Bilder av mitt Venezuela 2

Miljön. I veckan gick svenska Vattenfall ut i media med sin senaste stora miljösatsning: de ger bort 600 000 lågenergilampor till sina kunder. Det är väl fint så, men bara i delstaten Zulia i Venezuela har aktivisterna i regeringens energiuppdrag, Misión Revolución Energética, delat ut tio gånger så många.

Exempelvis här, i en liten indianby (husen är byggda på pålar i floddeltat) vid gränsen mot Colombia. Här har energiaktivisterna varit. För indianernas del är de två största skillnaderna dels att ljusskenet blir vitt istället för gult, och att elnätet mer sällan blir överbelastat.

Här, på Isla de Margarita, har det stora hotellet Hespera sett till att roffa åt sig en stor del av elutbudet i området. Under högsäsong sviktar tillgången till både el och färskvatten för lokalbefolkningen i byarna runt omkring. Men vad gör väl det? I hotellanläggningens ägor ingår en 18-håls golfbana, tennisbanor, pooler, en egen strand och mycket mer. Killen på bilden kommer från de lokala myndigheterna och är lite förbannad på dessa kapitalismens cancersvulster. Han förklarar dock att regeringen nu inför ett skattesystem för hotellkedjor som Hespera, så en del av omsättningen används till att förstärka infrastrukturen i lokalsamhällena kring turistverksamheten.

Det finns generösa program för lokalmiljö. I storstäder som Caracas och Maracaibo är bullret, avgaserna och det allmänna snusket både ett hot mot miljön och mot människors välbefinnande. Därför satsas det nu rätt mycket på en grönt-är-skönt-strategi, med inspiration från både Kuba och Sverige. I sin bok "Plan B 2.0: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble" skriver Lester Brown såhär:

While attending a conference on the outskirts of Stockholm in the fall of 1974, I walked past a community garden near a high-rise apartment building. It was an idyllic Indian summer afternoon, with many people tending gardens a short walk from their residences. More than 30 years later I can still recall the setting because of the aura of contentment surrounding those working in their gardens. Nearly all were elderly; they were absorbed in producing not only vegetables, but in some cases flowers as well. I remember thinking, “This is the mark of a civilized society.”
[...]
In Caracas, Venezuela, a government-sponsored FAO-assisted project has created 4,000 microgardens of one square meter each in the city’s barrios, many of them located within a few steps of family kitchens. As soon as one crop is mature, it is harvested and immediately replaced with new seedlings. Each square meter, continuously cropped, can produce 330 heads of lettuce, 18 kilograms of tomatoes, or 16 kilograms of cabbage per year.

Venezuela’s goal is to have 100,000 microgardens in the country’s urban areas and 1,000 hectares of urban compost-based gardens nationwide. Leonardo Gil Mora, vice minister of integrated rural development, points out that “in the barrios as in Venezuela in general, people are the most important thing we have. Through urban agriculture, we hope to increase the poor’s self-confidence, and so increase their participation in society.”

Med andra ord: bakom den venezuelanska regeringens politik finns en väldigt utarbetad ideologi. Under vårt besök på jordbrukskooperativet utanför Mérida fick vi veta att det är kubanerna som har lärt ut de högeffektiva, ekologiska odlingsmetoderna. Kubanerna torde näst efter kineserna vara världens bästa agronomfolk. På varje kvadratmeter odling får man under årets fem växtsäsonger 15 kilo grönsaker. Inne i städerna får hemmafruar, barn och arbetslösa män med gröna fingrar koppla av med lite hobbyodling i hemmet - som dessutom ger rätt god avkastning i form av minskade transporter och sänkta matkostnader. Till detta ska sägas att Venezuela i dag, trots goda odlingsmöjligheter, fortfarande importerar basmat som majs från Förenta staterna. Gissa om Chávez tänker minska det beroendet...