13 januari 2007

Värna Venezuelas värdighet!

Om två veckor åker jag till Venezuela och världens mest vitala revolutionära situation. Lite bedrövad läser jag i bloggosfären om läget i Venezuela; vilka föreställningar det finns...!

Att högerns glada clowner inte har en endaste aning i hela världen är inte konstigt. De brukar inte gilla att informera sig själva, och drar gärna politiska slutsatser av okunskaperna. Som när Fredrik Malm ville "låta Venezuela rösta bort Chavez". Visst fick venezuelanerna rösta om Chávez, med resultatet att han fick ännu fler röster än i det ordinarie valet.

Nu på sistone har det varit ett fasligt liv eftersom sittande president Hugo Chávez sopade banan med oppositionskandidaten i valet den 3 december i fjol. Han installerades i veckan och proklamerade att revolutionen nu går vidare, med än större folkligt mandat.

Många bloggare verkar ha en omogen analys av vad för slags politik Chávez egentligen står för. Jag ska själv erkänna att jag inte är någon expert, men vad som är ännu värre än att vara expert är att dra stensäkra slutsatser utifrån sånt man har läst i tidningen eller sett på nyheterna. Alltför många gör så. Det måste till en analys av Venezuelas politiska klimat, historiskt och maktmässigt, för att förstå varför det ser ut som det gör i landet i dag. Jag menar att förklaringen till vad som händer i Venezuela 2007 mycket beror på vad som skedde under 1900-talet.

Först lite quick-stats: en titt på statistiken i Human Development Report 2006 utgör nån sorts grundrapport över läget. Human Rights Watch 2007 Venezuela Report håller koll på övergrepp som begås i Venezuela. Och så Latinobarómetro 2006, som visar de mer abstrakta, tankemässiga "attityderna" bland folk i Venezuela.

Venezuela är ett inte särskilt rikt land, om man bortser från oljeinkomsterna. Jordbruksindustrin är klen - matimporten har länge varit stor, samtidigt som storjordägare har låtit stora områden stå i träda - och industrialiseringen är ganska sparsam i övrigt, så när som på gruvindustrin. Oljan har länge varit motorn, den har genererat enorma vinster i första hand till de västra delarna av landet. Som i alla länder med stöd från Förenta staterna är det framför allt en liten elit som har tjänat på de enorma oljeintäkterna.

IMF hade sitt grepp om landet ett tag. Det gick mindre bra. Staten, vars makt har delats mellan de två maktpartierna AD och Copei, har inte varit särskilt intresserad av att utjämna inkomstskillnader eller upprörande sociala orättvisor. Efter kravaller mot den av IMF rekommenderade åtstramningspolitiken 1989 började landets korrupta styre att tappa kontrollen över landet.

Det venezuelanska samhället är ganska obarmhärtigt våldsamt, i synnerhet sedan nedskärningskrisen i slutet av 1980- och början av 1990-talen. Polisen är kommunaliserad och politiserad, militären har rätt stora möjligheter att straffritt mörda och trakassera civila och inom alla myndigheter frodas korruptionen. Till detta ska föras att privatägda medier i amerikansk Fox-anda gärna sänder ut sina finansiärers politiska budskap. Presidenten har av de största tevekanalerna bland annat kallats psyksjuk, homosexuell och en apa - och folk har hetsats att delta i allsköns protester mot honom.

1998 kom Hugo Chávez till makten, med löften om att låta folket välja en ny författning där de fattiga och ohörda skulle garanteras konstitutionella rättigheter. Med nästan 72 procent ja-röster godkändes författningen vid en folkomröstning i slutet av 1999. Sedan dess har Chávez vunnit ett andra presidentval, gått stärkt ur en folkomröstning initierad av oppositionen, och vunnit ett tredje presidentval. Han sitter på ett starkt mandat och har tagit till bryska och auktoritära metoder för att säkra det mandatet.

Oppositionen - bland annat en blandning av gamla fackliga ledare, näringslivstoppar, militära befälhavare och byråkrater - försökte 2003 kuppa bort Chávez. Det skulle de inte ha gjort, för sedan dess har presidenten inskränkt möjligheterna för både militären, myndigheter och media att agera verktyg för den politiska oppositionen.


Nu bloggas det alltså som aldrig förr om Venezuela. Nyvaket ser folk rubrikerna om förstatliganden: borgarna ropar att oppositionen har förbjudits och några vill helt enkelt att allt ska återgå till det normala, som det var innan 1998. Gemensamt för alla som inte har vettiga bakgrundsfakta om Venezuela är att man upprörs över all denna terror som Chávez nu utövar mot sitt stackars folk. Men även bland de mer pålästa finns kritiker. Tyvärr tillhör Magnus Linton en av dem som helt stämmer in i antichavismens kör och dömer ut Chávez som fascistoid och galen. Han är alls inte värst i klassen - vänster är ändå vänster och inte DN-höger... Men den högerradikala kritiken dominerar. Amerikanska tankesmedjor lägger gärna stor tyngd vid Chávez hot mot de rikas privata äganderätt, och dömer därmed ut allt i Venezuela som skit. Tyvärr får den kritiken lätt fäste i det svenska medvetandet.

En del kritik är rätt och riktig. Annan kritik är felaktig, men sprids desto lättare. Jag kan inte komma på all den skit jag har läst, men ett par saker kan nämnas här:

- Chávez vill förbjuda oppositionen och införa ett enpartisystem som på Kuba.
Det Chávez har sagt är att han vill låta alla partier som kämpar för den bolivarianska revolutionen ingå i samma parti. Han har också uttryckt en önskan om en värdig opposition, även den enad.

- Chávez inför en kommunistisk diktatur.
Det är möjligt att Venezuela utvecklas i "kommunistisk" riktning, men det är i så fall efter åtskilliga fria och demokratiska val. Det syns oklart när diktaturen skulle träda in. Man får kanske fråga någon av de sju miljoner venezuelaner som röstade på Chávez, de borde veta.

- Chávez styr all media.
Myndigheternas makt över media har stärkts under Chávez. Men det handlar inte om att man styr dem - det handlar om att man reglerar i vilken mån medierna ska få uppvigla politiskt. Jämför med skillnaden mellan DN som sakligt argumenterar för en borgerlig politik, och DN som agerar för angrepp på socialdemokratiska samhällsinstitutioner.

- Demokratin existerar inte längre i Venezuela.
Inte ens Venezuelas opposition godtar ett så sanslöst påstående (fällt i en artikel på Moderata ungdomsförbundets hemsida), men för all del - oppositionen har det inte lätt. Den saknar de karismatiska ledare som krävs för att överskugga den gamla aristokratins antidemokratiska syn på politiken.

En socialistisk president i Venezuela behöver starka skaror av anhängare inom framför allt militären, just eftersom oppositionen annars gärna genomför kupper. En president som vill genomföra en socialistisk politik men som saknar auktoritet inom det militära kuppas bort inom en månad!

Chávez ses som en dåre som genomför åtgärd efter åtgärd för att tysta ner oppositionen. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Chávez drar inte in det nationella sändningstillståndet för en av oppositionskanalerna för att tysta all kritik. Tvärtom kan tiotusentals venezuelaner nu för tiden göra egen tv och radio, på lokal, regional och nationell nivå, tack vare de satsningar på förfolkligande av media som regeringen genomför. Målet är att medborgarna ska engagera sig i media, och inte bara vara mediemogulernas röstboskap.

Mediepolitik är bara ett av många verktyg som regeringen Chávez använder för att fördjupa revolutionen och säkra de landvinningar som har gjorts för folkflertalet sedan 1998. Har man en marxistisk maktanalys i botten så är det i grunden positivt när folkmassorna aktiveras och nyttan av ekonomi, politik och näringsliv förs ner till folklig nivå - ungefär så som utvecklingen ser ut i dagens Venezuela.

I en situation där folklig mobilisering är på frammarsch, bland opposition såväl som bland regeringsanhängare finns det såna som anser att det är rimligt att skrika att presidenten är tokig och allt suger. Mer fel kan man nog inte som progressiv göra.

