Lite nytt under LO-solen

Presskonferensen som pågår just nu, och som LO kallade till för att presentera sina åtgärder mot höga löner, bonusar och pensioner, ger inte mycket. För oss som lyssnar via nätet är den lite av en besvikelse, trots att LO-ordföranden pressas hårt.

LO har haft etiska riktlinjer att gå efter tidigare, men de har kunnat åsidosättas av andra principer, i första hand av marknadsprincipen "vi måste betala marknadsmässiga ersättningar till vd". Nu ska man, säger Wanja Lundby-Wedin, verkligen följa dessa efter att ha utvärderat och kompletterat dem.

Upp till 20 miljoner kronor, pekar Lundby-Wedin på, har betalats ut på felaktigt sätt. Hela styrelsen - LO- och Svenskt Näringsliv-representanter tillsammans - är överens om att pengarna ska betalas tillbaka.

Det är bra att LO nu kräver en "oberoende" ordförande i styrelsen för AMF Pension. Som det är nu har Svenskt Näringsliv genom tidigare SAF-chefen Göran Tunhammar majoritet i styrelsen. Man anar att Lundby-Wedin lägger skulden för den uppkomna situationen på Tunhammar och ersättningskommittén i styrelsen, men hon vågar inte säga det rakt ut.

Att kräva alla papper på bordet och ställa följdfrågor tycker Wanja Lundby-Wedin såhär i efterhand hade varit ett rimligt agerande från LO:s sida. Det verkar rimligt, men var det inte just detta som LO rättfärdigade sitt deltagande i styrelser med? Att granska, ifrågasätta och sen förändra inuti systemets ramar är den politik som det reformistiska LO driver. LO kan och bör använda sin makt och sitt inflytande till att förbättra "sitt" pensionsbolag. Är avtalen för krångliga? Då borde LO-representanterna lägga fram ett enklare avtalsförslag, som är transparent. Annars har ju LO som ägare misslyckats med hela sin uppgift.

Jag har tidigare skrivit om just AMF Pensions verkställande direktörer, tidigare Christer Elmehagen och nuvarande Ingrid Bonde. Det är anmärkningsvärt att den förre ändå framstår som ideologiskt mer sympatisk än nuvarande. Jag undrar hur långt ifrån vanliga pensionärers verklighet den marknadsfundamentalistiska Bonde befinner sig, när redan Elmehagen visade sig vara uppe bland molnen. Blir det nya nattliga presskonferenser när det står klart hur mycket Bonde genom krångliga avtal har lyckats roffa åt sig?

Rak Kadhammar om rättvisa

Peter Kadhammar resonerar kring de krav som vi reste i januari om att ställa den israeliska ledartrojkan till svars för sina förbrytelser:

Kommer någon att ställas till svars för förbrytelserna? Kommer den internationella brottmålsdomstolen i Haag att utfärda en arresteringsorder för premiärminister Ehud Olmert?

Skulle inte tro det. Olmert är inte en balkansk rövarkung som Radovan Karadzic. Han är ingen brottslig afrikansk ledare som Sudans president Omar Hassan al-Bashir.

Israel är en strategisk allierad till supermakten USA och kan därför fortsätta att begå brott mot den palestinska befolkningen.

När nu Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, har beslutat att den lynnige sudanesiske presidenten al-Bashir ska åtalas för en del av sina brott gör det mer skada än nytta. ICC träder in i en konflikt som håller på att stabiliseras, med följd att stabiliseringsarbetet hotas i grunden. De beväpnade grupperna i landets södra delar kan mycket väl ta åtalet som förevändning för att ställa till med kaos. Men det spelar ju ingen roll för ICC, som har stöd bland de mäktigaste makthavarna i världen.

Ville ICC göra mänskligheten en stor tjänst så skulle den utreda i första hand den amerikanske expresidenten Bush den yngres brott, samt Storbritanniens tidigare premiärminister Blairs blodiga krig. Först när rättvisan drabbar alla brottslingar lika kan den kallas rättvisa.

Elmbrant har koll

Dagens Arenas Björn Elmbrant har hängt med bättre än jag mäktat med i turerna kring LO:s agerande i pensionsbolagsfrågan. Se så fint moderna socialdemokrater kan formulera det:

I går sa Wanja Lundby-Wedin med hetta att hennes främsta mål är att skydda LO-medlemmarnas pengar i AMF Pension och i AP-fonderna. Men ska vi verkligen tro henne borde hon ju ställa till ett jättebråk om de orimliga placeringsreglerna. Miljarder av löntagarnas pengar ligger sårbara i aktier. En fjärdedel av AP-fonderna har gått upp i rök på bara ett år.

Därför behöver vi en LO-ledning som säger: Vi representerar löntagarna och småfolket i det här landet. Vi vill att deras surt förvärvade pensionsinbetalningar inte ska sättas i bara aktier, vars värde bara försvinner, utan mer ska placeras i det som medlemmarna faktiskt behöver: investeringar i hyresrätter, ny klimatteknik och bättre kollektivtrafik, exempelvis.

Socialdemokrati är förvisso klassförräderi, men det finns en strömning i den moderna socialdemokratin som jag fortfarande har en viss respekt för. Den vill i alla fall något, till skillnad från rörelsens ledning.

En stilla vädjan till parti- och LO-kongresser: Socialdemokraterna behöver en annan ledning, utan korrupt ovanifrånperspektiv. Med ledningar som representerar medlemmarna på riktigt kommer folk att börja kämpa igen.

"Vi rår inte för det"

Girighet är en förutsägbar drivkraft. Om man skapar institutionella ramar för den kan den sabba hundratals år av folklig kamp för rättvisa. Och det är väl det som har gjorts, under de mest sorglösa former, i diverse bolagsstyrelser sedan 1980-talets slut.

Wanja Lundby-Wedin möter skarp kritik i Aftonbladet. Hon får - eftersom hon ideologiskt förväntas vara kritisk - stå till svars för besluten i AMF:s styrelse som gav förre verkställande direktören nästan 100 miljoner kronor i lön och pension. Men, som Aftonbladet också skriver, majoriteten i AMF-styrelsen var näringslivets. Ordförande Göran Tunhammar kommer från näringslivet, liksom fem av ledamöterna. LO hade med sina fem representanter majoriteten i styrelsen emot sig, även om de hade motsatt sig avtalsvillkoren. Det är absolut inget som ursäktar Lundby-Wedins agerande, visst har hon på ett bedrövligt vis gett sitt medgivande till att hårt arbetande människors pensioner pumpas in på direktörers redan välfyllda bankkonton. Men man bör vara tydlig med att ansvaret faller tungt på den mäktiga näringslivsklick som nu i drevet verkar nästan osynlig. Ännu mer anmärkningsvärt än att Lundby-Wedin och LO gått med på vulgära avtal inom AMF är ju att kapitalistklicken själva öppet kämpar för mer av samma.

Fallet AMF visar till en del på eländet med långtgående överenskommelser mellan "arbetsmarknadens parter" - mellan arbetare och kapitalister. När de som är satta att förvalta av arbetare/kapitalister överenskomna pensionspengar ska förhandla om löner är det lätt att peka på andra bolag, där chefer kan tjäna både miljoner och miljarder. Och av alla argument verkar det mest övertygande vara att "enligt det gamla avtalet fick chefen rätt till stora ersättningar, så nu måste vi tyvärr, tyvärr följa det".

Det tråkiga med hela denna skandal och det mediedrev som nu går är att inget kommer att bli fundamentalt annorlunda när de hätska stämningarna har ebbat ut. Bonusarna kommer att falla tillbaka till en mindre extravagant nivå än de senaste tio åren, men de kommer att fortsätta vara höga. Likaså kommer chefslönerna att fortsätta öka snabbare än arbetarnas. Bolagsstyrelser kommer att fortsätta ge sina anställda chefer mångmiljonbelopp varje månad, om inte i direkt lön så i form av andra rikedomsskapande arrangemang.

Inget av detta kommer media att kontinuerligt granska, för svensk media är inte systemkritisk. Aftonbladets egen ledning sitter också den med miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Och även om det bland enskilda journalister finns en ambition att i framtiden gräva i dessa frågor så har förutsättningarna för djupare granskning på senare tid minskats. Avreglerade finansmarknader gör att rika människor hanterar sina tillgångar precis som de vill, för dem ut ur landet och bort från all insyn. Sedan något år tillbaka förs heller ingen statistik över de rikas förmögenheter, eftersom SCB inte säger sig kunna göra detta efter att förmögenhetsskatten avskaffats.

Således stannar kritiken vid postmodern personfixering. Det kan vara bra i vissa fall och situationer, men fungerar mindre konstruktivt i andra. Om det är en rent facklig fråga - som när Lundby-Wedin inte har försvarat arbetares rättigheter i en konfliktsituation - ska hon som LO:s ordförande kritiseras. Men när hon som en av elva i AMF:s styrelse tar beslut om bolagsledningens avtal kan jag tycka att Aftonbladets Lena Mellin borde ha lite mer integritet och utvidga sin analys några steg bortom ren personfixering.

Visst ska LO kämpa mot kapitalet. Men vilken hjälp har de till detta? Aftonbladets tips till läsarna handlar om det individualistiska "välj rätt pensionsbolag"; vi ska med vår konsumentmakt bli kvitt kapitalismens orättvisor (och få högre pension). Någon samhällsdebatt värd namnet förekommer knappast och de röster som föreslår en utveckling i radikalt annorlunda riktning ropar för döva öron i små tidningars eller tidskrifters spalter.

Var är tidningarnas kritik mot de höga lönerna över huvud taget? I vilka betydelsefulla media kan jag få gehör, som förespråkar rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning?

Sånt som måste sägas

Under förmiddagen har jag suttit i telefon med en äldre herre som hade läst en av mina insändare i tidningen. Insändaren, som i och för sig hela styrelsen för Vänsterpartiet Östersund antagit, handlade om att kommunen borde tillgodose allas grundläggande behov av utbildning och trygghet. Även gömda flyktingbarns.

Det här reagerade alltså en man på så till den milda grad att han ringde hem till mig för att delge sin frustration. Han hade nämligen sett ett program på teve där "människor i Kurdistan" berättade hur de skulle flytta till sina släktingar i Sverige, för att slippa jobba och få ett finare boende. Detta, slog han fast, kan vi ju inte gå med på. Om vi ska ta emot alla i hela världen så är vi snart lika fattiga som där.

Men, försökte jag invända, är det där din uppfattning om hur det ser ut i dag? Ja, tyvärr får man ju inte säga sånt här, för då blir man kallad rasist och nazist, blev svaret. Jag försökte förklara hur det ligger till med flyktingskapande, flyktingmottagande och hur det hänger ihop. För döva öron, dock.

Är det rimligt att man får mer i pension bara för att man är invandrad? De får ju 10-15 tusen, fortsatte han genast. Här sa jag ifrån och frågade om han verkligen tror att det är så det förhåller sig; att svenska ålderspensionärer är fattighjon jämfört med de höginkomsttagande invandrade åldringarna. Ja, det visste han kanske inte, men så ser det ju ut att de får mer än vad vi andra får. Och därför kommer det att gå åt helvete snart.

Han hade bott länge i en invandrartät storstadsförort, men nu flyttat hit till Jämtland. Det som händer i förorterna tigs ju ihjäl i media, så man känner sig nästan kvävd när man bor där själv.

Jag försökte efter bästa förmåga nå fram med att makt och fördelning är det vi egentligen pratar om här. I Danderyd, Askim och Limhamn murar man in sig och gör sig av med det offentligas verktyg för utjämning, som allmännytta och kommunala skolor. På motsvarande sätt bildas, som en reaktion på ökande stigmatisering och socioekonomiska skillnader, en ofta destruktiv sammansvetsande självbild i många förorter. Skillnader i makt och resurser får en etnisk, eller kanske kulturell, dimension vars viktigaste resultat är att svaga ställs mot varandra, att konfliktgränser dras mellan "oss" och "de andra". Det är bättre för de styrande om vissa pensionärer slåss mot andra pensionärers påstådda förmåner än om de tillsammans kräver bättre villkor, och bättre om arbetslösa går i konflikt med arbetande om de jobb som finns, än att man tillsammans kräver bra jobb åt alla. Denna de styrandes "osynliga" makt har blivit tydligare med den borgerliga regeringen, men är tyvärr inte en produkt av regeringen Reinfeldt.

Detta är vad som händer när socialdemokratin i ord och handling lägger klassperspektivet på historiens skräphög. När arbetarrörelsens stora parti inte längre pratar klass kommer arbetarklassen att virra ut i populistiska och nationalistiska analyser. Då blir fuskande, kulturutövande och gärna invandrade människor hotet mot samhällets fortlevnad, medan den inhemska överklass som samlar på sig alltmer makt blir en blind fläck i det politiska medvetandet.

Alla dessa män i övre medelåldern som nu "säger det som inte får sägas" och "vill att vi tar tag i de problem som har skapats" är inte roten till någon ondska. De har övergivits av socialdemokratin, den som lovade välfärd åt alla och en värld där vi skulle vara jämlikar. För varje ny bonusskandal, följd av teatrala utspel från S och M i media där man understryker att de system man själva har skapat är stötande, bestämmer sig ännu några äldre män för att överge sitt gamla politiska hemvist. För varje budgetår som innebär ökad inkomstspridning och minskade offentliga finanser minskar den legitimitet som ligger bakom de politiska besluten. Till slut finns det en klick beslutande politiker och en växande rörelse i opposition mot denna, som i sig inte har en särskilt klar eller konstruktiv agenda.

Förmodligen har jag skrivit det förr, men det kan ju upprepas: Socialdemokraterna måste bli socialdemokrater. De måste göra kraften från fackens, PRO:s, Hyresgästföreningens och ABF:s verksamhetsområden till partiets egen. De måste mobilisera inte för att röstmaximera utan för att reformera maktbalansen i samhället åt rätt håll. De måste sluta med riktade "antirasistiska" satsningar mot högerpopulistisk politik och istället arbeta för en verkligt generell välfärdspolitik.