Omvärldsbilder har den senaste tiden publicerat många artiklar tagna från FN:s informationstjänst IRIN, från Västafrika. Särskilt situationen i Elfenbenskusten och hur krig och sociala problem samspelar, har varit stora ämnen.
Det känns relevant att få bekräftat att de problem som drabbar Sverige hårt drabbat Västafrika katastrofalt. När miljoner går utan jobb i ett litet land och det sociala skyddsnätet inte existerar, ges våldet och osämjan nytt bränsle. Våldet i sin tur minskar möjligheterna att förbättra läget med konventionella metoder.
Elfenbenskustens kakaocentrum, Abidjan, har fyra miljoner invånare. En fjärdedel av stadens invånare är flyktingar från inbördeskrigsdrabbade landsbygdsområden. Oroligheterna, som späs på av sociala och etniska klyftor, blir stora. Fattigdomen och misären blir bara större ju mer staden växer. Någon revolutionär rörelse som vi naivt kan sätta vårt hopp till finns inte heller. Än. Vi i Sverige läser för lite om de fattigare råvaruproducerande länderna - det är skamligt att vi "glömmer" Afrika så ofta!
19 december 2005
18 december 2005
Hökliberalerna och demokratin
Det har uppstått någon slags förväntan på 2000-talets liberala ideologer och politiker att prestera idel nya recept för ett mindre fritt samhälle, i större utsträckning styrt av teknokrater och repressiva lagar. I dag ska folkpartisterna inte hävda att invandrare är en utsatt minoritet, utan att invandrare av kulturella skäl oftare finns registrerade i brottsregister. På samma sätt förväntas liberala tankesmedjor som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) föreslå större makt åt domstolar och tjänstemän, på folkvaldas bekostnad.
Visserligen har aldrig liberaler varit stenhårt progressiva. Men tidigare har de i alla fall inte stått på helt fel barrikader när det har handlat om medborgerlig frihet eller helt enkelt människans rätt mot systemet. Att de nu kämpar för repressionen beror knappast heller på att samhället i dag är "för öppet" - utan snarare på att nånting dåligt odlas i den liberala idédebatten.
Olle Svenning skriver om detta i dag (glöm inte hans andra krönikor; även dessa mycket läsvärda och med viktiga "antiliberala" poänger), med uppmaningen till politiker att behålla sina mandat och sin makt.
Kanske kan det tyckas att politikernas makt över åtminstone den politiska sfären i samhället är av naturen (eller i alla fall av politikerna själva) given. Men när man läser nationalekonomi, och lär sig de ekonomistiska, teknokratiska - demokratiföraktande - teorierna som ska vägleda våra folkvalda, så är det inte alls svårt att sätta sig in i den politikers situation, som avsäger sig sin egen makt. Ty enligt dogmerna är folkvalda dåliga och nationalekonomerna bra. Ett samhälle där politikerna håller sina "privilegier" i form av makt att besluta om investeringar enligt vallöften, är ett ofullkomligt och ineffektivt samhälle, menar teknokraterna.
Bland höjdarna i politiken dominerar tyvärr den liberalekonomistiska tron. Man hoppas att marknaden och "reformerna" ska "ta tag i" det som förvaltningens politik inte alltid har klarat av. I stället för revolution, eller ens reformism, får vi en blek och liberalt färgad avdemokratiserande elit. Kommunala Bolaget blir Vi Gör Pengar Som Entreprenörer AB och folkvalda tar rollen som upphandlingsutförare.
Om vi ska kunna sätta punkt för repressionen, förvaltarskapstänkandet och teknokratiseringen av samhället så krävs massivt motstånd underifrån. Det krävs civilkurage av SAP-ombud att på kongresserna bli av med vildhjärnor som Östros, Åsbrink och Baylan. Det krävs mod av journalistkåren att kritiskt granska sina egna arbetsgivare, granska näringslivet och granska den politiska eliten med seriöst menade reportage. Det krävs en uppoffring av folket i stort att bli aktivister för sitt eget bästa - att kräva sin vårdcentral, sin busslinje och sin lön tryggad. Det krävs en helt ny samhällsanda och att vi tar det tillbaka, som tagits ifrån oss.
Visserligen har aldrig liberaler varit stenhårt progressiva. Men tidigare har de i alla fall inte stått på helt fel barrikader när det har handlat om medborgerlig frihet eller helt enkelt människans rätt mot systemet. Att de nu kämpar för repressionen beror knappast heller på att samhället i dag är "för öppet" - utan snarare på att nånting dåligt odlas i den liberala idédebatten.
Olle Svenning skriver om detta i dag (glöm inte hans andra krönikor; även dessa mycket läsvärda och med viktiga "antiliberala" poänger), med uppmaningen till politiker att behålla sina mandat och sin makt.
Kanske kan det tyckas att politikernas makt över åtminstone den politiska sfären i samhället är av naturen (eller i alla fall av politikerna själva) given. Men när man läser nationalekonomi, och lär sig de ekonomistiska, teknokratiska - demokratiföraktande - teorierna som ska vägleda våra folkvalda, så är det inte alls svårt att sätta sig in i den politikers situation, som avsäger sig sin egen makt. Ty enligt dogmerna är folkvalda dåliga och nationalekonomerna bra. Ett samhälle där politikerna håller sina "privilegier" i form av makt att besluta om investeringar enligt vallöften, är ett ofullkomligt och ineffektivt samhälle, menar teknokraterna.
