Wanja gör mig vrång

Okej, det var en bra födelsedag. Men debatten kring LO:s utspel om konflikträtten solkar ner även det bästa tjugoettårsfirande. Det är bra om LO går ut i tuffa tider och taktiserar genom att "diskutera" motståndarnas frågor. Men att sänka garden när man nyss har fått hyfsade avtal är obra.

Vi har en borgerlig regering som har höjt a-kasseavgiften (i mitt förbund Livs har fackavgiften stigit från 417 till 674 kronor), dragit bort möjligheterna till fast anställning för tiotusentals, stängt ytterligare tiotusentals utanför a-kassesystemet, fördyrat boendet för folk i hyresrätt genom att sänka boendeskatten för de rikaste... Regeringen har verkligen tänjt hål på vanligt, icke-medelklass-bor-i-villa-på-Frösön-och-har-båt-och-stora-aktietillgångar-folks plånböcker och tålamod. LO-medlemmarna pratar politik, och det är inte ljusblå skyar man ser framöver. Där regeringen utför politik ser varje tänkande mänska att det är näringslivet och de rika som är uppdragsgivare. Det finns en fiende, och fienden har stödtrupper. Vanligt folk ser och begriper detta. Vad gör LO i det läget?

- Undviker att kommentera Septemberalliansen.
- Försöker att återupprätta samförståndsklimatet.
- Öppnar för att avsäga sig konfliktvapnet.

Hurra! Istället för att ta tillvara kraften i medlemmarnas uppvaknande engagemang och organisering, vill Wanja sitta i konferensrummet med Duker och grabbarna i Svenskt Näringsliv, och komma överens. Vill man stävja sina egna medlemmar likt fiender så är det rätt metod. Vill man nå framsteg för sina medlemmar och sin organisation är det fel metod. Jag vet inte hur LO-basen resonerar, men det handlar väl om att "alla" ska med och bli nöjda. Ja, minus de där gnälliga i LO:s botten.

Vi i de fem lägre decilerna tar tacksamt emot kanske en sjättedel av pengarna i regeringens skattesänkarpolitik. Härifrån.

Och vad är det bästa argumentet för sverigedemokraternas antifackliga politik? Att facket själv anammar den...