23 oktober 2006

Och facket skälvde...

Ljuv dramaturgi i kvällens Rapport-sändning: LO, TCO och Saco ska på möte med den borgerliga regeringen, angående a-kassan. In i konferensrummet går de leende och villiga att ta en diskussion. Ut kommer tre något chockade, härjade ordföringar; inte ens Saco-ordföranden Anna Ekström - som vanligtvis kan komma med ultraliberala förslag till regeringen - tyckte att borgarna verkade vettiga. Även om hon framför allt kritiserade regeringens förslag för dess praktiskt klumpiga genomförandegång, så verkade även den politiska biten för Sacos del vara svårsmält.

Och det är klart att en regering som lägger ett förslag som slår hårdast direkt mot arbetslösa eller deltidsarbetande kvinnor får kritik av facket. När regeringen sen slår ifrån sig med argumentet att "det är de deltidsarbetande kvinnorna som vinner mest, när de får börja jobba mer" - ja, då undrar jag om inte upploppens tid snart är här. För inte kan väl allt motstånd vanligt folk kan uppbåda sluta vid en namninsamling på nätet?

Moster Kerstin skickade ett utdrag ur Subcomandante Marcos bok "Osaliga döda", en sorts kritisk analys av politik. Med en trollkarls lite speciellt estetiska beskrivning. Jag tycker att den i stor del kan appliceras även på den sittande svenska regeringen och läget här i landet just nu:

Under ordet "perspektiv" står det att "dagordning" är ett papper som man skriver vad man ska göra på, när man ska göra det och med vem man ska göra det. Dessutom listar man vad man tycker är viktigast att göra allra först.

Alakazam förklarade att det finns två dagordningar: de mäktigas och de fattigas. På de mäktigas dagordning står det som de tycker är viktigast, nämligen att öka sin rikedom och makt. Och på de fattigas dagordning står det som vi tycker är viktigast, att kämpa för vår frihet. Och Alakazam förklarade att de mäktiga, de rika och deras dåliga regeringar vill få oss och alla andra att tro att deras dagordning egentligen är allas dagordning, alltså även de fattigas. Och att det är därför vi alltid får höra så mycket om de rikas problem och om hur viktiga just de problemen är, och att man genast borde göra nåt åt dem. På så sätt lurar de oss att se åt ena hållet, medan de i hemlighet stjäl allt vi äger och har, säljer ut vårt lands naturresurser - vattnet, oljan, elkraften och till och med människorna. När vi väl upptäcker vad som pågår, kommer de redan att ha hunnit stjäla allt som finns att stjäla. Allt medan vi såg åt andra hållet. Men det onda ligger inte bara i att vi blir distraherade, utan också i att vi förvandlar de rikas problem till våra egna. Den moderna politiken och demokratin, säger Alakazam, handlar om att få den stora majoriteten, de fattiga, att värna en liten men mäktig minoritets intressen. Den moderna politiken handlar alltså om att få oss fattiga att se åt ett annat håll, medan de andra stjäl vår jord, vårt arbete, vårt minne och vår värdighet. Och i valen förväntas vi applådera dem med våra röster. Alakazam berättade att det finns svart magi, den som demonerna utövar; vit magi, den som han och andra trollkarlar ägnar sig åt; och smutsig magi, de trick som politikerna använder.
Väl värt att ägna några djupare tankar åt. Svenska folket röstade fram den där elitens regering. Inte är det väl så att vi kanske tittar bort just nu i Sverige...?

Dråpligt värre skriver Ali i en krönika om samma borgerliga regering som tydligen styr det här landet nu.

I Rosenbad huserar samtidigt en regering vars ledande medlemmar i valrörelsen estraderat som ”det nya arbetarpartiet”. Den ”lyssnar” på de besuttnas beskrivning av samhällsproblemen, ungefär som man kan uppskatta sin egen sångröst i duschen. Den tänker därför ta bort fastighetsskatten för deras villor; avskaffa den lilla förmögenhetsskatt som de kanske betalar; med de arbetslösas försäkringspengar subventionera deras hushållerskor, i fall de skulle göra sig besväret att förlora svartarbetets flexibilitet och anmäla innehav. En slags solidarisk arbetsdelning för gemensamma intressen.
Liknande analys, lite roligare, mycket mer skrämmande. Det här är hösten 2006, den borgerliga regeringen har tryckt plattan i mattan - här ska klassorättvisorna på tillväxt!

1: Det är nu man är glad att vi inte avskaffade första maj som helgdag.

2: Det är nu folk ska ställa sig på barrikaderna.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Synd bara att det är så långt till första maj. Jag kände också så där när jag skrev under namninsamlingen: Är det här det enda sätt vi kan protestera på nuförtiden? Skriva på en namninsamling på nätet. Vem bryr sej?
moster K

Anonym sa...

Håller fullständigt med min storasyster - finns det inget kraftfullare sätt att protestera? Om det är tur eller otur att jag aldrig fått nån Kalashnikov - som jag väl ibland önskat mig i födelsedagspresent? - eller ens nån skytteutbildning undandrar sig min bedömning. Risken är att jag skulle ha gjort nåt mer eller mindre oöverlagt om jag kunnat. Bara för att få folk att vända blicken åt rätt håll, för att tala med trollkarlen.
Kanske hade landet inte sett fullt så jävligt ut om sossetopparna läst och förstått lite mer - typ den bok som citeras här på bloggen, eller Lena Sundströms "Saker jag inte förstår".
/Mamman

Buck Fush sa...

Jag skrev i alla fall ett mail till Wanja Lundby-Wedin iförrgår, där jag påtalade vikten av att LO agerar kraftfullt omedelbart mot A-kasse ändringarna. Annars försvinner den lilla respekt medlemmarna fortfarande har för LO skrev jag. Och vips satt kärringen i TV-soffan i morse och lät riktigt arg. :)

Buck Fush sa...

Bra sagt av Lena Sundstöm:



http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,917349,00.html