Om en sinnessjuk ockupation

Att uppmärksamma det psykiska våld som genom ockupationen utövas mot alla palestinier dagligen kan vara nog så viktigt som uppmärksammandet av det bildmässigt mer spektakulära fysiska våldet. Psykiatrikern Samah Jabr arbetar i de ockuperade palestinska områdena som en av få specialiserade på att behandla djupa trauman. I sin artikel ”Occupation and the mind” (New Internationalist #400; finns även på ISM:s hemsida) beskriver Jabr en sjuk verklighet, skapad av en obegripligt rå israelisk ockupation. Hoppas verkligen att typ Aftonbladet Kultur gör en översättning och publicerar den. Tills vidare översätter jag den själv efter förmåga:

"Ahmad, en 46-årig man från Ramallah, klarade sig bra, fram till sin senaste häktning. Men den här gången kunde han bara inte stå ut med den långa fångenskapen i en liten cell, med fullständigt berövande av syn- och hörselintryck. Först förlorade han sin tidsuppfattning. Sen blev han fixerad vid sina tarmrörelser och började tro att han var ”konstgjord inuti sin kropp”. Senare utvecklade han paranoida tankar, började höra röster och se folk i sin isolerade cell. I dag är Ahmad fri från sin fängelsetid, men fortfarande fångad av tron att alla spionerar på honom.

Fatima spenderade åtskilliga år på att hitta medicinska botemedel mot en kombination av svår huvudvärk, magont, ledvärk och olika dermatologiska åkommor. Det fanns inga tecken på någon organisk orsak. Till slut kom Fatima till vår psykiatriska klinik och berättade om hur alla hennes symptom uppstod efter att hon såg sin mördade sons skalle öppet i trapporna till sitt hus, under den israeliska invasionen av hennes by Beit Rima den 24 oktober 2001.

Sådana är fallen jag ser på min klinik. Krigets traumatiska händelser har alltid varit en stor orsak till psykologisk skada. I Palestina måste den typ av krig som förs förstås, om man vill kunna bedöma de psykologiska effekterna på detta sedan länge ockuperade folk. Kriget är kroniskt och kontinuerligt, över åtminstone två generationers livstid. Det låter en etniskt, religiöst och kulturellt främmande stat mäta sig med en statslös, civil befolkning. Förutom dagligt förtryck och exploatering innefattar det också periodiska militära operationer av vanligtvis medelstor intensitet. Dessa framkallar sporadiska fraktions- och individuella reaktioner. Den stora folkmajoriteten rådfrågas aldrig gällande sådana aktioner. Samtidigt som deras åsikt inte spelar någon roll är det de som måste uthärda förebyggande israeliska angrepp eller kollektiva bestraffningar, som hämnd för palestinska motståndshandlingar.

Demografiska faktorer komplicerar bilden. De som lever i de ockuperade territorierna utgör endast en tredjedel av alla palestinier; resten är spridda i regionen i en diaspora, många i flyktingläger. Nästan varje palestinsk familj har erfarenheter av tvångsförflyttning eller omfattande smärtsamma separationer. Till och med i de palestinska områdena lever folk som flyktingar, sedan 1948 fördrivna till flyktingläger. Den massiva förflyttningen av 70 procent av befolkningen, och förstörelsen av över 400 av deras byar, kallas av palestinierna för ”nakba”, ”katastrofen”. Det här är ett pågående, generationsöverskridande psykologiskt trauma som sätter spår i det palestinska kollektiva minnet. Man möter väldigt ofta unga palestinier som presenterar sig själva som boende i städer och byar som deras förfäder blev evakuerade från. Dessa orter finns ofta inte längre kvar på kartan, antingen jämnade med marken eller nu bebodda av israeler.

Palestinier uppfattar Israels krig mot dem som ett nationellt folkmord, och för att göra motstånd mot det föder de många barn. Fertiliteten bland palestinier är med 5,8 barn per kvinna den högsta i regionen. Det här leder till en väldigt ung befolkning (53 procent är under 17 år) – en sårbar majoritet, i ett kritiskt skede i den fysiska och mentala utvecklingen. Den geografiska inhägnaden av palestinier i små grannskap, med muren och ett system av vägspärrar, befrämjar äktenskap mellan släktingar, vilket ger ökade genetiska anlag för mental ohälsa. Avskärmningen av vänner och grannar från varandra har också en försvagande effekt på sammanhållningen i det palestinska samhället.


Men det är den våldsamma miljö i vilken de lever som mest underminerar den mentala hälsan bland palestinierna. Befolkningstätheten, speciellt i Gaza – med 3 823 personer per kvadratkilometer – är väldigt hög. Förhöjda nivåer av fattigdom och arbetslöshet – 67 procent respektive 40 procent – underminerar hoppet och deformerar personligheten. Kriget har gett oss en gigantisk grupp fängelseinterner och före detta interner, beräknade till 650 000 eller 20 procent av befolkningen. De handikappade och stympade utgör sex procent. Färska granskningar fann oroande nivåer av anemi och undernäring, särskilt bland unga och kvinnor. Den intensiva känslomässiga fientlighet som provoceras fram av våra dagliga slitningar med de israeliska soldaterna på tröskeln till våra hem är en ständig stressfaktor. Många palestinska barn har levt med våld dagligen sedan födseln. För dem är ljudet av bombardemang mer välbekant än fågelsång.

Under min utbildningspraktik på flera palestinska sjukhus och kliniker såg jag män klaga på icke-specifik kronisk smärta efter att de förlorat sina arbeten i israeliska områden. Jag såg också skolbarn som efter en fruktansvärd natt av bombardemang togs in för återkommande sängvätning. Och alltför starkt är mitt minne av en kvinna som kom till akuten drabbad av plötslig blindhet, vilken började när hon såg hennes barn mördas med en kula som gick in i hans öga och ut ur bakhuvudet.

I Palestina registreras inte sådana fall som krigsskador och de behandlas inte på lämpligt sätt. Denna insikt drev mig till att specialisera mig på psykiatri. Det är ett av de mest underutvecklade medicinska områdena i Palestina. För en befolkning på 3,8 miljoner har vi 15 psykiatriker och är underbemannade med sköterskor, psykologer och socialassistenter. Vi beräknas ha tre procent av den personal vi behöver. Vi har två psykiatriska sjukhus, i Betlehem och Gaza, men det är svårt att komma till dem på grund av vägspärrarna. Det finns sju öppenvårdsbaserade offentliga psykmottagningar. I utvecklingsländer som det ockuperade Palestina är psykiatri det mest stigmatiserade och det minst ekonomiskt lönsamma medicinska yrket. Psykiatriker arbetar med desperat sjuka patienter och åtnjuter, i deras lokalsamhällens ögon, långt mindre ära än andra medicinska specialister. Som ett resultat av det specialiserar sig kompetenta och talangfulla läkare sällan i psykiatri.

Jag tycker att psykiatri är ett humaniserande och värdigt yrke – inte minst eftersom det hjälper mig personligen att hantera allt våld och all besvikelse omkring mig. Jag åker från Ramallah till Jeriko för att träffa psykiatripatienter. På en arbetsdag träffar jag mellan 40 och 60 patienter; tio gånger så många som jag brukade träffa under min praktik vid kliniker i Paris. Jag observerar mina patienters oorganiserade beteenden, lyssnar till deras överväldigande historier och besvarar dem med de få medel jag har: samtal, för att dra ihop deras fragmenterade tankar; några piller som kan hjälpa dem att organisera sitt tänkande, stoppa vanföreställningar och hallucinationer, eller tillåta dem att sova eller lugna sig. Men samtal och piller kan aldrig föra ett dödat barn åter till sina föräldrar, en fängslad far åter till sina barn eller återuppbygga ett demolerat hus.

Den slutgiltiga lösningen för den mentala hälsan i Palestina ligger i politikernas händer, inte i psykiatrikernas. Så tills de gör sitt jobb fortsätter vi inom hälsoyrkena att erbjuda symptomatisk behandling och lindrande terapi – och göra världen uppmärksam på vad som händer i Palestina.

Nuförtiden pressas palestinierna att ge upp en gång för alla, när de avkrävs att ”erkänna” Israel. Vi avkrävs att acceptera, förlika oss med och välsigna den israeliska kränkningen av våra liv. Det faktum att vårt hemland är ockuperat betyder inte, i sig, att vi inte är fria. Vi avvisar ockupationen i våra sinnen, i den utsträckning vi står ut med det; och lär oss att leva trots den, hellre än att anpassa oss till den. Men om vi erkänner Israel blir vi mentalt ockuperade – och det, hävdar jag, är oförenligt med vårt välbefinnande som individer och som nation. Motstånd mot ockupationen och nationell solidaritet är väldigt viktigt för vår psykiska hälsa. Utövandet av dem kan bli en skyddande sysselsättning mot depression och förtvivlan.

Israel har skapat förfärliga fysiska fakta. Vad som återstår av Palestina för oss är en tanke, en idé som blir en övertygelse om vår rätt till ett fritt liv och ett hemland. När palestinier anmodas att ”erkänna” Israel, avkrävs vi att ge upp den tanken, och att avsäga oss allt vi har och är. Det här sänker oss bara djupare ner i en oändlig kollektiv depression.

Efter åtskilliga år i Paris återvände jag till ett trött, utsvultet palestinskt folk, slitet isär av fraktionsstrider såväl som av muren. Palestinierna är särskilt demoraliserade av det interna våldet på gatorna i Gaza, iscensatt också på andra håll för att avbryta resultaten från fjolårets demokratiska val. De som har stoppat alla pengar från att komma till Palestina skickar, i själva verket, vapen istället för bröd. De uppmuntrar de psykologiskt och själsligt utarmade att döda sina grannar, kusiner och tidigare klasskamrater. Även om fraktionerna ordnar upp sig kommer det palestinska samhället att lämnas med allvarliga hämndproblem inom familjer.

Det är svårt att inte undra huruvida Israels inriktning på palestinier är medvetet skapad för att skapa en traumatiserad generation; passiv, förvirrad och inkapabel att göra motstånd. Jag vet nog om förtryck för att diagnostisera de icke-blödande såren och känna igen varningstecknen för psykologiska deformationer. Jag oroar mig för ett samhälle tvingat att extrahera liv ur död och fred genom krig. Jag oroar mig för unga som lever hela sina liv under inhumana förhållanden; och för bebisar som öppnar sina ögon för en värld av blod och vapen. Jag är bekymrad över den oundvikliga avdomning som kronisk exponering för våld skapar. Jag fruktar också hämndmentaliteten – den instinktiva önskan att mot dina förtryckare föreviga de fel som begåtts mot dig själv.

En fullständig epidemiologisk undersökning av de psykologiska störningarna i Palestina återstår att göra. Och trots allt det som publiceras om palestinsk krigsrelaterad psykopatologi är det fortfarande mitt intryck att mental ohälsa är ett undantag i Palestina. Förmågan till återhämtning och att klara av saker är fortfarande norm bland vårt folk. Trots alla husrivningar och den extrema fattigdomen är det inte i Palestina du hittar folk som sover på gatorna eller äter ur soptunnor. Denna återhämtningsförmåga baserar sig på familjen, social stabilitet och själslig och ideologisk övertygelse.

Ändå har vi en kris i mentalhälsan. Det behövs omedelbar hjälp till folk som har genomlidit och uthärdat kriser så att de kan återfå sina stärkande krafter och kapacitet att klara sig. Det här är avgörande om de inte ska bryta ihop när freden äntligen kommer, som så ofta inträffar i en efterkrigsperiod. Det är inte bara ett litet antal sjuka individer utan ett helt sårat samhälle som behöver omvårdnad. Vårt trauma har varit kroniskt och svårt; men genom att inse vårt lidande, och bearbeta det med tro och medlidande, ska vi segra."

We shall overcome!