25 december 2006

Ännu en välsignad jul!

Nu hoppas jag bara att föräldrarna fick många onödiga julklappar när de var små, så vår bortskämdhet bara är ett arv som förs vidare. För det blev mycket julklappar i år också, bland annat en splitter ny digitalkamera. Några andra julklappar: jämtlandsflagga, pengar, FiB/Kulturfront och kläder.

Vädret har förstås varit alldeles åt helvete i stort sett hela tiden. Dygnsmedeltemperaturen ligger över noll. Det har snöat ynka två gånger på en vecka; marginellt dessutom. Regnmängden överstiger klart snömängden. Den lilla snö som kom föll den 22 december och låg kvar knappt ett dygn. Således har många aktiviteter här hemma varit av annat slag än vad de brukar vara (en vanlig vinter såhär dags springer jag omkring och skottar snö).

Morotsskörden, exempelvis. Det låg kvar något ynka kilo morötter, i morotsrutan i vår lilla trädgårdslott. På juldagen var det dags att hämta in vinsten. Såhär förevigade jag det med min kamera:

De borde ligga under flera decimeter snö.

Här fick vi minsann något att knapra på!

Absurditeter som julskörd ska förekomma i Skåne, inte i Jämtland. Det ska över huvud taget inte gå att ta sig över trädgårdslandet utan skoterstövlar såhär års!

Men inget ont som inte göder storbolagen. Vattenmagasinen har de senaste veckorna fyllts på väldigt fort - en liten vårflod kom till exempel sedan regnet svepte bort snön som föll här i slutet av oktober - och har nu nästan nått normal fyllnadsnivå. För elbolagen i Sverige innebär det mer el att sälja dyrt och ännu större kistor att ösa utdelningar ur till våren.

Jag vill också få aktieutdelning till våren när vintervädret har regnat bort.

21 december 2006

Tänderna på tåget

Tre av tio vuxna har inte råd att gå till tandläkaren i Sverige i dag, läser jag i SJ:s tidning Kupé, i dag på väg hem till Östersund. När jag för något år sedan var på min sista avgiftsfria undersökning hos tandläkaren kom vi överens om att jag skulle titta förbi igen 2006. I morgon är det dags. Jag kommer att gå dit trots kostnaden (jag vet inte vad de tar, men 500 spänn känns inte orimligt), men det är långt ifrån alla 20-nåntingmänniskor som gör det.

Särskilt utsatta är kvinnor under 35 år, enligt LO:s rapport ”Laga hålen i tandvårdsförsäkringen”, som kom 2005. Priserna på tandvård sedan avregleringen 1999 har ökat med mellan 10 och 140 procent. Det är framför allt unga kvinnor som avstår från rutinkontrollerna, och därför också unga kvinnor som riskerar sämre dentalhälsa.

Kupé-artikeln låter socialminister Göran Hägglund tala för sin kära tandvårdsreform. Den går i korthet ut på att alla över 20 år får en tandvårdscheck på 300 kronor vartannat år, som incitament för att ta sig till rutinundersökning. Väl i tandläkarstolen går staten in med en subvention på 50 procent på de kostnader som överstiger 3 000 kronor, och med 85 procent på kostnader som överstiger 15 000 kronor.

Med andra ord skulle en behandling som utan någon försäkring går på 25 000 kronor med den nya tandvårdsförsäkringen kosta 10 500 kronor (3 000+6 000+1 500). Det är klart att det är bättre med än utan den subventionen – mor min skulle exempelvis inte ha tackat nej till en mindre skuldbörda för tandvårdskostnader. Men jag tror inte att det räcker.

Ali Esbati tillfrågas i artikeln om sin åsikt angående försäkringen. Han menar att även en kostnad på 3 000 kronor är för mycket för dem som verkligen behöver tandvården mest. Istället måste tandvårdsskyddet bli en del av de övriga generella försäkringarna, och kostnaden maximeras till kanske 1 000 kronor. Tandvårdskostnaderna har redan privatiserats i stor grad: mellan 1993 och 2002 ökade patientavgifternas andel av kostnaderna från 39 till 62 procent. Esbati säger att en tandvårdsreform värd namnet skulle kosta tio miljarder kronor. Pengar som alltså ska betalas gemensamt istället för av den enskilde.

Det är kul när artiklar inte bara innehåller trams och sosseri, utan ställer åsikter mot varandra på riktigt – svart mot vitt. Hägglund skämtar om att man måste få fler som ”tänder på idén” att utbilda sig till tandläkare. Esbati tycker att staten rimligtvis ska gå in för en omfattande försäkring, för att utjämna de klasskillnader som finns i dag.

Frågan om tandläkare är också viktig i sammanhanget. Eftersom för få utbildas blir det köer till tandvården, varpå privattandläkarna kan sätta vilka priser som helst på sina kliniker. Det behövs en tandvårdspolitik som satsar på utbildning, subventioner och återreglering av marknaden – allt i ett – om vi någon gång ska uppnå jämlikhet. Med borgarnas försäkring kommer tandläkarklinikernas vinster att fortsätta uppåt i samma takt som mångas tandhälsa blir sämre.

