I morgon är det dags. "I morgon socialismen" har det hetat under kvällen. Riktigt så dramatiskt är det faktiskt inte, men nog känns det i maggropen att någonting riktigt häftigt och fantastiskt ligger framför oss kursdeltagare. Jag hämtade 320 000 bolívares på Forex tidigare i dag, det ultimata beviset för att resan är konkret verklighet.
Även om det har varit väldigt jäktigt nu ett tag, så kommer jag att anstränga mig för att hinna titta in på internetcaféer så mycket som möjligt framöver. Kanske inte främst för att blogga om resan, utan för att skriva e-post och i resedagboken.
Vi i Att förändra världen-kursen flyger alltså i morgon till Lissabon i Portugal, och därifrån till Caracas i Venezuela på måndag morgon. Jag lägger mobilen avstängd hemma på nattduksbordet, så det beror inte på kommunikationscensur om jag inte går att nå telefonledes väl där.
Under Venezuelaresan blir det besök i norra och västra delarna av landet. Vårt tema är demokrati, och inplanerat finns en rundresa i några av de starkaste fästena för såväl regeringstrogna som oppositionsanhängare. Det ska bli så intressant!
Ska man höra av sig till mig under resan, exempelvis för tips om frågor till folk i den venezuelanska politiska eliten, så är det e-post som gäller. nisse.sandqvist@ungvanster.se är ett hett tips.
Några grejer som vi har kommit fram till bör hända under resan:
- Fidel Castro dör (tänk er demonstrationerna!)
- Hugo Chávez framträder live i Caracas och vi ser på
- Regnperioden uteblir helt
- Vi får de hetaste bilderna någonsin av Venezuela
- Revolutionens största namn lägger cleana one-liners
- Att förändra världen 06/07 missar flyget hem
27 januari 2007
19 januari 2007
Intressant om Tjeckien
I en TT-artikel läser jag om Tjeckiens nya regering, som premiärminister Mirek Topolanek har utsett. Det är som att läsa Svenskt Näringslivs inrapportering utifrån:
Alltså: Det finns ett alternativ. Att genomföra en liberal politik. Antingen kan vi göra det med den nu valda regeringen, eller (om motståndet från vanligt folk blir för stort) så utlyser vi nyval och låter nästa regering göra det. Inga andra sätt finns att styra Tjeckien än att göra det sämre för pensionärer, sjuka och andra välfärdsbehövande. Saknar kanske de styrande Moskva så mycket att de vill smaka repressiv finanspolitik på order från Bryssel istället?
Mirek Topolanek sade att regeringens mandat var tydligt: att genomföra nödvändiga reformer eller utlysa nyval.Synen på demokrati och välfärd i Tjeckien är intressant. Det var i fjol som kommunistpartiets ungdomsförbund förbjöds - kommunistpartiet har börjat kamma hem "oroväckande" många röster i det EU-anpassande Tjeckien. Med andra ord föregår nu premiärministern medborgarnas reaktioner på politiken genom att förklara allt annat än den enda vägens politik ogiltigt.
[...]
På regeringens dagordning står nu liberala ekonomiska reformer med skattesänkningar samt reformer av bland annat pensionssystemet och hälsovården. Syftet är att vända de senaste årens stora budgetunderskott till plus för att på sikt kunna ansluta sig till euron.
Alltså: Det finns ett alternativ. Att genomföra en liberal politik. Antingen kan vi göra det med den nu valda regeringen, eller (om motståndet från vanligt folk blir för stort) så utlyser vi nyval och låter nästa regering göra det. Inga andra sätt finns att styra Tjeckien än att göra det sämre för pensionärer, sjuka och andra välfärdsbehövande. Saknar kanske de styrande Moskva så mycket att de vill smaka repressiv finanspolitik på order från Bryssel istället?
Apropå flyghistorier
Vad är dealen med flygsäkerhetsnormerna av i dag? Jag hade bestämt mig för att ta med mig datorn i kabinen på flyget hem. I ryggsäcken hade jag glömt min oöppnade drickaflaska. Två små misstag, som innebär en hel del besvär.
Datorn: vid metalldetektorn ska den packas upp och öppnas, så kontrollanten får se att det bara är en vanlig dator.
Drickan: måste drickas upp (vilket är lite osmidigt med tanke på att man blir kissnödig direkt, och hinner bli törstig långt innan man är framme i Östersund) innan inpassering.
Dessutom har Sturup - men inte Arlanda - infört ett system med fingeravtryck, där ens pekfinger är biljett. Med andra ord lägger jag i Malmö mitt finger på en liten manick för att kliva ombord, medan jag i Stockholm inte kan göra det. Där måste personalen söka upp mitt bokningsnummer och med passet som identifikation släppa igenom mig. Något ologiskt, något enerverande. Jag vet inte vilken av metoderna som är minst kostnadseffektiv, men alltid är det ju något.
Det känns bara som att vi betalar en väldigt stor del av flygbiljetten till förmån för dessa fullkomligt vansinniga rutiner, som föder irritation istället för att stoppa terrorism.
Allt nog och emedan - snön ligger lagom djup och fortsätter att singla ner. Jag njuter i allt det vita!
Datorn: vid metalldetektorn ska den packas upp och öppnas, så kontrollanten får se att det bara är en vanlig dator.
Drickan: måste drickas upp (vilket är lite osmidigt med tanke på att man blir kissnödig direkt, och hinner bli törstig långt innan man är framme i Östersund) innan inpassering.
Dessutom har Sturup - men inte Arlanda - infört ett system med fingeravtryck, där ens pekfinger är biljett. Med andra ord lägger jag i Malmö mitt finger på en liten manick för att kliva ombord, medan jag i Stockholm inte kan göra det. Där måste personalen söka upp mitt bokningsnummer och med passet som identifikation släppa igenom mig. Något ologiskt, något enerverande. Jag vet inte vilken av metoderna som är minst kostnadseffektiv, men alltid är det ju något.
Det känns bara som att vi betalar en väldigt stor del av flygbiljetten till förmån för dessa fullkomligt vansinniga rutiner, som föder irritation istället för att stoppa terrorism.
Allt nog och emedan - snön ligger lagom djup och fortsätter att singla ner. Jag njuter i allt det vita!
17 januari 2007
Prinsen från Venezuela?
Prins Carl Philip åkte tydligen ensam från Venezuela till Förenta staterna, hör jag på radionyheterna. Vid ankomsten till staterna visade det sig att han saknade pass. Och utan pass - inget tillstånd att besöka landet. Calle fick således sitta i förvar på flygplatsen under kvällen, "kan Aftonbladet avslöja".
Wow, det var häftigt.
I kväll flyger jag själv hem till republiken, för att vara med på möten och packa det sista inför resan nästa söndag. Elva dagar kvar till Venezuela!
Wow, det var häftigt.
I kväll flyger jag själv hem till republiken, för att vara med på möten och packa det sista inför resan nästa söndag. Elva dagar kvar till Venezuela!
14 januari 2007
Näst efter Gudrun...
Det låter som intill en vältrafikerad flygplats nu. Vinden skär ganska hårt mot husen och gör det lite knepigt att sova. Det sägs att den här stormen ska vara den värsta sedan Gudrun - och den har ju laddat upp sedan i tisdags...
Jag ska ge mig ut i vädret, hade jag tänkt. Om det är tekniskt möjligt ska jag försöka fota lite.
Malmö är värre vindpinat än blås-Ås.
Uppdatering, nu när bildfunktionen fungerar:
Turning Torso och lutande träd i blåsten.
Jag ska ge mig ut i vädret, hade jag tänkt. Om det är tekniskt möjligt ska jag försöka fota lite.
Malmö är värre vindpinat än blås-Ås.
Uppdatering, nu när bildfunktionen fungerar:
Turning Torso och lutande träd i blåsten.
13 januari 2007
Värna Venezuelas värdighet!
Om två veckor åker jag till Venezuela och världens mest vitala revolutionära situation. Lite bedrövad läser jag i bloggosfären om läget i Venezuela; vilka föreställningar det finns...!
Att högerns glada clowner inte har en endaste aning i hela världen är inte konstigt. De brukar inte gilla att informera sig själva, och drar gärna politiska slutsatser av okunskaperna. Som när Fredrik Malm ville "låta Venezuela rösta bort Chavez". Visst fick venezuelanerna rösta om Chávez, med resultatet att han fick ännu fler röster än i det ordinarie valet.
Nu på sistone har det varit ett fasligt liv eftersom sittande president Hugo Chávez sopade banan med oppositionskandidaten i valet den 3 december i fjol. Han installerades i veckan och proklamerade att revolutionen nu går vidare, med än större folkligt mandat.
Många bloggare verkar ha en omogen analys av vad för slags politik Chávez egentligen står för. Jag ska själv erkänna att jag inte är någon expert, men vad som är ännu värre än att vara expert är att dra stensäkra slutsatser utifrån sånt man har läst i tidningen eller sett på nyheterna. Alltför många gör så. Det måste till en analys av Venezuelas politiska klimat, historiskt och maktmässigt, för att förstå varför det ser ut som det gör i landet i dag. Jag menar att förklaringen till vad som händer i Venezuela 2007 mycket beror på vad som skedde under 1900-talet.
Först lite quick-stats: en titt på statistiken i Human Development Report 2006 utgör nån sorts grundrapport över läget. Human Rights Watch 2007 Venezuela Report håller koll på övergrepp som begås i Venezuela. Och så Latinobarómetro 2006, som visar de mer abstrakta, tankemässiga "attityderna" bland folk i Venezuela.
Venezuela är ett inte särskilt rikt land, om man bortser från oljeinkomsterna. Jordbruksindustrin är klen - matimporten har länge varit stor, samtidigt som storjordägare har låtit stora områden stå i träda - och industrialiseringen är ganska sparsam i övrigt, så när som på gruvindustrin. Oljan har länge varit motorn, den har genererat enorma vinster i första hand till de västra delarna av landet. Som i alla länder med stöd från Förenta staterna är det framför allt en liten elit som har tjänat på de enorma oljeintäkterna.
