Tre av tio vuxna har inte råd att gå till tandläkaren i Sverige i dag, läser jag i SJ:s tidning Kupé, i dag på väg hem till Östersund. När jag för något år sedan var på min sista avgiftsfria undersökning hos tandläkaren kom vi överens om att jag skulle titta förbi igen 2006. I morgon är det dags. Jag kommer att gå dit trots kostnaden (jag vet inte vad de tar, men 500 spänn känns inte orimligt), men det är långt ifrån alla 20-nåntingmänniskor som gör det.
Särskilt utsatta är kvinnor under 35 år, enligt LO:s rapport ”Laga hålen i tandvårdsförsäkringen”, som kom 2005. Priserna på tandvård sedan avregleringen 1999 har ökat med mellan 10 och 140 procent. Det är framför allt unga kvinnor som avstår från rutinkontrollerna, och därför också unga kvinnor som riskerar sämre dentalhälsa.
Kupé-artikeln låter socialminister Göran Hägglund tala för sin kära tandvårdsreform. Den går i korthet ut på att alla över 20 år får en tandvårdscheck på 300 kronor vartannat år, som incitament för att ta sig till rutinundersökning. Väl i tandläkarstolen går staten in med en subvention på 50 procent på de kostnader som överstiger 3 000 kronor, och med 85 procent på kostnader som överstiger 15 000 kronor.
Med andra ord skulle en behandling som utan någon försäkring går på 25 000 kronor med den nya tandvårdsförsäkringen kosta 10 500 kronor (3 000+6 000+1 500). Det är klart att det är bättre med än utan den subventionen – mor min skulle exempelvis inte ha tackat nej till en mindre skuldbörda för tandvårdskostnader. Men jag tror inte att det räcker.
Ali Esbati tillfrågas i artikeln om sin åsikt angående försäkringen. Han menar att även en kostnad på 3 000 kronor är för mycket för dem som verkligen behöver tandvården mest. Istället måste tandvårdsskyddet bli en del av de övriga generella försäkringarna, och kostnaden maximeras till kanske 1 000 kronor. Tandvårdskostnaderna har redan privatiserats i stor grad: mellan 1993 och 2002 ökade patientavgifternas andel av kostnaderna från 39 till 62 procent. Esbati säger att en tandvårdsreform värd namnet skulle kosta tio miljarder kronor. Pengar som alltså ska betalas gemensamt istället för av den enskilde.
Det är kul när artiklar inte bara innehåller trams och sosseri, utan ställer åsikter mot varandra på riktigt – svart mot vitt. Hägglund skämtar om att man måste få fler som ”tänder på idén” att utbilda sig till tandläkare. Esbati tycker att staten rimligtvis ska gå in för en omfattande försäkring, för att utjämna de klasskillnader som finns i dag.
Frågan om tandläkare är också viktig i sammanhanget. Eftersom för få utbildas blir det köer till tandvården, varpå privattandläkarna kan sätta vilka priser som helst på sina kliniker. Det behövs en tandvårdspolitik som satsar på utbildning, subventioner och återreglering av marknaden – allt i ett – om vi någon gång ska uppnå jämlikhet. Med borgarnas försäkring kommer tandläkarklinikernas vinster att fortsätta uppåt i samma takt som mångas tandhälsa blir sämre.
1 kommentar:
Det finns faktiskt ett annat viktigt skäl till att tandvården är mycket viktig för unga kvinnor. Det är nämligen så att tänderna tar mycket stryk när man är gravid och ammar (mina tänder fullkomligt rasade sönder under den perioden), varför just unga kvinnor bör vara extra noga med sina tänder.
Jag önskar att jag hade förstått den saken, jag som tillhör en generation som inte heller hade något ekonomiskt stöd för vår tandvård så snart vi hade slutat i grundkolan.
Den dagen det är dags att dra ut tänderna kostar det skjortan att få lösgommar (det har jag inte än - tack och lov, men en del tänder saknar jag dessvärre idag).
Skicka en kommentar