17 december 2006

Vår pålitlige statsminister

Är det en sak man kan säga om Reinfeldt, så är det att han säger det man vill höra honom säga. Det vill säga lite vad som passar för tillfället. Ska han debattera akutsjukhus med sossarna så vill han förstås inte sälja ut dem, som han förklarade för Göran Persson i debattens hetta en vecka innan valet i SVT:

Vi vill inte sälja akutsjukhus som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget och jag är glad att du gav mig möjligheten att ge det beskedet här ikväll.
Nu blev det så tokigt ändå, att Reinfeldts regering säljer ut akutsjukhusen. Sveriges stora vårdföretag - en del av dem omskrivna för sina spektakulära förmågor till misskötsel, andra för vulgära vinstmarginaler - står redo att ta över och göra vinst på våra sjukhus.

Reinfeldt har en agenda som inte har varit möjlig att diskutera särskilt ingående, eftersom han hela tiden har duckat undan genom att påstå sig inte driva den politik som hans kritiker kritiserar. Så fort någon tar initiativ till en politisk debatt om vården, privat kontra offentligt, så slås det ner med att det skulle råda konsensus kring att akutsjukvården ska vara i offentlig ägo. Fredrik Reinfeldts regering visar att någon sådan konsensus åtminstone inte existerar i de borgerliga skikt som nu styr.

Och varför skulle Reinfeldt vara en bromskloss för familjen Borelius och de andra skurkarnas affärsintressen? Lika självklart som Göran Persson ibland krampaktigt höll fast vid bestämmelser som gav fackanslutna, hyresgäster och pensionärer inom "rörelsen" privilegier, lika självklart kommer Reinfeldt att ge "sin" del av samhället politisk och ekonomisk avkastning som tack för hjälpen till maktskiftet.

För oss vettiga och icke-höginkomsttagande mänskor gäller det stenhårda motståndets lag härifrån. Om överklassen hade legat på soffan medan arbetarrörelsens instituationer roffade åt sig privilegier hade borgaralliansen aldrig vunnit valet i höst. På samma sätt kommer borgarna att vinna igen om fyra år om inte vanligt folk reser sig och formar ett motstånd.

Låt inte svikaren Reinfeldt få en chans till!

16 december 2006

Anna Sjödin avgår

Oj! Anna är en fighter, "i flera bemärkelser". Bästa debatten det här året med en sosse var nog hennes insats i valdebatten om bloggarnas roll. Där spolade hon helt populärpolitikerna med att stå för sitt dörrknackande och delande av flygblad: bloggning är inte det som organiserar vanligt folk, var hennes budskap.

Nu avgår hon som SSU:s ordförande, och lämnar ett väldigt mänskligt brev på hemsidan. Dessutom uppmärksammar hon ett initiativ mot det halvinstitutionaliserade våldet på krogarna, genom att sprida www.upprättelse.nu vidare.

Jag hoppas att SSU kan hitta någon vettig, karismatisk, inte-så-broilig-stockholmsbratsyndrom-människa att leda förbundet. Det skulle behövas en vettig ung socialdemokrati.

15 december 2006

Minkarnas hämnd

(Det här faller under avdelningen "Djävla djurrättare" eller "Därför är jag inte miljöpartist".)

Under rubriken "Hur tänkte du?" har magasinet Fokus, som kom med sitt fyrtioandra nummer i brevlådan i dag, frågat ut miljöpartisten Helena Leander. Det hela är mycket komiskt.

Leander (mp) hade till talarstolen i riksdagen tagit med sig en begravningskrans. Debatten handlade om minkfarmningsförbud och det var Djurens Rätt som hade sponsrat kransen. Givetvis förlorade hon debatten mot den borgerliga majoriteten, men inget ont som inte för nåt annat med sig:

[Fokus] Kransen orsakade mänskligt lidande då en vice talman fick en allergisk reaktion. Var det verkligen värt det?
[Leander] - Var det en allvarlig allergisk reaktion så beklagar jag det naturligtvis. Men det hade varit bra att veta på förhand om det nu är så att det är någon som är svårt allergisk. När jag fick höra att det var en person som inte tålde kransen så tog jag ut den direkt.
Minkarna - etablissemanget: 1-0.

Aftonbladets perspektiv.

Samtliga stora rubriker på aftonbladet.se natten den 15 december 2006:

RYMDEXTRA ”YES, FINA FISKEN”
Unga får fejkade dödsbud på nätet
MORDEN I IPSWICH ”Jag kommer inte att fylla 25”
Polisen fruktar pyroman i Örebro
Tvingades gå till akuten – dog
Julens bästa prylar
Läget stabilt för svensken
Så stor är chansen för en vit jul hos dig
EM-RYSAREN -Vi ska vara stolta över det vi har gjort
Exklusivt: Böndernas privata kärleksbilder
Bilder på död 4-åring utnyttjades
VATTENKAOSET Åker wakeboard – på Göteborgs gator
GAME OVER ANNA SJÖDIN
Bildextra: Första bilderna på nya Volvon
Världens längste man räddade livet på delfiner
Flickan överfölls av en stor hund
Jim ströps på rasten
Motorstjärna misstänks ha våldtagit två flickor
Läraren förnekar förintelsen
Flicka berättar om sin sexdebut i tv
Vem av tjejerna är din favorit?
Här köper Dodi kärleksringen
A-KASSEUPPRORET Nuder till attack mot regeringen
Nära bli lynchad i turistparadiset
Lusse lille, lusse lille
Aftonbladets reporter prisas av Akademien
Gå ner 5 kilo – på 1 månad
”Nu skrotar vi djurskyddsmyndigheten”


