Nationalism eller välfärd

Som vanligt orädd att trampa på ömma tår går Lisa Magnusson loss på moderaternas tröttsamma förslag om ett "kontrakt" för folk som inte är vit medelklass, i Aftonbladet:

Vad moderaterna säger är alltså att folk som inte kommer från Sverige gärna begår brott. Att deras kultur är sämre än vår, så de måste lova att bli riktigt svenska. Vad är ens svenska värderingar, förresten? Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ja, det vore sannerligen intressant att veta hur långt vi ska gå med dessa svenska värderingar. Och i vilken mån man som utifrån kommande förväntas följa dem, till följd av att man har undertecknat kontraktet. Det finns en massa "osvenska" saker som man kan syssla med. Hur ska vi kunna kontrollera att folk inte i smyg tycker att svenska värderingar är helt värdelösa? Moderaterna tänker sig kanske ett MiniSann, Sanningsministeriet, som med hederlig elektronisk övervakning håller koll på värderingarna ute bland proleterna. Regeringen har hittills visat sig obegripligt förtjust i sådant. Blir man utkastad om man har skrivit på sitt svenskhetskontrakt och ändå beter sig osvenskt? Eller väntar tortyren i Rum 101 tills de rätta värderingarna infinner sig? Vi bör ju, i bushsk anda, inte utesluta några medel i kampen mot ondskan och ofrihetens vänner.

Tröttsamt är moderaternas förslag för att det är ännu en postmodern medieproduktion. Det är inte seriös politik, utan uppmärksamhetstörstande rubrikskapande. Bakom förslaget finns bara den gamla vanliga moderata politiken. Krav, hårdare tag, åtstramningar, generaliseringar, utpeka vissa områden/grupper.

Ville moderaterna överraska skulle de komma med förslag som gör det svenska samhället intressant och mänskligt för den som kommer hit från ett annat land. Typ samhällskunskapsundervisning som en del av svenskundervisningen, och jobb åt alla (jodå, det finns massor av jobb som behöver utföras men inte utförs!). De skulle kunna visa en vilja att engagera folk istället för att tukta och sätta på plats, men så görs inte. Det är förstås lättare att peka på mörkhyade än att peka på makt- och ekonomiska orättvisor som problemet.

Istället för att vilja lyfta människan lyfter moderaterna med sitt förslag fram det lite otydliga, abstrakta "Sverige". Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas (sverigedemokraterna gör redan detta, mycket mer trovärdigt dessutom) och framför allt gör de en mer konstruktiv diskussion omöjlig att föra. Ty nu är vi tvungna att visa färg: Svenskkontrakt eller inte? Huvaligen.

Åh, ja! Badlands Hyena förklarar frågan i sin veckorapport:

Varför inte ge manskontrakt en chans? Varför inte välkomna att någon kommer med konkreta förslag som garanterat fungerar? Att kritisera tomma ritualer är inte särskilt konstruktivt. Vi inom borgerligheten har alltid tyckt om ritualer och ceremonier, särskilt de som involverar en blänkande grej som delas ut av En Väldigt Viktig Person. Då står man jätterak, med ryggraden i perfekt harmoni med lodlinjen, skakar hand, har en fast blick och är otroligt svensk.

Att det som är rakt är oerhört bra, det har IKEA bevisat. Chimpanser har böjda ryggar, och mycket riktigt kan de varken bli svenska medborgare eller ägare av Billy-bokhyllor.

Och hör sen!

Uppdatering: Rebecka Bohlin skriver en ledare i Arbetaren där hon tar jämställdheten som ett exempel på vad moderaterna menar att invandrare ska skriva kontrakt på. Artikeln är illustrerad med en underbar teckning som föreställer moderaternas partisekreterare Per Schlingmann:


Heja sanningsminister Schlingmann!

Uppdatering 2: Ali Esbati skriver en ännu skarpare krönika i dagens Flamman:

Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
[...]
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.

Landshövding också på Facebook

Jämtlands läns landshövding Britt Bohlin (s) har hamnat i blåsväder. Orsaken är att ÖP har avslöjat att hon är medlem i en grupp på Facebook som är kritisk till näringsminister Maud Olofsson.

Det är klart att det blir lite tokigt om en av regeringen utsedd ledare kritiserar regeringen på partipolitiska grunder. Men det är knappast något att göra stora rubriker av, eftersom hon gick med i dessa grupper innan hon utsågs till landshövding. Dessutom borde gränsen för hur mycket man får vara ideologisk privat och hur mycket man får uttrycka i sin tjänsteroll gå någonstans vid grupper på Facebook. Får verkligen inte den som innehar en viktig befattning ha ett "privatliv i politiken"?

Övervakningssamhället snackar vi ofta om, och det här kan vara en aspekt av det. Det skulle i princip räcka med att Bohlin hade varit med i någon grupp med ett lite tokigare namn för att Aftonbladet skulle ha dragit igång ett drev som kunde ha fått henne avsatt på direkten. Allt behöver inte fläkas ut överallt. Ibland kan media faktiskt ställa till med mer elände än nödvändigt...

Kravlös väg till framgång?

För femtioelfte gången förtydligar Lars Ohly i SvD i dag vänsterpartiets attityd till förhandlingar med s och mp. "Släpp de ultimativa kraven på ekonomiska ramverk och diskutera politiken istället."

Det är alltså partiets linje, som inte vid något tillfälle sedan kongressen 2008 har förändrats, att det efter valet 2010 ska finnas ett realistiskt alternativ till den borgerliga politiken. Vår syn på alternativet är att det ska innehålla tydliga politiska skiljelinjer, där man kan se hur alliansregeringens högergir får en motsvarighet i en klar vänstergir efter 2010.

Arbetarklassens positioner ska stärkas, inte behållas försvagade. Kvinnokollektivet ska lyftas fram, inte pressas tillbaka. Miljön ska gå före marknaden, inte vara en krydda i marknadskitteln.

Exakt hur detta ska manifesteras är just vad förhandlingarna mellan s, v och mp ska börja luska ut. Men om man går in i sådana förhandlingar och säger att man vägrar förhandla om inte den ena eller den andra frågan undandras från diskussionerna, så är det ju inga riktiga förhandlingar. Vänsterpartiet vill se förutsättningslösa diskussioner, inte bundna. Miljöpartiet är tvärtom angelägna att markera sin slutgiltiga position innan förhandlingarna ens har börjat. Därav Eriksson/Wetterstrands oerhörda fiendskap mot vänstern, och Mona Sahlins nedtonade medhåll.

Från borgerligt håll vinklas detta som att Ohly velar eller spelar ett politiskt spel, som till exempel Per Hansson i ÖP funderar kring. Från vänster handlar kritiken mycket om att vänsterpartiet inte presenterar något eget alternativ, som Anders Svensson från Socialistiska partiet skriver. Men frågan är: hur ska Ohly och vänsterpartiet egentligen agera? Skriva det mest perfekta Arbetarklassens efterkrigsprogram och hoppas att det vinner folkets gillande? Trolla med knäna och göra Sahlin och Eriksson/Wetterstrand till goda vänner?

Vänsterpartiet vill göra klart ett tydligt alternativ, men utan att göra en allianslik valplattform. För att visa upp enighet vill man komma överens om vissa övergripande frågor med s och mp. Men i det fall miljöpartiet och socialdemokraterna ändå väljer att kallt räkna med vänsterns stöd för en allians med bara s och mp kommer v lika kallt att rösta emot. Denna vänsterpartiets väg är, tycker jag, i stort sett den rätta. Resten måste ändå vara upp till de övriga partierna att skjuta till.

Ett historiskt misstag

Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter skrev en debattartikel i lördagens Länstidningen där de förklarade att och varför de röstade ja till Lissabonfördraget i torsdags. Som brukligt är kan de inte ge några övertygande argument och heller inga svar på de frågor om exempelvis arbetsrätten som vänsterpartiet och många fackligt aktiva har ställt.

Visst skulle det ha varit bra om regeringen hade lämnat ett klart besked om sin inställning i frågan innan beslutet, men det ville de inte. Ett nej till Lissabonfördraget skulle inte heller ha räddat den svenska modellen. Den kan endast räddas av en regering som är beredd att driva frågan i EU. För det behövs en socialdemokratisk regering.

Jag skickade själv in en insändare direkt på torsdagsnatten, men jag tycker ändå att den ger ett ganska bra svar på sossarnas artikel.

Den rättighetsstadga som ledande socialdemokrater och borgare har viftat stolt med i debatten inför beslutet har till punkt och pricka följts när EG-domstolen har dömt i Lavalmålet.

Det sociala protokoll som LO har närt förhoppningar om och socialdemokraterna i en motion krävt, kan vi titta i stjärnorna efter.

De lagändringar som socialdemokraterna pressar regeringen på är i bästa fall ett tamt försvar mot angripande låglönekonkurrens.

Lissabonfördraget, som alltså än en gång grundlagsfäster den fria rörligheten på den inre marknaden, är och kommer fortsättningsvis att vara överordnad nationell lag.

Nu föreligger ett Lissabonfördrag utan några som helst skydd eller spärrar. När fördraget väl träder i kraft har EU:s ledare lovat att det ska få vara orört i minst tio år. Kommer socialdemokraterna att stå upp för politiska lagar som slår mot facklig organisering i tio år framöver?

Men, som Åsa Linderborg konstaterar, en sosse i riksdan är en sosse i riksdan.

Det som inte skrivs om

När många reportrar på en redaktion i ett mediahus gör artiklar om trams och lättsamheter, eller bara översätter/refererar till artiklar från andra länder, så underlåter de att berätta om sådant som behöver berättas om i vår egen, verkliga intressesfär. Aftonbladet.se, den enda nyhetskälla jag dagligen skummar från början till slut, har följande tio rubriker högst upp i kväll:

1. NHL-blogg ”Live från Ottawa-NY Rangers” Per Bjurman på plats.
2. Justitieministern kollapsar mitt i tal Se de dramatiska bilderna
3. Zlatans felträff – Inters lycka Muntari sänkte Juventus efter Zlatans misslyckade skott Nu rycker mästarna i Serie A.
4. Småväxta kan lösa cancergåtan Bor i by i Ecuador - är under 1,25
5. Hatmötet nr 1 urartade – igen Skellefteå-stjärnan: "Inte så manligt direkt".
6. TV: Hur kunde detta få hända? Se videon som avslöjar sjukhusskandal i USA Man trillade och slog huvudet – lämnades på stol i ett dygn – tills han dog.
7. Bildextra Sexig spets Så lanseras nya sofistikerade Britney.
8. ”Sudden” träffade Ottawas ägare i Los Angeles Agenten: De hade nog trevligt.
9. Har du lyckats sänka din boränta? Hur gjorde du? Mejla oss!
10. Rigorös säkerhet runt festen BILDEXTRA Hundpatruller och sju vakter i entrén till den kändistäta bröllopsfesten Miljardären Charles Simonyi, 60, fick sin Lisa Persdotter, 28. Aftonbladets Carina Bergfeldt på plats.

Amerikanskinfluerat värre. Men kanske inte sådär mycket analytiskt, för att uttrycka det milt. Rubrik 1, 2, 6, 7 och 8 handlar om saker som har hänt i Amerikat och kan, antar jag, kopplas till att Aftonbladets Per Bjurman sitter stationerad där. En fråga jag tycker att man kan ställa sig är: Hur jävla relevant är det att toppa med just, i nämnda ordning: NHL-blogg, utmattad justitieminister, sjukvårdsskandal, Britney i underkläder och någon hockeyspelare som har träffat ägaren till ett hockeylag?

Det finns en avdelning med "allmänna nyheter" också, längre ner på sidan. Där vevas det viktigaste, i oftast korthuggna artiklar. Och sist, med små rubriker och i en alltid lika kompakt avdelning, hittar den bildade medelklassen den trogna rutan med ledarkrönikor och kultursidor.

Ibland lyxar tidningen till det med reportagetema. Nu senast handlade det om pedofiler som man sökte upp och ville hetsa till debatt om. Temaskriveriet ser ofta ut så - man vill ju sälja på rubriker (och rubrikerna - de måste vara delade med streck - lika aftonbladiga som alltid). Men väldigt sällan låter tidningen fördjupa en relevant samhällsdebatt till en adekvat nivå. Ytterst sällan tar den tag i viktiga frågor som bedöms ha dålig säljpotential.

Lissabonfördraget, till exempel. En fråga som har väckt stor ilska bland de få som har uppfattat vad som har varit i görningen fram till den 20 november. Sista veckan innan beslutet fanns en del debatt kring fördraget, i kortfattad form, men inga vidare skriverier. Trots att ärendet öppnade för världens rubriker om den demokratiska skandal som riksdagsledamöter från de flesta partier upplever att behandlingen av Lissabonfördraget har varit. En snabb överblick över vänsterpartiets riksdagsledamöters bloggar ger uppslag till massor av relevanta artiklar för samhällstillvända reportrar att skriva.