IMF hade sitt grepp om landet ett tag. Det gick mindre bra. Staten, vars makt har delats mellan de två maktpartierna AD och Copei, har inte varit särskilt intresserad av att utjämna inkomstskillnader eller upprörande sociala orättvisor. Efter kravaller mot den av IMF rekommenderade åtstramningspolitiken 1989 började landets korrupta styre att tappa kontrollen över landet.
Det venezuelanska samhället är ganska obarmhärtigt våldsamt, i synnerhet sedan nedskärningskrisen i slutet av 1980- och början av 1990-talen. Polisen är kommunaliserad och politiserad, militären har rätt stora möjligheter att straffritt mörda och trakassera civila och inom alla myndigheter frodas korruptionen. Till detta ska föras att privatägda medier i amerikansk Fox-anda gärna sänder ut sina finansiärers politiska budskap. Presidenten har av de största tevekanalerna bland annat kallats psyksjuk, homosexuell och en apa - och folk har hetsats att delta i allsköns protester mot honom.
1998 kom Hugo Chávez till makten, med löften om att låta folket välja en ny författning där de fattiga och ohörda skulle garanteras konstitutionella rättigheter. Med nästan 72 procent ja-röster godkändes författningen vid en folkomröstning i slutet av 1999. Sedan dess har Chávez vunnit ett andra presidentval, gått stärkt ur en folkomröstning initierad av oppositionen, och vunnit ett tredje presidentval. Han sitter på ett starkt mandat och har tagit till bryska och auktoritära metoder för att säkra det mandatet.
Oppositionen - bland annat en blandning av gamla fackliga ledare, näringslivstoppar, militära befälhavare och byråkrater - försökte 2003 kuppa bort Chávez. Det skulle de inte ha gjort, för sedan dess har presidenten inskränkt möjligheterna för både militären, myndigheter och media att agera verktyg för den politiska oppositionen.
Nu bloggas det alltså som aldrig förr om Venezuela. Nyvaket ser folk rubrikerna om förstatliganden: borgarna ropar att oppositionen har förbjudits och några vill helt enkelt att allt ska återgå till det normala, som det var innan 1998. Gemensamt för alla som inte har vettiga bakgrundsfakta om Venezuela är att man upprörs över all denna terror som Chávez nu utövar mot sitt stackars folk. Men även bland de mer pålästa finns kritiker. Tyvärr tillhör Magnus Linton en av dem som helt stämmer in i antichavismens kör och dömer ut Chávez som fascistoid och galen. Han är alls inte värst i klassen - vänster är ändå vänster och inte DN-höger... Men den högerradikala kritiken dominerar. Amerikanska tankesmedjor lägger gärna stor tyngd vid Chávez hot mot de rikas privata äganderätt, och dömer därmed ut allt i Venezuela som skit. Tyvärr får den kritiken lätt fäste i det svenska medvetandet.
En del kritik är rätt och riktig. Annan kritik är felaktig, men sprids desto lättare. Jag kan inte komma på all den skit jag har läst, men ett par saker kan nämnas här:
- Chávez vill förbjuda oppositionen och införa ett enpartisystem som på Kuba.
Det Chávez har sagt är att han vill låta alla partier som kämpar för den bolivarianska revolutionen ingå i samma parti. Han har också uttryckt en önskan om en värdig opposition, även den enad.
- Chávez inför en kommunistisk diktatur.
Det är möjligt att Venezuela utvecklas i "kommunistisk" riktning, men det är i så fall efter åtskilliga fria och demokratiska val. Det syns oklart när diktaturen skulle träda in. Man får kanske fråga någon av de sju miljoner venezuelaner som röstade på Chávez, de borde veta.
- Chávez styr all media.
Myndigheternas makt över media har stärkts under Chávez. Men det handlar inte om att man styr dem - det handlar om att man reglerar i vilken mån medierna ska få uppvigla politiskt. Jämför med skillnaden mellan DN som sakligt argumenterar för en borgerlig politik, och DN som agerar för angrepp på socialdemokratiska samhällsinstitutioner.
- Demokratin existerar inte längre i Venezuela.
Inte ens Venezuelas opposition godtar ett så sanslöst påstående (fällt i en artikel på Moderata ungdomsförbundets hemsida), men för all del - oppositionen har det inte lätt. Den saknar de karismatiska ledare som krävs för att överskugga den gamla aristokratins antidemokratiska syn på politiken.
En socialistisk president i Venezuela behöver starka skaror av anhängare inom framför allt militären, just eftersom oppositionen annars gärna genomför kupper. En president som vill genomföra en socialistisk politik men som saknar auktoritet inom det militära kuppas bort inom en månad!
Chávez ses som en dåre som genomför åtgärd efter åtgärd för att tysta ner oppositionen. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Chávez drar inte in det nationella sändningstillståndet för en av oppositionskanalerna för att tysta all kritik. Tvärtom kan tiotusentals venezuelaner nu för tiden göra egen tv och radio, på lokal, regional och nationell nivå, tack vare de satsningar på förfolkligande av media som regeringen genomför. Målet är att medborgarna ska engagera sig i media, och inte bara vara mediemogulernas röstboskap.
Mediepolitik är bara ett av många verktyg som regeringen Chávez använder för att fördjupa revolutionen och säkra de landvinningar som har gjorts för folkflertalet sedan 1998. Har man en marxistisk maktanalys i botten så är det i grunden positivt när folkmassorna aktiveras och nyttan av ekonomi, politik och näringsliv förs ner till folklig nivå - ungefär så som utvecklingen ser ut i dagens Venezuela.
I en situation där folklig mobilisering är på frammarsch, bland opposition såväl som bland regeringsanhängare finns det såna som anser att det är rimligt att skrika att presidenten är tokig och allt suger. Mer fel kan man nog inte som progressiv göra.
Det är tokbra om vi kan diskutera Venezuela och den bolivarianska revolutionen inom den svenska vänstern, om inte annat så i alla fall för venezuelanernas egen skull. Helst ser jag att vi kommer fram till sätt att kanalisera missnöjet i Sverige på liknande sätt som gjorts i den bolivarianska revolutionen. Men då behövs mer internationell solidaritet, inte postmoderna nej-till-allt-tyckare.
Att högerns glada clowner inte har en endaste aning i hela världen är inte konstigt. De brukar inte gilla att informera sig själva, och drar gärna politiska slutsatser av okunskaperna. Som när Fredrik Malm ville "låta Venezuela rösta bort Chavez". Visst fick venezuelanerna rösta om Chávez, med resultatet att han fick ännu fler röster än i det ordinarie valet.
Nu på sistone har det varit ett fasligt liv eftersom sittande president Hugo Chávez sopade banan med oppositionskandidaten i valet den 3 december i fjol. Han installerades i veckan och proklamerade att revolutionen nu går vidare, med än större folkligt mandat.
Många bloggare verkar ha en omogen analys av vad för slags politik Chávez egentligen står för. Jag ska själv erkänna att jag inte är någon expert, men vad som är ännu värre än att vara expert är att dra stensäkra slutsatser utifrån sånt man har läst i tidningen eller sett på nyheterna. Alltför många gör så. Det måste till en analys av Venezuelas politiska klimat, historiskt och maktmässigt, för att förstå varför det ser ut som det gör i landet i dag. Jag menar att förklaringen till vad som händer i Venezuela 2007 mycket beror på vad som skedde under 1900-talet.
Först lite quick-stats: en titt på statistiken i Human Development Report 2006 utgör nån sorts grundrapport över läget. Human Rights Watch 2007 Venezuela Report håller koll på övergrepp som begås i Venezuela. Och så Latinobarómetro 2006, som visar de mer abstrakta, tankemässiga "attityderna" bland folk i Venezuela.
Venezuela är ett inte särskilt rikt land, om man bortser från oljeinkomsterna. Jordbruksindustrin är klen - matimporten har länge varit stor, samtidigt som storjordägare har låtit stora områden stå i träda - och industrialiseringen är ganska sparsam i övrigt, så när som på gruvindustrin. Oljan har länge varit motorn, den har genererat enorma vinster i första hand till de västra delarna av landet. Som i alla länder med stöd från Förenta staterna är det framför allt en liten elit som har tjänat på de enorma oljeintäkterna.
IMF hade sitt grepp om landet ett tag. Det gick mindre bra. Staten, vars makt har delats mellan de två maktpartierna AD och Copei, har inte varit särskilt intresserad av att utjämna inkomstskillnader eller upprörande sociala orättvisor. Efter kravaller mot den av IMF rekommenderade åtstramningspolitiken 1989 började landets korrupta styre att tappa kontrollen över landet.
Det venezuelanska samhället är ganska obarmhärtigt våldsamt, i synnerhet sedan nedskärningskrisen i slutet av 1980- och början av 1990-talen. Polisen är kommunaliserad och politiserad, militären har rätt stora möjligheter att straffritt mörda och trakassera civila och inom alla myndigheter frodas korruptionen. Till detta ska föras att privatägda medier i amerikansk Fox-anda gärna sänder ut sina finansiärers politiska budskap. Presidenten har av de största tevekanalerna bland annat kallats psyksjuk, homosexuell och en apa - och folk har hetsats att delta i allsköns protester mot honom.
1998 kom Hugo Chávez till makten, med löften om att låta folket välja en ny författning där de fattiga och ohörda skulle garanteras konstitutionella rättigheter. Med nästan 72 procent ja-röster godkändes författningen vid en folkomröstning i slutet av 1999. Sedan dess har Chávez vunnit ett andra presidentval, gått stärkt ur en folkomröstning initierad av oppositionen, och vunnit ett tredje presidentval. Han sitter på ett starkt mandat och har tagit till bryska och auktoritära metoder för att säkra det mandatet.
Oppositionen - bland annat en blandning av gamla fackliga ledare, näringslivstoppar, militära befälhavare och byråkrater - försökte 2003 kuppa bort Chávez. Det skulle de inte ha gjort, för sedan dess har presidenten inskränkt möjligheterna för både militären, myndigheter och media att agera verktyg för den politiska oppositionen.
Nu bloggas det alltså som aldrig förr om Venezuela. Nyvaket ser folk rubrikerna om förstatliganden: borgarna ropar att oppositionen har förbjudits och några vill helt enkelt att allt ska återgå till det normala, som det var innan 1998. Gemensamt för alla som inte har vettiga bakgrundsfakta om Venezuela är att man upprörs över all denna terror som Chávez nu utövar mot sitt stackars folk. Men även bland de mer pålästa finns kritiker. Tyvärr tillhör Magnus Linton en av dem som helt stämmer in i antichavismens kör och dömer ut Chávez som fascistoid och galen. Han är alls inte värst i klassen - vänster är ändå vänster och inte DN-höger... Men den högerradikala kritiken dominerar. Amerikanska tankesmedjor lägger gärna stor tyngd vid Chávez hot mot de rikas privata äganderätt, och dömer därmed ut allt i Venezuela som skit. Tyvärr får den kritiken lätt fäste i det svenska medvetandet.
En del kritik är rätt och riktig. Annan kritik är felaktig, men sprids desto lättare. Jag kan inte komma på all den skit jag har läst, men ett par saker kan nämnas här:
- Chávez vill förbjuda oppositionen och införa ett enpartisystem som på Kuba.
Det Chávez har sagt är att han vill låta alla partier som kämpar för den bolivarianska revolutionen ingå i samma parti. Han har också uttryckt en önskan om en värdig opposition, även den enad.
- Chávez inför en kommunistisk diktatur.
Det är möjligt att Venezuela utvecklas i "kommunistisk" riktning, men det är i så fall efter åtskilliga fria och demokratiska val. Det syns oklart när diktaturen skulle träda in. Man får kanske fråga någon av de sju miljoner venezuelaner som röstade på Chávez, de borde veta.
- Chávez styr all media.
Myndigheternas makt över media har stärkts under Chávez. Men det handlar inte om att man styr dem - det handlar om att man reglerar i vilken mån medierna ska få uppvigla politiskt. Jämför med skillnaden mellan DN som sakligt argumenterar för en borgerlig politik, och DN som agerar för angrepp på socialdemokratiska samhällsinstitutioner.
- Demokratin existerar inte längre i Venezuela.
Inte ens Venezuelas opposition godtar ett så sanslöst påstående (fällt i en artikel på Moderata ungdomsförbundets hemsida), men för all del - oppositionen har det inte lätt. Den saknar de karismatiska ledare som krävs för att överskugga den gamla aristokratins antidemokratiska syn på politiken.
En socialistisk president i Venezuela behöver starka skaror av anhängare inom framför allt militären, just eftersom oppositionen annars gärna genomför kupper. En president som vill genomföra en socialistisk politik men som saknar auktoritet inom det militära kuppas bort inom en månad!
Chávez ses som en dåre som genomför åtgärd efter åtgärd för att tysta ner oppositionen. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Chávez drar inte in det nationella sändningstillståndet för en av oppositionskanalerna för att tysta all kritik. Tvärtom kan tiotusentals venezuelaner nu för tiden göra egen tv och radio, på lokal, regional och nationell nivå, tack vare de satsningar på förfolkligande av media som regeringen genomför. Målet är att medborgarna ska engagera sig i media, och inte bara vara mediemogulernas röstboskap.
Mediepolitik är bara ett av många verktyg som regeringen Chávez använder för att fördjupa revolutionen och säkra de landvinningar som har gjorts för folkflertalet sedan 1998. Har man en marxistisk maktanalys i botten så är det i grunden positivt när folkmassorna aktiveras och nyttan av ekonomi, politik och näringsliv förs ner till folklig nivå - ungefär så som utvecklingen ser ut i dagens Venezuela.
I en situation där folklig mobilisering är på frammarsch, bland opposition såväl som bland regeringsanhängare finns det såna som anser att det är rimligt att skrika att presidenten är tokig och allt suger. Mer fel kan man nog inte som progressiv göra.
Det är tokbra om vi kan diskutera Venezuela och den bolivarianska revolutionen inom den svenska vänstern, om inte annat så i alla fall för venezuelanernas egen skull. Helst ser jag att vi kommer fram till sätt att kanalisera missnöjet i Sverige på liknande sätt som gjorts i den bolivarianska revolutionen. Men då behövs mer internationell solidaritet, inte postmoderna nej-till-allt-tyckare.
11 januari 2007
Jag känner kommersialismen tillta
Dagens industri har lärt mig att internet blir en allt viktigare marknad för företag och organisationer när det gäller annonsering och annan marknadsföring. Än så länge svarar internet för mindre än tio procent av de totala annonsutgifterna, men det är en industri i stark uppgång.
När jag sitter här i Malmö är internetuppkopplingen inte världens snabbaste. Det märks mest när jag är inne på reklamfinansierade hemsidor: Aftonbladet kan ladda en hel minut innan alla annonser har kommit fram. Så varje sidbyte tar lång tid. Den lilla text som tidningen tränger in mellan annonserna tar knappast någon plats alls... Men så får vi också, om vi orkar med reklamflödet, bläddra i nättidningen gratis. Schibstedkoncernen är tack vare denna kassako till tidning mycket vinstgivande.
