Omar om riktig rasism

De senaste åren har negerbollar, Nogger Black och Tintin i Afrika varit omdebatterade som rasistiska eller åtminstone diskriminerande för mörkhyade. Förmodligen ligger det mycket i vad kritikerna säger - Tintins skapare var säkert rasist, och negerboll kan säkert tolkas som ett negativt laddat ord. Men jag tillhör ändå den skara antirasister som inte tycker att sådana symbolfrågor är viktiga, och att det är tokigt när vissa går ut i krig i media mot dem. Det finns betydligt större och mer avgörande frågor att ta strid om. Till exempel är dagens mediarapportering knappast mindre rasistiskt färgad än Tintin. Muhamed Omar skriver bra om det i Aftonbladet, apropå våldsamheterna i Kenya efter presidentens maktmissbruk.

Att man trots alla fakta ändå kallar det för ”etnisk konflikt” kan bero på okunnighet eller lättja. Eller så är man fast i ett rasistiskt tankemönster där motsättningar i Afrika bara kan skildras såsom ”stamkrig”. Men det är inte bara fel. Det är farligt också.

Ibland tycks det som att media måste förklara våldsamheter i länder där majoriteten av befolkningen har en annan tro och hudfärg än vår med begrepp som "stammar" och "etniska grupper". Irak, Thailand, Kongo - överallt där det råder svåra konflikter är journalisterna noga med att emfasera att det är hutu mot tutsi, muslimer mot buddhister, sunni mot shia. Att konflikterna där har i huvudsak materiella orsaker, som konflikter ju har i Sverige och andra "civiliserade" länder, får man oftast läsa bara i kultursidorna eller i vänstertidskrifter.

Schablonerna som appliceras på perifera delar av världen som Afrika, Latinamerika och Asien - och för den delen också på invandrare från dessa delar av världen - är avsedda att vara vanligt folks kontaktyta med omvärlden. Vi som känner till detta är en liten minoritet, med små möjligheter att ändra den stora bilden. Och det är så vår demokratiska marknadsekonomi funkar: massorna matas med farlig desinformation, medan kritikerna i sin marginalisering är helt ofarliga. Mot maktens media behövs en kritisk röst, som når fler än exempelvis Ordfront eller Clarté. Det behövs typ en Aftonbladet med integritet.