Nånstans där nere mot slutet får vi veta att Aftonbladets reporter prisats. Inte av Se&Hör utan av Akademien. För scoopet om världens längsta man? Eller för den om läraren som förnekar förintelsen? Nej, för någon artikel som nu ligger och dammar i nåt arkiv. Kadhammars reportage är sällsynta. Över huvud taget är det ytterst sällsynt att nånting av relevans ges en framträdande plats på de stora, kommersiella sajterna. Allra mest påtagligt blir det med den seriösa politiken. Var finns rubrikerna om att LO har hållit demonstrationer av enorma mått under torsdagen? De finns inte.

Det behövs en arbetarrörelsedagstidning. En LO-tidningen fast med daglig utgivning, som står för vissa värden och som har vissa utgångspunkter i allt från ordval till ämnesval. Det behövs en Dagens industri för arbetarvärlden. Så saker och ting kan få sina rätta proportioner i media.

För om det får fortsätta såhär kommer det inte att fungera att upprätthålla en politisk demokrati heller.

14 december 2006

Arbetarnas perspektiv?

Manifestationen mot regeringens försämringar i a-kassan i kväll samlade några tusen deltagare. Vädret var inte på vår sida, men det gjorde ju inte att slagorden hördes sämre. "Skrik på gator, skrik på torg: bort med Reinfeldt, bort med Borg!" och "Jalla, jalla, a-kassa åt alla!" var de minst o-cleana.

LO har visat sig vara tämligen usla organisatörer. Flygbladen och affischerna har varit apfula och pinsamt svårlästa, ända tills för någon vecka sedan, när den centrala reklamkampanjen kom igång. Det märktes också att de inte har skolats i Ung Vänster när de talade, de äldre herrarna från LO. Skånedistriktets ordförande fick ur sig i sitt appelltal både att man inte ville ha en politisk manifestation, och att det nu gäller att kämpa för en socialdemokratisk regering. Lite senare gick han upp en gång till, nu med budskapet att det är fullt tänkbart med en politisk strejk, samt att vi borde störta regeringen.

Nåväl, jag chockas lite över mediernas bevakning. Ännu vid 23-snåret har ingen av de stora tidningarna (Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter) någon artikel om demonstrationerna. Bara Sydsvenskan har en artikel, där man anger deltagarantalet i Malmö till minst 4 500 (jag tvivlar nog på det).

Aftonbladet ger oss en unik inblick.

Expressen ger oss en unik inblick.

De stora tidningarna mobiliserar hela redaktioner till bevakandet av Nasas hemsida, för att sedan minut för minut uppdatera hemsidorna med nya nonsensartiklar. Vem i helvete är intresserad av att läsa artikel efter artikel med den skit som Nasa släpper ut? Samtidigt som tiotusentals svenskar tågar på gatorna mot överklasspolitik, tjuter nyhetssidorna i kör om alla aspekter av Christer Fuglesangs rymdäventyr. Och inte en stavelse finns ännu sent på kvällen om dagens manifestationer. Jag anar en klasskonspiration.

Ett surt mail till "Sveriges nyhetsportal" och "Sveriges bästa nyhetssajt" har skickats angående detta. Nånstans känns det lite oroande när de två största tidningarna "konkurrerar" genom att ha exakt samma tramsnyheter på förstasidorna.

12 december 2006

Norberg krystar fram chavistkritik

Johan Norberg använder Latinobarómetro, ett chilenskt opinionsmätningsprojekt, för att kasta skit på Hugo Chávez. Det får han gärna göra - Chávez hotar fundamentet i den världsbild som Norberg bygger sina floskler på. Men skiten känns plågsamt krystad, så att säga.

Latinobarómetro är intressant av flera anledningar. Organisationen ställer varje år frågor till folk i Latinamerika om deras samhällsuppfattning och nutidsorientering. Latinamerika är ungt på demokratins område. Långa perioder av Washington-stödda militärdiktaturer har följts av en period av Washington-stödda liberala regimer i de flesta latinamerikanska länder. Sedan några år tillbaka ställs den politiska kartan radikalt om i och med den vänstervåg som kontinenten upplever, efter liberaldemokratiernas misslyckande.

Venezuela är det land som har haft demokrati obrutet (om man bortser från tillfälliga kuppförsök) längst i sin världsdel. Det är också det land där tron på demokratin är på störst frammarsch. Sedan 1996 har landets opinion svängt från försiktigt positiv till skeptisk när det gäller synen på Förenta staterna. Venezuelanerna blir också stadigt mer tillfreds med sättet på vilket deras demokrati fungerar. Siffrorna blir bättre för varje mätning.

Något överraskande avviker dock inte den venezuelanska opinionen från resten av Latinamerikas när det gäller synen på marknadsekonomi. Oroande är det också när venezuelanerna på en skala mellan 1 och 10 placerar sig längre till höger än de flesta andra i undersökningen. Man håller fortfarande med om, snarare än förkastar, påståendet att marknadsekonomi är "det enda system som kan utveckla landet". Förhoppningsvis blir det ändring i det påståendet i 2007 års mätning, sedan Chávez förklarat sitt projekt "socialism i det tjugoförsta århundradet" inlett.

Men tillbaka till Norbergs skitkastningsförsök. Chávez är mindre populär än Bush. Det är i stort sett dött lopp mellan Bush och Chávez på popularitetsindexet, men det är till Chávez nackdel, enligt Johan Norberg. Vad beror detta på? Är vänsterradikalism lika illa uppskattat som högerradikalism i Latinamerika? Nej, knappast.

En titt på media - inte bara i Venezuela utan runt hela kontinenten - visar varför uppskattningen för chavismen knappast når utanför Venezuelas gränser. Mediesituationen är generellt uppskruvad och högervriden, så som den brukar vara där media är "fritt" ägda av landets ekonomiska elit. Således är inte Hugo Chávez en person man belyser särskilt sakligt. Visst kastas det skit på Bush också, av populistiska skäl, så det är lite märkligt att han åtnjuter så pass "mycket" popularitet, men de enda media Chávez har att luta sig mot är den statliga tevekanalen. Och det är inte mycket av den totala mediekakan. Det är med andra ord inte konstigt ifall det lilla folk vet om Chávez är det som skithögern skriker om honom.

Lägg till detta att Chávez i sitt eget land, trots de stora privata mediebolagens massiva angrepp mot hans styre, ses positivt på av 66 procent av befolkningen. Inte ens Brasiliens president Lula kommer upp i samma förtroende - även han har störst andel anhängare i Venezuela, 61 procent. Om vi jämför Bushs siffror på hemmaplan: vem är mest illa omtyckt?

The Economist har gjort en sammanställning på engelska, med amerikanska glasögon. Men läs de intressanta delarna av den riktiga rapporten istället, för en mindre vinklad bild.

10 december 2006

Högern trillar av pinn

Augusto Pinochet är död. Den chilenske tidigare diktatorn dog 91 år gammal, saknad av bland annat Maggie Thatcher (baronessa, som hon benämns i BBC:s rapporter):

A regular visitor to the UK, where he had many friends, Pinochet was arrested in London in October 1998, as he arrived to undergo medical treatment.

The Spanish government sought to put him on trial in Madrid over the deaths of its citizens in Chile.

Baroness Thatcher had tea with him and publicly expressed her opposition to the request.
Thatcher känner sig i dag sorgsen efter Pinochets död. Tror jag, det. Gamla diktatorer, deras kamrater och deras partier är inte alls särskilt populära i Latinamerika. Det finns såklart fanatiker som viftar med plakat till stöd för den store generalen, på samma sätt som det alltid finns kuppanhängare och överklass även i de latinamerikanska länderna.

Fenomenet att stödet för högern har rasat på den amerikanska kontinenten är intressant. Folk tror allra minst på högern, men de flesta andra etablerade krafter (som väl också får räknas som mer eller mindre höger) ratas också. Upp kommer folkrörelser och vänsterpartier, som får kanalisera nytt engagemang för politik och demokrati.

Här i Sverige är nyliberalismen herre på täppan - årets nobelpristagare i ekonomi föreläste häromsistens om hur Sverige ska bli en hållbar ekonomi. Phelps hade två självklara reformer att föreslå oss: skär radikalt i välfärdspolitiken och avskaffa arbetsrättslagstiftningen. Gubben fick sitt pris och det svenska folket fortsatte som vanligt utan kravaller. Nästa år är det dags för en ny vansinnig högerekonom att åtnjuta högsta samhälleliga respekt.

Det visar på revolutionär framtidstro när killar som Morales och Chávez hyllas som föredömen av folken i Latinamerika. Frågan som jag ställer mig är kanske naiv, men... När når vi dit, när inser vi också att vi måste kämpa för en framtid bortom nyliberalismen och kapitalismen?

08 december 2006

Mer nörd än Lena!

Lena Sundström skrev om uppskjutningen av Sveriges förste astronaut i tidningen. Hon skrev att hon inte bryr sig. Jag hoppas att det är en rent personlig, och inte en politisk, filosofi. För själva uppskjutningen är ju skitspännande. Tycker jag. Politiskt.

Just nu har jag en pre-sovjetisk känsla, sådär just innan kosmonauterna ska upp i det okända, den där "vi blir historiska i natt"-känslan. Eller, rättare sagt, den gick ur för ett par minuter sen.

Nasa har sumpat hela skiten.

Först var det en avvaktande nedräkning som började på "T minus nine minutes". Räkneuret stoppades på fem minuter, med ett fönster på glänt i knappt fem minuter för molnen att eventuellt lätta från Kennedy Space Center. När dessa knappa fem minuter hade gått kungjorde Nasas tjänstemän nyss att man ställer in kvällens show. Snacka om turnoff. En post-sovjetisk känsla inföll just.

Att Sverige får sin första rymdburna snubbe - vad ska vi kalla honom? - är stort. Han är inte astro-, kosmo- eller taikonaut. Han är en produkt av samförståndsanda och Ikea, och bör därmed få en titel i klass med det.

Sundström är närmast oförskämd när hon viftar bort Fuglesangs historiska resa som oengagerande. Men det är lugnt, spänningen återkommer någon annan tidig morgon!

Expedition: Socialism, version 2.0

När man läser bajs som det här är det så man önskar att man orkade skriva en syrlig replik. Men det räcker med att vika sig dubbel och skratta luften ur sig. Härre-jävvla-guuud! Våd ääärrr detta?!

Imorgon hålls det presidentsval i Venezuela och allt pekar på att populisten Hugo Chavez kommer att få styra landet i ytterligare 6 år. Chavez utpekas många gånger som en hjälte som vågar ta strid mot USA och utmana kapitalismen, hans gamla vän och mördaren Che Guevara kryddar på bilden av hjältemod.

Sanningen bakom detta val är dystert, Chavez har under sin tid vid makten satt stopp för fri media och sett till att regimkritiker fängslas eller försvinner. Ekonomin i landet är på bristningsgränsen och fattigdomen är brett utspridd trots att landet är rikt på naturtillgångar som tex olja. Svenska vänstern utmålar Chavez som förebild för hela socialismen och tycks finna sig i det faktum att Chavez tar alla beslut, stora som små, själv och att han styr all media. Oppositionen har inga förutsättningar att existera och det är inte sällan som de brutalt mördas eller fängslas. Demokratin existerar inte i Venezuela och att svenska vänsterfalanger finner sig i detta är skrämmande.

Venezuelas befolkning har rätt till sin frihet och rätt till att leva ett liv där de har förutsättningarna för att utvecklas. Fattigdomen måste brytas och förutsättningar för det är att fri handel inrättas. Svaret är enkelt, Venezuela behöver kapitalismen!
Som tur är finns det balanserande krafter i Sverige. Än så länge. Aron Etzler är fenomenal på att lägga grunden för en rimlig debatt, i torsdagens Flamman. Politisk analfabetism, som den som citeras ovan, ska utrotas. Det krävs dedikation och lite pengar (skänk gärna en slant! Plusgirokonto 618 29 34-7, ange "Att förändra världen-kursens resa") för djupare förståelse av Venezuela och den bolivarianska revolutionen. Att förändra världen-kursen kommer att producera en film, en tidning och en pocketskrift om Venezuela; politisk information på olika nivåer - för alltifrån cirkelläsning till lättsamt informationsinhämtande. Vi ser det lite som vår mission att göra Venezuela ännu mer intressant och angeläget på svensk mark.

Svaret, som Rola Brentlin uttrycker det, må vara kapitalismen. Men frågan som man då har ställt till folket i Venezuela och Latinamerika är vilket system de helst gör sig av med. Att socialism inte är alternativet är självklart - korrupta demokratier kan också bekämpas med fascism eller militärkupper - men nog är den chavistiska auktoritära vägen att föredra framför exempelvis den uribiska i Colombia.

Om två månader är jag på plats i Venezuela och kan rapportera från ett land som har sex år av stabilt uppbackad bolivariansk revolution framför sig. Det ska bli makalöst betydelsefullt att få åka dit.

03 december 2006

¡Uh! ¡Ah! ¡Chávez no se va!

Venezuelas president Hugo Chávez kan titulera sig "Den Älskade Ledaren"; på nån dags varsel kan miljontals anhängare sluta upp i mäktiga gatumanifestationer. Folk går omkring och nynnar för sig själva att Chávez blir kvar vid makten. Det är presidentval i den bolivarianska femte republiken.

El lider maximo de Venezuela är ingen diplomat. Han är i klass med Kim Jong-Il när det gäller ordval och demagogi. Bush refereras till som Satan och oppositionen är "imperiets kandidater". Och de fattiga älskar sin Hugo.

I det polariserade Venezuela finns det i stort sett två grupper: revolutionärerna och oppositionen. Revolutionärerna är de stora, fattiga massorna i röda tröjor som styr den chavistiska regeringens prioriteringar lite som gatans parlament. Oppositionen är, grovt sett, överklassen och invånarna i landets oljerika västra delar. Splittringen mellan grupperna är total i nästan allt: man har valt de motsatta färgerna i flaggan (rött och gult, som delas av blått), man vägrar hålla valdebatter mellan presidentkandidaterna och lynchstämning råder om någon med fel färg på tröjan visar sig i fel område.

Överbyggnad och bas vet sin plats på flaggan.

Oppositionens aktivister går klädda i gula kläder och består av allt från postmoderna socialister till fascistisk gammal maktelit. De står nu samlade under Manuel Rosales, som går till val på ett av omständigheterna forcerat vänsterpopulistiskt program. En rätt komisk anmärkning man kan göra är att oppositionsanhängarna vid alla tillfällen är ljusare i hyn än chavisterna. Det går alltså att se på både tröj- och hudfärg på vems sida en aktivist står. Klass-, etnicitets- och politiska gränser följs ofta åt i Venezuela.

Hugo Chávez får som person enorm uppmärksamhet nu när det är valrapportering på gång i västmedia. Jag har läst ett litet antal artiklar och kan konstatera att det finns en rädsla bland svenska journalister för folkmajoriteter som blir aktivister. Allt man skriver utgår från att vi ska ha ett par vaga förutfattade meningar - "förkunskaper" - som läsare av artiklarna:

- Hugo Chávez är en suspekt kille.
- Folk i Venezuela är lite sådär galna som fattiga, fanatiska mänskor blir. Inte självständigt tänkande. Ungefär som araberna.
- Politiskt håller Venezuela på att bli utfruset.
- Ekonomiskt urgröps Venezuela under Chávez ur.
- Oppositionen har inte en chans på grund av "vänstervågen" i Latinamerika, chavisternas ogreppbara åsiktsförtryck.

Artiklarna blir en kort summering ur de vita, medelålders mäns synvinkel, vilka vi skickar till Latinamerika för att skriva "stämningen på gatorna-rapporter". Aftonbladets Wolfgang Hansson hann till exempel snacka ett par minuter med Chávez, "den nye Che Guevara", och har ändå ingen koll på hur saker och ting ligger till i Venezuela.

Den första av Hanssons hittills två artiklar handlar om - just det - Hugo Chávez. Hans uppväxt, hans ledarstil (som "vald diktator"), personkulten kring honom. Eftersom chavisterna kontrollerar både parlamentet och domstolarna finns bara privata media kvar som oppositionens språkrör, och på vissa håll den lokala polisen. Hansson ser det som mycket problematiskt att kampen mellan den gamla aristokratins byråkrati och den nya chavistiska parallella statsapparaten får sina offer i avslutade karriärer och tystade missnöjda röster.

Nästa artikel signerad Wolfgang Hansson avhandlar däremot ett lite annat ämne: Hugo Chávez. Om hysterin kring honom och hans ideal. Där vill Hansson också blunda för vad man brukar kalla befrielsekamp och antiimperialistiska strävanden. Han vill inte riktigt svälja att miljontals bolivarianska medborgare faktiskt har röstat fram Chávez för att göra Venezuela fritt från sitt imperialistiska beroende av Förenta staterna och från förnedringen som den ljushyade aristokratin länge har utsatt den maktlösa majoriteten för.

Fokus har en artikel skriven av franska Le Points reporter Francois Meurisse. Även om den är alltigenom negativ - det enda positiva den tar upp är att Chávez är populär bland fattiga - är det den mest välavvägda artikeln jag har läst hittills. Kritiken handlar inte bara om flummiga "han är en despotisk person"-angrepp som Wolfgang Hansson spökar med, utan om reella problem med Chávez politik.

Bland annat får sig kooperativen, de utländska vänskapsbesöken och det nutida chavistiska slagordet "socialism i 2000-talet" en kritisk omskrivning. För, som kanske framgått, Venezuelas president är ingen Jan Eliasson, som politiskt korrekt parerar varje politisk strid. Han står upp, fullt medveten om ståndpunktens ibland vådliga konsekvenser, för sina handlingar.

Att Chávez är lika god vän med Vitrysslands och Irans diktatorer som med Zimbabwes - även, åtminstone spontant och verbalt, politiskt - är en konsekvens av hans vilja att polarisera. Det som massorna på gatorna ropar kan Chávez återupprepa på det internationella planet och förstärka, med ett avståndstagande från Washington-imperialisterna som följd. Mer om det skriver jag gärna senare.

Sist av de seriösa artiklarna är Lennart Palmeus rapport från Rio de Janeiro i Brasilien, i Dagens industri. Han fokuserar helt på oljan och artikeln är således "Chávez olja vinner". Det är en traditionell nyliberal sågning av chavismen: för stora offentliga satsningar, allt bygger på att presidenten mutar folket med oljepengar, det växande politiska inflytandet i samhället har gjort att Venezuela inte har mer än en "tunn demokratisk fernissa" kvar.

Klart som korvspad att en vars förståelse av Venezuela bygger på kontakter med affärsmän och oppositionspolitiker ser läget i landet som grymt oroande. Därav Dagens industris och Liberala ungdomsförbundets starka engagemang i den gamla elitens försök att ta tillbaka hegemonin i det venezolanska samhället.

Jag tror att det är mest där skon klämmer. För första gången är det i dag massorna, "pöbeln" som det mellan raderna heter i media, som styr i Venezuela. Valet handlar inte längre om ifall klan X, kristdemokratiska familjen, eller klan Y, socialdemokratiska familjen, ska vinna. Det handlar om huruvida den bolivarianska revolutionen - förfolkligandet av makten och frigörelsen från 500 år av förtryck - ska fortgå eller dras tillbaka.

Delvis handlar det förstås om ett ja eller nej till Hugo Chávez som ledare, men avgörande är att det faktiskt handlar om en majoritet av befolkningen som kanaliserar sitt engagemang och sin kamp. Sånt förstår säkerligen inte våra äldre herrar på sina reporterjobb, men lita på att venezolanerna själva vet vilken väg landet ska ta.

Uppdatering: Chávez försvinner inte!

02 december 2006

Fidel Castro och SVT provocerar

Kollade in på en av bloggsajterna för att se vad högern mest går i taket för, nu när staten inte längre styrs av kommunisterna, utan av riktiga arbetare. Och föga förvånande är det commie-scumb SVT som är mest skurkaktiga för tillfället (ett dåligt betyg på vänsterpolitikerna).

Ella Bohlin, KDU:s ordförande, är förstås indignerad och anmäler SVT till Granskningsnämnden för radio och tv. Castro pratar ju om Viagra i en trailer som SVT rullat! Nä, och sånt ska barnen se, va?! En skäggig diktator som skrockar om snusk och sedernas förfall? Vet hut! Som tur är vet moralens väktare inga gränser för vad som är skandal, så detta är ju då en av KDU utnämnd skandal. (Tja, kan man inte få uppmärksamhet på annat sätt, så...)

Problemet är förstås att man inte sänder ett entimmes debattprogram, där två Timbro-liberaler får skrika två Svensk-kubanska-kommunister i halsen. SVT väljer istället att visa tre filmer om personen Fidel Castro, filmer som förvisso inte sätter åsiktsförtrycket i det kubanska samhället i fokus, men som inte heller visar vilket storslaget samhälle det är. Nej, programmen sänds som en del i SVT:s kultur- och nöjesverksamhet. De är till för att visa en lite djupare bild av intressanta eller aktuella ämnen, utan polemiserande debatter.

Att SVT väljer att ägna en av temakvällarna åt en skildring av Fidels person är kontroversiellt på samma sätt som det är kontroversiellt när A-ekonomi sänder ett längre inslag om att vanligt folk drabbas av kapitalismens härjningar. Jag tycker att KDU kan stoppa upp sin anmälan i röven och växa upp istället för att jamsa om skitsaker som nu.

01 december 2006

En jättejättehållbar ekonomi

I veckans Flamman kan vi på andra sidan läsa om vår ekonomi ur två ganska grundläggande vinklar. Den ena, Josefin Brinks vädjan till LO och arbetarrörelsen att "hold fast" vid avtalsrörelsens krav och målsättningarna om jämlikhet, är viktig läsning.

Har man, som jag, följt Dagens industris bevakning av kapitalherrarnas oro för arbetarrörelsens krav, så känns det helt sjukt avgörande att Wanja Lundby-Wedin och resten av "LO-kollektivet" formar sig till en knuten hand. Ty kapitalisterna är på krigsstigen minst lika mycket som USA-imperialismen. Dagens industri har gödslat mig med rapporter om de goda tiderna i snart sagt alla branscher alltsedan februari, när jag tecknade min årsprenumeration.

I veckan har man bland annat berättat om Sveriges lönsammaste livsmedelsbutiker. Enskilda ICA-handlare, av någon märklig anledning ett stort gäng gubbar, tjänar grova pengar på sina butiker. Jag nämnde tidigare ICA-butiken i Alingsås, där (de två) herrarna som äger butiken kunde ta ut mångmiljonvinster genom att ha 130 deltidsanställda. Det visar sig i DI:s siffror att denna butik bara är en i mängden.

DI:s lista över de 20 lönsammaste butikerna visar att Alingsås-butiken hamnar på tolfte plats i vinstligan. Genomsnittet för de tio största är sisådär 25 miljoner kronor i vinst för 2005.

Sedan tidigare vet vi att det går mycket, mycket bra för väldigt, väldigt många företag i de flesta branscher - ekonomiskt, that is. Exempelvis har DI tidigare i november rapporterat om hur läget ser ut på utdelningsfronten. Bra, rekordbra. 250 miljarder kronor i kontanter kommer att delas ut under första halvåret 2007 från de svenska börsbolagen. Grattis, svenska folket. Den där tusenlappen som Reinfeldt lovade, den förstärks med två tusenlappar från näringslivets givmilda aktieutdelare! Eller, nej, svenska folket... Det blir inga tusenlappar.

Tusenlapparna är till för folk som redan idag råkar äga tusentals tusenlappar - arvtagare, exempelvis. Om du ska tjäna snabba miljoner nästa år har jag ett tips: ärv någon riktigt rik snubbes gamla aktier. Skitbra deal. Jobba dig rik? Pyttsan! Ska du tjäna pengar får du allt låta nån annan jobba för dig. Som Karl-Gustav Ehn, som äger en ICA-butik i Jönköping.

Karl-Gustav äger butiken personligen, så vinsten från butiken, 37,5 miljoner för 2005, tillfaller helt honom själv. Men han äger också aktier i Hakon Invest, bolaget som ICA-koncernen ingår i. På dem har han under 2005 tjänat 21,2 miljoner kronor. Totalt gav alltså räkenskapsåret 2005 herr Ehn nästan 60 miljoner kronor i vinst. Inte illa pinkat. Undrar hur mycket han har gått på a-kassa eller suttit i kassan på sin egen butik under året.

Hur som helst så har de anställda i de här butikerna, och i andra branscher - som elindustrin, där vinsterna uppgår till någon miljard per vecka - kanske inte haft ett lika påtagligt guldregn som företagens ägare. Tvärtom har antalet säkra, långsiktiga och inkomsttrygga anställningar minskat. För att direkt ersättas av en myriad av tillfälliga, osäkra, sämre betalda jobb. Eller har verkligen bröderna Melin i Alingsås ett behov av 130 olika personer som var och en jobbar ett fåtal timmar per vecka, istället för ett par dussin fast anställda?

Genom att ge oss skitjobb har ägarna byggt upp enorma privata förmögenheter. Genom att knipa åt sig avtal i offentliga upphandlingar har privata bolag bit för bit gjort offentlig verksamhet till en del i denna gigantiska privata vinstmaskin. Och genom en äcklande maktfullkomlighet kräver nu näringslivet att facken sänker sina förväntningar på lönehöjningar.

LO-kollektivet har gått ut "hårt" med krav på runt fyra procents löneökningar, med lite påslag för kvinnor och andra lågbetalda - totalt kanske fem procent. "MILJARDSMÄLL", skriker DI-rubriken i går, och hävdar att dessa i värsta fall 50 miljarder kronor i ökade lönekostnader kommer att störta hela landet i fördärvet. Ty - och det här vurmar ju företagsledarna för - arbetslösheten kan bara hållas nere om lönenivåerna hålls nere. Med andra ord är det tack vare de låga lönerna i Sverige i dag som tjejer i Alingsås kan få förmånen att jobba åtta timmar i veckan på ICA och få socialbidrag för att täcka upp för resten av levnadskostnaderna.

Robert Nyberg hade en väldigt träffande teckning om det där i senaste Clarté (se den på hans hemsida). Reportern frågar näringslivets arbetsmarknadsexpert om jobbfrågan:

- En rejäl lönesänkning skulle alltså leda till fler arbetstillfällen?
- Absolut, se bara på USA, där är det så gott om jobb att många har två-tre stycken!
Vi ska jobba mer. Vi ska jobba otryggt. Och vi ska göra det ivrigt, ty även om våra löner sänks och vi inte kan räkna med någon som helst kontinuitet eller trygghet i själva arbetet, så får vi ju jobba mer. MER, MER!!

Och varför ska vi jobba mer? Jo, därför att arbete lönar sig. I teorin. Det lönar sig inte för ICA-handlaren Karl-Anders Ehn, som 2005 gjorde en vinst på 160 000 varje dag, vid sidan av sin ordinarie lön, att arbeta. Men de anställda kunde kanske dryga ut a-kassan ett tag till, tack vare Ehns generösa arbetsgivande.

Men det är inte nog där. Som Aron Etzler påpekar i den andra av ledarsidans artiklar bygger vår ekonomi, även ur andra perspektiv sett, på lite taskiga grunder. Siffror från Amerikat tyder på att hus- och bilförsäljningen - de viktiga kapitalvarorna - minskar. Och med den minskar tillväxten i ekonomin. När siffrorna matas ut på skärmarna framför aktiefolket i pengamarknadernas centrum suger de kraften ur pengainflödet. Aktierna och börserna sjunker.

Kanske är det tillfälligt, men det kan också vara startskottet för en lågkonjunktur eller en depression. Det är det som är det tokiga med en kapitalistisk spekulationsekonomi. I realsocialismens planekonomi kunde byråkraterna sitta och planera saker och ting tills allt gick åt helvete och folk svalt. I dag står börshajarna och köper och säljer vilt tills allt har gått åt helvete och folk (ja, inte börshajarna förstås, lika lite som sovjetbyråkraterna) svälter. En global lågkonjunktur kan lätt göra tiotals miljoner människor arbetslösa och kasta tillbaka hundratals miljoner människor i fattigdom. Allt som krävs är att de ständigt ökande kapitalströmmarna bryts och investeringarna inte längre intresserar folket med de stora pengarna.

Då står vi där. Det är ett av de stora problemen med det system vi lever i. För även om det finns massor med pengar - bara Sverige har 125 miljardärer, exempelvis - så kan det komma en dag då de där pengarna inte längre används till nånting som ens kan liknas vid konstruktiv verksamhet.

Jag kan ibland tycka att det är vansinnigt att så enorma mängder pengar som i dag tillåts strömma helt utan reglering; ur arbetande människors händer, i rika kapitalägares elektroniska fondkonton. But then again, vi lever i ett samhälle där några få bestämmer och de många snällt får arbeta åt gubbarna med pengarna.