Folket är emot Lissabonfördraget. Till och med Aftonbladet.ses läsare är emot det. Vi är inte nödvändigtvis alla emot EU av princip, och dagens omröstning är ingen markering för eller emot EU i sig. Men en stor majoritet av den svenska befolkningen vill se en seriös behandling av Lissabonfördraget, istället för den parodi på demokratisk ratificering som nu utspelas.
Birgitta Ohlsson är så otroligt ful i mun när hon hävdar att Lissabonfördraget stärker arbetsrätten, med hänvisning till rättighetsstadgan. Detta är något alldeles oerhört. EG-domstolen har, i samtliga domar i arbetsrättsliga frågor hittills, dömt a) till nackdel för arbetsrättslig praxis, samt b) med full hänsyn tagen till denna redan formulerade rättighetsstadga. Den förändring som sker på arbetsrättens område är att man genom att anta Lissabonfördraget undandrar det från diskussion på EU-nivå i tio år framåt, vilket EU:s ledare är överens om är kuvöstiden för ett nyantaget fördrag. Lavaldomens arv under tio kusligt tysta år kommer att slå ännu hårdare mot facken.
Andra borgare mumlar om "mellanstatligt samarbete" och "effektiviserat beslutsfattande" - och detta alltså som argument för Lissabonfördraget. Ett fördrag som sopar in ytterligare någonstans mellan 50 och 100 politikområden under EU:s paraply, och som alltså bygger en byråkrati värd namnet. Smalare och vassare? Ge mej ett bryt! Psykbryt!
En "global aktör" är EU, ja, men kan inte enskilda länder också vara detta; eller för den delen det förbisprungna Förenta Nationerna? När vi ger EU allt starkare militära befogenheter, och full beslutanderätt över utrikespolitiska positioner, så är det inget Olof Palme-likt alliansfritt Sverige som hägrar. Det är ett Sverige som likt en svans glatt hänger i Bryssel, på den satans fähund som i sin tur gläfser på kommando från en - eventuellt mindre hökaktig - befälhavare i Washington.
Sverige ska tillhöra EU:s kärna och driva viktiga frågor, säger EU-minister Malmström. Men inte i en enda fråga har Sverige drivit på för sina intressen. I de för oss viktiga frågorna har tvärtom den svenska regeringen låtit EU-systemet perforera skotten i vår skuta, ett efter ett, så att de snart är helt verkningslösa. Regeringen Reinfeldt har tolkat EU:s intressen som Sveriges intressen, och att därmed Sverige entusiastiskt säger ja till allt som EU föreslår. Detta är ett näst intill kriminellt missbruk av den makt som de svenska väljarna satte i pant 2006. Regeringen har i princip skrivit under checkar på område efter område, där det är upp till EU att självt fylla i det belopp - de befogenheter - som EU själv kräver av Sverige.
Gemensamt för alla borgerliga debattörer i denna riksdagsdebatt är att de inte besvarar frågor över huvud taget. Det är floskler och rena lögner, rakt igenom, uppläst i ofta mekanisk ton och med ett osäkert darr på rösten.
Satans mördare äro de allihopa, denna mörkrets dag. Bara Hans Linde (v) lyfter debatten till en sevärd, seriös nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar