Motstånd, alltid

Regeringen sätter ett par kråkor på Lissabonfördraget.

I kväll var det debatt på ABF om Lissabonfördraget. Och eftersom ja-sidans taktik är att kväva debatten om fördraget fick jag hoppa in som ja-sägare mot Eva-Britt Svensson. Argumenten för Lissabonfördraget är ju så många: gemenskapen, samarbetet, inflytandet, demokratin... Jovars, så länge man snackar abstrakta politiska ideal och inte vad som konkret står skrivet i fördragstexten så är ju Lissabonfördraget kul.

Åsa Linderborg skriver om kulturjournalistik:

Problemet är att det är svårt att skriva bra om populärkultur. Vad alla inte fattar, är att också den kräver bildning och/eller en analysförmåga som grundas i en medveten samhällssyn. Är den inte idédriven får den inte mer än nyhetskaraktär och borde inte kunna konkurrera ut annat material. Man måste veta varför man ska ägna sig åt Desperate Housewives (frågor vi i ärlighetens namn borde ställa om all sorts kulturbevakning). Det finns med andra ord ingen anledning att lägga ribban lägre för populärkulturen; även där måste man vara seriös och problematiserande. Det är bara när den triviala kulturen ger upphov till en lika trivial journalistik som det finns anledning att känna fruktan.

Jag köpte hennes bok, Håll med eller håll käft, en sorts manifestation för behovet av en radikal kultursida. Det blir bra läsning på tåget i morgon, det.

Nedräkning: Lissabon

Om en månad röstar riksdagen om Lissabonfördraget. En avgörande konstitutionell fråga, som det råder tystnad om eftersom beslutet att godkänna fördraget ska tas av en "blocköverskridande majoritet" bestående av sossarna och borgarna. Nej till EU i Jämtlands län har följande att säga till våra jämtländska riksdagsledamöter:

Respektera folkviljan – rösta rätt om Lissabonfördraget!

Den 20 november beslutar riksdag om Sverige ska godkänna Lissabonfördraget. De fem riksdagsledamöterna från Jämtlands län tänker alla rösta ja till fördraget. Detta visar på ett stort demokratiskt underskott, eftersom opinionen i vårt län knappast kan sägas dela denna optimism inför EU:s nya grundlag.

Lissabonfördraget pressas igenom riksdagen av regeringen och socialdemokratin. Detta trots att fördraget dömdes ut med ett rungande ”NO!” i den enda folkomröstning som hållits, på Irland i juni 2008. Eliten vill varken ha en folkomröstning om Lissabonfördraget eller förhandla om undantag för kollektivavtalen och den svenska välfärdsmodellen.

Förvärrar bristerna i dagens EU
EU:s institutioner får mer makt på medlemsländernas bekostnad. Den fria marknaden överordnas alla andra frågor, som miljö och arbetstagares rättigheter – inte ens i krig får den inskränkas. EU-parlamentets flytt mellan Strasbourg och Bryssel 12 gånger per år blir grundlagsfäst. Trots att vi har röstat nej till EMU i en folkomröstning får Sverige inget undantag i Lissabonfördraget.

De stora länderna kör över de små
Sverige har i dag vetorätt mot många förslag från EU:s stora medlemsländer. Denna rätt försvinner på flera områden med Lissabonfördraget. Inte heller kan Sverige driva på för en mer rättvis världsordning, eftersom fördraget kräver att hela EU har samma handelspolitik.

Militärallians, inte fredsprojekt
Lissabonfördraget förstärker EU:s gemensamma utrikespolitik och unionen får en egen utrikesminister. Det betonas i fördraget att medlemsländerna ska ”förbättra sin militära kapacitet” för EU:s militära styrkor. EU ska precis som USA kunna gå in med militära styrkor i andra länder om det bedöms som nödvändigt.

EU tvingar fram marknadsliberalism
I fördragets artikel 98 slås fast att medlemsländerna ska agera enligt ”principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Oavsett vilken regering vi väljer i Sverige ska den alltså enligt grundlagen föra en politik som avreglerar och befriar marknadskrafterna.

Detta är inte acceptabelt! Vi kräver en folklig debatt kring Lissabonfördraget. När beslutsfattarna nu vill överföra mer makt till EU borde det vara självklart att de först möter sina väljare i öppen dialog. Ett ja till fördraget kan inte ångras. Därför uppmanar vi Berit Andnor, s, Marie Nordén, s, Gunnar Sandberg, s, Ola Sundell, m och Per Åsling, c:
Ge oss möjlighet att diskutera Lissabonfördraget – rösta inte ja den 20 november 2008!

Mitt tips till alla som vill markera mot eländet är att kontakta de lokala riksdagsledamöterna. De har ett ansvar att representera oss - inte att representera sina partigrupper i EU-parlamentet.

Hjälp Sverige!

Hittade just en fantastisk hemsida, helpsweden.org. Utformad enligt standardmallen för hur vi ska ge de stackars afrikanerna mat för dagen, fast med afrikaner som pratar snällt om de stackars svenska barnen istället.

Det här är precis så som svenska biståndsorganisationer borde folkbilda i allmänhet. Det behövs i dessa tider, när vi har en biståndsminister som tycker att Turkiet är viktigare än Nicaragua och en handelsminister som ser utvecklingsbistånd som skadligt och inte nämner ordet "rättvis" i samma mening som "handel". När det demokrati- och folkrörelsearbete som präglar en stor del av svenskt bistånd ersätts av företagsstödjande verksamhet blir opinionsbildningen i Sverige desto viktigare.

Sverige skulle behöva hitta tillbaka till sin gamla antiimperialistiska ståndpunkt, där respekten för andra vägde tyngre än "vita mannens börda" och kraven från företagen. Vi skulle behöva diskutera konkret samhällsbyggnad med Kuba hellre än att fräsa om att där finns brister i yttrandefriheten. Vi skulle behöva hjälpa Senegal med expertis inom handelsavtal, så landet inte blir en koloni under EU. Och vi skulle göra stor nytta om vi ersatte vapenhandeln med länder i Mellanöstern med någonting konstruktivt... Kolla till exempel in vänsterpartiets motion om millenniemålen.

Kapitalismens mp

Miljöalibit för en statligt understödd kapitalism på europeisk nivå, miljöpartiet, har klubbat sin valplattform för EU-parlamentsvalet 2009. Som en del i arbetet att flytta det gamla aktivistpartiets positioner närmare rådande ordning i den gröna partigruppen i EU-parlamentet understryker man nu vikten av näringslivets behov i miljöfrågor.

Målet på 80 procent bygger på att vi ska göra ännu mer internationellt som EU ska kunna tillgodoräkna sig.

Så uttrycker sig Peter Eriksson (mp) och hyser inga tvivel kring att det här grundar för ett "kanonval". I tider när EU - med nuvarande fördrag eller med Lissabonfördraget - rycker fram för att lägga låga ambitioner på miljöområdet svarar miljöpartiet med populism. Energibolaget Eon ursäktar sitt gaskraftverk i Malmö med att utsläppen där gör att man kan stänga smutsiga kolkraftverk i Europa, och på samma sätt understryker nu miljöpartiet att de viktigaste insatserna EU kan göra för miljön är utanför EU.

Detta är precis vad industrilobbyn i Bryssel vill. Mindre krav hemma - mer krav på andra länder. Om europeiska företag slipper göra miljöförbättringar här hemma, så kan de genom en form av bistånd köpa förbättringar utomlands. På så sätt kan business as usual råda hemmavid, samtidigt som vi fattar beslut om andra, fattigare, länders miljöpolitiska ordning. Tänk så smidigt det är att öppna fabriksstäder i fattiga länder med efterbliven, superbillig teknik, och sedan som en form av välgörenhet rusta upp dessa bit för bit, för att slippa vidta dyrare åtgärder!

Precis som med den "gröna skatteväxlingen" är det här miljöpartistiska förslaget feltänkt. Miljöskatter ska inte kvittas mot arbetsskatter, europeiska utsläpp ska inte kvittas mot utomeuropeiska. Europeiska företag får inte slippa undan sitt ansvar genom att göra de investeringar i andra länder som deras egna företag borde stå för.

Är det det här miljöpartiet vi ska dela regeringskansli med?

Arbetarrörelse-ish

Jag har missat alla debatter mellan Sahlin och Reinfeldt, men kan konstatera att det nog är lika bra. Ida Gabrielsson har tålmodigt kommenterat för Aftonbladets räkning på Ung Vänster-bloggen.

Själv skrev jag i arbetarrörelse-ish vredesmod en insändare för några dagar sedan om Sahlins inställning i oppositionsfrågan:

Det är bara borgarna som på första maj demonstrerar för strängare budgetdisciplin och mindre utrymme för kollektiva välfärdssatsningar.

Sahlin har inte sin rörelse med sig när hon kräver detta av vänsterpartiet. Vi kan inte ta högerns ekonomiska politik som utgångspunkt för en grön vänsterpolitik!

I dag verkar den svenska socialdemokratins agenda vara skriven i partigruppen i EU-parlamentet och aldrig ifrågasatt av partiledningen. Det gör att socialdemokratins hela projekt går ut på att släta ut sig i kompromissandet med och eftergifterna till den kontinentala högern. Om det fortsätter kan sossarna räkna med att hamna i den klubb av östeuropeiska socialdemokratiska partier som på grund av oförmåga att skapa alternativ politik får fem procent av rösterna i valen. Och det är inte någon ny vänster som tar vid där den traditionella socialdemokratin misslyckas, utan en avgrundshöger med maktambitioner.

Reformism lite närmare Marx

Åsa Linderborg skriver så man hittar tillbaka till sitt ideologiska bo, om Kommunistiska manifestets allmängiltighet:

Staten är, som Marx konstaterade, den härskande klassens redskap; dess uppgift är att stabilisera i akuta situationer för att på lång sikt garantera det kapitalistiska produktionssättets fortlevnad. Däremellan kan den – beroende på styrkeförhållandena i klasskampen – ägna sig åt mer eller mindre välfärd. Med ett modernt språkbruk kan man säga att staten är ett slags krockkudde i drabbningen mellan arbete och kapital.

Men även såna kan ju punkteras med en smäll.

Om man erkänner att det finns samhällsklasser och en pågående klasskamp, vilket jag nog tror att alla inom såväl LO som SAP gör, varför agerar man inte därefter? Man vet att det finns en överklass som, via politiska ombud på högerkanten, strävar efter att säkra sin makt och sluta fred över klassgränserna.

Det hör förstås reformismen till att undvika direkt konflikt med bourgeoisien och arbeta för en "stabil utveckling", men det måste finnas gränser för den metoden. När exempelvis storfinansen via sina politiska ombud antar en "first strike"-taktik, som innebär att gå i konflikt med arbetarna innan förhandlingar har hållits, bör man ompröva sina metoder illa kvickt. Men nu har vi haft tretton år av EU-medlemskap och ännu fler av brutala borgerliga offensiver - och LO och SAP tuffar på med sina fromma förhoppningar om att överenskommelsen en dag ska vara här. En dag ska nog bourgeoisien komma till sans och lyssna på våra resonabla argument, tycks sossarna resonera. (Så hoppas de till exempel att regeringen ska ge dem rätt i fråga om Lissabonfördraget.)

Socialdemokraterna bör se till vänsterpartiet som exempel på lyckad reformistisk politik. I frågan om Lissabonfördraget, till exempel, är vänsterpartiets hållning progressiv och lättbegriplig:

1. Respektera folkomröstningen på Irland - avbryt den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget.
2. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen.
3. Ett förslag till fördrag ska underställas en folkomröstning.
4. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande undantag från EMU.
5. Nej till Lissabonfördraget i sin helhet.

Vill man ändå bestämt ha Lissabonfördraget så får man göra väldigt klart varför man också ska rösta ner punkterna 1-4 på vänsterpartiets motion. Problemet är just att socialdemokraterna inte klargör någonting alls, utan gömmer sig bakom motioner som är minst lika utsiktslösa som vänsterpartiets. Med den skillnaden att socialdemokraterna faktiskt är det parti som avgör hela frågan vid omröstningen den 20 november.

Eller med Ida Gabrielssons ord: "Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat!"

One down...

Självsanering på högerkanten! Dyre Jörg, en sportbil är snabb, stark och snygg - men den skyddar inte mot dumhet. Kör man sin bil åt helvete blir straffet kännbart. Europa är kvitt en central figur bland bruna högerpolitiker och kan nu satsa mer helhjärtat på att sanera socialdemokratin från trianguleringens farsot (som det heter på statsvetarsvenska).

Angående s-v-mp

Fåntrattar är vad de är, Sahlin, Eriksson och Wetterstrand.

Ida Gabrielsson står för övrigt för de bästa kommentarerna till de senaste dagarnas oppositionella turbulens. Mycket roligt: Veckan som gått samt Nya bud.

Erik Berg frågar sig också klokt: vad vilja socialdemokraterna?

Arbetarrörelse versus "social demokrati"

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.

Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.

En konflikt har uppstått!

LO:s Wanja Lundby-Wedin har upptäckt en konflikt i det sociala EUropa: arbetsgivarna och facket delar inte åsikt i frågan om lönekonkurrens! Nej förlåt, någon konflikt har Wanja inte konstaterat - en "klyfta" är rättare sagt vad det är fråga om. Jag tänker mig att nästa steg är att Lundby-Wedin upptäcker att EU har använts som ett verktyg av företagsvärlden för att bryta upp det stackars oskyldiga facket. Statens frånvaro i sin roll som fackets försvarare finner Lundby-Wedin nästan omöjlig att begripa.

Utspelet, ett pressmeddelande från LO, är så fånigt och naivt att man lika gärna kan läsa det i sin helhet och få ett gott skratt:

LOs och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin:
Djupt oroväckande att europiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen

Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul.

De flesta av arbetsmarknadsministrarna erkänner att EG-domstolens senaste domar på arbetsmarknadsområdet, i synnerhet Lavaldomen, har skapat en obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner. Domarna innebär att medlemsstaterna handlingsutrymme, att på egen hand reglera den inhemska arbetsmarknaden har begränsats. EG-domstolens aktivism bekymrar arbetsmarknadsministrarna, men de är inte villiga att agera.

- Det är djupt oroväckande att europeiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen. Det är oacceptabelt att politiker inte vågar ta ansvar för och agera i politiska frågor som kräver politiska lösningar. Om politiker i Europa inte vågar ta ansvar och agera för förändringar i utstationeringsdirektivet äventyras allmänhetens förtroende för EU, kommenterar Wanja Lundby-Wedin.

Under dagen har det också tydliggjorts att klyftan mellan fack och arbetsgivare i Europa är stor. BuisnessEurope, i motsatts till Europafacket, anser att utgången av Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna är tillfredställande och att utstationeringsdirektivet inte behöver förändras. Kommissionens förslag att överlåta till arbetsmarknadsparterna på europeisk nivå att gemensamt lägga fram ändringsförslag till direktivet har mycket små möjligheter till framgång.

- Det finns stora olikheter mellan arbetsgivare och fack vad gäller synen på EU:s syfte och ändamål. Arbetsgivarna hävdar att EU är ett marknadsprojekt, med fri rörlighet och konkurrens som ledstjärna. Vi menar att EU:s sociala dimension, med likabehandling och skydd av grundläggande rättigheter, är en förutsättning för fri rörlighet. De olika utgångspunkterna blir tydliga när konsekvenserna av EG-domstolens domar diskuteras. Vi kräver att arbetsgivarna lever upp till en aktiv social dialog där syftet är att finna en balans mellan fri rörlighet och arbetstagarnas rättigheter.

Och, LO, om ni inte är på det klara med det ännu:

- Tvinga sossarna att vägra rösta om Lissabonfördraget i november. Kvarstår sossarna vid sin nuvarande position (vi behöver ingen utredning; Lissabonfördraget är färdigt att sjösättas) - utlys generalstrejk! Att arbetarrörelsen lämnar makten i ett grundlagsärende åt överklassen och borgerligheten är vansinne!

- Socialt protokoll, visst, men det kan väl lika gärna tillfogas nuvarande fördrag? Skippa helt allt snack om att Lissabonfördraget är bra. Utvecklingen i EU kommer uppifrån - från kommissionärerna, rådet och övriga pampar - och från sådana höjder har man (vilket i pressmeddelandet presenterades som vore det en oväntad, ny företeelse) allt annat än sympatier för fackföreningsrörelser.

- Bryt med staten i form av regeringen, både nuvarande och andra. Det är ohälsosamt med en landsorganisation som står handfallen när staten inte längre kämpar åt den. Det bäddar i dessa tider, när företagen tar över fackens roll som statens skyddslingar, för massiva, avgörande nederlag. Fortsätter naiviteten kommer all makt som arbetarrörelsen har tillkämpat sig att försvinna på några års sikt och ersättas av företagsdiktat.

Dom över borgare och sossar

Per Wirtén skriver om finanskrisen ur ett för socialdemokrater helt nödvändigt perspektiv i Dagens Arena. Det brukar ju nu för tiden bland sossar heta att "kapitalismen är en bra tjänare, men en usel herre" och att sossarnas roll bör vara att förvalta kapitalismen. Problemet med den synen på ekonomin är att kapitalismen inte bara är ett verktyg utan en ideologi i sig, som i dag också Helle Klein påpekar i sin krönika. Denna ideologi kommer - om man bara förvaltar dess ekonomiska varelse, som sossarna under ett par årtionden har sagt sig vilja göra - att föröda det samhälle som den visionära arbetarrörelsen började bygga under förra århundradet.

Wirtén hänvisar till en artikel av Timothy A. Canova i tidskriften Dissent, som påpekar att under Bill Clintons tid vid makten - där kongressen för det mesta hade republikansk majoritet - togs viktiga beslut om ekonomin som kom att elda på den nuvarande krisen i finanssektorn. Det är nog så viktigt att konstatera att Washington Consensus, överenskommelsen om en fri och global kapitalism, i dag predikas lika självklart av sossar som av borgare och kapitalister, ibland med ett pliktskyldigt "vi måste se till att demokratisera globaliseringen". Denna ideologiska vidrighet, bestående av framför allt offentliga åtstramningspaket, fristående riksbank, avreglering av marknader och kapitalflöden, frihandel och privatiseringar, har lämnat över såväl ekonomisk som institutionell makt till krafter som ingen politiker i världen kan kontrollera. Skolor, kollektivtrafik, sjukhus, vattenföretag, omsorgsinrättningar, elförsörjning - fler och fler områden där den visionära arbetarrörelsen insåg att en frizon från kapitalismen är nödvändig har offrats av den "förvaltande" socialdemokratin, i lågmälda överenskommelser med borgerligheten. I Lena Sundströms bok Saker jag inte förstår visas till exempel på ett enkelt sätt hur förslag från näringslivet, som ursprunligen kanaliserats via borgerliga partier, återlanserats av socialdemokraterna från 1980-talet och framåt.

Motstånd mot denna moderna kapitalism har alltid funnits, såväl hos traditionella socialdemokrater som bland klassiska socialliberaler. Enligt deras sätt att se saken blir ekonomin instabil med Washington Consensus spekulationsiver, den borde istället formas med hjälp av regleringar och politiskt motiverad utjämning. Men varje försök från socialdemokratiskt och socialliberalt håll att hindra eller fördröja vanskliga avregleringar och liberaliseringar har slagits tillbaka. Sällan har beslut kommit att kritiseras i efterhand av beslutsfattarna själva. Fortfarande i dag är den officiella socialdemokratiska förklaringen till kapitalismens problem att det återstår många åtgärder på programmet innan Washington Consensus principer till fullo är tillämpade. Det behövs mer konkurrens, mer frihandel, fler "aktörer" på "marknader" där det i dag råder monopol. Den enda officiella socialdemokratiska kritik jag kan urskilja är den mot regeringen för att den mörkar krisens omfattning, men det är ju helt irrelevant kritik som missar att angripa problemen. Regeringen är inte problemet, oavsett om den är socialdemokratisk eller borgerlig, oavsett om den mörkar krisen eller ställer den mitt på scenen. Problemet är den politik som varken borgarna eller sossarna törs säga någonting om, eftersom de är överens om nödvändigheten av den ungefär som det råder konsensus kring att jorden är rund.

Ser man på den politiska utvecklingen lite kritiskt är det tydligt att politiken inte har "befriat" ekonomin. När riksbanken "befriades" från politikernas insyn och styrning, fångades den av de privata ekonomiska makthavarna. När skolan "berikades" med fler "aktörer" kom det att bildas gigantiska skolkoncerner med tiotusentals "kunder", där syftet med skolenheterna blev maximal avkastning och värdestegring på kortast tid. När kapitalströmmarna avreglerades växte de enorma spekulationssummor, som skapats framför allt av de övriga liberaliseringarna, till en stormakt med kraft att slå omkull ekonomin för hela länder och regioner. Politiken har helt enkelt skapat en motmakt som är politikerna övermäktig och fullständigt saknar inflytande från folkliga krav.

Om vi tyckte att politiker som fjärmade sig från sina väljare var ett problem så är det ändå ett "i-landsproblem" jämfört med grabbarna som styr de bolag och fonder som agerar på den globala finansmarknaden. Vissa politiker har också valt att stämma i bäcken och lösa detta underlägsenhetsproblem genom att sätta sig i de styrelser och ägargrupper som kontrollerar dessa gigantiska ekonomiska resurser. De har på sina dubbla stolar använt det demokratiska politiska mandatet till att överföra den representativt demokratiska makten till den privata, icke-valda sfären.

En sak med spekulationsekonomin som jag tycker kan vara värd att nämna är att den gör den så kallade "stabila skattebasen" fastighetsskatt mindre stabil. När socialdemokraterna samtidigt hyllar den från politiken alltmer fristående kapitalismen och det som återstår av fastighetsskatten, bör man tänka på vad dagens kapitalism innebär för skattebaserna. Om till exempel ett hus i Stockholm är värderat till fem miljoner kronor i den extrema spekulationsekonomin, vad är det som säger att en krasch i bolånemarknaden inte värderar ner huset till mer rimliga två miljoner, och därmed minskar skattemängden med 60 procent? Den globala nykapitalismen kan genom en global finansiell kris göra mer skada för ett lands välfärdspolitik, än nyttan den bidrar med genom BNP-tillväxt i form av spekulation. Det är en lägsta anständighetsnivå att sossarna antar en mer negativ attityd till nykapitalismen.

Nykapitalismen är en dyr historia, dels nu i den akuta krisen, men också tidigare. Som många påpekar i diskussionen kring "krispaketet" i Förenta staterna blir det skattebetalarnas ansvar att köpa ut de havererade finansspekulanterna. Men det finns mer upprörande i historien, för krisen började knappast nu i höst. Sedan 1997 har seriösa ekonomer varnat för att en riktig kris byggs upp, om inte spekulationskapitalet återregleras. 2005 var ledande ekonomer i tidningen Economist överens om att krisbubblan nu var världshistoriens största och bara väntade på att haverera. Brandkåren började rycka ut i stor skala i fjol sommar, när framför allt amerikanska Federal Reserve och Europeiska centralbanken skyfflade in över 50 miljarder dollar och 500 miljarder euro i likviditetsstöd till finansspekulanter, som ett försök att rädda dem från avgrunden. Sedan dess har ytterligare hundratals miljarder dollar tillkommit i ständigt nya lån till finansinstitut som behövt nya pengar att täcka upp spekulationsförluster med. Och nu har de styrande politikerna i Washington beslutat om grädden på moset med sin räddningsplan på 700 miljarder dollar ur statsbudgeten. I sin iver att rädda samhällsekonomiskt hopplösa, parasitära finansspekulanter från konkurs har borgare och socialdemokrater i Europa, precis som republikaner och demokrater i Förenta staterna, varit rörande överens om att öppna alla penningreserver och offentliga portmonnäer. Givetvis har man varken diskuterat detta offentligt med sina väljare eller övervägt alternativen.

Det alternativ till nykapitalismen som Canova väljer att lyfta i sin artikel är det gamla keynesianska system av statsdirigerade ekonomiska satsningar som dominerade efter andra världskriget. Med tanke på att det var ett förhållandevis lyckat system som snabbt byggde upp välfärdsstater är det ett tryggt krav. Det är det minsta man kan förvänta sig av ens en svag socialdemokrati. Men av den visionära socialdemokratin i Sverige finns i dag inte mycket kvar. Inga Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, inga folkhemsbyggen, ingen löntagarmakt. Mona Sahlin föreslår i dag att någon sorts regler upprättas för nya spekulationsformer, men ingen återreglering för de gamla, som ju hennes parti varit med om att avreglera. Annars sätter hon sin förhoppning till ett "ambitiöst frihandelsavtal", en klimatöverenskommelse och ett "förstärkt samarbete" kring det finansiella regelverk som sedan 80-talet av alla från socialdemokratin och högerut har luckrats upp. Förstärkt samarbete med vem? Med den borgerlighet som man redan hjälper till makten i "breda koalitioner" i EU eller med det finanskapital som i WTO-förhandlingar kräver av fattiga länder att de frånhänder sig det sista av sin självständighet? Samarbete vänsterut eller med gräsrötter har Sahlin sedan länge uteslutit.

Socialdemokratins totala oförmåga att visa förståelse för problemens orsaker och lyfta fram alternativ är skrämmande. Bristen på alternativ i den ekonomiska politiken gör att borgerlighetens jokrar, fascisterna, träder in på spelplanen. Ju fler gånger framträdande socialdemokrater predikar marknadsliberalismen och slår fast den inslagna kursen, desto fler väljare överväger att lämna arbetarrörelsen för missnöjespartier. Det är också i detta stora sammanhang jag tycker att man bör se socialdemokraternas utfrysning av vänsterpartiet, som ännu kräver att välfärdspolitiken sätts i första hand.

Överskottsmål och utgiftstak, uppfinningar som tillkom i 90-talets krishärd, hör inte en hederlig arbetarrörelses regering till. På sikt cementerar de parallellt en överbeskattning av medborgarna och en urholkning av välfärdsutgifterna. I en kris kan de tillfälligtvis fylla ett viktigt syfte - men med en vikande konjunktur blir de, precis som andra begränsningar av de folkvaldas ekonomiska handlingsutrymme, destruktiva. Keynes förkunnade att vi ska satsa på den offentliga sektorn nu när nedgången är över oss - överskottsmålet och utgiftstaket omöjliggör detta, oavsett politisk vilja. Det fula i hela situationen är att alla - från ledarskribenter i Länstidningen till självaste Mona Sahlin - raljant avfärdar kritiken mot dessa i dag kontraproduktiva krisregleringar som "oansvarig". Det är alltså ansvarsfullt att driva en politik som först göder finansbubblor med tusentals miljarder kronor av framför allt låntagares och pensionssparares pengar för att sedan använda skattebetalarnas pengar till att köpa tillbaka de enorma förluster som detta ger upphov till vid kollaps, men oansvarigt att kräva regleringar för välfärdens skull?!

Ja herrejävlar, vilka inre logiska konflikter jag skulle brottas med om jag vore sosse i dessa turbulenta tider.