Antivälfärdspolitikens regering

Vill man uttrycka sig milt kan man skriva att välfärdspolitik handlar om att ge och att ta. Ett lite mindre milt ordval är att det handlar om klasspolitik. Man fördelar resurser och livsvillkor mellan fattiga och rika. Vilken klass man ger till respektive tar från beror på vilken sida av klasspolitiken man tar ställning för. Är man en politisk kraft för arbetarna, eller är man en politisk kraft för borgarklassen?

Nästa år, räknar regeringen med, kommer den öppna arbetslösheten att vara 5,8 procent i Sverige. Likt ett mantra har borgarna pratat om "utanförskapet" som de arbetslösa lever i. Amsåtgärder, akasseberoende och förlust av självförtroende väntar den arbetslöse i det socialdemokratiska Sverige, vet vi nu.

Så vad blir av den borgerliga retoriken mot sosseriets utanförskapssamhälle, vilka blir de konkreta åtgärderna? Tänk uppochnervända världen, eller tvärtomleken.

För att komma åt alla som går på a-kassa sänker man deras ersättning och pressar de anställda genom höjda, ibland flerdubblade, a-kasseavgifter. I gengäld vill man sänka skatten på inkomster, för dem som jobbar. En som har fast, hög inkomst kan räkna med den största och tryggaste skattesänkningen, och den med lägst inkomst - säg elva timmars arbetsvecka - får i princip inte ut någon ekonomisk förtjänst.

Apropå elva timmars arbetsvecka är det inget dåligt skämt. I kvällens Faktum beskrivs den svenska arbetsmarknaden rysligt tydligt. Parallellt med gigantiska vinster i näringslivet går folk, särskilt unga kvinnor, undersysselsatta med otrygga anställningar och löner som inte räcker att försörja sig på.

I Faktums exempel, ICA Maxi i Alingsås, går butiken med 25 miljoner kronor i vinst år 2005. Den har totalt 130 anställda: deltidare, främst unga kvinnor som inte kan försörja sig på arbetet och som oftast rings in alldeles innan arbetspassens början.

Arbete är i Sverige i dag, för unga och arbetslösa, tough shit. Våra behov består i räkningar, mat och annat att betala, och ett liv som kan planeras för en tid framöver. Vi får anställningar på deltid, några timmar då och då, och förväntas inställa oss på någon timmes varsel. Vi är jourarbetskraft som betalas för så kort tid som möjligt och som inte organiseras fackligt på ett vettigt sätt. Och mer av den varan är beställd av den borgerliga regeringen.

Vår plats, de "resurssvagas" plats, i samhället är densamma i hela samhället. Längst ner, längst bort, längst ut. De sämsta bostäderna, den minst prioriterade samhällsservicen, de minst trygga jobben och de högsta egenavgifterna drabbar oss i högriskgrupper.

I den välfärdspolitik som med ytterst få trådar i skyddsnätet ändå har funnits har den stora fattiga massan fått en del av den sociala misären lindrad av utjämnings- och sociala åtgärder, som typ arbetsmarknadspolitik. Nu ska den delen av välfärden bort. Kvar blir ett tydligare och i raskare takt skiktat samhälle, där den som kan tillåts och uppmuntras att göra sig rik på bekostnad av de många.

Det är borgarklassens förtrupper som nu har intagit regeringsmakten. Den överklass som egentligen inte borde våga visa sig öppet i samhället, sitter nu och flinar medan de låter klassintressets lag slå oss i magen. Se bara hur Sven Otto Littorin förklarar att det är i sin ordning när unga används som livegna i 2006 års svenska arbetsliv.

Mot deras politik tänker jag kämpa frenetiskt, så mycket jag bara har vett till. Varje dag. Tills den här regeringen faller bittert. Och sen vidare. Jag ger inte upp förrän helvetet fryser till is.