Reformism lite närmare Marx

Åsa Linderborg skriver så man hittar tillbaka till sitt ideologiska bo, om Kommunistiska manifestets allmängiltighet:

Staten är, som Marx konstaterade, den härskande klassens redskap; dess uppgift är att stabilisera i akuta situationer för att på lång sikt garantera det kapitalistiska produktionssättets fortlevnad. Däremellan kan den – beroende på styrkeförhållandena i klasskampen – ägna sig åt mer eller mindre välfärd. Med ett modernt språkbruk kan man säga att staten är ett slags krockkudde i drabbningen mellan arbete och kapital.

Men även såna kan ju punkteras med en smäll.

Om man erkänner att det finns samhällsklasser och en pågående klasskamp, vilket jag nog tror att alla inom såväl LO som SAP gör, varför agerar man inte därefter? Man vet att det finns en överklass som, via politiska ombud på högerkanten, strävar efter att säkra sin makt och sluta fred över klassgränserna.

Det hör förstås reformismen till att undvika direkt konflikt med bourgeoisien och arbeta för en "stabil utveckling", men det måste finnas gränser för den metoden. När exempelvis storfinansen via sina politiska ombud antar en "first strike"-taktik, som innebär att gå i konflikt med arbetarna innan förhandlingar har hållits, bör man ompröva sina metoder illa kvickt. Men nu har vi haft tretton år av EU-medlemskap och ännu fler av brutala borgerliga offensiver - och LO och SAP tuffar på med sina fromma förhoppningar om att överenskommelsen en dag ska vara här. En dag ska nog bourgeoisien komma till sans och lyssna på våra resonabla argument, tycks sossarna resonera. (Så hoppas de till exempel att regeringen ska ge dem rätt i fråga om Lissabonfördraget.)

Socialdemokraterna bör se till vänsterpartiet som exempel på lyckad reformistisk politik. I frågan om Lissabonfördraget, till exempel, är vänsterpartiets hållning progressiv och lättbegriplig:

1. Respektera folkomröstningen på Irland - avbryt den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget.
2. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen.
3. Ett förslag till fördrag ska underställas en folkomröstning.
4. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande undantag från EMU.
5. Nej till Lissabonfördraget i sin helhet.

Vill man ändå bestämt ha Lissabonfördraget så får man göra väldigt klart varför man också ska rösta ner punkterna 1-4 på vänsterpartiets motion. Problemet är just att socialdemokraterna inte klargör någonting alls, utan gömmer sig bakom motioner som är minst lika utsiktslösa som vänsterpartiets. Med den skillnaden att socialdemokraterna faktiskt är det parti som avgör hela frågan vid omröstningen den 20 november.

Eller med Ida Gabrielssons ord: "Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat!"