Bland höjdarna i politiken dominerar tyvärr den liberalekonomistiska tron. Man hoppas att marknaden och "reformerna" ska "ta tag i" det som förvaltningens politik inte alltid har klarat av. I stället för revolution, eller ens reformism, får vi en blek och liberalt färgad avdemokratiserande elit. Kommunala Bolaget blir Vi Gör Pengar Som Entreprenörer AB och folkvalda tar rollen som upphandlingsutförare.
Om vi ska kunna sätta punkt för repressionen, förvaltarskapstänkandet och teknokratiseringen av samhället så krävs massivt motstånd underifrån. Det krävs civilkurage av SAP-ombud att på kongresserna bli av med vildhjärnor som Östros, Åsbrink och Baylan. Det krävs mod av journalistkåren att kritiskt granska sina egna arbetsgivare, granska näringslivet och granska den politiska eliten med seriöst menade reportage. Det krävs en uppoffring av folket i stort att bli aktivister för sitt eget bästa - att kräva sin vårdcentral, sin busslinje och sin lön tryggad. Det krävs en helt ny samhällsanda och att vi tar det tillbaka, som tagits ifrån oss.
17 december 2005
In it for the cash
Värdetransportrånen fortsätter. I Sverige är Securitas och Falck de stora aktörerna - deras värdetransportverksamhet omsätter hundratals miljoner varje år. I nyhetsartiklarna kommenterar framför allt Securitas företrädare rånen med krav på bättre polisskydd och kanske beväpning av transportpersonalen.
Det är märkligt att kritiken riktas mot de politiska församlingarna när rånen blir så spektakulära som nu. Vore inte det mest logiska att ledningen för transportbolaget kritiseras i stället? Bevisligen är svenska värdetransporter helt kassa ur rånsynpunkt. Fordonen som används i dag är av, låt säga, beprövad standard. Sedan 70-talet har inte mycket hänt som kan förhindra moderna rån.
Ekonomiskt vore det möjligt att bli kvitt de lönsamma värdetransportrånen. Det handlar om tekniska lösningar, personalpolitik och rent strategiskt handlande. Men enligt den fria marknadens principer måste företagen göra profit på verksamheten. Om vinsterna investeras i säkerhet så minskar den fria marknadens köpvilja, och då sjunker aktiekursen. Innebär den policyn problem? Skyll på staten!
Alltså måste personalen stå ut med en överhängande rånrisk, försäkringsbolagen måste punga ut med stora ersättningssummor och tiotals miljoner kronor måste satsas på polisiära insatser för att fånga rånarna.
Securitas ljuger också:
Det är märkligt att kritiken riktas mot de politiska församlingarna när rånen blir så spektakulära som nu. Vore inte det mest logiska att ledningen för transportbolaget kritiseras i stället? Bevisligen är svenska värdetransporter helt kassa ur rånsynpunkt. Fordonen som används i dag är av, låt säga, beprövad standard. Sedan 70-talet har inte mycket hänt som kan förhindra moderna rån.
Ekonomiskt vore det möjligt att bli kvitt de lönsamma värdetransportrånen. Det handlar om tekniska lösningar, personalpolitik och rent strategiskt handlande. Men enligt den fria marknadens principer måste företagen göra profit på verksamheten. Om vinsterna investeras i säkerhet så minskar den fria marknadens köpvilja, och då sjunker aktiekursen. Innebär den policyn problem? Skyll på staten!
Alltså måste personalen stå ut med en överhängande rånrisk, försäkringsbolagen måste punga ut med stora ersättningssummor och tiotals miljoner kronor måste satsas på polisiära insatser för att fånga rånarna.
Securitas ljuger också:
Vi tar hand om, och har fullständig kontroll på, transporten av dina kontanter. Securitas hämtar dagskassan direkt i din butik eller från någon av våra serviceboxar. Levererans av växel sker alltid direkt till butik. Samtliga hämtade och levererade värdekollin avläses elektroniskt och all hantering är därmed kontrollerad. Utrustningar och fordon är av senaste säkerhetsklass med en väl beprövad tillförlitlighet.Well duh, nice try. Hade ni inget mindre inkorrekt att skriva om värdetransportverksamheten? Det är dags att läxa upp de stygga transportbolagen.
16 december 2005
Internethumor.
Visa med havande väskanSå kan det stå i en livsmedelsaffär, i december 2005. För några år sedan fanns skrivihop.nu, den särskrivningsfientliga rörelsen som häcklade "visor med havande väskor" och dylikt. Sedan 2003 bedrivs inget mer arbete på hemsidan, men det finns bot för den som hungrar efter galenskap på både särskrivnings- och andra fronter. Avigsidan heter den institution jag brukar vända mig till, och därifrån kommer dagens citat.
Mer Avigsidan. Även en bild som denna, från en norsk matematikövning, får mig att dra på smilbanden. Den sorts humor som utgår från bokstavliga tolkningar av skriven text tilltalar mig. I dag besökte jag Nordea för att se till så pengar från ABF och Konsum inte kommer i form av utbetalningsorder eller på annat sätt pappersvägen i framtiden. Kort recension av bankbesöket: JAG HATAR DE SVENSKA BANKERNA.
15 december 2005
Skamlöst utnyttjande av "dom andra"
I dagens Aftonbladet skriver Lena Sundström viktigt om vår inställning till "kommunism" och "kommunistiska diktaturer". Kommunismen är, menar hon, dålig när den är tråkig. Stalin var tråkig, så vi hatade honom och han var ond. I dagens Kina är det dock inte så farligt. Människor avrättas på löpande band - mångas organ säljs till oss västerlänningar - och ett rop på demokrati är lika bekvämt i Kina som att andas in saltvatten. Men Kina är kul, så vi gillar landets kommunistdiktatur.
Brå, Brottsförebyggande rådet, har färdigställt sin rapport Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Rapporten har sporrat ytterhögern till rena revanschkampanjen - senast i dag affischerade sd till exempel i Strömsund (inom en timme var affischerna borta; snart satt där i stället antirasistiska. Rasisterna - folket: 0 - 1!). När en statlig institution väcker debatt på en spelplan där rasister har författat spelreglerna så kan saker bli väldigt fel, väldigt snabbt. Politiska trender kan, som vi fått lära oss, blossa upp snabbt på grund av crazy utspel från samhällets aktörer.
En annan som tappar i förtroende är Ylva Johansson, som i en riksdagsdebatt (§ 14, Interpellation 2005/06:140) mot Ingrid Burman (v) fortsätter insinuera att apatiska flyktingbarn förmås att bluffa på föräldrarnas initiativ.
Revisionister och hycklare är vi allihopa! :-D
Brå, Brottsförebyggande rådet, har färdigställt sin rapport Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Rapporten har sporrat ytterhögern till rena revanschkampanjen - senast i dag affischerade sd till exempel i Strömsund (inom en timme var affischerna borta; snart satt där i stället antirasistiska. Rasisterna - folket: 0 - 1!). När en statlig institution väcker debatt på en spelplan där rasister har författat spelreglerna så kan saker bli väldigt fel, väldigt snabbt. Politiska trender kan, som vi fått lära oss, blossa upp snabbt på grund av crazy utspel från samhällets aktörer.
En annan som tappar i förtroende är Ylva Johansson, som i en riksdagsdebatt (§ 14, Interpellation 2005/06:140) mot Ingrid Burman (v) fortsätter insinuera att apatiska flyktingbarn förmås att bluffa på föräldrarnas initiativ.
Revisionister och hycklare är vi allihopa! :-D
14 december 2005
EU stryper oss och vi ler.
Jag blir lika fnissig och rysligt kall varje gång jag hör sossar (de sossar som företräder officiell partilinje, vill säga) prata om EU. Deras argumentation är helt galet fel ute. "Ja, EU kanske tar kål på en del av våra tryggheter - men det kan ju bara bli bättre! Och vi måste samarbeta och tillsammans uppnå ännu starkare resultat!"
Senast i måndags lät Byggnads företrädare mig och alla andra åhörare på föreläsningen inse hur vansinnig sossarnas EU-politik är. När jag tidigare i höstas pratade om EU med europaparlamentarikern Ewa Hedkvist Petersen och SSU:s Anton Waara, tyckte de att det säkert är en EU-omfamning på gång inom vänsterpartiet. Jag framhärdade att så knappast är fallet och ifrågasatte i stället hur pass lyckat det i slutändan är att bortförklara varje brist i EU-systemet med att det nog, bortom horisonten, finns ett "gott syfte" med unionen. De ville helst inte gå in på den diskussionen, utan påminde med emfas att det är bättre med ett EU-beslut än utan. Såja.
Varje gång ett EU-direktiv eller en EU-höjdare tar sikte med isbrytaren mot det svenska samhällets politiska skapelser, kommer en behärskad kritik från ansvarig minister - och sen är saken över. Europeiska unionen kör rakt över oss och vi bara vurmar. "Äntligen får vi en kemikalielagstiftning! Om vi bara samarbetar lite till kan snart alla skurkar bevakas av all polis inom EU! Hurra för ekonomiförhandlingarna - kanske kan höjningarna av Sveriges medlemsavgift begränsas!" Det finns liksom ingen jävla ordning i partiet, ingen förankring till den bistra sanningen: Sverige är ett land där folket ogillar EU-politiken och drabbas hårt av dess verkningar, men som på grund av ett EU-frälst maktparti ändå dras med i alla de laviner som startas i Bryssel. EU fungerar som en bromskloss där bromsverkan blir tyngre ju längre åt vänster den svenska politiken går.
Hur som helst hade SVT nån sorts oljetema under tisdagen. Jag fastnade för den "hearing" (fattar fortfarande inte varför det begreppet anses vedertaget; är det måhända för att understryka att vanligt folk inte hör hemma i situationen?) om Sveriges oljeberoende som Göran Persson bjudit in till.
Göran vill att Sverige redan år 2020 ska ha utvecklats bort från sitt skadliga beroende av olja. Med i sin kommission har han riktigt radikala och häftiga personer, som Stefan Edman och Christian Azar. Detta beslut har alltså fattats av en statsminister som ser vinster både för företagen, för miljön och för människorna, i en utfasning av oljekonsumtionen. Vad händer då samtidigt i EU? Jo, man arbetar för fullt med att fixa och trixa med behandlingen av Kyotoprotokollet, så siffrorna ska få EU:s utsläpp att se dramatiskt minskade ut, medan de i själva verket snarare ökat.
Tänk om vi en dag bara slapp det här eviga konsensustänkandet och i stället kunde fokusera oss på enskilda regeringar. I Sverige får den svenska regeringen argumentera för en hållbar situation lokalt och globalt, och så låter vi alla andra länder göra likadant. Vi slipper kompromissa med vreda polska kraftverksägare, och vi slipper också begära undantag för att ha hårdare miljöregler än EU. Tänk om vi bara en dag lade ner hela EU.
Senast i måndags lät Byggnads företrädare mig och alla andra åhörare på föreläsningen inse hur vansinnig sossarnas EU-politik är. När jag tidigare i höstas pratade om EU med europaparlamentarikern Ewa Hedkvist Petersen och SSU:s Anton Waara, tyckte de att det säkert är en EU-omfamning på gång inom vänsterpartiet. Jag framhärdade att så knappast är fallet och ifrågasatte i stället hur pass lyckat det i slutändan är att bortförklara varje brist i EU-systemet med att det nog, bortom horisonten, finns ett "gott syfte" med unionen. De ville helst inte gå in på den diskussionen, utan påminde med emfas att det är bättre med ett EU-beslut än utan. Såja.
Varje gång ett EU-direktiv eller en EU-höjdare tar sikte med isbrytaren mot det svenska samhällets politiska skapelser, kommer en behärskad kritik från ansvarig minister - och sen är saken över. Europeiska unionen kör rakt över oss och vi bara vurmar. "Äntligen får vi en kemikalielagstiftning! Om vi bara samarbetar lite till kan snart alla skurkar bevakas av all polis inom EU! Hurra för ekonomiförhandlingarna - kanske kan höjningarna av Sveriges medlemsavgift begränsas!" Det finns liksom ingen jävla ordning i partiet, ingen förankring till den bistra sanningen: Sverige är ett land där folket ogillar EU-politiken och drabbas hårt av dess verkningar, men som på grund av ett EU-frälst maktparti ändå dras med i alla de laviner som startas i Bryssel. EU fungerar som en bromskloss där bromsverkan blir tyngre ju längre åt vänster den svenska politiken går.
Hur som helst hade SVT nån sorts oljetema under tisdagen. Jag fastnade för den "hearing" (fattar fortfarande inte varför det begreppet anses vedertaget; är det måhända för att understryka att vanligt folk inte hör hemma i situationen?) om Sveriges oljeberoende som Göran Persson bjudit in till.
Göran vill att Sverige redan år 2020 ska ha utvecklats bort från sitt skadliga beroende av olja. Med i sin kommission har han riktigt radikala och häftiga personer, som Stefan Edman och Christian Azar. Detta beslut har alltså fattats av en statsminister som ser vinster både för företagen, för miljön och för människorna, i en utfasning av oljekonsumtionen. Vad händer då samtidigt i EU? Jo, man arbetar för fullt med att fixa och trixa med behandlingen av Kyotoprotokollet, så siffrorna ska få EU:s utsläpp att se dramatiskt minskade ut, medan de i själva verket snarare ökat.
Tänk om vi en dag bara slapp det här eviga konsensustänkandet och i stället kunde fokusera oss på enskilda regeringar. I Sverige får den svenska regeringen argumentera för en hållbar situation lokalt och globalt, och så låter vi alla andra länder göra likadant. Vi slipper kompromissa med vreda polska kraftverksägare, och vi slipper också begära undantag för att ha hårdare miljöregler än EU. Tänk om vi bara en dag lade ner hela EU.
13 december 2005
Ylva vill mera (och jag tipsar).
Äldreomsorgsminister Ylva Johansson, "vpk-förrädaren" som blev kär i ett av de största monstren i svensk politik, Erik Åsbrink, debatterade äldreomsorgen i Debatt i kväll. En undersköterska från Östersund deltog också med real life-information - mycket intressant!
För en gångs skull måste jag få påstå att sosseministern faktiskt rulade spelplanen. Hon var den enda som kom med en tydlig vision, den enda som visade prov på ordentlig saklighet och var påläst, och dessutom skippade hon många traditionella sossefloskler. Som Ylva Johansson tog debatten i kväll, borde fler sossar ta dem. Lär av det goda - spola bort skiten.
Sen hade vi det lilla kruxet: SAP står inte riktigt upp för den där käcka välfärdsagitationen som de ibland lyckas med. Nej, Ylva vet mycket väl att massiva satsningar på löneförhöjningar, vidareutbildning och nyanställningar i svensk vård och omsorg kräver skattehöjningar.
På ekonomispråk måste BNP-andelen som utgörs av offentlig konsumtion öka. Skatterna måste höjas. Ylva snuddade vid detta genom att påpeka - som en kritik av borgarna - att Allians för Sveriges löfte om 50 miljarder lägre skatteinkomster med borgerlig regering knappast är något som ökar chanserna för låginkomsttagare att få det bättre.
Debattens andra ringhörna befolkades av en familjekonservativ actress-now-gone-politician (c), och av han den där som styr kristdemokraterna. Ingen av dem presterade något annat än trams om "åldersrasism" och nostalgiska idyllföreställningar.
Hörru, Ylva! Räkna lite på vad
a) en 20-procentig löneökning för de 50 % lägst betalda inom omsorgen,
b) en 20-procentig expansion av antalet anställda i offentlig sektor och
c) en fördubblad fortbildningstakt av vård- och omsorgspersonal skulle kosta. Glöm inte att i slutrapporten räkna in de "externa fördelarna" som följer av en lägre arbetslöshet, högre levnadsstandard für alle samt en ökad jämställdhet och status för landets största arbetsplatser. Kom sen tillbaka och argumentera för varför det är okej att inte protestera hej vilt när regeringen föreslår en minskning av den offentliga sektorns andel av BNP samt otillräckliga tillskott till vården för att ens täcka befintlig verksamhet. Jag tar gärna den debatten själv, om du tycker att det är pinsamt att debattera mot sorgliga gråtofflar som Göran Hägglund.
För en gångs skull måste jag få påstå att sosseministern faktiskt rulade spelplanen. Hon var den enda som kom med en tydlig vision, den enda som visade prov på ordentlig saklighet och var påläst, och dessutom skippade hon många traditionella sossefloskler. Som Ylva Johansson tog debatten i kväll, borde fler sossar ta dem. Lär av det goda - spola bort skiten.
Sen hade vi det lilla kruxet: SAP står inte riktigt upp för den där käcka välfärdsagitationen som de ibland lyckas med. Nej, Ylva vet mycket väl att massiva satsningar på löneförhöjningar, vidareutbildning och nyanställningar i svensk vård och omsorg kräver skattehöjningar.
På ekonomispråk måste BNP-andelen som utgörs av offentlig konsumtion öka. Skatterna måste höjas. Ylva snuddade vid detta genom att påpeka - som en kritik av borgarna - att Allians för Sveriges löfte om 50 miljarder lägre skatteinkomster med borgerlig regering knappast är något som ökar chanserna för låginkomsttagare att få det bättre.
Debattens andra ringhörna befolkades av en familjekonservativ actress-now-gone-politician (c), och av han den där som styr kristdemokraterna. Ingen av dem presterade något annat än trams om "åldersrasism" och nostalgiska idyllföreställningar.
Hörru, Ylva! Räkna lite på vad
a) en 20-procentig löneökning för de 50 % lägst betalda inom omsorgen,
b) en 20-procentig expansion av antalet anställda i offentlig sektor och
c) en fördubblad fortbildningstakt av vård- och omsorgspersonal skulle kosta. Glöm inte att i slutrapporten räkna in de "externa fördelarna" som följer av en lägre arbetslöshet, högre levnadsstandard für alle samt en ökad jämställdhet och status för landets största arbetsplatser. Kom sen tillbaka och argumentera för varför det är okej att inte protestera hej vilt när regeringen föreslår en minskning av den offentliga sektorns andel av BNP samt otillräckliga tillskott till vården för att ens täcka befintlig verksamhet. Jag tar gärna den debatten själv, om du tycker att det är pinsamt att debattera mot sorgliga gråtofflar som Göran Hägglund.
12 december 2005
Hemma igen - med besked
Avfärd från Puerto de la Cruz 11.30, söndag förmiddag.
30 grader varmt. Disigt, med luftmassor från Sahara.
Checkar in efter nån halvtimme i kö.
Planet avgår en halvtimme senare än beräknat.
Landar på Arlanda 20 minuter försenade, strax efter klockan 22.
Får inte vårt bagage förrän strax efter klockan 23.
Går till SevenEleven, köper gamla sunkiga mackor och mjölk.
Sätter oss på tåget, 24 minuter över midnatt.
Sover säkert en halvtimme under natten.
Kommer fram till Östersund 07.06, måndag morgon.
Östersund bjuder på snöblandat regn, nollgradigt.
Åker hem och hinner byta kläder.
Får skjuts till stan och busstationen.
Klivet på bussen till Strömsund 07.55.
Är i Strömsund 10.00, väglaget och vädret suger orkanröv.
Håller bokbord på Hjalmar Strömer-skolan.
Vinglar omkring i samhället ett tag.
Gör ett kort besök på Vattudalsskolan.
Blir bjuden på skrovmål à la Sibylla.
Tar 14.00-bussen till Östersund.
Hämtar ut paket och skummar igenom brevskörden på Ung Vänster.
Går hem i stormen.
Slänger i mig en portion god sallad.
Cyklar ner till biblioteket och en facklig dubbelföreläsning.
Cyklar hem och segnar ner framför datorn, tämligen utmattad.
Vill sova.
30 grader varmt. Disigt, med luftmassor från Sahara.
Checkar in efter nån halvtimme i kö.
Planet avgår en halvtimme senare än beräknat.
Landar på Arlanda 20 minuter försenade, strax efter klockan 22.
Får inte vårt bagage förrän strax efter klockan 23.
Går till SevenEleven, köper gamla sunkiga mackor och mjölk.
Sätter oss på tåget, 24 minuter över midnatt.
Sover säkert en halvtimme under natten.
Kommer fram till Östersund 07.06, måndag morgon.
Östersund bjuder på snöblandat regn, nollgradigt.
Åker hem och hinner byta kläder.
Får skjuts till stan och busstationen.
Klivet på bussen till Strömsund 07.55.
Är i Strömsund 10.00, väglaget och vädret suger orkanröv.
Håller bokbord på Hjalmar Strömer-skolan.
Vinglar omkring i samhället ett tag.
Gör ett kort besök på Vattudalsskolan.
Blir bjuden på skrovmål à la Sibylla.
Tar 14.00-bussen till Östersund.
Hämtar ut paket och skummar igenom brevskörden på Ung Vänster.
Går hem i stormen.
Slänger i mig en portion god sallad.
Cyklar ner till biblioteket och en facklig dubbelföreläsning.
Cyklar hem och segnar ner framför datorn, tämligen utmattad.
Vill sova.
08 december 2005
Studier
Det har blivit några timmar på stranden här i värmen. Vad kan under timme efter timme av göralaushet vara bättre än att diskret notera folks beteenden, utseenden och kulturella tillstånd? Jag har lite försiktigt iakttagit åtskilliga personer - ett representativt urval av besökarna på stranden; 40-talister, kvinnor, tyskar - under strandbesöken.
Tyskorna är hemska. Det finns två sorter: A säger "Ja" (med ett sånt där utdraget, betonat "a", så det låter som "JÁ") och B säger "Ja... Ja.", alltså "Ja" två gånger i samma pinsamt formella och monotona tonläge. Hilarious.
Man kan inte göra en studie och undgå att se skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteende, heller. Kvinnorna står i vattenbrynet - männen ger sig ut lite längre, för att liksom bevisa att de klarar av vågorna. Okej, 1965 kanske du klarade den där tvåmetersvågen, gubbe; men nu är det 2005. Du har fått en säck av hud under naveln, där du tidigare hade ännu mer fett än nu, där kanske musklerna satt för ett halvsekel sedan. Det är inte snyggt, och framför allt är det ett tecken på att du inte klarar av att stå emot Atlantens kraft.
Ändå går de emot. Rakt ut i skummet. Och faller. Och kan inte ta sig upp. De nästan paralyseras av att ha slagits till botten. Nu kommer nästa våg. Fortfarande har den stela kroppen inte rest sig. Spolas med nästa våg. Får hjälp av yngre badgäster. Snart ute vid samma alltför djupa vågor igen.
Detta upprepas många gånger. Män som överskattar (tror sig fortfarande besitta (en påstådd?) ungdomens manliga styrka?) prestationsförmågan och kvinnor som tittar på. Och säger "Ja" eller till och med "Ja... Ja.".
Så när fyra skånsktalande unga killar i dag slog sig ner ett fåtal meter från våra fyra badlakan och konstaterade att "det känns som att alla kollarrr på oss", ja, då var det inte så konstigt. Mot 40-talisttyskorna kontrasterar vem som helst som inte är just tyska i 60-årsåldern. Särskilt om man har föräldrar som kommer från Mellanöstern.
När britterna, tyskarna och skandinaverna - i synnerhet de finska damerna (kritvita, blekfeta!) - kommer hit är de vita och oftast i olika stadier av övervikt. Tids nog bränner de ytan så den ser ut som sån där oaptitlig vakuumförpackad skinka i färg och konsistens. Allt fett är kvar, och lite till. Det borde finnas en metod för att låta det intensiva gassandet i solen steka bort de där ohälsosamma fettmängderna. Flygbolagen kunde göra hemresan betydligt billigare om något ton människospäck kunde förångas av den kanariska solen; brytas ut av kemikalier och rinna ut i uppsamlingskar på playan. Det vore nåt, det! Go science!
Fy, så äckligt! Nej, vet hut. Nu räcker det med äckel.
Tyskorna är hemska. Det finns två sorter: A säger "Ja" (med ett sånt där utdraget, betonat "a", så det låter som "JÁ") och B säger "Ja... Ja.", alltså "Ja" två gånger i samma pinsamt formella och monotona tonläge. Hilarious.
Man kan inte göra en studie och undgå att se skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteende, heller. Kvinnorna står i vattenbrynet - männen ger sig ut lite längre, för att liksom bevisa att de klarar av vågorna. Okej, 1965 kanske du klarade den där tvåmetersvågen, gubbe; men nu är det 2005. Du har fått en säck av hud under naveln, där du tidigare hade ännu mer fett än nu, där kanske musklerna satt för ett halvsekel sedan. Det är inte snyggt, och framför allt är det ett tecken på att du inte klarar av att stå emot Atlantens kraft.
Ändå går de emot. Rakt ut i skummet. Och faller. Och kan inte ta sig upp. De nästan paralyseras av att ha slagits till botten. Nu kommer nästa våg. Fortfarande har den stela kroppen inte rest sig. Spolas med nästa våg. Får hjälp av yngre badgäster. Snart ute vid samma alltför djupa vågor igen.
Detta upprepas många gånger. Män som överskattar (tror sig fortfarande besitta (en påstådd?) ungdomens manliga styrka?) prestationsförmågan och kvinnor som tittar på. Och säger "Ja" eller till och med "Ja... Ja.".
Så när fyra skånsktalande unga killar i dag slog sig ner ett fåtal meter från våra fyra badlakan och konstaterade att "det känns som att alla kollarrr på oss", ja, då var det inte så konstigt. Mot 40-talisttyskorna kontrasterar vem som helst som inte är just tyska i 60-årsåldern. Särskilt om man har föräldrar som kommer från Mellanöstern.
När britterna, tyskarna och skandinaverna - i synnerhet de finska damerna (kritvita, blekfeta!) - kommer hit är de vita och oftast i olika stadier av övervikt. Tids nog bränner de ytan så den ser ut som sån där oaptitlig vakuumförpackad skinka i färg och konsistens. Allt fett är kvar, och lite till. Det borde finnas en metod för att låta det intensiva gassandet i solen steka bort de där ohälsosamma fettmängderna. Flygbolagen kunde göra hemresan betydligt billigare om något ton människospäck kunde förångas av den kanariska solen; brytas ut av kemikalier och rinna ut i uppsamlingskar på playan. Det vore nåt, det! Go science!
Fy, så äckligt! Nej, vet hut. Nu räcker det med äckel.
07 december 2005
Samtidigt i Sverige...
Landets största öppet främlingsfientliga nationalistiska parti, sd, är begåvat med en oroväckande livaktig kader. Enskilda människor bidrar till att partiets valfond för 2006 års val växer med flera tusen kronor per vecka. Hittills har partiet ungefär 2,5 miljoner kronor i kontanta insamlade tillgångar, som alldeles säkert kommer att användas aktivt.
Även om det här är rent osannolikt mycket pengar - insamlade med hjälp av ett flerårigt program för ekonomisk tillväxt - så har jag svårt att se att partiet skulle ta sig in i riksdagen. Även om rasisterna har mycket pengar så krävs ett gynnsamt politiskt klimat för att de ska ta sig ända dit.
Något gynnsamt politiskt klimat för rasister blir det inte, under förutsättning att folk säger ifrån om vad som är rätt och riktigt. ¡No pasarán!
Även om det här är rent osannolikt mycket pengar - insamlade med hjälp av ett flerårigt program för ekonomisk tillväxt - så har jag svårt att se att partiet skulle ta sig in i riksdagen. Även om rasisterna har mycket pengar så krävs ett gynnsamt politiskt klimat för att de ska ta sig ända dit.
Något gynnsamt politiskt klimat för rasister blir det inte, under förutsättning att folk säger ifrån om vad som är rätt och riktigt. ¡No pasarán!
05 december 2005
Chilla-frilla-thrilla'
På resa till Playa de las Américas i dag tog jag mig tid att kolla in skadorna efter Delta. Kraftledningsstolpar har brutits av som vore de gjorda av trä. Inte konstigt att Santa Cruz (huvudstaden med 250 000 invånare) blev utan ström. Den tropiska stormen drabbade syd- och östkusten hårdare än nord- och västsidan. Inte helt o-gött att bo norröver, därmed.
Men Playa de las Américas är typ det sämsta av spansk, brittisk, tysk och amerikansk kultur. Brittisk fotboll på barerna, tysk reklam/öl/samhällsinformation/whatever (ungefär allt är simultanöversatt till tyska från engelska), spanska gitarrballader och amerikansk shoppinghysteri. Dessutom saknas det uns av äkthet som Puerto de la Cruz och nordsidan ändå har i behåll. Jag åkte hem med bussen innan de andra och slapp därmed ett par timmar av lidande och avsmak.
Stormens verkningar kunde urskiljas även i Playa de las Américas. På väldigt många hotell sätter man stora skyltar på taken, plastskyltar med belysning i grälla färger. Sånt far all världens väg när det blåser. Typ "H t l .d do" kunde det stå. Där stora kraftledningsstolpar har fallit har man låtit lägga markkabel i stället. Funkar tydligen. Skabbigt.
Det lackar mot jul även om det råkar vara tjugofem grader och garanterat snö- och frostfritt överallt här. Tenerifianerna har lite... Ehm... "egna" sätt att fira högtiden på.
Så, tre bra saker med juletid på Teneriffa:
1. Chokladen. Man säljer chokladkakor (och det måste inte vara choklad; det kan också vara persika eller kokos eller mandelnötter eller vad som helst som går eller inte går att äta) i 300-gramsförpackningar, turrón kallad. Es muy, muy bien.
2. Klimatet. Även om jag absolut behöver snö till jul kan t-shirtväder kring advent vara riktigt schysst! Det är en i sanning sweet deal att ena dagen strosa förnöjt längs Avenída Generalissimo i Che-t-shirt och andra dagen skotta snö på Krutvaktargränd.
3. Öppettiderna. Söndag kväll i Puerto kan man ha värsta utekvällen. Det finns gott om felbetalda serviceungdomar som håller stans nöjesställen igång sent på kvällen. Här på MDQ Internet (värsta lilla plejset) är det öppet till tolv. Jämt.
Och tre, låt säga "sämre", saker med juletid på Teneriffa:
1. Bjäfset. Man har verkligen ingen självinsikt eller kännedom om vad som är över anständighetens gräns här. Ljus i alla dess former, och bomullssnö, och glitter, och kristna symboler, kan placeras i vidrig omfattning på de minsta av atlantöar.
2. Playa de las Americas. Ptja, vad ska man säga om en Parade de Freaks där INGEN är normalbegåvad eller mer, och där allt är artificiell kommers från början till slut? Om det nån gång fanns en strand med fiskare där så kan vi möjligen få reda på det med arkeologiska utgrävningar under stans betongghetto.
3. Musiken. "Party-pooper", som Lena Sundström kallar det i sin bok "Saker jag inte förstår" (fast då om Ulla Hoffmann i pensionsutredningen). Julsånger blir bara så fasansfullt smaklösa om de är engelska ballader som remixades av ett amerikanskt rockband och sen blev elorgelversion med en spansk sångerska! Det finns alltför många exempel på illamåendemusik som bara förstör ens hopp om att genomlida julen med humöret i behåll.
Som jag och bror min samtalade om tidigare i kväll måste nog ändå veckorna på Teneriffa handla om njutning, avkoppling och helt enkelt ett byte av livskultur ett par veckor. Hemma är vi på restaurang en, kanske två, gånger. Om året. Här äter vi ute varannan kväll... Det är fest med all denna valfrihet - det goda livet!
- Note to one-self: Varje kväll svänger sopbilen förbi Plaza Charco. Och jag menar inte en svensk "Två fack i en - för miljöns skull!"-sopbil, utan en gammal sak från typ Franco-tiden eller nåt. Den kommer kring halv tolv. Den står och matar i sig soptunna efter soptunna, i tio minuter varje kväll. Några dussin stora kärl hinner den med. Sopberget som vi turister producerar är helt gigantiskt och fullständigt ohanterbart. Allt hamnar på hög.
- Note #2: På väg till södra delarna av ön passerar man ett par dussin vindkraftverk, och två oljekraftverk. All el kommer från sådana anläggningar. Inte alls kul, med tanke på den enorma elkonsumtionen. Man är inte rädd för att slösa här, inte!
Men Playa de las Américas är typ det sämsta av spansk, brittisk, tysk och amerikansk kultur. Brittisk fotboll på barerna, tysk reklam/öl/samhällsinformation/whatever (ungefär allt är simultanöversatt till tyska från engelska), spanska gitarrballader och amerikansk shoppinghysteri. Dessutom saknas det uns av äkthet som Puerto de la Cruz och nordsidan ändå har i behåll. Jag åkte hem med bussen innan de andra och slapp därmed ett par timmar av lidande och avsmak.
Stormens verkningar kunde urskiljas även i Playa de las Américas. På väldigt många hotell sätter man stora skyltar på taken, plastskyltar med belysning i grälla färger. Sånt far all världens väg när det blåser. Typ "H t l .d do" kunde det stå. Där stora kraftledningsstolpar har fallit har man låtit lägga markkabel i stället. Funkar tydligen. Skabbigt.
Det lackar mot jul även om det råkar vara tjugofem grader och garanterat snö- och frostfritt överallt här. Tenerifianerna har lite... Ehm... "egna" sätt att fira högtiden på.
Så, tre bra saker med juletid på Teneriffa:
1. Chokladen. Man säljer chokladkakor (och det måste inte vara choklad; det kan också vara persika eller kokos eller mandelnötter eller vad som helst som går eller inte går att äta) i 300-gramsförpackningar, turrón kallad. Es muy, muy bien.
2. Klimatet. Även om jag absolut behöver snö till jul kan t-shirtväder kring advent vara riktigt schysst! Det är en i sanning sweet deal att ena dagen strosa förnöjt längs Avenída Generalissimo i Che-t-shirt och andra dagen skotta snö på Krutvaktargränd.
3. Öppettiderna. Söndag kväll i Puerto kan man ha värsta utekvällen. Det finns gott om felbetalda serviceungdomar som håller stans nöjesställen igång sent på kvällen. Här på MDQ Internet (värsta lilla plejset) är det öppet till tolv. Jämt.
Och tre, låt säga "sämre", saker med juletid på Teneriffa:
1. Bjäfset. Man har verkligen ingen självinsikt eller kännedom om vad som är över anständighetens gräns här. Ljus i alla dess former, och bomullssnö, och glitter, och kristna symboler, kan placeras i vidrig omfattning på de minsta av atlantöar.
2. Playa de las Americas. Ptja, vad ska man säga om en Parade de Freaks där INGEN är normalbegåvad eller mer, och där allt är artificiell kommers från början till slut? Om det nån gång fanns en strand med fiskare där så kan vi möjligen få reda på det med arkeologiska utgrävningar under stans betongghetto.
3. Musiken. "Party-pooper", som Lena Sundström kallar det i sin bok "Saker jag inte förstår" (fast då om Ulla Hoffmann i pensionsutredningen). Julsånger blir bara så fasansfullt smaklösa om de är engelska ballader som remixades av ett amerikanskt rockband och sen blev elorgelversion med en spansk sångerska! Det finns alltför många exempel på illamåendemusik som bara förstör ens hopp om att genomlida julen med humöret i behåll.
Som jag och bror min samtalade om tidigare i kväll måste nog ändå veckorna på Teneriffa handla om njutning, avkoppling och helt enkelt ett byte av livskultur ett par veckor. Hemma är vi på restaurang en, kanske två, gånger. Om året. Här äter vi ute varannan kväll... Det är fest med all denna valfrihet - det goda livet!
- Note to one-self: Varje kväll svänger sopbilen förbi Plaza Charco. Och jag menar inte en svensk "Två fack i en - för miljöns skull!"-sopbil, utan en gammal sak från typ Franco-tiden eller nåt. Den kommer kring halv tolv. Den står och matar i sig soptunna efter soptunna, i tio minuter varje kväll. Några dussin stora kärl hinner den med. Sopberget som vi turister producerar är helt gigantiskt och fullständigt ohanterbart. Allt hamnar på hög.
- Note #2: På väg till södra delarna av ön passerar man ett par dussin vindkraftverk, och två oljekraftverk. All el kommer från sådana anläggningar. Inte alls kul, med tanke på den enorma elkonsumtionen. Man är inte rädd för att slösa här, inte!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)