Men det är förstås bara om man tänker fritt och stort som detta vore av intresse. Svensk media följer i dag en annan logik, nämligen kapitallogiken. "Om vi på aftonblaskan skriver tråkigt är det färre som klickar på rubrikerna och köper pappersupplagan, och då flyr annonsörerna." Det är för övrigt samma logik som säger att ledarna i näringslivet ska ha vulgära lönesummor och svulstiga förmåner. "Om vi på MakeMoreMoney AB ger våra chefer en rimlig lön så flyr de fältet." Det är alltså en logik i det hela, och ingen kollektiv, personlig girighet/ondska/galenskap, som det ibland beskrivs i tidningar.

Vad kan man då göra åt det här? Ja, en sak är ju att balansera upp med statliga regleringar. Fortsatt annonsskatt kan göra att det inte helt blir en annonsörernas marknad (något man kan misstänka redan gäller när Aftonbladet exempelvis recenserar skönhetsprodukter), liksom ett högt presstöd. Att LO och sossarna går in med pengar i ett eget, seriöst mediahus som ger ut en dagstidning kan vara en annan balanserande sak. Dessutom tycker jag att man för sin egen, personliga tankeförmågas skull, bör prenumerera på minst en, och gärna flera, alternativa tidningar. Och då menar jag inte Fokus eller Veckans Affärer, utan snarare Flamman, Arbetaren eller ETC. De skriver ibland om de där sakerna som glöms bort bland ecuadorianska dvärgar, hockeybråk och miljardärsbröllop.

Apropå arbetsrätten

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.

Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Satans EUfori, satans borgare

Folket är emot Lissabonfördraget. Till och med Aftonbladet.ses läsare är emot det. Vi är inte nödvändigtvis alla emot EU av princip, och dagens omröstning är ingen markering för eller emot EU i sig. Men en stor majoritet av den svenska befolkningen vill se en seriös behandling av Lissabonfördraget, istället för den parodi på demokratisk ratificering som nu utspelas.

Birgitta Ohlsson är så otroligt ful i mun när hon hävdar att Lissabonfördraget stärker arbetsrätten, med hänvisning till rättighetsstadgan. Detta är något alldeles oerhört. EG-domstolen har, i samtliga domar i arbetsrättsliga frågor hittills, dömt a) till nackdel för arbetsrättslig praxis, samt b) med full hänsyn tagen till denna redan formulerade rättighetsstadga. Den förändring som sker på arbetsrättens område är att man genom att anta Lissabonfördraget undandrar det från diskussion på EU-nivå i tio år framåt, vilket EU:s ledare är överens om är kuvöstiden för ett nyantaget fördrag. Lavaldomens arv under tio kusligt tysta år kommer att slå ännu hårdare mot facken.

Andra borgare mumlar om "mellanstatligt samarbete" och "effektiviserat beslutsfattande" - och detta alltså som argument för Lissabonfördraget. Ett fördrag som sopar in ytterligare någonstans mellan 50 och 100 politikområden under EU:s paraply, och som alltså bygger en byråkrati värd namnet. Smalare och vassare? Ge mej ett bryt! Psykbryt!

En "global aktör" är EU, ja, men kan inte enskilda länder också vara detta; eller för den delen det förbisprungna Förenta Nationerna? När vi ger EU allt starkare militära befogenheter, och full beslutanderätt över utrikespolitiska positioner, så är det inget Olof Palme-likt alliansfritt Sverige som hägrar. Det är ett Sverige som likt en svans glatt hänger i Bryssel, på den satans fähund som i sin tur gläfser på kommando från en - eventuellt mindre hökaktig - befälhavare i Washington.

Sverige ska tillhöra EU:s kärna och driva viktiga frågor, säger EU-minister Malmström. Men inte i en enda fråga har Sverige drivit på för sina intressen. I de för oss viktiga frågorna har tvärtom den svenska regeringen låtit EU-systemet perforera skotten i vår skuta, ett efter ett, så att de snart är helt verkningslösa. Regeringen Reinfeldt har tolkat EU:s intressen som Sveriges intressen, och att därmed Sverige entusiastiskt säger ja till allt som EU föreslår. Detta är ett näst intill kriminellt missbruk av den makt som de svenska väljarna satte i pant 2006. Regeringen har i princip skrivit under checkar på område efter område, där det är upp till EU att självt fylla i det belopp - de befogenheter - som EU själv kräver av Sverige.

Gemensamt för alla borgerliga debattörer i denna riksdagsdebatt är att de inte besvarar frågor över huvud taget. Det är floskler och rena lögner, rakt igenom, uppläst i ofta mekanisk ton och med ett osäkert darr på rösten.

Satans mördare äro de allihopa, denna mörkrets dag. Bara Hans Linde (v) lyfter debatten till en sevärd, seriös nivå.

Kommunityhaveri och sömnbrist

Sedan i går ligger kommunity.nu nere. Servern har kraschat och kommer igång igen först på några dagar. Nu värker det alltså i skrivfingrarna.

Fast å andra sidan har jag slagit något slags rekord i skrivande i natt. Jag har suttit bänkad vid skrivbordet på partilokalen i totalt 22 timmar, varav cirka 18 med skrivarbete och tre timmar i möte i går kväll. Inte en enda minut har jag sovit i natt, däremot har jag översatt nästan hela den långa artikeln om postmodernism.

I riksdagen tidigare i dag debatterades Lissabonfördraget. Jag såg chockad hur borgarna stakade sig på orden - precis sådär som politiker gör när de på samma gång ljuger och är ägda av sin motståndare - medan vänsterpartiets Hans Linde på ett oerhört städat sätt krossade deras sketna argument som fönstren på en annan busskur.

Man vill inte att det ska se ut såhär, men Sverige har i dag visat sig ha ett totalitärt styre. Vi har ett gäng folkvalda som frångår "den där formsaken" demokrati och iscensätter en makaber teater, där man konstruerar motsättningar inom den majoritet som går emot en folklig opinion. Inför beslutet har man spelat ett så fult spel att vänsterpartiet tvingats lägga en protokollsanteckning i EU-nämnden. Detta alltså efter att fördraget ju formellt sett inte är aktuellt, då Irland har satt stopp för ikraftträdandet med sitt (i skarp kontrast till övriga länder) folkliga nej i juni i år.

Vad säger man? Jag är trött, men kampen om Lissabonfördraget är inte förlorad. Som vänsterpartiet säger kan riksdagsbeslut rivas upp. Ett EU-val väntar redan i juni.

Clownigt om Stadsdel Norr

Bossen på Fältjägaren fastigheter AB på Stadsdel Norr, tidigare militära bataljonschefen Daniel Kindberg, skriver en upprörd debattartikel i dagens ÖP. Varför? Jo, Pär Jönsson (m) fiskar i kommunistiska vatten. Han har nämligen föreslagit att kommunen mer aktivt ska driva på för bostadsbyggande i den attraktiva, expansiva stadsdelen. Såhär skrev Jönsson förra veckan:

Sedan länge har vi i Östersund en besvärande bostadsbrist. En brist som i många år har hämmat Östersunds positiva utveckling. En kommun bör hålla igen investeringarna i högkonjunktur, för att inte tränga ut privata investeringar och istället bygga i lågkonjunktur.

Då blir det jämnare sysselsättning för byggbranschen och kommunen "får mer för pengarna". Nu i en begynnande lågkonjunktur är det läge att agera och bygga för en fortsatt positiv utveckling.

Ett fullständigt klockrent keynesianskt resonemang om den konjunkturutjämnande offentliga sektorns roll, således. Inget kontroversiellt - snarare förvånande eftersom socialdemokratin inte över huvud taget verkar ha tänkt i de banorna (utan istället lämnat allt ansvar till de privata exploatörerna). Men Kindberg blir förstås ursinnig av detta commie bullshit. Här ska minsann tillrättavisas:

Att göra dessa politiska uttalanden om kommunal intervention på en privat fastighetsägares område, i dessa tider, förefaller inte bara vara ansvarslöst utan också ideologiskt konstigt.

Östersundarna och jämtlänningarna är alldeles för begåvade för att gå på att politisk kommunism är rätt medicin för att behålla den oerhört starka och snabba utveckling som skett i Östersunds kommun efter garnisonsnedläggningen.

Ja, visst känner man igen kommunism när man ser den! Den "politiska kommunismen" (till skillnad från till den medicinska kommunismen, månne?) inbegriper ideologiska konstigheter som att kommunen bör driva på för samhällsnyttig utveckling. Det hör man ju redan på uttrycket "positiv utveckling" hur konstigt och kommunistiskt vi kommer att få det om Pär Jönssons förslag vinner gehör. Vill vi verkligen ha det som i Sovjet?

Nej, i idealsamhället Östersund råder gubevars ingen konstig kommunism. Där har exmilitärerna befälet och politikerna är deras tjänstemän. Lösningarna är militära, honnörsorden "stark, snabb, stormtrupper". Om någon av tjänstemännen kommer med aparta förslag om kommunistisk nyordning behöver man bara avfyra några tillrättavisande ord, så kan man återgå till den sunda ordningen igen.

Tips till psykiatriprojekt

Folkhälsoinstitutet har 50 miljoner kronor att spendera på projekt i sex försökskommuner för att förbättra "barn och ungas psykiska och fysiska hälsa". Östersund är en av de sex kommunerna. Får man, mot bakgrund av de vansinniga bombhoten och den stora mängden alkoholrelaterade problem på senare tid, föreslå ett projekt med syfte att hitta sätt för samhället att handskas med ungdomar i riskzonen?

– Vi är nöjda med att vi har en bra spridning bland försökskommunerna både vad gäller storlek och geografi, men också på de projektidéer som kommunerna presenterat.

Så säger den gamla vänsterpartisten, numer strateg på Folkhälsoinstitutet, Nina Fållbäck Svensson, om situationen. Jag hoppas att det innebär att Östersunds kommun har sökt bidrag för projekt som riktar sig till spritt språngande galna ungdomar. Vi får hoppas att de hittar några bra lösningar!

Annars får vi vänja oss vid bomber här och var...

Straffbar humor? Ändlös idioti?

Ännu en låda märkt "bomb" har hittats i Östersund, den här gången utanför sjukhuset. Fjärde lådan på några veckor innebär att det i vår kommun är en del av vardagen med bombhot och omfattande evakueringar. När man den här gången slår till mot sjukhuset vittnar det om en kallsinnig syn på sakernas ordning: att få uppleva det massiva bomblarmet är värt sjuka människors oro och lidande.

En av poliserna ger ett bra tips, som väl tyvärr kommer att klinga ohört, i ÖP:

– Det bästa nu vore om någon ringde och berättade att det var ett dåligt skämt och att man nu ångrar sig, säger Mats Falkdalen.

Det är samma sorts människor som finner det upphetsande att bränna ner byggnader, som placerar ut kartonger märkta "bomb" på allmän plats. Uppsåtet är detsamma - att väcka våldsam samhällelig reaktion, att framkalla maktlöshet, att för en liten stund ha satt skräck i stadens invånare.

Inte ens om vederbörande varit full kan denna gärningsman med hedern i behåll komma undan som fullt frisk efter vad som skett. Bakom utplacerandet ligger mental ohälsa, låt vara att den kanske är tillfällig.

Bland kommentarerna på tidningarnas hemsidor kommer också en del idéer:

- Övervakningskameror skulle avhjälpa en del.
Nej. Det skulle behövas tusentals kameror för att fånga den skyldige (som dessutom har gjort det här i mörkret, vilket förmodligen gör att identifiering är omöjlig) och dessutom måste man ju ta bombhotet på allvar i vilket fall som helst. Onödig kostnad och osäkert utfall.

- Media borde "tiga ihjäl" bombhoten.
Kanske det. Men samtidigt måste man faktiskt rapportera när så allvarliga saker sker. Man kan inte häva psykiskt rubbade människors impulser genom att inte informera om spektakulära händelser. Vad media borde göra är att tydligare förklara händelseförloppet vid ett bomblarm i ett större sammanhang och följa upp kostnader och konsekvenser ur ett vidare perspektiv.

- Avsikten kan vara att dränera polisens resurser.
Vi får hoppas att det inte ligger en sådan cynism på storhetsvansinnenivå bakom. Visst är det ett sätt att avleda stora polisiära resurser till extraordinära händelser, men det gör knappast att den ordinarie bemanningen slås ut. Däremot utsätter det hela det offentliga - från kollektivtrafik till sjukvård - för fullständigt onödiga påfrestningar.

Kanske är det vår inadekvata psykvård och position som länscentrum för psykiskt labila personer som gör att Östersund drabbas av så många tråkiga saker. I annat fall kan det tänkas att idiotin här har gått från tanke till handling, och då hoppas jag att det på skolor och fritidsgårdar nu, om inte förr, snackas om varför man inte ska "act like a goddamn fool".

Årets "skulle-varit-där"

Socialistiskt forum i Stockholm i helgen måste ha varit bra. Jag missade det tyvärr, men Aftonbladets Åsa Petersen var där och fick sig tydligen en rejäl dos socialistiska infallsvinklar:

Politik ska tänkas och kännas. En viktig påminnelse under en höst då den internationella politiken äntligen vinner mark från marknaden, men den svenska socialdemokratin är upptagen med att försvara ett budgettak.

Ofta reducerar ledarsidor och kommentatorer politiken till ett kliniskt, strategiskt spel där politiker är proffsen som genom smarta manövrar ska finta bort sina motståndare. Sällan ger sig tyckarna ut i verklighetens politik, den där ideologi och handling kan vara betydligt enklare saker än överläggningar på Sveavägen 68 mellan en partiledare och hennes politiska rådgivare. Och betydligt svårare, som till exempel människors desperation och förtvivlan när de känner att de saknar representation i den representativa demokratin.

Just socialistisk politik är också mer spännande än exempelvis pissliberal politik eftersom den har konflikten som grundförutsättning. Det finns ingen konsensus och ingen "enda vägens politik" - så det är helt upp till diskussion kring vilken väg vi ska välja! Om sedan bara Socialistiskt forum levererar sådan kunskap som förändrar världen är ju lyckan gjord.

Fråga folket om vattenexploateringen

Statliga Vattenfall har planer för en 24 kilometer lång tunnel som ska leda vatten från Vojmsjön till vattenkraftverket i Stalon i Vilhelmina kommun. Tunneln beräknas ge 150 GWh el utöver de 538 GWh per år som verket redan producerar. Tunnelns tillskott motsvarar effekten av 30 (inte 300, som Vattenfall i sitt reklamblad till förstudie påstår) vindkraftverk. Detta till priset av att Vojmån förlorar runt 80 procent av sin vattenföring. Vojmån kan vara ett otroligt fascinerande vattendrag att beskåda när vattnet rinner till, medan det ser spöklikt ut vid lågvatten, när hundratusentals runda stenar blottläggs.

Att bygga den 2,4 mil långa tunneln mellan de två sjömagasinen skulle bli en otroligt kostsam historia med ett marginellt tillskott av el som följd. Man räknar med att projektet går loss på ungefär en miljard kronor. Kommunen och Vattenfall har i ett nära samarbete redan lagt ut rejäla summor på förarbetet till ett tunnelbygge.

I dag har en folkomröstning hållits i Vilhelmina kommun, med 5 700 röstberättigade. Frågan som vilhelminaborna har tagit ställning till är: "Vill Du att en överledning skall genomföras enligt redovisningen i förstudiens slutrapport?" Förhandsbeskeden har talat om att det "lutar åt nej", och så får man väl sammanfatta delresultatet hittills i kväll:

När sex av åtta distrikt är räknade såhär strax efter klockan 21 har 1 100 röstat ja och 1 200 röstat nej.

Frågan delar befolkningen. Man vill å ena sidan desperat ha jobben som tunnelbygget ger, men man vill å andra sidan för allt i världen inte föröda de nedre delarna av Vojmån. Även om mandatet inte blir så tydligt hoppas jag att ett nej från kommuninvånarna håller Vattenfall och andra exploatörer borta från onödiga ingrepp åtminstone i Vilhelmina kommun. De får såklart gärna också backa från Sorsele, Storuman, Malå och andra kommuner där de planerar för omfattande ingrepp i naturen. Med lite mer vilja och lite mindre girighet kan folk faktiskt få jobb utan att det förstör särskilt mycket av vår härliga natur.

Uppdatering: Strax före 23.00 är alla röster räknade och resultatet, 53 procent nej, står klart. Stort tack till Vilhelmina kommun för en riktigt häftig valhemsida och för en spännande omröstning. Nu är det dags att ta till plan B, för jobb och miljö på bättre villkor.

Finansmän - håll dem på avstånd!

I kultursidorna på Aftonbladet beskriver Martin Aagård - om än inte helt korrekt informerad - hur utvecklingen av flumprojektet The New World Bank, med Jan Åman från Färgfabriken Norr som centralfigur, tar stopp med finanskrisen. Även om jag befarar att vi inte har sett det sista av The New World Bank än så är det en välkommen kritik.

Jag fick ett mail i våras från Färgfabrikens pressansvarige. Som bloggare var jag intressant för dem i marknadsföringssyfte, för att sprida ordet om denna nya världsordning som tydligen skulle födas i Östersund. Meddelandet var kryptiskt formulerat om att jag "bara måste" skriva om det här som är på väg att hända i stan. Jag svarade kort och reserverat:

Hybris?

Hej!

Vad är det jag bara måste skriva om?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Svaret kom mer högtflygande än jag hade tänkt mig. Efter några meningar om den konstnärliga delen av eventet - innehållande bland annat Miltos Manetas som skulle vara "blindfolded" under hela eventet, som ett konstprojekt - kom så svaret om den nya Världsbanken:

[...]
Sen lanserar vi den nya Världsbanken, en världsbank som kommer fungera som en digital plattform på nätet men med en helt ny valuta som INTE BESTÅR AV KAPITAL OCH KONTANTER. Tanken är att de 400 deltagarna i konferensen under ledning av ett 20 tal värdskända talare ska skapa och lägga grunden till den nya världsbanken. Utopi eller kan det bli verklighet?
[...]

Jag svarade inte på mailet, för det här är ju så bisarrt som det kan bli utan att vara religiöst. Inte en rad på bloggen om eventet blev det heller.

Finansmannen Maths O Sundqvists många projekt i Jämtland svindlar. Som storägare i flera företag med verksamhet i länet är vi farligt beroende av hans mecenatskap och fortsatta välstånd. Fastighets- och byggbolagen har fått status som Östersunds kommuns institutionella partner och har genom åren fått bygg- och äganderätt till osunt många projekt.

Avgörande för The New World Bank är och kommer alltid att vara "KAPITAL OCH KONTANTER", och så i större utsträckning än någon verkligt existerande, seriös institution. Utan någon rik filantrops gillande finns ingen ny världsbank. Det, tillsammans med styrelsens sammansättning (flummiga konstnärer, uttråkade IT-företagare och av någon outgrundlig anledning den respektable diplomaten Pierre Schori), borgar för ett totalt haveri. Den nya Världsbanken har inga utsikter att göra något mer än en hemsida och en serie semesterliknande gettogethers med ett gäng "nytänkande" konstintresserade.

Däremot kan Östersund och Jämtland falla hårt om vi för mycket fäster oss vid de högtflygande nytänkarnas vingar. Storprojektet Björntanden, som är för litet för att locka till megaarrangemang men för stort för att uppnå lönsamhet, kan mycket väl vara det som fäller Östersunds kommuns långsiktigt hållbara ekonomi. Redan har Länstrafiken gått in med ofattbara fyra miljoner kronor i en förstudie för projektet. På samma sätt kan finansmännens spekulativa satsningar i fritidsboenden i fjällområdena förvandlas till stora, kostsamma svarta hål i lokala myndigheters ekonomier, något som Åre kommun delvis redan har fått känna av.

Visst ska vi ha finansiering av storslagna projekt även i Jämtlands län och visst behövs både privata och offentliga satsningar i de flesta storleksklasser. Men då måste vi börja ställa frågan "Varför?" ännu en gång, när knösarna svävar iväg i drömmerier om episka upplevelser i form av nya världsbanker i och rikemansreservat i vår del av världen. Att ge dem fritt spelrum här är lika destruktivt som att ge dem fria händer på finansmarknaden. Kollaps och katastrof går att undvika, men då måste politiker och andra makthavare ha sinnesnärvaro nog att säga ifrån och i tid våga avslöja "nytänkarnas" ohållbara planer. Jag skulle inte fråga excentriska konstnärer och IT-jetsets om idéer för vår och omvärldens utveckling, jag skulle börja med oss som lever i verkligheten. Om vi ska satsa stort, i vilken riktning vill vi ha det då?

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

Tänka sig, det blev Obama

Förenta staterna har fått en stor ledare, skrev ÖP. Kanske det.

Approximation lämnar en - som vanligt - läsvärd, alternativ analys.

Men vi vet nog alla innerst inne hur det egentligen ligger till:


Är det den bolivarianska nazi-chavism-kommunismen som har tagit över Förenta staterna? Mycket tyder på att så är fallet.