Mera miljö (och storpolitik)

Venezuelas välsignelse i dag är oljan. En av dess förbannelser är beroendepolitiken, självförsörjningspolitikens motsats. Efter årtionden av "stabilt demokratisk" vanskötsel importerar man stora mängder mat. Trots att landets jordar ger suverän avkastning om den bara odlas rätt.

På lokal nivå har denna politik fört med sig att ett fåtal jordägare sitter på makten över de flesta bra jordarna. Och använder jorden ungefär som maktmänniskor i tredje världen brukar använda jord: låter mycket stå i träda som spontana jaktmarker och använder en del till att låta lokalbefolkningen slita under slavkontrakt på. Eftersom korrupta politiker har betalats av jordägare - inte sällan samma personer - har det inte funnits någon anledning att odla eget, eller för den delen utveckla ett ekologiskt hållbart jordbruk.

Från Förenta staterna har man nämligen kunnat få billig majs och andra exportsubventionerade livsmedel, och därmed byggt upp ett beroende. Nu håller den beroendegörande politiken på att få mindre rolig effekt.

Som ett resultat av att George Bush har upptäckt att det är ostrategiskt att vara beroende av Hugo Chávez olja, har Chávez fått veta den hårda vägen att det är ostrategiskt att leva på amerikansk exportmajs. För när Bush skapar sin oberoendestrategi gör han det bland annat med hjälp av ökad andel etanol i landets bensintankar. Och etanolen ska vara inhemsk, menar Bush. Med de gigantiska volymer det rör sig om slukar etanolindustrin stora mängder matråvara: allt med socker i - majs, vete och ris, framför allt. 2006 användes 16 procent av Förenta staternas spannmålsskörd till tillverkning av etanol, 2008 är andelen enligt prognosmakarna uppe i 33 procent.

Åtminstone 20 länder, bland annat Venezuela, är helt beroende av majs som baskost. När nu Bushs plötsligt påkomna etanolstrategi sparkar igång på riktigt hamnar livsmedelsmarknaderna i de beroende länderna i kris. Priset på majs har fördubblats, och ökningarna i pris på vete och ris på världsmarknaden har varit markant. Tidigare har osäkerhetsfaktorer som torka och missväxt fått priserna att svänga upp och ner från säsong till säsong - nu beror prisstegringen på utbudsbrist, en permanent sådan.

Att Hugo Chávez går till våldsam attack mot Bush är med andra ord inte konstigt; för det första riskeras här stora oljepengar, för det andra blir folk uppretade när de inte har råd med mat. Visserligen subventioneras majsen i just Venezuela av oljeinkomsterna, men i hela Latinamerika stiger nu risken för matkravaller.

Det finns såklart åtgärder från Chávez sida för att möta de problem som uppstår när den forna handelskompisen i Washington blir fientlig. Framför allt handlar det nu om att göra Venezuela mer självförsörjande på mat. De stora jordbruksprojekten - där Misión Zamora och Misión Vuelvan Caras är viktiga verktyg - innefattar bland annat drygt 80 imponerande kooperativjordbruksbyar.

Lite provokativt kan de beskrivas som en sorts mallar för socialistisk jordbruksproduktion i det tjugoförsta århundradet. Det handlar om att bygga byar där jord- och skogsbruk sker i ekologisk harmoni, där alla garanteras lika inflytande och där mångfald och effektivitet kompletterar varandra i odlingen.

Under en riktigt het februaridag besökte vi en fundo zamorano, en av de blivande mönsterbyarna. Kooperativet Graciliano Rojas kommer att innehålla allt i odlingsväg. Man har citrusträd, grönsaksodlingar och guanábanalundar. Man håller hästar, höns och nötboskap. Man sätter ädelträd och palmer för träråvara och skugga. Och inbakat i det hela finns ett kretsloppstänkande - samt en av FN-organet FAO skänkt gödselmaskin, som tillför jorden en konstruktiv bakterieflora. (Kooperativisterna var omåttligt stolta över maskinen. Vi fick titta på den jättejätteintensivt.)

Fundos zamoranos ska alltså försörja många venezuelaner med mat. Dels förutsätts de producera för den lokala befolkningen, men tanken är att de också ska utveckla nya former för jordskötsel och konkurrera ut det traditionella, utarmande odlandet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg satsas också stort på småodlingar i stadsmiljö.

100 000 minikolonilotter ska skapas i städerna. De kan vara så små som någon kvadratmeter - en enkel växtbänk - men kan ge mat åt hundratusentals invånare. Efter kubansk och svensk modell ska minijordbruket ge både harmoni och mat. Dessutom tillkommer de tusentals odlingar i bebyggd miljö som ska dra nytta av kompostering. Genom att använda sina egna resurser - helst i flera led, som inhemsk gödsel och kompost - och lära av andras tekniker - Kubas, exempelvis - gör man allt rätt. Man låter inte amerikanska företag sköta allt, man håller inte de fattiga utanför den politiska processen, man gör sig inte beroende av andra än den egna befolkningen. Helt onyliberalt, med andra ord.

Hur det kommer att gå för andra, mindre självständiga beroende länder, är inte helt lätt att säga. Bush kommer knappast att stoppa sin "gröna" politik. Beroende länder som Mexiko, med icke-progressiva regeringar, kommer inte att driva på för ett förfolkligat jordbruk.

Det bästa man kan hoppas på är väl att den bolivarianska idén får täckning i hela Latinamerika och att även afrikanska bolivarer vaknar till liv. Apropå det såg jag just Blood Diamond, en film om diamantbrytning i Sierra Leone. Den som inte vill se den våldsamma verkligheten och dessutom gillar diamanter kanske inte ska se filmen. Ni andra - please! Jag gillar när politiska konflikter lyfts till allmänhetens medvetande genom mainstreamkultur som storfilm. Även om den politiska linjen inte är den bästa. Gör en storfilm om den bolivarianska revolutionen, nu!