Kanalerna för att utnyttja internet i kommersiellt syfte är förstås många och vilka man väljer för sin verksamhet kanske mest beror på ekonomisk styrka. Heter man Michael Treschow eller Urban Bäckström och chefar på Svenskt Näringsliv kanske man köper ett kampanjkoncept av en reklambyrå för 10 miljoner kronor.
Äger man en liten nätbutik för sin favoritprodukt och inte tänker skuldsätta sig mycket kanske man får lägga manken till för att sprida verksamhetens namn över internet på andra sätt. Som fallet jag nu tänker på.
Jag fick nämligen ett e-brev av en företagare som vill ha lite push i bloggvärlden. Som ersättning för att länka till och sprida ordet om hennes nätbutik skulle jag få en trisslott. För mig är det en principsak att inte utföra sådana beställningar, men jag kan tänka mig att rätt många skulle göra det. Det är lite tragiskt att bloggvärlden hamnar under allt hårdare tryck från profitörer av uppmärksamhet - man måste faktiskt inte ha någon kommersiell reklam alls på sin blogg.
För allas vetskap var det varken Elite Ladies, Helenas underkläder eller Snygg Under som stod för e-brevet.
När jag sitter här i Malmö är internetuppkopplingen inte världens snabbaste. Det märks mest när jag är inne på reklamfinansierade hemsidor: Aftonbladet kan ladda en hel minut innan alla annonser har kommit fram. Så varje sidbyte tar lång tid. Den lilla text som tidningen tränger in mellan annonserna tar knappast någon plats alls... Men så får vi också, om vi orkar med reklamflödet, bläddra i nättidningen gratis. Schibstedkoncernen är tack vare denna kassako till tidning mycket vinstgivande.
Kanalerna för att utnyttja internet i kommersiellt syfte är förstås många och vilka man väljer för sin verksamhet kanske mest beror på ekonomisk styrka. Heter man Michael Treschow eller Urban Bäckström och chefar på Svenskt Näringsliv kanske man köper ett kampanjkoncept av en reklambyrå för 10 miljoner kronor.
Äger man en liten nätbutik för sin favoritprodukt och inte tänker skuldsätta sig mycket kanske man får lägga manken till för att sprida verksamhetens namn över internet på andra sätt. Som fallet jag nu tänker på.
Jag fick nämligen ett e-brev av en företagare som vill ha lite push i bloggvärlden. Som ersättning för att länka till och sprida ordet om hennes nätbutik skulle jag få en trisslott. För mig är det en principsak att inte utföra sådana beställningar, men jag kan tänka mig att rätt många skulle göra det. Det är lite tragiskt att bloggvärlden hamnar under allt hårdare tryck från profitörer av uppmärksamhet - man måste faktiskt inte ha någon kommersiell reklam alls på sin blogg.
För allas vetskap var det varken Elite Ladies, Helenas underkläder eller Snygg Under som stod för e-brevet.
08 januari 2007
Våga vägra 1800-talspolitik!
I en PM om borgarnas budgetproposition visar socialdemokraterna vilka de klassmässiga följderna blir av skattesänkningarna och avgiftshöjningarna. SAP har låtit Riksdagens utredningstjänst, Rut, räkna på allt i propositionen utom subventionen för fackligt medlemskap, där borgarna drar bort 100 kronor.
I sin utredning har Rut delat in befolkningen i tio lika stora kakbitar, eller deciler, och ordnat dessa efter inkomst. Decilen med lägst inkomster, upp till 5 900 kronor i månaden, tjänar 70 kronor i månaden på allianspolitiken. Det motsvarar 2,2 procent av de totalt 42 miljarder kronor som skatten sänks med. Fjärde decilen nerifrån, folk med inkomster mellan 12 900 och 15 600 kronor i månaden, får 40 kronor över när avgifter och skattesänkning har räknats samman. Dess andel av de 42 miljarderna är 1,3 procent. Fjuttigt, kan tyckas (med rätta: om dessa stackare dessutom är med i facket blir det en förlust på 30 respektive 60 kronor i månaden) - men vem vinner egentligen?
Just det: min pappa. Om man har en inkomst på 27 600 kronor eller mer varje månad kan man räkna med ett tillskott på från 620 kronor i månaden och uppåt. Den rikaste femtedelen lägger beslag på imponerande 45 procent av alliansregeringens utdelade pengar.
Andel i procent av propositionspengarna som tillfaller var och en av de tio inkomstdecilerna.
Resultatet är inte oväntat för den som är någorlunda insatt i politik, men bör betonas. Det reformutrymme som Sven Otto Littorin, Anders Borg och Maud Olofsson slåss för med sina nyliberala näbbar och klor är de pengar som nu ska vridas bort från massorna, upp i eliterna. Högre tjänstemän och chefer får nu den bonus på bekostnad av andras sänkta a-kassa som de så länge har väntat på.
Att det är ett av alliansens mål att gröpa ur kvinnors självförsörjningsgrad tydliggörs av Ruts siffror: 60 % av inkomstökningarna går till männen. Borgarnas reformpolitik går ut på att fördela pengar från medellös till välbemedlad, från kvinnor till män, från arbetslös till arbetande. Inget nytt under solen, med andra ord.
Vi har fått en klasspolitik som vill rulla utvecklingen ännu snabbare åt fel håll. Ökande inkomstskillnader ska nu skena. Kvinnors möjligheter att vara oberoende av mannens inkomst ska minska. Norrlands inland ska dräneras, mot det att Stockholms skattekistor fylls på.
Nästan varje dag läser jag insändare och andra yttringar där borgare menar att LO och vänsterfolk ska hålla tyst nu när folket har sagt sitt och valt alliansen. Men när hela debatten inför valet blev så förljugen som den nu blev, och det borgarna sa var en helt annan sak än vad de nu gör, ska dessa borgare bara knipa käft. Den reformpolitik som Reinfeldt mässade om i sina tal i valrörelsen var expansionistisk, en vision om en bättre socialdemokratisk välfärdspolitik.
Reformpolitik kan se ut lite hur som helst. Den vi har fått nu är en variant: mer åt den som har för att ge incitament åt den som inte har att få mer, öka konkurrensen mellan den som har arbete och den som saknar för fler jobb, minska den offentliga konsumtionen för mer välfärd. Med andra ord har vi en traditionell överklass- och företagarvänlig regering vid makten.
LO och vi andra som inte är helt cyniska, och/eller känner att klasskamp bäst utkämpas mot överklassen istället för med den, gör bäst i att fortsätta protestera. Jag känner på mig att första maj i år kan bli mer laddad än på länge. Om arbetarrörelsen inte sätter ner foten nu när 1800-talspolitik återinförs förstår jag inte när den någonsin ska göra det.
I sin utredning har Rut delat in befolkningen i tio lika stora kakbitar, eller deciler, och ordnat dessa efter inkomst. Decilen med lägst inkomster, upp till 5 900 kronor i månaden, tjänar 70 kronor i månaden på allianspolitiken. Det motsvarar 2,2 procent av de totalt 42 miljarder kronor som skatten sänks med. Fjärde decilen nerifrån, folk med inkomster mellan 12 900 och 15 600 kronor i månaden, får 40 kronor över när avgifter och skattesänkning har räknats samman. Dess andel av de 42 miljarderna är 1,3 procent. Fjuttigt, kan tyckas (med rätta: om dessa stackare dessutom är med i facket blir det en förlust på 30 respektive 60 kronor i månaden) - men vem vinner egentligen?
Just det: min pappa. Om man har en inkomst på 27 600 kronor eller mer varje månad kan man räkna med ett tillskott på från 620 kronor i månaden och uppåt. Den rikaste femtedelen lägger beslag på imponerande 45 procent av alliansregeringens utdelade pengar.
Andel i procent av propositionspengarna som tillfaller var och en av de tio inkomstdecilerna. Resultatet är inte oväntat för den som är någorlunda insatt i politik, men bör betonas. Det reformutrymme som Sven Otto Littorin, Anders Borg och Maud Olofsson slåss för med sina nyliberala näbbar och klor är de pengar som nu ska vridas bort från massorna, upp i eliterna. Högre tjänstemän och chefer får nu den bonus på bekostnad av andras sänkta a-kassa som de så länge har väntat på.
Att det är ett av alliansens mål att gröpa ur kvinnors självförsörjningsgrad tydliggörs av Ruts siffror: 60 % av inkomstökningarna går till männen. Borgarnas reformpolitik går ut på att fördela pengar från medellös till välbemedlad, från kvinnor till män, från arbetslös till arbetande. Inget nytt under solen, med andra ord.
Vi har fått en klasspolitik som vill rulla utvecklingen ännu snabbare åt fel håll. Ökande inkomstskillnader ska nu skena. Kvinnors möjligheter att vara oberoende av mannens inkomst ska minska. Norrlands inland ska dräneras, mot det att Stockholms skattekistor fylls på.
Nästan varje dag läser jag insändare och andra yttringar där borgare menar att LO och vänsterfolk ska hålla tyst nu när folket har sagt sitt och valt alliansen. Men när hela debatten inför valet blev så förljugen som den nu blev, och det borgarna sa var en helt annan sak än vad de nu gör, ska dessa borgare bara knipa käft. Den reformpolitik som Reinfeldt mässade om i sina tal i valrörelsen var expansionistisk, en vision om en bättre socialdemokratisk välfärdspolitik.
Reformpolitik kan se ut lite hur som helst. Den vi har fått nu är en variant: mer åt den som har för att ge incitament åt den som inte har att få mer, öka konkurrensen mellan den som har arbete och den som saknar för fler jobb, minska den offentliga konsumtionen för mer välfärd. Med andra ord har vi en traditionell överklass- och företagarvänlig regering vid makten.
LO och vi andra som inte är helt cyniska, och/eller känner att klasskamp bäst utkämpas mot överklassen istället för med den, gör bäst i att fortsätta protestera. Jag känner på mig att första maj i år kan bli mer laddad än på länge. Om arbetarrörelsen inte sätter ner foten nu när 1800-talspolitik återinförs förstår jag inte när den någonsin ska göra det.
One does not simply blog into Mordor.
It's teh Workers Party!
Vänster till höger: Josef Stalin, Fidel Castro, Vladimir Lenin, Mao Zedong, Nisse Sandqvist, Karl Marx, Fredrik Reinfeldt. Kort sagt: ett sjujäkla partaj.
07 januari 2007
Tappa andan-skratt
Snart kommer seriös bloggning, jag lovar, men i kväll - första kvällen för året i Malmö - vill jag klistra in godbitar från Tjuvlyssnat. Se bara, det är underbart!
(Två tjejer sitter och pratar högt med varandra, bak i bussen där det är säten mittemot varandra. På andra sidan sitter en kille i pokémontröja och ser allmänt japan-nördig ut. Alla är ~18.)Tjuvlyssnat är en grym institution. Jag känner att behovet att vara ute bland folk och få uppleva allt härligt minskar drastiskt tack vare all denna insyn i ackumulerad svensk vardagstokighet. Man skrattar ju luften ur sig!
Tjej 1: Vettu? Vi har skaffat nytt duschmunstycke!
Tjej 2: Va? Har ni? Det är väl inget speciellt...
Tjej 1: Men jo! Det är en sådan där som har endast en stråle. Det är värsta inne i USA.
Killen: Det kallas slang och det är för att amerikanerna inte kommer in i duschen.
(Tjejerna blir tysta.)
(Berusad tjej ~25 kommer tilbaka från toaletten och sätter sig brevid kille ~25 vid baren.)
Tjejen: Fy fan, va äckligt! Jag trodde bara jag skulle pissa, men magen ba exploderade, men jag hade snytit mig i pappret men jag tänkte inte på det när jag skulle torka, så jag fick BÅDE snor och skit på händerna. Så jävla ovärdigt, jag vet inte vilken som var äckligast!
Killen (tyst en stund, sedan besvärat): Du tvättade väl händerna?
Tjejen: Ja, men det fanns ingen tvål!
(Kille ~25 ska köpa frimärken till utlandet av kvinna ~50.)
Killen: Behöver jag använda de här Prioritaire-märkena också?
Kvinnan: Inte om det är till ett civiliserat land.
Killen: Va?
Kvinnan: I Afrika och Ryssland och så har de ju ingen respekt för postgången. Där behövs de.
Killen: Va? Så jag behöver inte ha dem till England?
Kvinnan (gör citattecken med fingrarna): Tänk "Tyskland" så förstår du vad jag menar.
01 januari 2007
Nytt år - mera blogg
Mor bloggar. Bloggens namn, "Det privata är personligt", är resultatet av ett mycket djupsinnigt sökande efter ett adekvat bloggnamn. Med det nya året följer förhoppningsvis regelbundna rapporter från Körfältet och arbetslösheten i alliansens Sverige. Förresten blev Körfältet vänsterpartiets starkaste fäste i Östersund i valet.
Annars diggar jag Approximation väldigt mycket. Texterna är och fortsätter vara både långa och nödvändiga. Efter ett par veckor av blogguppehåll återgick ordningen till det normala på Esbatis kommentarer sent i december. Också där finns numer alltså mycket att läsa om.
Följ gärna Guds vredes blogg och Gycklargrvppen också, som sorterar under avdelningen för sjuka/roliga bloggar.
Själv tänker jag blogga lite sparsamt i veckan, då jag lämnar Östersund för veckokurs. Återkommer dock sannolikt på lördag eller söndag, eventuellt med ett argt inlägg om regeringens skattesänkningar.
Just det: Blogger har släppt sin nya publiceringsvariant, så från och med nu ser min blogg lite annorlunda ut. Den fungerar lite annorlunda också. Men ska förmodligen vara annorlunda till det bättre. Märk exempelvis ämnesorden längst ner i detta inlägg, som sen blir sökbara.
Annars diggar jag Approximation väldigt mycket. Texterna är och fortsätter vara både långa och nödvändiga. Efter ett par veckor av blogguppehåll återgick ordningen till det normala på Esbatis kommentarer sent i december. Också där finns numer alltså mycket att läsa om.
Följ gärna Guds vredes blogg och Gycklargrvppen också, som sorterar under avdelningen för sjuka/roliga bloggar.
Själv tänker jag blogga lite sparsamt i veckan, då jag lämnar Östersund för veckokurs. Återkommer dock sannolikt på lördag eller söndag, eventuellt med ett argt inlägg om regeringens skattesänkningar.
Just det: Blogger har släppt sin nya publiceringsvariant, så från och med nu ser min blogg lite annorlunda ut. Den fungerar lite annorlunda också. Men ska förmodligen vara annorlunda till det bättre. Märk exempelvis ämnesorden längst ner i detta inlägg, som sen blir sökbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)