Högern trillar av pinn

Augusto Pinochet är död. Den chilenske tidigare diktatorn dog 91 år gammal, saknad av bland annat Maggie Thatcher (baronessa, som hon benämns i BBC:s rapporter):

A regular visitor to the UK, where he had many friends, Pinochet was arrested in London in October 1998, as he arrived to undergo medical treatment.

The Spanish government sought to put him on trial in Madrid over the deaths of its citizens in Chile.

Baroness Thatcher had tea with him and publicly expressed her opposition to the request.

Thatcher känner sig i dag sorgsen efter Pinochets död. Tror jag, det. Gamla diktatorer, deras kamrater och deras partier är inte alls särskilt populära i Latinamerika. Det finns såklart fanatiker som viftar med plakat till stöd för den store generalen, på samma sätt som det alltid finns kuppanhängare och överklass även i de latinamerikanska länderna.

Fenomenet att stödet för högern har rasat på den amerikanska kontinenten är intressant. Folk tror allra minst på högern, men de flesta andra etablerade krafter (som väl också får räknas som mer eller mindre höger) ratas också. Upp kommer folkrörelser och vänsterpartier, som får kanalisera nytt engagemang för politik och demokrati.

Här i Sverige är nyliberalismen herre på täppan - årets nobelpristagare i ekonomi föreläste häromsistens om hur Sverige ska bli en hållbar ekonomi. Phelps hade två självklara reformer att föreslå oss: skär radikalt i välfärdspolitiken och avskaffa arbetsrättslagstiftningen. Gubben fick sitt pris och det svenska folket fortsatte som vanligt utan kravaller. Nästa år är det dags för en ny vansinnig högerekonom att åtnjuta högsta samhälleliga respekt.

Det visar på revolutionär framtidstro när killar som Morales och Chávez hyllas som föredömen av folken i Latinamerika. Frågan som jag ställer mig är kanske naiv, men... När når vi dit, när inser vi också att vi måste kämpa för en framtid bortom nyliberalismen och kapitalismen?