05 oktober 2007

Om att välja motståndare

En insändarskrivare tycker att vi måste avsluta det icke-valda projektet med massinvandring till Sverige. Mer konkret ska vi sluta ta emot framför allt irakier, skriver Ärlig.

Det är inget nytt under solen när invandring pekas ut som ett problem. Däremot är det en ny folksjukdom, som framträder mer och mer tydligt ju mer samhällsklimatet i sin helhet fascistiseras. Tanken om "vårt folk" som en enhet som bekostar "oss själva" och "andra folk" som kommer hit och parasiterar är inte ny. Men den hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan i ett av kris och chock drabbat samhälle, där människors enda trygghet är att de kan utse en tydlig så kallad syndabock.

Jag har i mitt svar till Ärlig valt att ställa frågan om varför så många irakier, och afghaner och palestinier och jugoslaver och somalier, flyr sina hemländer. Eftersom jag är ganska säker på svaret - och eftersom jag tycker att svaret är det relevanta - så har jag själv också besvarat frågan. Folk flyr därför att vi använder vår makt för att förstöra deras länder och våldföra oss på dem.

Här menar jag inte "vi" som i "svenskarna", för det är precis den bilden av ett maktvertikalt samhälle som fascisterna, rasisterna, sverigedemokraterna, målar upp. I den bilden är alla vita 62-åringar samma, oavsett om en är sjukpensionerad undersköterska och den andre miljardär och ägare av företagsimperium, oavsett samhällsposition. Och den bilden tror inte jag på. Jag menar "vi" som EU, den svenska regeringen och det näringsliv vars marknadsstrateger gärna exploaterar exempelvis Irak och Serbien för egen vinnings skull. Jag menar att "vi", våra makthavare, använder den makt och de privilegier de åtnjuter i våra västerländska samhällen i form av politisk, ekonomisk och kulturell makt, till att härska över andra.

Det är här jag menar att konflikten borde stå; mellan "vi" och Ärlig. Inte mellan 25 000 invandrade irakier och Ärlig. De tiotusentals flyende irakierna är symptom på ett problem som vårt samhälle lider av - krigshetsande politiska ledare och ett ekonomiskt system, kapitalism, som är beroende av krig för att få tillräckligt reform- och marknadsutrymme - och det problemet kan inte lösas genom att Ärlig och andra förmår "vi" att stänga Sveriges gränser. Om Ärlig får sin vilja igenom, vilket alls inte är en omöjlighet eftersom många länder (vårt grannland Danmark är ett paradexempel) gärna visar oss vägen, är det "vi" som segrar över såväl irakierna som Ärlig och jag själv, och inget annat.

Ärlig anför kostnader och trångboddhet som argument. Det har en viss bäring, om man stirrar tillräckligt intensivt på siffrorna. Sett i ett bredare perspektiv är problemen obefintliga: ett par mil från kusten lider Sverige av avfolkning i stor skala. Massvis med folk krävs här för att vi ska slippa stagnation och miljonprogram för husdemoleringar. Flyktingar kan gott bo i hela Sverige, om bara politiken är rätt utformad. Kostnadsfrågan vill jag gärna vända åt rätt håll: EU:s utrikespolitik är, liksom Förenta staternas, en politik utformad för att dominera andra regioner. Med en utrikes- och handelspolitik som syftar till att stärka unionens makt över fattigare länder - där krig och ekonomiskt godtycke används som verktyg - krattas banan för exploderande orättvisor och konflikter. Exempelvis bildar EU en insatsstyrka för att kunna låta unionens piska vina hundratals mil från Bryssel, och 2006 såg vi hur man helt sonika beslöt att bokstavligen svälta ut palestinierna som en politisk markör. Vi använder vår ekonomiska styrka till att bryta ner andra länder. Detta är det sjuka, invandringen är blott ett sjukdomssymptom.

Uppdragsgivaren är, som Ärlig också har kommit fram till, inte det svenska folket, eller något annat folk. Varken det svenska folket eller det irakiska har röstat för en krigspolitik, eller för en politik där Bush och Barroso använder civila som brickor i ett cyniskt, nykolonialt spel. Uppdragsgivaren är den del av samhället vars maktutövning inte bygger på demokrati utan på kontroll över kapital. Det är den kapitalistiska ekonomins makthavare som kräver krig, ockupation och förnedring i fjärran länder.

Vårt spelutrymme i ett kapitalistiskt samhälle består av en möjlighet att välja representanter, politikerna. Vi kan i bästa fall få dem att frånta eller åtminstone reglera de verktyg med vilka kapitalets företrädare angriper och förtrycker människor. Det sämsta vi kan göra är att vända vapnen mot andra som också har det jävligt, och be politiker och de kapitalistiska makthavarna att skilja "oss" från "dem". Vi borde utnyttja spelutrymmet genom att samla alla styrkor till strid om kriget, om ideologin bakom kriget. Vill signaturen Ärlig göra irakier såväl som svenskar en tjänst bör Ärlig i fortsättningen låta invandringskritiken vila och satsa engagemanget på motstånd mot den förda krigspolitiken.

Inga kommentarer: