Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter skrev
en debattartikel i lördagens Länstidningen där de förklarade att och varför de röstade ja till Lissabonfördraget i torsdags. Som brukligt är kan de inte ge några övertygande argument och heller inga svar på de frågor om exempelvis arbetsrätten som vänsterpartiet och många fackligt aktiva har ställt.
Visst skulle det ha varit bra om regeringen hade lämnat ett klart besked om sin inställning i frågan innan beslutet, men det ville de inte. Ett nej till Lissabonfördraget skulle inte heller ha räddat den svenska modellen. Den kan endast räddas av en regering som är beredd att driva frågan i EU. För det behövs en socialdemokratisk regering.
Jag skickade själv in
en insändare direkt på torsdagsnatten, men jag tycker ändå att den ger ett ganska bra svar på sossarnas artikel.
Den rättighetsstadga som ledande socialdemokrater och borgare har viftat stolt med i debatten inför beslutet har till punkt och pricka följts när EG-domstolen har dömt i Lavalmålet.
Det sociala protokoll som LO har närt förhoppningar om och socialdemokraterna i en motion krävt, kan vi titta i stjärnorna efter.
De lagändringar som socialdemokraterna pressar regeringen på är i bästa fall ett tamt försvar mot angripande låglönekonkurrens.
Lissabonfördraget, som alltså än en gång grundlagsfäster den fria rörligheten på den inre marknaden, är och kommer fortsättningsvis att vara överordnad nationell lag.
Nu föreligger ett Lissabonfördrag utan några som helst skydd eller spärrar. När fördraget väl träder i kraft har EU:s ledare lovat att det ska få vara orört i minst tio år. Kommer socialdemokraterna att stå upp för politiska lagar som slår mot facklig organisering i tio år framöver?
Men, som Åsa Linderborg
konstaterar, en sosse i riksdan är en sosse i riksdan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar