Värna Venezuelas värdighet!

Om två veckor åker jag till Venezuela och världens mest vitala revolutionära situation. Lite bedrövad läser jag i bloggosfären om läget i Venezuela; vilka föreställningar det finns...!

Att högerns glada clowner inte har en endaste aning i hela världen är inte konstigt. De brukar inte gilla att informera sig själva, och drar gärna politiska slutsatser av okunskaperna. Som när Fredrik Malm ville "låta Venezuela rösta bort Chavez". Visst fick venezuelanerna rösta om Chávez, med resultatet att han fick ännu fler röster än i det ordinarie valet.

Nu på sistone har det varit ett fasligt liv eftersom sittande president Hugo Chávez sopade banan med oppositionskandidaten i valet den 3 december i fjol. Han installerades i veckan och proklamerade att revolutionen nu går vidare, med än större folkligt mandat.

Många bloggare verkar ha en omogen analys av vad för slags politik Chávez egentligen står för. Jag ska själv erkänna att jag inte är någon expert, men vad som är ännu värre än att vara expert är att dra stensäkra slutsatser utifrån sånt man har läst i tidningen eller sett på nyheterna. Alltför många gör så. Det måste till en analys av Venezuelas politiska klimat, historiskt och maktmässigt, för att förstå varför det ser ut som det gör i landet i dag. Jag menar att förklaringen till vad som händer i Venezuela 2007 mycket beror på vad som skedde under 1900-talet.

Först lite quick-stats: en titt på statistiken i Human Development Report 2006 utgör nån sorts grundrapport över läget. Human Rights Watch 2007 Venezuela Report håller koll på övergrepp som begås i Venezuela. Och så Latinobarómetro 2006, som visar de mer abstrakta, tankemässiga "attityderna" bland folk i Venezuela.

Venezuela är ett inte särskilt rikt land, om man bortser från oljeinkomsterna. Jordbruksindustrin är klen - matimporten har länge varit stor, samtidigt som storjordägare har låtit stora områden stå i träda - och industrialiseringen är ganska sparsam i övrigt, så när som på gruvindustrin. Oljan har länge varit motorn, den har genererat enorma vinster i första hand till de västra delarna av landet. Som i alla länder med stöd från Förenta staterna är det framför allt en liten elit som har tjänat på de enorma oljeintäkterna.

IMF hade sitt grepp om landet ett tag. Det gick mindre bra. Staten, vars makt har delats mellan de två maktpartierna AD och Copei, har inte varit särskilt intresserad av att utjämna inkomstskillnader eller upprörande sociala orättvisor. Efter kravaller mot den av IMF rekommenderade åtstramningspolitiken 1989 började landets korrupta styre att tappa kontrollen över landet.

Det venezuelanska samhället är ganska obarmhärtigt våldsamt, i synnerhet sedan nedskärningskrisen i slutet av 1980- och början av 1990-talen. Polisen är kommunaliserad och politiserad, militären har rätt stora möjligheter att straffritt mörda och trakassera civila och inom alla myndigheter frodas korruptionen. Till detta ska föras att privatägda medier i amerikansk Fox-anda gärna sänder ut sina finansiärers politiska budskap. Presidenten har av de största tevekanalerna bland annat kallats psyksjuk, homosexuell och en apa - och folk har hetsats att delta i allsköns protester mot honom.

1998 kom Hugo Chávez till makten, med löften om att låta folket välja en ny författning där de fattiga och ohörda skulle garanteras konstitutionella rättigheter. Med nästan 72 procent ja-röster godkändes författningen vid en folkomröstning i slutet av 1999. Sedan dess har Chávez vunnit ett andra presidentval, gått stärkt ur en folkomröstning initierad av oppositionen, och vunnit ett tredje presidentval. Han sitter på ett starkt mandat och har tagit till bryska och auktoritära metoder för att säkra det mandatet.

Oppositionen - bland annat en blandning av gamla fackliga ledare, näringslivstoppar, militära befälhavare och byråkrater - försökte 2003 kuppa bort Chávez. Det skulle de inte ha gjort, för sedan dess har presidenten inskränkt möjligheterna för både militären, myndigheter och media att agera verktyg för den politiska oppositionen.


Nu bloggas det alltså som aldrig förr om Venezuela. Nyvaket ser folk rubrikerna om förstatliganden: borgarna ropar att oppositionen har förbjudits och några vill helt enkelt att allt ska återgå till det normala, som det var innan 1998. Gemensamt för alla som inte har vettiga bakgrundsfakta om Venezuela är att man upprörs över all denna terror som Chávez nu utövar mot sitt stackars folk. Men även bland de mer pålästa finns kritiker. Tyvärr tillhör Magnus Linton en av dem som helt stämmer in i antichavismens kör och dömer ut Chávez som fascistoid och galen. Han är alls inte värst i klassen - vänster är ändå vänster och inte DN-höger... Men den högerradikala kritiken dominerar. Amerikanska tankesmedjor lägger gärna stor tyngd vid Chávez hot mot de rikas privata äganderätt, och dömer därmed ut allt i Venezuela som skit. Tyvärr får den kritiken lätt fäste i det svenska medvetandet.

En del kritik är rätt och riktig. Annan kritik är felaktig, men sprids desto lättare. Jag kan inte komma på all den skit jag har läst, men ett par saker kan nämnas här:

- Chávez vill förbjuda oppositionen och införa ett enpartisystem som på Kuba.
Det Chávez har sagt är att han vill låta alla partier som kämpar för den bolivarianska revolutionen ingå i samma parti. Han har också uttryckt en önskan om en värdig opposition, även den enad.

- Chávez inför en kommunistisk diktatur.
Det är möjligt att Venezuela utvecklas i "kommunistisk" riktning, men det är i så fall efter åtskilliga fria och demokratiska val. Det syns oklart när diktaturen skulle träda in. Man får kanske fråga någon av de sju miljoner venezuelaner som röstade på Chávez, de borde veta.

- Chávez styr all media.
Myndigheternas makt över media har stärkts under Chávez. Men det handlar inte om att man styr dem - det handlar om att man reglerar i vilken mån medierna ska få uppvigla politiskt. Jämför med skillnaden mellan DN som sakligt argumenterar för en borgerlig politik, och DN som agerar för angrepp på socialdemokratiska samhällsinstitutioner.

- Demokratin existerar inte längre i Venezuela.
Inte ens Venezuelas opposition godtar ett så sanslöst påstående (fällt i en artikel på Moderata ungdomsförbundets hemsida), men för all del - oppositionen har det inte lätt. Den saknar de karismatiska ledare som krävs för att överskugga den gamla aristokratins antidemokratiska syn på politiken.

En socialistisk president i Venezuela behöver starka skaror av anhängare inom framför allt militären, just eftersom oppositionen annars gärna genomför kupper. En president som vill genomföra en socialistisk politik men som saknar auktoritet inom det militära kuppas bort inom en månad!

Chávez ses som en dåre som genomför åtgärd efter åtgärd för att tysta ner oppositionen. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Chávez drar inte in det nationella sändningstillståndet för en av oppositionskanalerna för att tysta all kritik. Tvärtom kan tiotusentals venezuelaner nu för tiden göra egen tv och radio, på lokal, regional och nationell nivå, tack vare de satsningar på förfolkligande av media som regeringen genomför. Målet är att medborgarna ska engagera sig i media, och inte bara vara mediemogulernas röstboskap.

Mediepolitik är bara ett av många verktyg som regeringen Chávez använder för att fördjupa revolutionen och säkra de landvinningar som har gjorts för folkflertalet sedan 1998. Har man en marxistisk maktanalys i botten så är det i grunden positivt när folkmassorna aktiveras och nyttan av ekonomi, politik och näringsliv förs ner till folklig nivå - ungefär så som utvecklingen ser ut i dagens Venezuela.

I en situation där folklig mobilisering är på frammarsch, bland opposition såväl som bland regeringsanhängare finns det såna som anser att det är rimligt att skrika att presidenten är tokig och allt suger. Mer fel kan man nog inte som progressiv göra.

Det är tokbra om vi kan diskutera Venezuela och den bolivarianska revolutionen inom den svenska vänstern, om inte annat så i alla fall för venezuelanernas egen skull. Helst ser jag att vi kommer fram till sätt att kanalisera missnöjet i Sverige på liknande sätt som gjorts i den bolivarianska revolutionen. Men då behövs mer internationell solidaritet, inte postmoderna nej-till-allt-tyckare.