03 december 2006

¡Uh! ¡Ah! ¡Chávez no se va!

Venezuelas president Hugo Chávez kan titulera sig "Den Älskade Ledaren"; på nån dags varsel kan miljontals anhängare sluta upp i mäktiga gatumanifestationer. Folk går omkring och nynnar för sig själva att Chávez blir kvar vid makten. Det är presidentval i den bolivarianska femte republiken.

El lider maximo de Venezuela är ingen diplomat. Han är i klass med Kim Jong-Il när det gäller ordval och demagogi. Bush refereras till som Satan och oppositionen är "imperiets kandidater". Och de fattiga älskar sin Hugo.

I det polariserade Venezuela finns det i stort sett två grupper: revolutionärerna och oppositionen. Revolutionärerna är de stora, fattiga massorna i röda tröjor som styr den chavistiska regeringens prioriteringar lite som gatans parlament. Oppositionen är, grovt sett, överklassen och invånarna i landets oljerika västra delar. Splittringen mellan grupperna är total i nästan allt: man har valt de motsatta färgerna i flaggan (rött och gult, som delas av blått), man vägrar hålla valdebatter mellan presidentkandidaterna och lynchstämning råder om någon med fel färg på tröjan visar sig i fel område.

Överbyggnad och bas vet sin plats på flaggan.

Oppositionens aktivister går klädda i gula kläder och består av allt från postmoderna socialister till fascistisk gammal maktelit. De står nu samlade under Manuel Rosales, som går till val på ett av omständigheterna forcerat vänsterpopulistiskt program. En rätt komisk anmärkning man kan göra är att oppositionsanhängarna vid alla tillfällen är ljusare i hyn än chavisterna. Det går alltså att se på både tröj- och hudfärg på vems sida en aktivist står. Klass-, etnicitets- och politiska gränser följs ofta åt i Venezuela.

Hugo Chávez får som person enorm uppmärksamhet nu när det är valrapportering på gång i västmedia. Jag har läst ett litet antal artiklar och kan konstatera att det finns en rädsla bland svenska journalister för folkmajoriteter som blir aktivister. Allt man skriver utgår från att vi ska ha ett par vaga förutfattade meningar - "förkunskaper" - som läsare av artiklarna:

- Hugo Chávez är en suspekt kille.
- Folk i Venezuela är lite sådär galna som fattiga, fanatiska mänskor blir. Inte självständigt tänkande. Ungefär som araberna.
- Politiskt håller Venezuela på att bli utfruset.
- Ekonomiskt urgröps Venezuela under Chávez ur.
- Oppositionen har inte en chans på grund av "vänstervågen" i Latinamerika, chavisternas ogreppbara åsiktsförtryck.

Artiklarna blir en kort summering ur de vita, medelålders mäns synvinkel, vilka vi skickar till Latinamerika för att skriva "stämningen på gatorna-rapporter". Aftonbladets Wolfgang Hansson hann till exempel snacka ett par minuter med Chávez, "den nye Che Guevara", och har ändå ingen koll på hur saker och ting ligger till i Venezuela.

Den första av Hanssons hittills två artiklar handlar om - just det - Hugo Chávez. Hans uppväxt, hans ledarstil (som "vald diktator"), personkulten kring honom. Eftersom chavisterna kontrollerar både parlamentet och domstolarna finns bara privata media kvar som oppositionens språkrör, och på vissa håll den lokala polisen. Hansson ser det som mycket problematiskt att kampen mellan den gamla aristokratins byråkrati och den nya chavistiska parallella statsapparaten får sina offer i avslutade karriärer och tystade missnöjda röster.

Nästa artikel signerad Wolfgang Hansson avhandlar däremot ett lite annat ämne: Hugo Chávez. Om hysterin kring honom och hans ideal. Där vill Hansson också blunda för vad man brukar kalla befrielsekamp och antiimperialistiska strävanden. Han vill inte riktigt svälja att miljontals bolivarianska medborgare faktiskt har röstat fram Chávez för att göra Venezuela fritt från sitt imperialistiska beroende av Förenta staterna och från förnedringen som den ljushyade aristokratin länge har utsatt den maktlösa majoriteten för.

Fokus har en artikel skriven av franska Le Points reporter Francois Meurisse. Även om den är alltigenom negativ - det enda positiva den tar upp är att Chávez är populär bland fattiga - är det den mest välavvägda artikeln jag har läst hittills. Kritiken handlar inte bara om flummiga "han är en despotisk person"-angrepp som Wolfgang Hansson spökar med, utan om reella problem med Chávez politik.

Bland annat får sig kooperativen, de utländska vänskapsbesöken och det nutida chavistiska slagordet "socialism i 2000-talet" en kritisk omskrivning. För, som kanske framgått, Venezuelas president är ingen Jan Eliasson, som politiskt korrekt parerar varje politisk strid. Han står upp, fullt medveten om ståndpunktens ibland vådliga konsekvenser, för sina handlingar.

Att Chávez är lika god vän med Vitrysslands och Irans diktatorer som med Zimbabwes - även, åtminstone spontant och verbalt, politiskt - är en konsekvens av hans vilja att polarisera. Det som massorna på gatorna ropar kan Chávez återupprepa på det internationella planet och förstärka, med ett avståndstagande från Washington-imperialisterna som följd. Mer om det skriver jag gärna senare.

Sist av de seriösa artiklarna är Lennart Palmeus rapport från Rio de Janeiro i Brasilien, i Dagens industri. Han fokuserar helt på oljan och artikeln är således "Chávez olja vinner". Det är en traditionell nyliberal sågning av chavismen: för stora offentliga satsningar, allt bygger på att presidenten mutar folket med oljepengar, det växande politiska inflytandet i samhället har gjort att Venezuela inte har mer än en "tunn demokratisk fernissa" kvar.

Klart som korvspad att en vars förståelse av Venezuela bygger på kontakter med affärsmän och oppositionspolitiker ser läget i landet som grymt oroande. Därav Dagens industris och Liberala ungdomsförbundets starka engagemang i den gamla elitens försök att ta tillbaka hegemonin i det venezolanska samhället.

Jag tror att det är mest där skon klämmer. För första gången är det i dag massorna, "pöbeln" som det mellan raderna heter i media, som styr i Venezuela. Valet handlar inte längre om ifall klan X, kristdemokratiska familjen, eller klan Y, socialdemokratiska familjen, ska vinna. Det handlar om huruvida den bolivarianska revolutionen - förfolkligandet av makten och frigörelsen från 500 år av förtryck - ska fortgå eller dras tillbaka.

Delvis handlar det förstås om ett ja eller nej till Hugo Chávez som ledare, men avgörande är att det faktiskt handlar om en majoritet av befolkningen som kanaliserar sitt engagemang och sin kamp. Sånt förstår säkerligen inte våra äldre herrar på sina reporterjobb, men lita på att venezolanerna själva vet vilken väg landet ska ta.

Uppdatering: Chávez försvinner inte!

2 kommentarer:

pedro sa...

orkade inte läsa hälften. men jag hittade en skön bild pà nätet: http://fralle.blogg.se/images/sk_ne_1135762542.jpg
ehm. hoppas allt är bra med sàdant oväder, peace out. oh yes... and vote pedro.

beng-t sa...

http://fralle.blogg.se/images
/sk_ne_1135762542.jpg
skulle det vara.... fuck it... som vi säger... ehm.