Yran är färdig

Så har vi upplevt ännu en yra, med allt från fulla sörlänningar och krossat glas till grymma konserter och ett förtrollande presidenttal. Det där sista var för övrigt mer laddat än tidigare år. Se texten till talet här. Ewert löpte verkligen linan ut med sin Robin Hood-entré i år. För sju år sedan såg det ut såhär när han surfade in på scenen, i år såg det ungefär likadant ut, fast innan själva presidenten firades ett gäng pengasäckar ner längs linorna.

Den politiska skärpningen behövs. Regeringen gör allt för att marginalisera Norrland i allmänhet och inlandet i synnerhet. När presidenten slår tillbaka gör han det dels med uppriktighet, men också med humor. Lite ur talet måste jag återge:

Att ta från dom rika och ge till dom fattiga. Det handlar inte bara om rättvisa. Det är ett sant nöje också!

Trodde ni att sheriffen av Nottingham var död och begraven bara för att vi gått in i 2000-talet? Glöm det! Överallt visar olika sheriffer upp sina fula trynen.

En mörk natt nyligen la en sån sheriff rabarber på nån slags dyrbar universitetsutrustning här i stan och monterade upp den hemma i Sundsvall, av alla ställen! Och på köpet fick den knickedicken de pengar vi skulle få när garnisonen lades ned.

En annan sheriff, den här gången självaste Direktörssheriffen på Försäkringskassan i Kungliga Hufvudstaden, menade på fullaste allvar att vi här uppe i norr ska ha sämre lön än på andra håll i landet. Så när chefen för Försäkringskassan i Östersund gav sin personal rättvisa löner – då fick han sparken!

Till Försäkringskassans huvudkontor i Stockholm ger jag därför, här och nu, Republikens nyinstiftade pris "Årets långfinger" med inskriptionen ”Vet hut, vet sjufalt hut.”

(Här höll presidenten upp priset, en stor hand som räcker långfinger.)

Försäkringskassechefen Åke Ljusberg utnämner jag härmed till Republikens egen Broder Tuck.

Jaja, jag vet vad ni tänker. Svågerpolitik. Men ta det lugnt, mig kan ni lita på. Åke och jag är inte svågrar utan bara tremänningar.

I storsvenskens maktkorridorer finns en slags nedärvd uppfattning om att vi som bor norr om Stureplan inte behöver så mycket, eftersom vi främst lever på hembränt och tjuvjakt.

Till det säger jag bara:
Hur fan visste dom det?

Ja, hur vet stureplansfolket hur vi har det? Dem, för vilka politik innebär minglande och nätverkande i Almedalen och vars erfarenheter av norrländska villkor och omständigheter består av vilda festhelger i Åre?

Vad folk helst vill diskutera i sakpolitik på Yran är - kanske lite otippat - invandrings- och integrationspolitik. Med en regering som uttrycker ett stabilt stöd till deltagande i aggressioner mot länder i Asien och Afrika och som hellre ser arbetskraftsinvandring än en human flyktingpolitik är det ett ämne som engagerar. Men folk är vilseledda och har i mångt och mycket tyvärr köpt syndabocksbilden som så lätt uppstår i den avsaknad av debatt som präglar svensk politik.

Folk diskuterar helst invandring.

Flera som kom fram för att ställa frågor och diskutera var bara intresserade av invandringspolitiken. Vänsterns politik upplevs här som hycklande - för att vi å ena sidan säger att vi står upp för de svagaste men å andra sidan glömmer bort exempelvis de äldre i vår iver att stå upp för invandrarna - och otydlig. Jag har försökt att förklara det som jag ser det, alltså med lite mer helhetssyn och fler sammanhang än bara den förenklade uppfattning om "massinvandring" som många har för ögonen.

Kortfattat handlar det om Sveriges och västvärldens agerande i världens konflikter och om den syn på solidaritet som vi i vänstern har eller åtminstone vill ha.

Sverige kan inte fortsätta att jamsa med de stora kolonialherrarna i London och Washington om vi vill ha fred på jorden. Imperialistiska krig är och kommer att fortsätta vara en nyckelfaktor bakom de enorma flyktingströmmar, och därav följande ekonomiska och sociala påfrestningar, som vi sett på senare tid. Vill vi undvika miljontals krigstraumatiserade flyktingar bör vi inte vända oss emot de traumatiserade flyende, utan mot våra egna herrar som håller krigsmaskineriet igång. Det handlar alltså om solidaritet och enhet med andra länders folk.

Men lika lite som vi vill se svenskt stöd för eller deltagande i krig, lika lite vill vi se repression här hemma. När politiker vill samla upp lite av det missnöje som många svenskar känner tenderar det att resultera i en politik som inskränker allas frihet och dessutom förstärker redan dåliga mönster. Kameraövervakning, språktest och ökad angiveriverksamhet är, när förslagen riktas mot invandrare, bidrag till en ökande otrygghet och rasism i samhället. Det splittrar och skapar misstänksamhet, snarare än löser problem. Vad som behövs är ju en politik som lägger satsningarna på den konstruktiva, sociala sektorn. Satsningar på (arbetstillfällen inom) vård, skola, omsorg och fritidssysselsättning i offentlig regi, eller åtminstone med myndigheternas stöd, är vägen framåt. I hela landet.

Apropå Sven-Otto, eller Totto som kotlettfrillorna säger, så vill han att vi ska tvingas till jobb varhelst i landet det erbjuds. Oavsett barn, familj, släkt eller andra val i livet.

Det är farligt när de besuttna tror att vi människor kan välja bort livet mot arbetslivet.

I Republiken vet vi att ”Livet är en fest” och att arbetet är lika med förfesten. En perfekt mix för alla oss som hyllar kärleken till livet.

Säga vad man vill om den svenska regeringen. De går hårt åt de arbetslösa och sjuka. Reinfeldt säger att de fuskar och ljuger.

Ja, han borde veta. I höstas sjukskrev sig ju en av hans egna ministrar eftersom han inte hade betalat TV-licensen.

Ewerts misstro mot regeringseliten är helt riktig. Fast det är ett riktigt tungt arbete att kanalisera vreden rätt.

- - -

Uppdatering: Hela president Ljusbergs tal, inklusive introt, kan ses här. Se det!