Arbetarrörelse versus "social demokrati"

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.

Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.