Läskigt på flera sätt

I natt satt jag uppe och kollade på olika resealternativ till Venezuela och huvudstaden Caracas. Antingen åker man via Paris eller så åker man via Atlanta i Förenta staterna. Vad jag skulle finna coolast behöver inte skrivas ut här. Oavsett resväg kommer man inte undan billigare än 7 500 kronor tur och retur på ordinarie biljett.

På skolan såg vi en propagandafilm för den bolivarianska revolutionen i Venezuela - Venezuela Bolivariana: pueblo y lucha de la IV guerra mundial (ungefär "Venezuela Bolivariana: folkets kamp och det fjärde världskriget") - gjord av mediakollektivet Calle y Media. Rätt schysst peppfilm.

Sent i kväll blev jag dock varse sämre grejer. En kille tvärnitade sin bil strax bakom mig på Möllevångstorget och ropade på mig. Han undrade om jag ville köpa sprit eller knark, som han hade i bilen. Nä, sa jag, och ringde diskret polisen. Sen följde jag honom i ögonvrån i en kvart, innan jag såg en polisbil komma körande. Jag sprang fram till den och började prata: ingen av poliserna hade blivit ditlarmade, trots att det var en god tid sedan jag hade ringt 112. Till råga på allt mötte polisbilen langarens bil cirka 20 sekunder innan jag hann fram till dem. Jag gav poliserna registreringsnumret - de verkade grymt tacksamma och hjärtligt intresserade - igen (jag hade ju ringt om det) och gick tillbaka till torget för att leta.

Jag såg bilen köra förbi torget ett par gånger till, men ingen fler polisbil syntes till. Så kan det gå...

Läskiga Larsar

Jinge beskriver kunnigt Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör, efter ett utspel i kriminalvårdens tidning. Jag tänker inte skriva långt och skakande om hur fascistoida idéer som Lars Nyléns sprider sig inom kriminalvård och polisväsende, utan hellre om ett fint collage som jag gjorde på gymnasiet.

Med hjälp av Paint satte jag ihop en mosaik med åtta stycken Lars - Lars av alla slag. Lars Leijonborg, Lars Adaktusson, Lars Nylén, Lars Winnerbäck, Lars Bäckström, Lars Ohly, Lars Hillersberg... Lars är ett roligt namn.

Den bilden kommer jag nu att tänka på. Vilken soppa!

Repression är ett annat ord som känns hemskt aktuellt. I kväll har jag sett en dokumentär om Pakistans mullor och konflikten mellan fundamentalistiska och mer sansade muslimer i landet. Och så har jag läst om regeringens 16 svek i tidningen ETC. I Flamman står det också om Tjeckiens kommunistpartis ungdomsförbund, som upplöses i strid med alla demokratiska principer, och om ett Polen där de minimala möjligheterna som i dag finns att göra abort håller på att försvinna. Mörkt i en mörk årstid. Men Herman och modern får minsann åka till Teneriffa, jaja! Det ska jag också, fast till Venezuela, för fjorton tusen. Tjohooo!

Lars Leijonborg är äcklig.

Klasskänsla

Det enda som är vidrigare än den svenska överklassen är dess politiska ombud i riksdag och regering. Den motbjudande given från regeringen är lika bra för de rika svinen i Djursholm som den är dålig för de fattiga arbetslösa i Rinkeby. Med anledning av detta sitter jag i kväll och mår dåligt.

Jag har varit på inflyttningsfest i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Jämlikheten (en förening som namnet till trots valt att spärra in kvarteret i höga staket; det ligger rätt nära Rosengård). Nu kommer, vid sidan av politiska besked som säger att hyresrätter är djävulens påfund, också juridiska besked om att hyresgäster gör bäst i att lämna kommersiellt intressanta områden. Nya moderatregeringen hatar hyresrätten och hyresgästerna. Den vill inte att de ska finnas om det finns en möjlighet att utnyttja lägenhetslägen kommersiellt med högre vinstmarginal.

Tidigare i dag målade jag med några andra på en banderoll för Palestina. När killen från Palestina väl får utresetillstånd blir det en fet aktionsgrej här i stan från Ung Vänsters sida. Motstånd mot den israeliska ockupationen och den rasistiska offensiven både i Sverige och internationellt is the shit framöver.

Och, för att bli lite politiskt inkorrekt, kan jag visa vad Johan mailade mig som hälsning från Krutvaktargränd i kväll:

Roligt för oss ungdomar.

Där kom ovädret!

Runt halv två slog stormen till. Plötsligt tog vinden tag i vägskyltar, gatlyktor och annat icke-fixerat, samtidigt som det började regna rätt häftigt. Jag gick ut och drog bort järnstaketen som blåst ner på Mariedalsvägen från gatan, och la ner ett par skyltar som annars skulle ha blåst omkring.

Men nu har vädret lugnat ner sig igen. Det är 16 grader varmt ute.

Tre tankar, bara. För det första måste Expressens ledarsida i går ha hackats. Ena artikeln skuldbelade ganska hårt Israel för förtryck och ovilja till fred, den andra kritiserade narkotikapolitiken från ett rent socialt perspektiv. Har "liberal media" fått en ny betydelse, nu när vi har en mörkblå regering? För det andra undrar jag, precis som Ali, om reaktionerna från omvärlden på fientlig eld från Iran skulle ge samma notiser som attackerna från Israel. För det tredje ger Nicaraguas beslut att totalförbjuda abort - presenterat av Hanna Löfqvist på hennes coola blogg Vänster i måndags, men publicerat av TT först i dag - ännu ett skäl för FN:s medlemsländer att inte välja in landet i säkerhetsrådet.

Storm

Det blir storm, har jag låtit förstå. Kom an då, tjyvväder! Ännu är vädrets makter milda - femton grader varmt och en frisk bris är kanske inte det typiska höstovädret enligt min ringa mening - men kulmen nås tydligen först i morgon förmiddag.

Annat är det i Östersund, där mor har tagit en bild som visar hur det ska gå till när sommaren överger oss: all in for snow.

Ack, den som ändå fick vara där...

Föreningssparbanken gör ett katastrofalt dåligt resultat årets nio första månader, läser jag när jag ska kolla vad räntan på mitt konto aviseras bli efter riksbankens höjning av reporäntan i dag. Jodå, bara åtta miljarder; mindre än tusen miljoner kronor per månad. Det är skamligt att Swedbank, som företaget nu heter, inte klarar att prestera bättre. Min nya ränta? Noll procent. Otippat...

...nära ögat i dag.

Arriva, som kör bussarna till Kvarnby folkhögskola, har en garanti: om bussen är mer än 20 minuter försenad (även om bussarna i rusningstid ska gå var femte minut kan man få vänta en halvtimme) löser resegarantin ut. För vår del är resegarantin ständigt aktuell.

I dag fick vi vänta i blåsten och regnet i 16 minuter innan bussen till slut kom. Vana som vi är hade vi redan ställt oss i telefonkö hos Arriva, men när vi sen frågade chauffören om han kände till att man får fribiljett om bussen är sen blev svaret muntert "Ja, men nu är vi bara sena en kvart.". Således fick vi betala i alla fall, och kom nästan 20 minuter senare till stan än i vanliga fall. Det är ingen katastrof - vad jag vet omkom ingen - men det är mer irriterande ju mer man får höra i ämnet.

Exempelvis hade Swebus lagt ett bud som konkurrerade med Arriva- och Connex-buden. Till en högre kostnad för Region Skåne erbjöd de nyare bussar för att säkra en högre kvalitet på trafiken. Gissa vilka regler som upphandlarna har att följa, de ekonomiska eller resenärernas?

Annars tycker jag också att det är festligt att Arriva och Connex så gärna drar ner på underhållet. Tidigare utförde man tusenmilaservice, vilket var en regelbunden och rätt hög utgift för bolaget. Nu väljer man att i stället låta bussarna haverera lite här och där, och påfallande många av bussarna beter sig knepigt (hydraulsystem som får bussen att kränga rätt okontrollerat, motorreglage som får bussen att "gunga" upp hastighet, tak där vatten rinner rakt ner på säten)... Ja, valet är upp till var och en.

Så länge man får fribiljetter som ersättning i vissa fall mildras ju eländet, men hellre ser jag ett kommunalt bussbolag som har ett helhetsansvar, är en schysst arbetsgivare och tänker på både resenärer och miljön.

Rött skyltfönster?

I kväll har jag varit på mitt första "riktiga" partimöte i Malmö. Femtio närvarande röstade igenom den politik som ska drivas i kommunen med s och mp kommande fyra år. Lite mäktigt känns det nog allt, att det är den här politiken som kommer att bli ett slags skyltfönster för resten av landets kommuner, som visar att det går att driva vänsterpolitik mot ett blåbrunt landsting och en mörkblå regering. Om det går, vill säga.

Den största stötestenen, som inte heller är löst, har varit Välfärd för alla - ett vidrigt sosse-borgerligt program för att stigmatisera invandrare och fattiga i de fattiga bostadsområdena. Vänsterpartiet har formulerat om programmet så alla de rasistiska skrivningarna är borta. Programmet självt kvarstår dock, så nu gäller det att rösta nej ofta...

Ett fett stort problem är annars regeringen. Under fyra år har Malmö nu tagit emot stora mängder statliga medel. Med den nya regeringen väntas flera tusen färre komvuxplatser, minskade statsbidrag, radikalt minskad köpkraft och exploderande klyftor. Helt utom Malmö kommuns kontroll.

Stora demonstrationer är att vänta. Vänta bara.

Och i morgon tornar höstens livligaste oväder upp sig. Jippii! Hoppas att det blir kaos i trafiken här i stan; vi slutar ändå tidigt i skolan.

Ingen buss bidde det...

Till Kvarnby folkhögskola går det en buss per dag, med avgångstid 07.38 från Malmö C. Jag brukar alltid ta den, men i morse var den sen, så jag tänkte ta den lite snabbare 5:an (för att slippa regnet) och byta till 35:an vid Rosengård eller Toftängen. 35:an ska vid Toftängen köra vidare som buss 52 mot skolan, så det var väl chill ganska länge. Jag klev av med några kamrater på Rosengård Centrum.

När vi hade stått där en stund kom 35:an farande. Åt rätt håll, men skyltad fel. Och den bara blåste förbi ute på vägen. Sen väntade vi. Och det kom inga fler bussar. Till sist hoppade vi på nästa buss nummer 5, och åkte ut till Toftängen, varifrån våra lärare mötte upp i bilar och skjutsade oss till skolan.

Det visar sig att 35:an hade havererat vid Persborgs station. Arriva/Connex hade inte skickat någon ersättningsbuss. Den enda bussen till skolan uteblev således. Så kan det gå, när inte haspen är på.

Hur får det bara gå till såhär?!

Och facket skälvde...

Ljuv dramaturgi i kvällens Rapport-sändning: LO, TCO och Saco ska på möte med den borgerliga regeringen, angående a-kassan. In i konferensrummet går de leende och villiga att ta en diskussion. Ut kommer tre något chockade, härjade ordföringar; inte ens Saco-ordföranden Anna Ekström - som vanligtvis kan komma med ultraliberala förslag till regeringen - tyckte att borgarna verkade vettiga. Även om hon framför allt kritiserade regeringens förslag för dess praktiskt klumpiga genomförandegång, så verkade även den politiska biten för Sacos del vara svårsmält.

Och det är klart att en regering som lägger ett förslag som slår hårdast direkt mot arbetslösa eller deltidsarbetande kvinnor får kritik av facket. När regeringen sen slår ifrån sig med argumentet att "det är de deltidsarbetande kvinnorna som vinner mest, när de får börja jobba mer" - ja, då undrar jag om inte upploppens tid snart är här. För inte kan väl allt motstånd vanligt folk kan uppbåda sluta vid en namninsamling på nätet?

Moster Kerstin skickade ett utdrag ur Subcomandante Marcos bok "Osaliga döda", en sorts kritisk analys av politik. Med en trollkarls lite speciellt estetiska beskrivning. Jag tycker att den i stor del kan appliceras även på den sittande svenska regeringen och läget här i landet just nu:

Under ordet "perspektiv" står det att "dagordning" är ett papper som man skriver vad man ska göra på, när man ska göra det och med vem man ska göra det. Dessutom listar man vad man tycker är viktigast att göra allra först.

Alakazam förklarade att det finns två dagordningar: de mäktigas och de fattigas. På de mäktigas dagordning står det som de tycker är viktigast, nämligen att öka sin rikedom och makt. Och på de fattigas dagordning står det som vi tycker är viktigast, att kämpa för vår frihet. Och Alakazam förklarade att de mäktiga, de rika och deras dåliga regeringar vill få oss och alla andra att tro att deras dagordning egentligen är allas dagordning, alltså även de fattigas. Och att det är därför vi alltid får höra så mycket om de rikas problem och om hur viktiga just de problemen är, och att man genast borde göra nåt åt dem. På så sätt lurar de oss att se åt ena hållet, medan de i hemlighet stjäl allt vi äger och har, säljer ut vårt lands naturresurser - vattnet, oljan, elkraften och till och med människorna. När vi väl upptäcker vad som pågår, kommer de redan att ha hunnit stjäla allt som finns att stjäla. Allt medan vi såg åt andra hållet. Men det onda ligger inte bara i att vi blir distraherade, utan också i att vi förvandlar de rikas problem till våra egna. Den moderna politiken och demokratin, säger Alakazam, handlar om att få den stora majoriteten, de fattiga, att värna en liten men mäktig minoritets intressen. Den moderna politiken handlar alltså om att få oss fattiga att se åt ett annat håll, medan de andra stjäl vår jord, vårt arbete, vårt minne och vår värdighet. Och i valen förväntas vi applådera dem med våra röster. Alakazam berättade att det finns svart magi, den som demonerna utövar; vit magi, den som han och andra trollkarlar ägnar sig åt; och smutsig magi, de trick som politikerna använder.

Väl värt att ägna några djupare tankar åt. Svenska folket röstade fram den där elitens regering. Inte är det väl så att vi kanske tittar bort just nu i Sverige...?

Dråpligt värre skriver Ali i en krönika om samma borgerliga regering som tydligen styr det här landet nu.

I Rosenbad huserar samtidigt en regering vars ledande medlemmar i valrörelsen estraderat som ”det nya arbetarpartiet”. Den ”lyssnar” på de besuttnas beskrivning av samhällsproblemen, ungefär som man kan uppskatta sin egen sångröst i duschen. Den tänker därför ta bort fastighetsskatten för deras villor; avskaffa den lilla förmögenhetsskatt som de kanske betalar; med de arbetslösas försäkringspengar subventionera deras hushållerskor, i fall de skulle göra sig besväret att förlora svartarbetets flexibilitet och anmäla innehav. En slags solidarisk arbetsdelning för gemensamma intressen.

Liknande analys, lite roligare, mycket mer skrämmande. Det här är hösten 2006, den borgerliga regeringen har tryckt plattan i mattan - här ska klassorättvisorna på tillväxt!

1: Det är nu man är glad att vi inte avskaffade första maj som helgdag.

2: Det är nu folk ska ställa sig på barrikaderna.

Åt helvete med privatiseringarna!

Den 27 september skrev Uno Kristoffersson från vårdföretaget Attendo på ÖP:s debattsida, om hur de privata företagen utvecklar välfärden. Dagarna därefter blev det stor skandal. En patient på en av privata Attendos vårdavdelningar avled efter plågsam vanvård.

Attendos vinst låg 2005 på drygt 120 miljoner kronor, i år väntas den bli minst lika god. Varifrån vinsten kommer tåls att tänkas på. För visst är det märkligt att ett företag vars "kunder" - äldre och sjuka - inte hinns med när bolagsstyrelsen ska prestera en hög vinst?

Under de 25 år som Attendo har varit verksamma, skriver Kristoffersson, "har vi sett vilken positiv effekt privata entreprenader haft på kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen".

Jag vill nämna ett par områden där "kvalitetsutvecklingen" inte pressas i rätt riktning genom de privata företagens lågkostnadskonkurrens.

- Bemanning. Uppenbarligen är bemanningen underdimensionerad, när boende på ett vårdhem får ligga och dö i sin egen avföring, och de anställda inte hinner utföra sina arbetsuppgifter.

- Personalinflytande. Pressade ekonomiska ramar innebär en press på de anställda. Med konkurrensen får de anställda ännu mer intensiva arbetspass och därmed minskar chansen att känna att man gör ett bra jobb. Attendo har åtskilliga fall i sitt register, där de anställdas arbetssituation måste klassas som ovärdig.

De problem med underbemanning som privata vårdhem lider av drabbar även offentliga vårdutförare, eftersom priskonkurrensen slår mot alla inblandade. Men på en punkt sticker de privata vårdföretagens verksamhet extra hårt i ögonen: makten över pengarna. Vad gör man med de stora vinsterna?

I Attendos styrelse får fyra toppdirektörer i år miljonbonusar. En av direktörerna är lillebror till nyss avhoppade handelsministern Maria Borelius, hon med miljoninkomsterna och svart arbetskraft.

De som styr de stora svenska privata vårdbolagen hör till samma affärsmannaklass som överklassen i stort. De har sina intressen: stor vinst för företaget, med generösa aktie- eller vinstutdelningar som följd. Av våra välfärdspengar!

Våra möjligheter som medborgare, brukare i vården och anhöriga att påverka den offentliga välfärden håller på att urholkas. Vårt inflytande decimeras till valet mellan olika utförare. Den "kvalitetsutvecklingen" måste stoppas, för det är ett falskt inflytande. Det är helt galet viktigt att vi har ett demokratiskt inflytande både över välfärdens ekonomi och sättet på vilket verksamheten drivs.

Men för att få den makten är det hög tid att vi nu stoppar privatiseringarna och kräver en återkommunalisering av den välfärd som vi vill ha. Välfärden finns inte till för företagspamparna!