07 augusti 2007

Så skapar vi det goda

Ungdomars bus- och kriminella beteende är ett svårt ämne för vanligt folk. De flesta har lätt att först knyta handen, sen knyta handen lite till, och sen ställa sig på barrikaderna bakom dem som kommer med förslag på repression och "hårdare tag". Där gör dessa "de flesta" fel. Man tjänar mer på ett konstruktivt angreppssätt!

Här på min gård har det pallats bär och grönsaker i trädgårdslotterna bakom vårt hus. Klart man blir förbannad när det inte finns några jordgubbar kvar, rabarbern är uppsliten och potatisblasten nertrampad. Så i kväll, när jag skulle till affären, såg jag tre smågrabbar (alltså i tioårsåldern) som hade cyklat hit från andra sidan av Körfältet. De plockade händerna fulla av jordgubbar och slet ivrigt en handfull rabarberstjälkar. Jag gick fram och sa till dem att vi blir jättebesvikna när sånt som vi har odlat försvinner. De bad om ursäkt och sa att de bara tog för att de tycker att det är så gott.

Men vänta nu, är det inte så att det är folk från andra sidan Körfältet, där det inte finns någonting att göra, som kommer hit och uppfattas som "vandaler"? Jodå, så är det. Och vad blir det politiska svaret på det? Vissa kanske skulle svara att vi borde låta anlita vaktbolag på den sidan Körfältet, för trygghetens skull. Jag svarar att Östersundsbostäder borde anlägga trädgårdslotter där.

Avsaknaden av sociala mötesplatser och detaljer som gör det lite trevligare rent allmänt är tydlig på hyressidan av Körfältet och, föreställer jag mig, alla andra områden i Sverige där segregation finns. Rosengård, Angered och Vällingby är sannolikt inga undantag. Den sociala livsmiljön måste förbättras, och ett smart sätt är att satsa på sånt som trädgårdslotter. Venezuela och andra mindre utvecklade länder gör det för att lindra matbrist - vi borde göra det för att skapa bättre livskvalitet.

Tioåringarna som pallar frukt och grönt kanske inte själva helst vill ha en egen kolonilott utanför huset. Men om deras föräldrar får en, och därmed skaffar sig en mötesplats utomhus där de trivs med andra och får syssla med hobbyodling, så kommer det att prägla barnen positivt. Jag behöver nog inte nämna att det är en tämligen billig och lättskött åtgärd, som förvandlar döda gräsytor till sprudlande andningshål.

Nu kanske ni som läser det här tror att jag har blivit hjärntvättad av en miljöpartist. Så är inte fallet. Nej, jag tror faktiskt stenhårt på enkla, men nog så upplyftande, satsningar i eftersatta områden. Varför inte börja i Torvalla, där problemen är som mest uppenbara?

2 kommentarer:

Peter sa...

Den ekonomiska ojämlikheten i Venezuela växer medans de med politiska kontakter har blivit stormrika.

The rise of the “Boligarchs”

Som alltid när socialister skall bestämma över och planera människors liv blir resultatet ett helvete med svält, misär, fattigdom och en massa döda människor.

Socialism, nej tack, jag kan tänka själv och behöver ingen annan som gör det åt mig.

Nisse Sandqvist sa...

Nå, att ojämlikheten växer även i Venezuela mellan 2000 och 2005 kan ha sina förklaringar. Under oljelockouten och -strejken kring 2003, när landets ekonomi lamslogs, var det inte direkt de rika som fick betala. Än i dag lever krisen vidare bland många av dem som slogs ut då.

Visst finns det en "boliburguesa", en borgarklass som delvis är en kvarleva från den gamla statsbyggnaden, delvis en nyskapad byråkrati. I takt med att pengasummorna som rullar i den venezuelanska ekonomin har mångdubblats har såklart också korruptionen kunnat expandera. Men detta är inget specifikt för socialister, och som artikeln också svävar vid har Chávez närmat sig åtgärder mot korruption. Exempelvis har han sänkt sin egen och ministrarnas löner, samt testar nyanställdas lojalitet genom lönestopp. Undrar om den amerikanske ståthållaren i kapitalismens och frihetens modellstat Irak skulle föra en sådan politik...

Till skillnad från västvärlden i stort, där företagsledare med politiska kontakter inte blir stormrika (nej, verkligen inte!) satsas i Venezuela de pengar som undkommer korruptionen på utbyggnad av landets infrastruktur.

Jag vill också påminna om att de två stora, enskilda helveten som har drabbat Venezuelas befolkning i modern tid är åtstramningspolitiken i slutet av 80-talet och oljestrejken 2002-2003.