Det är en obestridlig sanning här i Sverige att vi måste samarbeta inom EU för att lösa miljöproblemen. Problemet är bara att det är EU som är problemet.
I dag har EU-parlamentets miljöutskott, efter stenhårda påtryckningar från till exempel vänsterpartiets europaparlamentariker Jens Holm, gått med på EU-kommissionens förslag att EU ska sätta ett mål för nytillverkade bilars koldioxidutsläpp på 130 gram per kilometer år 2012. I dag är genomsnittet 158 gram. Förslaget är också utformat så att utsläppsgränsen gäller "per bilmärke". En biltillverkare kan alltså fortsätta att sälja stadsjeepar, men får kompensera detta med att tillverka småbilar också. Detta är nu miljöutskottets förslag, och inte färdig politik, men förmodligen kommer själva EU-parlamentet och EU:s miljöministrar ändå att gå med på det. Så långt kan förslagen gå, från Margot Wallström till engagerade EU-parlamentariker och förhoppningsvis ända ut till verkställt beslut, att bilar ska släppa ut 28 gram mindre koldioxid.
Men vad gör dessa 28 gram, när bilförsäljningen inte rubbas? Med större motorer, fler motorvägar och över huvud taget ett mer transportinriktat samhälle beroende av fossila drivmedel gör en så lam utsläppsgräns ingen egentlig skillnad. Den kan minska ökningen på några års sikt, men den är vidrigt otillräcklig. Likafullt är den det yttersta EU-systemet kan prestera. Nästa förhoppning är att till och med år 2020 - om en halv generation - nå en utsläppsnivå på under 100 gram per kilometer. Ska vi halvera våra utsläpp av koldioxid samtidigt som nytillverkade bilar släpper ut bara 40 procent mindre koldioxid än i dag (och samtidigt blir allt fler) så får vi använda Orwells nyspråk för att klara oss.
EU är alltså mer än beslut om 28 grams utsläppsminskningar. Miljöfrågorna är den tunna kosmetika som ska legitimera hela EU-projektet för oss oroliga medborgare. De stora, tunga frågorna och de breda, samhällsavgörande kurserna, tas upp ur helt andra synvinklar än miljöns bästa. Tillväxten framför allt, och den fria rörligheten (och skydd för vissa företag som av en eller annan anledning hotas av andras tillväxt eller fria rörlighet). Mot EU:s tillväxtpaket från Lissabon väger utsläppsgränser för bilar, kemikalielagar och naturskyddsåtgärder lätta som fjädrar. Därför blir jag också besviken när Karin Svensson-Smith, företrädare för den ledningsnära delen av miljöpartiet, använder miljön som argument för EU. Det är ett storstadsperspektiv på miljöfrågan som innebär att stor vikt läggs vid möten mellan höjdare i de olika europeiska länderna, och betydligt mindre vid verklig förändring.
Förändringarna som måste till nu förutsätter att man helt överger den struktur som EU utgör, och som i bästa fall genomför ett tvingande utsläppsmål för bilar 2012 (annars kan det skjutas upp; det finns inget som säger att bilindustrin måste lägga sig platt för miljöns skull). Genomgripande förändringar i industristruktur, energiproduktion, transporter och kommunikationer, husbyggande, matproduktion och annat - ingenting av detta kommer att i rimlig tid lösas i de eviga kompromissernas EU. Enskilda stater och regioner som "går före" kommer tvärtom att riskera förlamning när EU ger sina utslätade, övergeneraliserande direktiv. Därför borde i första hand ett alternativ skapas till EU och marknadsekonomin för att lösa miljöproblem, i andra hand EU användas för att uppmuntra alla medlemsländer att "gå före" sin egen och EU:s industrilobby. Men det lär inte hända, för socialdemokrater och liberalkonservativa som jobbar i en europeisk anda har andra planer. 28 gram, hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar