10 november 2008

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.
Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

1 kommentar:

Elisabet Öhrnell sa...

Ja, förutom att jag själv är nära den vägs ände som kvinnan talar om, kan ni som ännu inte är där börja se er omkring på gator och torg.
Nu när höstkylan kommit ser jag betydligt fler människor i halvvarma, väldigt omoderna jackor än jag gjorde förra hösten. För att inte tala om hösten dessförinnan. Det senaste året har också en växande skara till synes vanliga vuxna eller vanliga pensionärer setts leta tomburkar och pantflaskor i mitt närområde. Och det rör sig alltså inte om folk som är ordentliga och plockar upp sånt som ligger på marken; det rör sig om människor som i skydd av mörkret gräver i papperskorgar.
Samtidigt som reklamtavlorna skriker ut budskap om alltmer bisarra "måste-ha"-grejer. Allt från jackor som kostar en hel månads matbudget till filmkanaler och mobilt bredband för "bara" ett kilo oxfilé i månaden.