än att man tillsammans kräver bra jobb åt alla. Denna de styrandes "osynliga" makt har blivit tydligare med den borgerliga regeringen, men är tyvärr inte en produkt av regeringen Reinfeldt.

Detta är vad som händer när socialdemokratin i ord och handling lägger klassperspektivet på historiens skräphög. När arbetarrörelsens stora parti inte längre pratar klass kommer arbetarklassen att virra ut i populistiska och nationalistiska analyser. Då blir fuskande, kulturutövande och gärna invandrade människor hotet mot samhällets fortlevnad, medan den inhemska överklass som samlar på sig alltmer makt blir en blind fläck i det politiska medvetandet.

Alla dessa män i övre medelåldern som nu "säger det som inte får sägas" och "vill att vi tar tag i de problem som har skapats" är inte roten till någon ondska. De har övergivits av socialdemokratin, den som lovade välfärd åt alla och en värld där vi skulle vara jämlikar. För varje ny bonusskandal, följd av teatrala utspel från S och M i media där man understryker att de system man själva har skapat är stötande, bestämmer sig ännu några äldre män för att överge sitt gamla politiska hemvist. För varje budgetår som innebär ökad inkomstspridning och minskade offentliga finanser minskar den legitimitet som ligger bakom de politiska besluten. Till slut finns det en klick beslutande politiker och en växande rörelse i opposition mot denna, som i sig inte har en särskilt klar eller konstruktiv agenda.

Förmodligen har jag skrivit det förr, men det kan ju upprepas: Socialdemokraterna måste bli socialdemokrater. De måste göra kraften från fackens, PRO:s, Hyresgästföreningens och ABF:s verksamhetsområden till partiets egen. De måste mobilisera inte för att röstmaximera utan för att reformera maktbalansen i samhället åt rätt håll. De måste sluta med riktade "antirasistiska" satsningar mot högerpopulistisk politik och istället arbeta för en verkligt generell välfärdspolitik.