Det är tokbra om vi kan diskutera Venezuela och den bolivarianska revolutionen inom den svenska vänstern, om inte annat så i alla fall för venezuelanernas egen skull. Helst ser jag att vi kommer fram till sätt att kanalisera missnöjet i Sverige på liknande sätt som gjorts i den bolivarianska revolutionen. Men då behövs mer internationell solidaritet, inte postmoderna nej-till-allt-tyckare.

7 kommentarer:

Elisabet Öhrnell sa...

Jag tillhör den del av mänskligheten som egentligen inte vet ett piss om Venezuela.
Det senaste jag läste om Venezuela är tillexempel denna världshändelse, publicerad på TT-Sport vid midnatt (i dag eller i går):
http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=385268&avdelning_1=102&avdelning_2=139&avdelning_2_author=101,146,110,105
Det som verkar vara ett problem vad gäller Chávez (om man läser din blogg och tillexempel Magnus Lintons kritik) är ju vilken grundinställning man själv har. Du har satt etiketten "godtyckligt pragmatisk" på dig själv; Magnus Linton har satt "anarkist" som etikett på sig. För dig är målet viktigare än vägen, för honom är det förmodligen tvärtom, att vägen är målet.
I min ungdom tror jag att jag uttryckte konflikten ungefär så här: Vilket är bättre - en dålig demokrati eller en bra diktatur? Sen kan man ju alltid diskutera varför demokratin BLIVIT dålig och vad det är som gör diktaturen "bra"...
I fallet Chavés skulle man ju vilja veta om det funnits något annat, och bättre, sätt att nå samma mål. Man undrar också hur Chavéz är som människa; är han en sån som inte litar på nån annan och som inte kan delegera? Tillhör han alltså den grupp som anser att "det finns två sätt att göra saker: fel sätt och mitt sätt", eller är det empirin som lärt honom att alla andra är fullständigt opålitliga?
Är det överhuvudtaget möjligt för ideal att slåss mot kapital? Är Chavéz en osjälvisk idealist eller en maktlysten galning?
Nånstans tror jag att den här diskussionen är omöjlig att föra. Precis som moderater, utifrån egna erfarenheter om undanhållande av skatter och licensavgifter, tar för givet att underklassen fuskar med sjukförsäkrings- och a-kassepengar, tar folk i allmänhet för givet att alla andra har samma drivkraft som de själva. För dig är det sannolikt självklart att Chavéz slåss för en god sak; för ungmoderater är det lika uppenbart att han bara är ute efter makt och pengar. Och för Magnus Linton är det bara omöjligt att applådera nån som på något sätt inskränker någon annans fri- och rättigheter.
Rätta mig om jag har fel.
Jag hoppas bara att ni har tränat tillräckligt mycket på kritisk granskning innan ni drar till Venezuela...

Anonym sa...

http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=385268&avdelning_1=102&avdelning_2=139&avdelning_2_author=101,146,110,105

ska det vara, artikeln på TT-Sport
/Mor

Anonym sa...

Helvete! Det går inte att kopiera en hel lång adress tydligen.
Såhär ska det vara:
http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=385268&avdelning_1=102&avdelning_2=139&avdelning_2_author=101,146,110,105

Anonym sa...

Nu skrev jag in den för hand - ändå går det inte!
Ta bort de här kommentarerna! Jag klistrar in skiten så du får se vad jag menar...

Dogge exalterad supporter

Maracaibo, Venezuela
Flera fotbollsstjärnor kan äntligen få göra landslagsdebut mot Venezuela Ð men gissa vem som är mest exalterad?

-Jag har väntat hela livet på det här, säger Dogge Doggelito.

Den numera folkkäre artistens pappa är född i Venezuela, och därför var beslutet lätt. Tillsammans med sin bror Erik valde Dogge att åka till Maracaibo för att heja fram sina lag.

-Jag håller på både Sverige och Venezuela men brorsan håller bara på Sverige, berättar han.

-Det här är en drömmatch för mig. Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Jag har drömt om det här sedan jag var liten.

I Venezuela är baseboll nationalsporten, men fotbollen blir allt mer populär.

Till matchen mot Sverige hoppas arrangören på en fullsatt arena, och mitt i det vimlet lär två supportrar synas, om än inte höras, mest.

-Vi ska ha på oss specialgjorda tröjor som är till hälften den svenska landslagströjan och till andra hälften den venezuelanska. Vi ska ha båda flaggorna och heja fram våra lag, säger Doggelito.



TT-nyheter

Anders sa...

"Demokratin existerar inte längre i Venezuela.
Inte ens Venezuelas opposition godtar ett så sanslöst påstående"

Från TT:
"Stärkt av sin färska valseger vill Hugo Chavez, Venezuelas president, införa
vad han kallar "revolutionslagar".
Det betyder i klartext att han vill utverka stöd till att bestämma det mesta
själv.
Chavez, som leder landet sedan 1999, fick i höstas folkets stöd för en ny
sexårig mandatperiod. Nu har han också begärt att parlamentet ska ge honom makt
att styra genom dekret."

Pwnd. Lita aldrig på en socialist som förnekar att han är fascist.

Anonym sa...

Lita aldrig på intelligensen hos en person som behöver vara medlem i Mensa för att vara säker på att han har en IQ över 100.
Apropå inlägget härovan alltså. Jag klickade på ordet anders.
/Mor, som aldrig accepterat inbjudan att gå med i det illustra sällskapet trots 136 och liknande på IQ-tester och trots 2,0 på högskoleprovet - två gånger av två försök!

Nisse Sandqvist sa...

Anders: Som jag brukar säga: bygger man sin analys på TT-telegram är man ute på snuskigt tunn is. På en MR-föreläsning kanske det duger att analysera läget som att "Chávez vill bestämma det mesta själv"; att Chávez är ond och vill säga allt själv eftersom han tycker att alla andra är dumma som säger emot honom. Jag vill inte ha den nivån på debatten, och tycker att det är tråkigt när försök hela tiden görs för att dra ner nivån.

Chávez har deklarerat att han vill genomföra en socialistisk revolution. Läget i Venezuela är revolutionärt; väldiga krafter är satta i rörelse. Politisk handling måste verkställas i olika riktningar för att låta ladda ur dessa krafter. En sak som Chávez har varit ganska tydlig med är att återta de nu amerikanskägda företagen inom infrastruktur i statlig ägo. Vill man genomföra ett sånt förstatligande utan omfattande kapitalflykt och obstruktion från företagsledarna måste man agera snabbt. Det går inte att lägga ett förslag i parlamentet, som går på remiss, som utreds och som debatteras fram och tillbaka. Beslut och verkställande måste följa på varandra hastigt. Så har det alltid sett ut när en politik ska genomföras med tillfredsställande effekt. Oavsett om det är när ett nytt pensionssystem eller en fristående bank mer eller mindre kuppas igenom i Sverige, eller om det är när företag ska förstatligas i Latinamerika, genomförs åtgärden så snabbt som möjligt för att hindra obstruktion från inblandade parter. Man kan tycka vad man vill om det också, men Chávez har åtminstone varit tydlig i förväg om att detta är den politik han vill driva. Och för den fått ett ständigt stigande stöd.

Vill du ha exempel på fascism borde du ta en titt på det venezuelanska arbetsgivar- och arbetstagarsamarbetet. Den gamla statsapparatens stöttepelare har lyckats överbrygga konflikten mellan arbete och kapital, i närmast fascistiska organisationsformer.

Angående Chávez så ska jag säga att jag faktiskt litar mer på honom än på de flesta ledare här i världen. Inte för att han nödvändigtvis i grund och botten är en snäll människa, eller för att han delar mina politiska värderingar, utan för att hans makt är villkorad av miljontals upproriska venezuelaner. Den dag han inte längre tjänar dem åker han ut ur Milaflores.

Att maktspel och revolution skulle vara fascism, eller att någon tjomme som för TT:s räkning skriver trams om detsamma skulle äga en seriös diskussion, köper jag inte. Utveckla gärna vidare.